Regerande furstars kronor

[Femtiotrean]

Queen Maria had reportedly told her husband "I want nothing modern that another queen might have. Let mine be all medieval."

The new crown was made of gold mined from the Transylvania region of Romania and constructed in 1922 in Alba Iulia. It was modeled on one having belonged to Milica Despina of Wallachia, the consort of a 16th-century Wallachian prince. It contains rubies, emeralds, amethyst, turquoise and opals and weighs 4 pounds (1.8 kg). Grains of wheat decorate the base of the crown topped by eight large and eight small flower ornaments connected by interlacing branches. A globe and cross sit atop the eight arches above the flower ornaments and a pendulum, supposedly copied from ancient Byzantine head ornaments, hangs from either side of the headband just above the ear, each bearing the coat of arms of Romania. From each of these pendula hang three chains, each with a cross within a gold circle at the end.

PS

King Carol was a cold man who was always focused on the prestige of the dynasty he had founded. His wife, Elizabeth, claimed he 'wore the crown in his sleep'.

[Patrik Öbrink]

Till Georg IV:s kröning år 1821 tillverkades en särskild kröningskrona. Kronan var 40 centimeter hög och tillverkad i en stomme av guld och silver. Den var täckt av 12 314 diamanter. När kungen bar den sades det att han glittrade som en "färgstark fågel från orienten". Ramen tillverkades i guld och silver av hovjuveleraren Philip Liebart. Till skillnad från äldre, tunga kronor gjordes denna stomme så tunn att den nästan var osynlig under alla diamanterna, vilket maximerade ljusinsläppet och glansen.

Kungen ville byta ut de traditionella liljorna och istället lägga till rosen, tisteln och klöverbladet – Englands, Skottlands och Irlands blomsymboler – men det stoppades av College of Heralds.

Som regel är kronfodret i brittiska kronor gjorda av karmosinröd eller purpurfärgad sammet men Georg IV:s kröningskrona hade mörkblått sammetsfoder kantad med hermelin.

Eftersom parlamentet vägrade finansiera inköp av riktiga ädelstenar tvingades hovjuveleraren hyra juvelerna. På grund av att Georg IV:s kröning sköts upp till följd av rättegången mot hans hustru, drottning Caroline, uppgick den slutgiltiga kostnaden för hyran av stenarna till 24 425 pund. Efter kröningen ville kungen behålla kronan intakt, men parlamentet vägrade betala de enorma hyreskostnaderna för stenarna. År 1823 monterades därför alla 12 314 diamanter loss och lämnades tillbaka till juveleraren.

I likhet med Georg I:s statskrona hamnade Georg IV:s kröningskrona i ägo hos prinsen av Brunei, som skänkte den till dne brittiska kronan 1995. Den tomma guld- och silverstommen finns idag att se i Jewel House i Towern i London tillsammans med en förgylld bronsmodell av hur den såg ut i sin fulla prakt.

Coronation_Crown_of_George_IV.jpg (255.27 KiB) Visad 2324 gånger

[Patrik Öbrink]

Till drottning Victorias kröning 1838 tillverkades en ny, lätt och elegant imperiestatskrona.

Imperial_State_Crown_of_Queen_Victoria.jpg (229.73 KiB) Visad 1300 gånger

Imperiestatskronan används i regel inte vid själva kröningen utan bärs först under processionen ur ur Westminster Abbey till Buckingham Palace och vid framträdandet på balkongen. Man kan säga att det är monarkens "arbetskrona" som bl.a används vid parlamentets öppnande varje år (State Opening of Parliament) när monarken läser upp regeringens program från tronen, samt vid andra formella statstillfällen. Det är också den krona som placeras ovanpå monarkens kista under en statsbegravning.

Ordet "imperie" syftar historiskt på att den brittiska monarken inte lyder under någon annan jordisk makt (historiskt som exempelvis den tysk-romerska kejsaren eller påven), och "statskrona" visar att den representerar statsmakten.

De brittiska monarkerna brukar krönas med S:t Edvards krona eller en särskild, lite tyngre kröningskrona. Drottning Victoria, som var en lite späd och ganska kortväxt 19-åring, valde att bli krönt med en lättare, nytilverkad imperiestatskrona istället för en gammal, blytung statskrona i dåligt skick.

