Regerande furstars kronor

[Femtiotrean]

Queen Maria had reportedly told her husband "I want nothing modern that another queen might have. Let mine be all medieval."

The new crown was made of gold mined from the Transylvania region of Romania and constructed in 1922 in Alba Iulia. It was modeled on one having belonged to Milica Despina of Wallachia, the consort of a 16th-century Wallachian prince. It contains rubies, emeralds, amethyst, turquoise and opals and weighs 4 pounds (1.8 kg). Grains of wheat decorate the base of the crown topped by eight large and eight small flower ornaments connected by interlacing branches. A globe and cross sit atop the eight arches above the flower ornaments and a pendulum, supposedly copied from ancient Byzantine head ornaments, hangs from either side of the headband just above the ear, each bearing the coat of arms of Romania. From each of these pendula hang three chains, each with a cross within a gold circle at the end.

PS

King Carol was a cold man who was always focused on the prestige of the dynasty he had founded. His wife, Elizabeth, claimed he 'wore the crown in his sleep'.

[Patrik Öbrink]

Till Georg IV:s kröning år 1821 tillverkades en särskild kröningskrona. Kronan var 40 centimeter hög och tillverkad i en stomme av guld och silver. Den var täckt av 12 314 diamanter. När kungen bar den sades det att han glittrade som en "färgstark fågel från orienten". Ramen tillverkades i guld och silver av hovjuveleraren Philip Liebart. Till skillnad från äldre, tunga kronor gjordes denna stomme så tunn att den nästan var osynlig under alla diamanterna, vilket maximerade ljusinsläppet och glansen.

Kungen ville byta ut de traditionella liljorna och istället lägga till rosen, tisteln och klöverbladet – Englands, Skottlands och Irlands blomsymboler – men det stoppades av College of Heralds.

Som regel är kronfodret i brittiska kronor gjorda av karmosinröd eller purpurfärgad sammet men Georg IV:s kröningskrona hade mörkblått sammetsfoder kantad med hermelin.

Eftersom parlamentet vägrade finansiera inköp av riktiga ädelstenar tvingades hovjuveleraren hyra juvelerna. På grund av att Georg IV:s kröning sköts upp till följd av rättegången mot hans hustru, drottning Caroline, uppgick den slutgiltiga kostnaden för hyran av stenarna till 24 425 pund. Efter kröningen ville kungen behålla kronan intakt, men parlamentet vägrade betala de enorma hyreskostnaderna för stenarna. År 1823 monterades därför alla 12 314 diamanter loss och lämnades tillbaka till juveleraren.

I likhet med Georg I:s statskrona hamnade Georg IV:s kröningskrona i ägo hos prinsen av Brunei, som skänkte den till dne brittiska kronan 1995. Den tomma guld- och silverstommen finns idag att se i Jewel House i Towern i London tillsammans med en förgylld bronsmodell av hur den såg ut i sin fulla prakt.

Coronation_Crown_of_George_IV.jpg (255.27 KiB) Visad 1561 gånger

[Patrik Öbrink]

Till drottning Victorias kröning 1838 tillverkades en ny, lätt och elegant imperiestatskrona.

Imperial_State_Crown_of_Queen_Victoria.jpg (229.73 KiB) Visad 537 gånger

Imperiestatskronan används i regel inte vid själva kröningen utan bärs först under processionen ur ur Westminster Abbey till Buckingham Palace och vid framträdandet på balkongen. Man kan säga att det är monarkens "arbetskrona" som bl.a används vid parlamentets öppnande varje år (State Opening of Parliament) när monarken läser upp regeringens program från tronen, samt vid andra formella statstillfällen. Det är också den krona som placeras ovanpå monarkens kista under en statsbegravning.

Ordet "imperie" syftar historiskt på att den brittiska monarken inte lyder under någon annan jordisk makt (historiskt som exempelvis den tysk-romerska kejsaren eller påven), och "statskrona" visar att den representerar statsmakten.

