Vendeltiden i Norden och England

[Markus Holst]

Känner vi några historiska hövdingar eller småkungar inom dagens svenska gränser? Vet vi till exempel namnen på dem som Sigrid Storråda brände inne?

[Markus Holst]

Känner vi några historiska hövdingar eller småkungar inom dagens svenska gränser? Vet vi till exempel namnen på dem som Sigrid Storråda brände inne?

Jodå.

Två av dessa friare var så efterhängsna att hon till slut lät bränna dem inne, nämligen Opplänningakungen Harald Grenske (far till Olof den helige) och östervägskungen Vissivald (troligen en rysk prins Vsevolod).

Dock verkar Sigrids historisitet vara omtvistad.

[koroshiya]

Saxo Grammaticus var en lustig fyr vad gällde det där med att skapa många tidigare kungar. Läser man Gesta Danorum kommer man finna att han använder samma kungar flera gånger. De är bara något förändrade till namn kanske, om jag minns rätt.

Saxo tyckte väl att listan hade blivit för kort annars. Dessutom kan det ha funnits berättelser som inte riktigt hängde ihop, vilket man kunde lösa genom att skapa en ny kung med ungefär samma namn i ett annat kapitel.

Det är väldigt tydligt vid en genomläsning.

När man kommer till Ragnar Lodbrok är han redan nummer 60. Låtsasdelarna slutar med Gormo III som nummer 70, men redan före Gorm den gamle är det troligt att ett antal av kungarna är riktiga.

Här är ett exempel på en kung som återanvändes.

https://en.wikipedia.org/wiki/Ingeld

Det finns ändå en hel del intressant att luska ut bland sagokungarna, och en informationsbit är viktig för hur man skall åldersbestämma ett berömt diktverk.

De historiska kungarna börjar med Harald Blåtand, och berättelserna blir mer och mer verklighetsförankrade, men Saxo hade en tydlig tendens, och man kan inte bara köpa informationen rätt av.

En lärare till mig doktorerade med en studie av Gesta Danorum, men fick höra av Curt Weibull att det kanske inte behövdes, för han hade också skrivit om verket... 1915. Curt blev 105 år gammal och dog först år 1991.

Jag har säkert berättat det, men en anekdot om lärarens make eller blivande make, är att han skulle hålla ett föredrag om gamla böcker som G.D. och vikingatiden. När de plockade upp honom på Landvetter snackade de lite i bilen, och vad jag har förstått var Jörgen Weibull - en son till Curt - med. De kom in på tidigare forskning, och gästen fick ungefär höra att, "Curt är mycket intresserad och kommer". I bilen beslutade sedan gästen att han skulle ändra på föredraget och tona ner kritik av tidigare forskning. Den utländska professorn kunde förstås inte gissa att Curt fortfarande levde. Det här var väl då precis i början av 80-talet.

[caeriksson]

Hej

Tack alla som har kommenterat i tråden. Som jag skrev när jag startade den är jag övertygad om att Uppsala är ett merovingiskt arv. Jag blev uppmanad att forska vidare och fördjupa hur jag ser på det så här kommer en första teaser.

Jag anser att Uppsala blev kristet på 500 talet och ingick som en av 12 merovingiska di punkter i deras fysiska spegling av den kristna religionen. När Merovingerna kristnades gjorde de det med en egen version som levde kvar i Uppsala och Norden fram till först 1087 då deras Kyrka i Uppsala brändes ned, och slutligen krossades alla spår i och med Bremens förstörelse av alla Nordiska källor. Inte bara i Sverige men även i Danmark Frisland och de baltiska staterna och till slut mördade de Snorre.

Vi börjar med en liten teaser.

Oden är deras Jesus och Asarna är deras apostlar.

Här är den Spegling jag ser som är skapad av de Merovingiska biskoparna rGunnar och Hogens runt 500 talets början.