Kronan tillverkades av hovjuvelerarna Rundell, Bridge & Rundell i guld och silver, var fodrad med en purpurröd sammetsmössa med en kant av hermelin och besatt med över 3 000 ädelstenar, däribland 2 868 diamanter, 273 pärlor, 17 safirer, 11 smaragder och 5 rubiner. De mest kända historiska stenarna i Victorias krona var Black Prince's Ruby, Stuart-safiren och S:t Edvards safir.

Stuart-safiren är en av de mest historiska och värdefulla ädelstenarna i de brittiska kronjuvelerna. Det är en intensivt blå, ovalt cabochonslipad (https://sv.wikipedia.org/wiki/Cabochon) safir som väger 104 karat Safirens exakta ursprung före 1200-talet är okänt, men den tros ha brutits i Sri Lanka. Enligt traditionen prydde den kung Alexander II av Skottlands kröningskrona redan år 1214. År 1296 invaderade engelske kung Edvard I Skottland och tog safiren som krigsbyte (tillsammans med Sconetenen). Safiren skickades senare tillbaka till Skottland och hamnade till slut hos ätten Stuart (därav namnet) via Robert II på 1300-talet. Efter att Jakob II avsattes under den ärorika revolutionen 1688, tog han med sig safiren när han flydde till Frankrike. Den gick i arv inom ätten till Henry Benedict Stuart (känd som kardinal York). Han var katolsk kardinal och lät montera in den gigantiska safiren i sin mitra. Efter kardinalens död köptes stenen tillbaka av kung Georg III år 1807 och återvände på så vis till det brittiska kungahuset.

På drottning Victorias imperistatskrona monterades Stuart-safiren mitt på kronans framsida, precis under den Black Prince's Ruby. År 1909 hände något som förändrade kronans utseende. Den enorma Cullinan-diamanten hade hittats, och den näst största biten (Cullinan II på 317 karat) skulle monteras i kronan. Eftersom diamanten var så gigantisk fick Stuart-safiren snällt flytta på sig; den placerades på baksidan.

stuart-sapphire.jpg (91.81 KiB) Visad 1300 gånger

S:t Edvards safir är en oktagonal, rosslipad mörkblå sten vars kända historia börjar år 1042 med den anglosaxiske helgonkungen S:t Edvard Bekännaren. Det sägs att stenen satt i hans kröningsring. Kring ringen finns en berömd legend:

En dag när kung Edvard var på väg för att inviga ett kapell mötte han en gammal fattig tiggare. Kungen hade inga pengar på sig, så han drog safirringen av sitt finger och gav den till tiggaren. Flera år senare var två engelska pilgrimer strandsatta i det heliga landet. De mötte då en gammal man som hjälpte dem i säkerhet. Mannen avslöjade att han var aposteln Johannes Döparen (eller Johannes Evangelisten enligt vissa versioner) – och det var han som en gång hade varit tiggaren vid vägen. Han gav pilgrimerna ringen tillbaka och bad dem återvända till England för att lämna den till kungen, med budskapet att Edvard skulle dö exakt sex månader senare. Kungen fick tillbaka ringen och dog mycket riktigt sex månader senare, i januari 1066

Kung Edvard begravdes med sin heliga safirring i Westminster Abbey. När hans grav öppnades år 1163 – i samband med att han kanoniserades och förklarades som helgon – plockades ringen ut ur graven och överlämnades till kyrkans abbot. Ringen betraktades snabbt som en helig relik som sades kunna bota sjukdomar.

Edward_the_Confessor,_the_Wilton_Diptych.jpg (132.92 KiB) Visad 1297 gånger

När det engelska inbördeskriget bröt ut på 1600-talet och Oliver Cromwell lät smälta ner de medeltida regalierna, förstördes även den ursprungliga S:t Edvards krona. S:t Edvards safir såldes dock. När monarkin återupprättades 1661 köptes stenen tillbaka till kronan av Karl II, och det tros vara under denna tid som safiren omformades till den rosslipning den har i dag.

I imperiekronan infattades den mitt i korset högst upp på kronan.

Kronan blev med tiden alltmer bräcklig. Dessutom råkade den ut för en allvarlig olycka under parlamentets öppnande 1845 när den adelsman som bar kronan på en kudde snubblade, vilket ledde till att hela kronan krossades och blev helt tillplattad. Den reparerades, men konstruktionen förblev instabil.