De brittiska monarkerna brukar krönas med S:t Edvards krona eller en särskild, lite tyngre kröningskrona. Drottning Victoria, som var en lite späd och ganska kortväxt 19-åring, valde att bli krönt med en lättare, nytilverkad imperiestatskrona istället för en gammal, blytung statskrona i dåligt skick.

Kronan tillverkades av hovjuvelerarna Rundell, Bridge & Rundell i guld och silver, var fodrad med en purpurröd sammetsmössa med en kant av hermelin och besatt med över 3 000 ädelstenar, däribland 2 868 diamanter, 273 pärlor, 17 safirer, 11 smaragder och 5 rubiner. De mest kända historiska stenarna i Victorias krona var Black Prince's Ruby, Stuart-safiren och S:t Edvards safir.

Stuart-safiren är en av de mest historiska och värdefulla ädelstenarna i de brittiska kronjuvelerna. Det är en intensivt blå, ovalt cabochonslipad (https://sv.wikipedia.org/wiki/Cabochon) safir som väger 104 karat Safirens exakta ursprung före 1200-talet är okänt, men den tros ha brutits i Sri Lanka. Enligt traditionen prydde den kung Alexander II av Skottlands kröningskrona redan år 1214. År 1296 invaderade engelske kung Edvard I Skottland och tog safiren som krigsbyte (tillsammans med Sconetenen). Safiren skickades senare tillbaka till Skottland och hamnade till slut hos ätten Stuart (därav namnet) via Robert II på 1300-talet. Efter att Jakob II avsattes under den ärorika revolutionen 1688, tog han med sig safiren när han flydde till Frankrike. Den gick i arv inom ätten till Henry Benedict Stuart (känd som kardinal York). Han var katolsk kardinal och lät montera in den gigantiska safiren i sin mitra. Efter kardinalens död köptes stenen tillbaka av kung Georg III år 1807 och återvände på så vis till det brittiska kungahuset.

På drottning Victorias imperistatskrona monterades Stuart-safiren mitt på kronans framsida, precis under den Black Prince's Ruby. År 1909 hände något som förändrade kronans utseende. Den enorma Cullinan-diamanten hade hittats, och den näst största biten (Cullinan II på 317 karat) skulle monteras i kronan. Eftersom diamanten var så gigantisk fick Stuart-safiren snällt flytta på sig; den placerades på baksidan.

stuart-sapphire.jpg (91.81 KiB) Visad 537 gånger

S:t Edvards safir är en oktagonal, rosslipad mörkblå sten vars kända historia börjar år 1042 med den anglosaxiske helgonkungen S:t Edvard Bekännaren. Det sägs att stenen satt i hans kröningsring. Kring ringen finns en berömd legend:

En dag när kung Edvard var på väg för att inviga ett kapell mötte han en gammal fattig tiggare. Kungen hade inga pengar på sig, så han drog safirringen av sitt finger och gav den till tiggaren. Flera år senare var två engelska pilgrimer strandsatta i det heliga landet. De mötte då en gammal man som hjälpte dem i säkerhet. Mannen avslöjade att han var aposteln Johannes Döparen (eller Johannes Evangelisten enligt vissa versioner) – och det var han som en gång hade varit tiggaren vid vägen. Han gav pilgrimerna ringen tillbaka och bad dem återvända till England för att lämna den till kungen, med budskapet att Edvard skulle dö exakt sex månader senare. Kungen fick tillbaka ringen och dog mycket riktigt sex månader senare, i januari 1066

Kung Edvard begravdes med sin heliga safirring i Westminster Abbey. När hans grav öppnades år 1163 – i samband med att han kanoniserades och förklarades som helgon – plockades ringen ut ur graven och överlämnades till kyrkans abbot. Ringen betraktades snabbt som en helig relik som sades kunna bota sjukdomar.