Efter att drottning Victorias make prins Albert dog år 1861 drog hon sig undan från det offentliga livet bar därefter enbart svarta sorgkläder och en traditionell vit änkehätta Efter påtryckningar gick hon år 1870 med på att åter vara med vid parlamentets öppnande, men hon vägrade använda imperiestatskronan som hon tyckte var för tung och inte gick att placera ovanpå änkehättan. Hovjuveleraren Garrard & Co fick därför i uppdrag att skapa en miniatyrkrona - den som kallas drottnings Victorias lilla diamantkrona.

lilladiamantkronan.jpg (112.73 KiB) Visad 1300 gånger

Kronan är endast 9,9 cm hög, väger lätta 160 gram (en tiondel av en vanlig kungakrona) och är besatt med 1 187 diamanter. De fyra bågarna över toppen är avtagbara. Victoria bar ibland kronan i sin öppna form (likt en diadem eller öppen cirkel) direkt på baksidan av sin hätta. Den blev Victorias absoluta favoritkrona och är den hon bär på de flesta kända fotografierna från sina sista årtionden på tronen.

Efter drottningens död bars kronan av de två följande drottningarna, Alexandra av Danmark och Mary av Teck. Sedan dess har ingen drottning burit den utan finns till allmänt beskådande i Towern.

[Patrik Öbrink]

När George V klev upp på den brittiska tronen 1910 blev han inte bara kung av Storbritannien utan också kejsare av Indien. Detta skulle bekräftas efter kröningen i Westminister Abbey i juni 1911, under den storslagna ceremonin Delhi Durbar. För det behövdes en helt ny krona. Varför? Därför att enligt lag får de brittiska kronjuvelerna (inklusive kronorna) inte lämna Storbritannien. Dessutom var det förenat med stora risker att frakta en krona till Indien, via flyg eller båt.

Hovjuvelerarna Garrard & Co fick därför i uppdrag att tillverka en ny krona, den indiska imperiekronan. Den kostade £60,000 (motsvarande £6,100,000 i 2025 års penningvärde), vilket betalades av det brittiska statsdepartementet för Indien.

Kronan skiljer sig markant från traditionella brittiska kronor på flera sätt. Till skillnad från de vanliga brittiska kungakronorna som har två eller fyra halvbyglar, har den indiska imperiekronan åtta stycken. Detta gjordes i kontinental europeisk stil för att markera Georges status som kejsare snarare än enbart kung. Byglarna möts i toppen i en spetsig form som påminner om ett gotisk kölbåge.

Kronan är extremt lyxig och är besatt med 6 170 diamanter, nio smaragder, fyra rubiner och fyra safirer. Längst fram på kronbandet sitter en mycket fin smaragd på 32 karat.

Kronan väger cirka 920 gram. Kung Georg bar den under den 3,5 timmar långa ceremonin den 12 december 1911. Efteråt skrev kungen i sin dagbok att han var mycket trött och att kronan hade gett honom huvudvärk eftersom den var så tung.

The_Nizam_of_Hyderabad_pays_homage_to_the_king_and_queen_at_the_Delhi_Durbar.jpg (180.76 KiB) Visad 818 gånger

1911durbar.jpg (63.8 KiB) Visad 818 gånger

George och Mary kröntes inte till kejsare och kejsarinna vid ceremonin; ärkebiskopen av Canterbury, Randall Davidson, ansåg det inte lämpligt att en kristen gudstjänst ägde rum i ett land där befolkningen till största del bestod av hinduer och muslimer. I stället bar kungen kronan när han trädde in i durbaren, och durbaren utformades som en bekräftelse på kungens kröning, vilken hade ägt rum i Storbritannien sex månader tidigare. Drottning Mary bar det så kallade Delhi Durbar-diademet, som tillverlats särskilt för detta tillfälle. Diademet var fyllt med diamanter och kröntes med tio stora, droppformade Cambridge-smaragder. Det har senare, i modifierad form (bl.a. utan smaragderna), använts av Drottningmodern, Drottning Elizabeth II och drottning Camilla.

diadem.jpg (54.93 KiB) Visad 818 gånger

Detta blev den första och enda gången som kronan någonsin användes. Den har aldrig burits av någon annan monark sedan dess. När Indien blev självständigt 1947 och den brittiska kejsartiteln avskaffades 1948 förlorade kronan sin praktiska funktion.

I likhet med de andra brittiska kronjuvelerna visas den indiska imperiekronan i Jewel House i Tower of London.

Delhi Durbar (från persiskans durbar, som betyder "kungligt hov") var tre enorma, rituella massmöten i Indien som arrangerades av det brittiska imperiet för att fira kröningen av en ny brittisk monark som kejsare eller kejsarinna av Indien. Dessa gigantiska maktuppvisningar hölls åren 1877, 1903 och 1911 i utkanten av Delhi, på en plats som idag kallas Coronation Park.

durbar1911.jpg (87.09 KiB) Visad 818 gånger

Syftet med durbaren var att efterlikna de tidigare mogulhärskarnas storslagna hovceremonier. Genom att blanda brittisk militärparadering med indisk fursteprakt ville man legitimera det brittiska styret (Brittiska Raj) i de indiska undersåtarnas ögon.

Durbar-ceremonin 1911 var den enda som en regent, Georg V, närvarade vid; vid de tidigare ceremonierna företräddes monarken av sin vicekung.

Här en filmsnutt från Delhi Durbar 1911: https://youtu.be/luLqbD9uGC8?si=LgKwmluTJJkBpqMU

[adlercreutz]

Fascinerande vad man får lära sig saker som man inte visste att man ville veta.

Det var inga durbar-ceremonier då Edward VIII och George VI blev kungar alltså?

[Patrik Öbrink]

Edvard VIII hade planerat både kröning och durbar, men så abdikerade ju han innan kröningen. George Vi hade tänkt att resa till Indien för den planerade durbaren, men övertalades av sina läkare och premiärministern Stanley Baldwin att avvakta; hans hälsa var inte på topp. Så Durbar-ceremomin sköts på framtiden.

Vid den tiden hade situationen dessutom ändrats dramatiskt i Indien. Självständighetsrörelsen hade växt sig stark och Kongresspartiet, som vunnit lokalvalen i sju av elva provinser, tänkte bojkotta ceremonin och vägrade betala för den. Partiledaren sade att om den brittiska regeringen ville skydda kungen från en ”oönskad händelse” skulle de hålla honom kvar i England. Kungen ville resa till Indien, även om det inte blev någon storslagen durbar, men den nya premiärministern Neville Chamberlain lyckades till slut övertala honom att inte göra det. Så återigen sköts arrangemanget upp. Sedan bröt kriget ut och därefter blev Indien självständigt.

[adlercreutz]

Tack. Ja, Edward hann såklart inte. Detaljerna kring George resa till Indien var för mig okända och klart intressant.

[Patrik Öbrink]

När George VI skulle krönas 1937 var drottning Viktorias imperiestatskrona i uselt skick. Därför gav kungahuset Garrard & Co i uppdrag att tillverka en trogen kopia.

Kronan är gjord av guld, silver och platina, rymmer en lila sammetsmössa med hermelinskant och väger strax över ett kilo (1,06 kg). Den är smyckad med 3 170 ädelstenar, däribland 2 868 diamanter, 269 pärlor, 17 safirer, 11 smaragder och 5 rubiner.

korset.jpg (22.77 KiB) Visad 411 gånger

Designen är fylld av dold symbolik. De bågar som möts över sammetsmössan är utformade som ekblad och ekollon helt täckta av diamanter och pärlor. Eken är en djupt rotad nationell symbol för England och står för styrka, uthållighet och det kungliga arvet.

kronan2.jpg (39.19 KiB) Visad 411 gånger

Förutom Black Prince's Ruby, S:t Edvards safir och Stuartsafiren är Cullinan II infattad i kronan och den så kallade Drottning Elizabeths örhängen hänger i korsningen under kronans bågar.

Cullinan II, som även kallas Afrikas andra stjärna, är en diamant på 317,4 karat som sitter infattad längst fram på kronans band. Det är den näst största stenen från den enorma Cullinandiamanten – den största diamant som någonsin upptäckts. Diamnaten hittades 1905 av Frederick G.S. Wells i Premier-gruvan, omkring 30 kilometer från Pretoria i Sydafrika. Stenen, som vägde 3 025 karat, fick sitt namn efter Thomas Cullinan, styrelseordförande för företaget Premier (Transvaal) Diamond Mining Company.