Edward_the_Confessor,_the_Wilton_Diptych.jpg (132.92 KiB) Visad 534 gånger

När det engelska inbördeskriget bröt ut på 1600-talet och Oliver Cromwell lät smälta ner de medeltida regalierna, förstördes även den ursprungliga S:t Edvards krona. S:t Edvards safir såldes dock. När monarkin återupprättades 1661 köptes stenen tillbaka till kronan av Karl II, och det tros vara under denna tid som safiren omformades till den rosslipning den har i dag.

I imperiekronan infattades den mitt i korset högst upp på kronan.

Kronan blev med tiden alltmer bräcklig. Dessutom råkade den ut för en allvarlig olycka under parlamentets öppnande 1845 när den adelsman som bar kronan på en kudde snubblade, vilket ledde till att hela kronan krossades och blev helt tillplattad. Den reparerades, men konstruktionen förblev instabil.

Efter att drottning Victorias make prins Albert dog år 1861 drog hon sig undan från det offentliga livet bar därefter enbart svarta sorgkläder och en traditionell vit änkehätta Efter påtryckningar gick hon år 1870 med på att åter vara med vid parlamentets öppnande, men hon vägrade använda imperiestatskronan som hon tyckte var för tung och inte gick att placera ovanpå änkehättan. Hovjuveleraren Garrard & Co fick därför i uppdrag att skapa en miniatyrkrona - den som kallas drottnings Victorias lilla diamantkrona.

lilladiamantkronan.jpg (112.73 KiB) Visad 537 gånger

Kronan är endast 9,9 cm hög, väger lätta 160 gram (en tiondel av en vanlig kungakrona) och är besatt med 1 187 diamanter. De fyra bågarna över toppen är avtagbara. Victoria bar ibland kronan i sin öppna form (likt en diadem eller öppen cirkel) direkt på baksidan av sin hätta. Den blev Victorias absoluta favoritkrona och är den hon bär på de flesta kända fotografierna från sina sista årtionden på tronen.

Efter drottningens död bars kronan av de två följande drottningarna, Alexandra av Danmark och Mary av Teck. Sedan dess har ingen drottning burit den utan finns till allmänt beskådande i Towern.

[Patrik Öbrink]

När George V klev upp på den brittiska tronen 1910 blev han inte bara kung av Storbritannien utan också kejsare av Indien. Detta skulle bekräftas efter kröningen i Westminister Abbey i juni 1911, under den storslagna ceremonin Delhi Durbar. För det behövdes en helt ny krona. Varför? Därför att enligt lag får de brittiska kronjuvelerna (inklusive kronorna) inte lämna Storbritannien. Dessutom var det förenat med stora risker att frakta en krona till Indien, via flyg eller båt.

Hovjuvelerarna Garrard & Co fick därför i uppdrag att tillverka en ny krona, den indiska imperiekronan. Den kostade £60,000 (motsvarande £6,100,000 i 2025 års penningvärde), vilket betalades av det brittiska statsdepartementet för Indien.

Kronan skiljer sig markant från traditionella brittiska kronor på flera sätt. Till skillnad från de vanliga brittiska kungakronorna som har två eller fyra halvbyglar, har den indiska imperiekronan åtta stycken. Detta gjordes i kontinental europeisk stil för att markera Georges status som kejsare snarare än enbart kung. Byglarna möts i toppen i en spetsig form som påminner om ett gotisk kölbåge.

Kronan är extremt lyxig och är besatt med 6 170 diamanter, nio smaragder, fyra rubiner och fyra safirer. Längst fram på kronbandet sitter en mycket fin smaragd på 32 karat.

Kronan väger cirka 920 gram. Kung Georg bar den under den 3,5 timmar långa ceremonin den 12 december 1911. Efteråt skrev kungen i sin dagbok att han var mycket trött och att kronan hade gett honom huvudvärk eftersom den var så tung.

The_Nizam_of_Hyderabad_pays_homage_to_the_king_and_queen_at_the_Delhi_Durbar.jpg (180.76 KiB) Visad 55 gånger

1911durbar.jpg (63.8 KiB) Visad 55 gånger

George och Mary kröntes inte till kejsare och kejsarinna vid ceremonin; ärkebiskopen av Canterbury, Randall Davidson, ansåg det inte lämpligt att en kristen gudstjänst ägde rum i ett land där befolkningen till största del bestod av hinduer och muslimer. I stället bar kungen kronan när han trädde in i durbaren, och durbaren utformades som en bekräftelse på kungens kröning, vilken hade ägt rum i Storbritannien sex månader tidigare. Drottning Mary bar det så kallade Delhi Durbar-diademet, som tillverlats särskilt för detta tillfälle. Diademet var fyllt med diamanter och kröntes med tio stora, droppformade Cambridge-smaragder. Det har senare, i modifierad form (bl.a. utan smaragderna), använts av Drottningmodern, Drottning Elizabeth II och drottning Camilla.

diadem.jpg (54.93 KiB) Visad 55 gånger

Detta blev den första och enda gången som kronan någonsin användes. Den har aldrig burits av någon annan monark sedan dess. När Indien blev självständigt 1947 och den brittiska kejsartiteln avskaffades 1948 förlorade kronan sin praktiska funktion.

I likhet med de andra brittiska kronjuvelerna visas den indiska imperiekronan i Jewel House i Tower of London.

Delhi Durbar (från persiskans durbar, som betyder "kungligt hov") var tre enorma, rituella massmöten i Indien som arrangerades av det brittiska imperiet för att fira kröningen av en ny brittisk monark som kejsare eller kejsarinna av Indien. Dessa gigantiska maktuppvisningar hölls åren 1877, 1903 och 1911 i utkanten av Delhi, på en plats som idag kallas Coronation Park.

durbar1911.jpg (87.09 KiB) Visad 55 gånger

Syftet med durbaren var att efterlikna de tidigare mogulhärskarnas storslagna hovceremonier. Genom att blanda brittisk militärparadering med indisk fursteprakt ville man legitimera det brittiska styret (Brittiska Raj) i de indiska undersåtarnas ögon.

Durbar-ceremonin 1911 var den enda som en regent, Georg V, närvarade vid; vid de tidigare ceremonierna företräddes monarken av sin vicekung.

Här en filmsnutt från Delhi Durbar 1911: https://youtu.be/luLqbD9uGC8?si=LgKwmluTJJkBpqMU

[adlercreutz]

Fascinerande vad man får lära sig saker som man inte visste att man ville veta.

Det var inga durbar-ceremonier då Edward VIII och George VI blev kungar alltså?

[Patrik Öbrink]

Edvard VIII hade planerat både kröning och durbar, men så abdikerade ju han innan kröningen. George Vi hade tänkt att resa till Indien för den planerade durbaren, men övertalades av sina läkare och premiärministern Stanley Baldwin att avvakta; hans hälsa var inte på topp. Så Durbar-ceremomin sköts på framtiden.

Vid den tiden hade situationen dessutom ändrats dramatiskt i Indien. Självständighetsrörelsen hade växt sig stark och Kongresspartiet, som vunnit lokalvalen i sju av elva provinser, tänkte bojkotta ceremonin och vägrade betala för den. Partiledaren sade att om den brittiska regeringen ville skydda kungen från en ”oönskad händelse” skulle de hålla honom kvar i England. Kungen ville resa till Indien, även om det inte blev någon storslagen durbar, men den nya premiärministern Neville Chamberlain lyckades till slut övertala honom att inte göra det. Så återigen sköts arrangemanget upp. Sedan bröt kriget ut och därefter blev Indien självständigt.

[adlercreutz]

Tack. Ja, Edward hann såklart inte. Detaljerna kring George resa till Indien var för mig okända och klart intressant.