Rough_cullinan_diamond.jpg (133.9 KiB) Visad 411 gånger

Joseph_Asscher_splitting_the_Cullinan_diamond.jpg (168.77 KiB) Visad 411 gånger

Cullinan_major_diamonds.jpg (179.13 KiB) Visad 411 gånger

Diamanten överlämnades till Edvard VII år 1907 som en symbolisk gest för att hela sprickan mellan Storbritannien och Sydafrika efter boerkriget. Den överlämnades formellt till kungen på hans födelsedag, den 9 november 1907, på Sandringham. Stenen slipades av firman Asscher i Amsterdam. Nio stora stenar togs fram ur den ursprungliga diamanten; arbetet med att klyva och slipa dem tog åtta månader för tre män att slutföra. Dessutom framställdes 97 små briljanter samt ett antal oslipade fragment. Den största stenen, Cullinan I – även känd som ”Afrikas stjärna” – infogades i den brittiska monarkens spira, medan Cullinan II placerades framtill i ringen på imperiestatskronan. De övriga numrerade stenarna infattades i smycken.

kronan3.jpg (41.23 KiB) Visad 411 gånger

Drottning Elizabeths örhängen – fyra stora pärlor – har kommit att förknippas med de sju pärlor som Katarina av Medici fick av påven Clemens VII i samband med sitt giftermål med Henrik II av Frankrike 1533. Hon gav dem senare till sin svärdotter, Maria Stuart, och efter att hon fängslats ska de ha sålts till Elisabet I. Det är osannolikt att Elisabet bar dem som örhängen, då hon föredrog att bära pärlor utspridda över sin pipkrage, i håret eller på sin klädnad; och trots denna romantiska berättelse verkar det som om åtminstone två av pärlorna inte införlivades i samlingen förrän på 1800-talet.

pärlorna.jpg (30.5 KiB) Visad 411 gånger

Under andra världskriget var man livrädd för att Nazityskland skulle bomba Towern eller stjäla kronjuvelerna. Kung Georg VI beordrade därför att de mest värdefulla delarna – däribland juvelerna från imperiestatskronan – skulle tas loss, packas ner i en vanlig kakburk av märket Huntley & Palmers och grävas ner i en hemlig underjordisk gång under Windsor Castle. Inte ens drottning Elizabeth (som då var prinsessa) fick veta var de fanns.

När drottning Elizabeth II skulle krönas 1953 gjordes kronan om något för att passa hennes huvud. Bågarna sänktes en aning för att ge kronan ett mer feminint och nättare utseende. På äldre dagar slutade drottningen att bära den på grund av dess tyngd, och den bars i stället på en kudde bredvid henne under parlamentets öppnande. Hon bjöd på stor underhållning i en BBC-dokumentär 2018 när hon handskades ganska ovarsamt med kronan. Hon drog den mot sig, snurrade på den och skojade om dess tyngd: "Man kan inte titta ner när man talar, man måste hålla talet i ögonhöjd. För om man tittar ner skulle nacken brytas och kronan trilla av."

Kronan placerades även på Elizabeth II:s kista under hennes statsbegravning 2022

regenter.jpeg (67.4 KiB) Visad 411 gånger

Queen_Elizabeth_II's_Funeral_and_Procession_(19.Sep.2022)_-_08.jpg (97.1 KiB) Visad 411 gånger

[Patrik Öbrink]

Den brittiska aristokratin har egna rangkronor med olika utseende beroende på titel. Tidigare bar adelsmännen dessa vid monarkens kröning, senast vid drottning Elizabeth II:s kröning 1953. Kung Charles avskaffade traditionen till sin kröning 2023.

[Markus Holst]

Varför gjorde han det? För att folk skulle slippa köpa kronor?

[Patrik Öbrink]

Varför gjorde han det? För att folk skulle slippa köpa kronor?

Det kan ha spelat in; det var ett problem redan vid 1953 års kröning. Jag har läst någonstans att en skräddarsydd sammetskåpa kantad med hermelin och en rangkrona kostade motsvarande 400 000 kr i dagens penningvärde. Därför fick adelsmän med rang lägre än earl (viscount och baron) tillåtelse att bära en enklare och billigare ceremoniell huvudbonad.

Officiellt var det dock av "imageskäl". Kung Charles har länge förespråkad en moderniserad och bantad monarki. Ett sätt var att låta de adelsmän som officiellt deltog i kröningsceremomin bära något enklare och mindre överdådigt än sammetskåpor och specialtillverkade rangkronor; det skulle tona ner de "feodala dragen" som man uttryckte det. Aristokratins ställning har ju dessutom försvagats betydligt de senaste 70 åren. Ett gäng adelsmän i sammteskåpor och rangkronor ansågs också sända fel signaler till allmänheten som kämpade med inflation och höga räkningar.

[Patrik Öbrink]

Efter kung Charles III:s kröning kröntes drottning Camilla. Det var första gången sedan 1937 som en drottninggemål kröntes och första gången sedan 1700-talet som en brittisk drottninggemål valde att återanvända en befintlig krona i stället för att låta tillverka en helt ny. Officiellt gjordes det av hållbarhets- och tidsskäl.

Den krona som valdes var Drottning Marys krona från 1911. Kronan tillverkades ursprungligen av hovjuveleraren Garrard & Co och bekostades av drottningen själv. Den Art Deco-inspirerade designen hade drottning Alexandras krona från 1902 som förebild och består av en silverram fodrad med guld. Den är besatt med cirka 2 200 diamanter, huvudsakligen briljantslipade. I stället för de sedvanliga fyra bågarna hade den åtta bågar. Den är 25 cm hög och väger 590 gram.

Inför ceremonin genomgick kronan förändringar för att spegla Camillas personliga stil och hedra drottning Elizabeth II. Fyra av kronans ursprungliga åtta löstagbara bågar togs bort för att ge den en ny och annorlunda silhuett jämfört med när drottning Mary bar den. Kronan pryddes med diamanterna Cullinan III, IV och V, delar av världens största rådiamant och bars ofta av drottning Elizabeth II som personliga broscher.

I januari 2025 bytte kronan officiellt namn till Queen Camilla's Crown

Ursprungligen var den kontroversiella och omtvistade Koh-i-Noor-diamanten infattad i kronan.

Koh-I-Noor_diamond.jpg (32.3 KiB) Visad 125 gånger

Koh-i-Noor är persiska för "Berg av ljus". Diamantens exakta ursprung är höljt i dunkla legender, men den tros ha brutits i de anrika Golkondagruvorna i Indien för över 800 år sedan. Det första säkra skriftliga beviset på stenen är från slutet av 1400-talet, då den hamnade hos Babur, grundaren av det indiska Mogulriket. Den satt senare infattad i den legendariska Påfågelstronen som byggdes av Shah Jahan (mannen som lät uppföra Taj Mahal).

När den persiske härskaren Nadir Shah plundrade Delhi år 1739 tog han diamanten med sig. Enligt legenden utbrast han "Koh-i-Noor!" när han först såg den, vilket gav stenen dess namn. Stenen färdades vidare genom Afghanistan innan den slutligen återvände till Indien och hamnade i händerna på Ranjit Singh, grundaren av Sikhriket i Punjab.

När det brittiska Ostindiska kompaniet annekterade Punjab år 1849 tvingades den elvaårige maharajan Duleep Singh att skriva under Lahorefördraget. Avtalet innebar bland annat att Koh-i-Noor skulle överlämnas till drottning Victoria. När stenen anlände till London ansåg den brittiska allmänheten att den var "mattslipad" och saknade lyster. Prins Albert lät därför slipa om diamanten år 1852. Den minskade då dramatiskt i storlek, från sin ursprungliga mogulslipning på cirka 186 karat till dagens 105,6 karat men fick i gengäld en modern, briljantgnistrande form.

Enligt en gammal hinduisk legend bär Koh-i-Noor på en förbannelse:

"Den som äger denna diamant kommer att äga världen, men kommer också att känna till alla dess olyckor. Endast Gud eller en kvinna kan bära den med strafflöshet."

Historiskt sett drabbades nästan alla manliga härskare som ägde stenen av krig, förlust av sina riken eller ond bråd död. Britterna tog detta på tillräckligt stort allvar för att bestämma att diamanten endast får bäras av kvinnliga medlemmar av kungafamiljen. Den har därför burits av drottning Victoria, drottning Alexandra, drottning Mary och slutligen drottningmodern Elizabeth.

Koh-i-Noor är idag en av kolonialtidens mest omdebatterade symboler. Det finns ett enormt geopolitiskt tryck kring stenen, och inte mindre än fyra länder har rest krav på att få den tillbaka. Indien menar att stenen stals illegalt under kolonialstyret. Pakistan hävdar äganderätt eftersom Lahore (där fördraget skrevs under) ligger i Pakistan. Afghanistan menar att stenen under en lång period tillhörde de afghanska härskarna. Iran hävdar historisk rätt kopplad till Nadir Shahs erövring. Den brittiska regeringen har konsekvent nekat alla krav på återlämnande och hävdar att diamanten erhölls lagligt genom Lahorefördraget. Premiärminister David Cameron sade bl.a att ett ett återlämnande skulle skapa mer problem än det löser.

Sista gången diamanten användes var vid drottningmodern Elizabeths kröning 1937, då den var infattad i hennes krona.

drottningmodern.jpg (106.4 KiB) Visad 125 gånger

Den kronan var delvis utformad med drottning Marys krona som förebild, även om den skiljer sig genom att ha fyra halvbågar i stället för de åtta som drottning Marys krona ursprungligen hade. Precis som hos drottning Marys krona kan bågarna tas loss vid de utvidgade korsen, vilket gör att den kan bäras antingen som en pannring eller som en öppen krona. Det är den enda kronan för en brittisk kung eller drottning som är tillverkad av rent platina.

Kronan är prydd med omkring 2 800 diamanter. Förutom Koh-i-Noorkan utmärker sig en 17 karat (3,4 g) tung turkisk diamant; den fick drottning Victoria 1856 av det osmanska rikets sultan, Abdülmecid I, som ett tack för det brittiska stödet under Krimkriget.

Queen_mum_afuit.jpg (75.96 KiB) Visad 125 gånger

(Kronan på drottningmoderns kista vid begravningen 2002)
.

[Patrik Öbrink]

Prinsen av Wales har en egen krona.

Låt oss först fördjupa oss lite i själva titeln, Prins av Wales (i betydelsen furste av Wales). Första gången den nämns är på 1160-talet, i ett brev från Owain Gwynedd, härskare av Gwynedd, till kung Ludvig VII av Frankrike. Rhys ap Gruffydd kallas i bland "prins av Wales" på 1180- och 90-talen. Sedan tycks titeln inte ha använts igen förrän 1245.

När kung Edvard I av England erövrade Wales 1301 gav han titeln till sin tronarvinge, Edvard (II). Sedan dess har kronprinsarna burit titeln prins av Wales (förutom två, Henrik IV och Edvard VI, som aldrig hann få titeln) och tidvis har den varit vakant eftersom det saknats manlig tronarvinge. Senast var det 1936–1958, först för att Edvard VIII saknade barn och efterträdaren Georg VI:s tronarvinge var dottern Elizabeth.

Det är inte en titel som kronprinsen får automatiskt när fadern eller modern blir monark. I stället får han den genom ett kungligt brev. Drottning Elizabeth II förlänade titeln till sin då tioårige son prins Charles 1958. Kung Charles III gav i sin tur titeln till sin son prins William den 9 september 2022, dagen efter sitt eget trontillträde. Han är den 22:e i ordningen. Efter att William utnämnts till prins av Wales uttryckte Mark Drakeford, Wales försteminister, sin förvåning och uppgav att han inte hade blivit förvarnad. Utnämningen av en ny prins av Wales blev startskottet för en förnyad debatt om titeln, och redan den 8 september hade en namninsamling inletts med krav på att titeln skulle avskaffas. Namninsamlingen hade samlat 25 000 underskrifter under de första dagarna. Titeln finns kvar, men prins William fick ingen investitur (det vill säga en ceremoni i Wales då titeln presenteras för mottagaren). Han fick heller ingen egen krona utan får använda sin fars krona från 1969.

Prinsen av Wales har traditionellt tre strutsfjädrar genom en öppen guldkrona åtföljt av valspråket "Ich Dien" (tyska för "Jag tjänar") som sin heraldiska symbol. Tekniskt sett är det dock tal om lånta fjädrar, för märket tillkommer formellt hertigen av Cornwall som den regerande monarkens äldste son. Då de båda titlarna i praktiken oftast följs åt görs dock ingen skillnad mellan dem.

Enligt legenden ska fjädrarna ha tagits av Edvard, den svarte prinsen, som efter att vid Crécy 1346 ha slagit kungen av Böhmen kommit att beundra dennes mod. Kungen, som blind ridit rakt ut i striden, låg efter slaget död på fältet och Edvard lyfte från hans döda kropp en strutsfjäderbeprydd hjälm. Även valspråket tillhörde den böhmiske kungen. Det vi vet med säkerhet är att strutsfjädrarna kan härledas till just Edvard. Han förde – som ett alternativ till sitt modifierade kungliga vapen – en sköld i svart med tre strutsfjädrar i silver; Detta beskrevs som hans ”sköld för fred”, vilket sannolikt syftar på den sköld han använde vid tornerspel. Detta vapen förekommer flera gånger på hans sarkofag i Canterbury Cathedral. Den svarta prinsen använde även heraldiska märken bestående av en eller flera strutsfjädrar i diverse andra sammanhang.

Edward,_the_Black_Prince,_in_Canterbury_Cathedral_03.JPG (53.34 KiB) Visad 61 gånger

Med titeln prins av Wales följer även pärsvärdigheten earl av Chester.

Eftersom prinsen av Wales alltid är en brittisk kronprins benämns han formellt som "His Royal Highness" medan hans eventuella gemål benämns "Her Royal Highness, Princess of Wales" (i den ordningen). Det är alltså bara gemåler som förlänas den titeln, inte kvinnliga tronarvingar. Efter skilsmässan 1996 från prins Charles förlorade prinsessan Diana titeln Her Royal Highness men drottning Elizabeth II tillät henne behålla titeln "Princess of Wales" som en artighetstitel, eftersom hon var mor till den framtida kungen.

Det finns tre bevarade kronor som tillverkats för ändamålet.

Fredericks krona (1728)

Den äldsta bevarade kronan tillverkades år 1728 för Prins Frederick, äldste son till kung George II. Kronan är gjord av guld och bärs upp av den traditionella enkla bågen. Frederick själv hann aldrig bli kung, men kronan användes efteråt av flera framtida monarker vid officiella tillfällen, bland annat placerades den på deras kistor vid statsbegravningar. Idag är den dock för bräcklig för att användas.

2. Georges krona (1902)

Kronan tillverkades av av hovjuveleraren Garrard & Cotill den kronprins George att bära under kröningen av sin far, Edvard VII, år 1902.

Kronan är gjord av förgyllt silver, vilket gör den förvånansvärt lätt – den väger bara 354,6 gram. Den följer strikt Karl II:s kungliga påbud från 1677. Runt basen syns fyra heraldiska liljor och fyra korspatéer. Från dessa reser sig en enda central båge (monarkens kronor har alltid två bågar). Bågen bär upp en glob och ett avslutande kors. Inuti ramen sitter den traditionella kungliga mössan i röd sammet, kantad med en krage av fläckad hermelinpäls. Till skillnad från kungens tunga kröningskronor är Georges krona helt utan infattade diamanter eller safirer. Istället är silvrets detaljrikedom och de polerade ytorna gjorda för att glimma och efterlikna ädelstenar.

Kronan användes även av George V:s äldste son, prins Edvard (VIII), under George V:s egen kröning. När Edvard VIII abdikerade från tronen år 1936 tog han med sig kronan i sin personliga exil till Frankrike. Han hävdade att den var hans privata egendom och vägrade lämna tillbaka den. Kronan återbördades till Storbritannien först efter hans död 1972.

https://en.wikipedia.org/wiki/Investitu ... e_of_Wales

george.jpg (18.26 KiB) Visad 61 gånger

3. Charles krona (1969)

Eftersom 1902 års krona befann sig i exil och 1728 års krona var för skör, var man tvungen att snabbt tillverka en helt ny krona inför dåvarande prins Charles officiella ceremoni i Wales år 1969. Konstnären Louis Osman formgav en mycket modern, nästan futuristisk krona i 24 karats guld med 75 diamanter och 12 smaragder. Kronan är känd för två ganska udda och unika detaljer. Globen som sitter allra högst upp under korset är i själva verket en guldbelagd pingisboll, då elektrogjutningen av guldet krävde en lätt, sfärisk bas som inte vägde för mycket. Diamanterna på globen är arrangerade i form av stjärnbilden Skorpionen, vilket är kung Charles stjärntecken

https://en.wikipedia.org/wiki/Investitu ... e_of_Wales

coronetofcharles.jpg (25.58 KiB) Visad 61 gånger

Prince_of_Wales_Coronet_monde.jpg (52.81 KiB) Visad 61 gånger

prinscharles.jpg (53.87 KiB) Visad 61 gånger