1. Aunacharius (Aun / Oden) – Allfader-kodens överhuvud
• Hovfunktion: Hovets högsta teologiska och ideologiska administratör. Han klev år 530 ur rollen som enbart en rådsherre i kretsen för att bli den samlande, sakrale ur-konungen i Uppsala. Aun diar....
2. Agilulfus (Aegil / Tor) – Militärbefälhavaren och Beskyddaren
• Hovfunktion: Elitkavalleriets högsta militära chef och väktare av riksgränserna. Han bar Mjölner – det inverterade merovingiska ankarkorset – som det synliga tecknet på monoteistisk makt och tullsäkerhet [Robert the Strong - Wikipedia, Odens, Frös och Frejas högar].
3. Johannes-linjen (Balder) – Den sakrala arvsrättens väktare
• Hovfunktion: Hovets symbol för absolut renhet, lojalitet och legitimitet. Han vaktade de heligaste urkunderna och den obrutna kungliga genpoolen mot yttre infiltrationer.
4. Scytaldus (Skjöld / Skjöldr) – Den maritima amiralschefen
• Hovfunktion: Högsta chef för kustbevakningen och nätverkets amiralsflotta. Han placerades ut i de danska sunden för att upprätta den yttre spärren – Refil-skölden – och blev ur-cellen till den danska Skjöldungaätten [Rök runestone - Wikipedia, Odens, Frös och Frejas högar].
5. Jakob-linjen (Tyr) – Den högsta juridiska domaren
• Hovfunktion: Hovets högsta lagtolkare och ordförande vid rikskoncilierna. Han ansvarade för att de skriftlösa lokala stammarna tvingades underkasta sig den strama, merovingiska kungalagen under hot om militär exekution.
6. Andreas-linjen (Heimdall) – Den yttre säkerhetschefen
• Hovfunktion: Ansvarig för hovets yttre underrättelsetjänst och gränsbevakning. Hans uppdrag var att spåra upp karolingiska och bysantinska spioner innan de hann infiltrera inlandskorridorerna [Robert the Strong - Wikipedia].
7. Filippus-linjen (Njord) – Logistik- och försörjningschefen
• Hovfunktion: Administratör över de frisiska sjövägarna och flodmynningarna. Han kontrollerade nätverkets marina logistik och lade grunden till frihandelssystemet i Dorestad.
8. Matteus-linjen (Frej) – Skattmästaren och Finansministern
• Hovfunktion: Överste chef för hovets myntverk och guldreserver. Det var han som tillsammans med ur-Haugen (Eligius) övervakade den ekonomiska motorn i 4x5-matrisen och slussade silvret och guldet [Rök runestone - Wikipedia].
9. Bartolomeus-linjen (Brage) – Kanslichefen och Retorikern
• Hovfunktion: Hovets officiella talesperson och mästare över bokspråket. Han ansvarade för att formulera hovets chiffrerade sånger och kungalängder på den svårlästa minuskelskriften.
10. Simon-linjen (Ull) – Gränsbevakaren i vildmarken
• Hovfunktion: Befälhavare över nätverkets militanta specialförband i utkanterna. Han ansvarade för de svårtillgängliga jakt-, skogs- och gränszonerna (Refil-linjen) för att hålla inlandsskogarna säkrade [Rök runestone - Wikipedia, Sigurd Ring - Wikipedia].
11. Taddeus-linjen (Forsete) – Medlaren och Justitiekanslern
• Hovfunktion: Hovets högsta medlare, ditsatt för att lösa interna dispyter mellan de tjugo kynungarna (blodsättlingarna) så att alliansen inte splittrades inifrån under 536-katastrofens nödår [Rök runestone - Wikipedia, Odens, Frös och Frejas högar].
12. Mattias-linjen (Vidar) – Den tyste strategen och Efterföljaren
• Hovfunktion: Ansvarig för nätverkets långsiktiga överlevnadsstrategi och beredskapsplaner. Det var han som säkrade att Allfader-koden kunde mutera, överleva undergångar (Ragnarök/karolingiska kupper) och återuppstå i en ny skepnad under framtida sekel

Om intresse finns tar vi det vidare, det finns hur mycket till som helst att presentera. Från 730 talet och framåt rådde det ett religöst krig i sverige mellan den tidiga Merovingiska kristan kyrkan med säte runt Paris och Uppsala på ena sidan och Anjousidans krista gren som blev det svarta spjutet sverker och som få sitt inträde i Sverige i och med Dorestads fall 732 och som även är föregångaren till den engelska kyrkan.

Om intresse finns tar jag det vidare.

MVH

carl_Axel

[Davian]

Det här är oerhört fascinerande. Det är ren spekulation känner jag eftersom vi inte har några källägen. Men jag gillar hela hypotesen och jag ser gärna utvecklingen av den. framförallt ur källsynpunkt!

[koroshiya]

Hej

Tack alla som har kommenterat i tråden. Som jag skrev när jag startade den är jag övertygad om att Uppsala är ett merovingiskt arv. Jag blev uppmanad att forska vidare och fördjupa hur jag ser på det så här kommer en första teaser...

Varför skulle kristna merovinger åka till Uppsala när de hade ett jätteområde att erövra på kontinenten? De hade fullt upp med att ta kontroll över Burgund och Thüringen, och hade bara kontrollerat Septimanien i kanske 30 år. De hade en massa kvar att göra i området.

Klodvig I och alla de följande kungarna följde också den nicaenska trosbekännelsen, samma som påven hade. Det fanns därför ingen motsättning mellan dem och några karolinger, som fortsatte på samma sätt vad gäller religion.

Vad gäller det här med rökstenen:

8. Matteus-linjen (Frej) – Skattmästaren och Finansministern
• Hovfunktion: Överste chef för hovets myntverk och guldreserver. Det var han som tillsammans med ur-Haugen (Eligius) övervakade den ekonomiska motorn i 4x5-matrisen och slussade silvret och guldet [Rök runestone - Wikipedia].

Så är det alltså en sten från 800-talet och denna matris är bara en teori av många om vad stenen handlar om, och borde inte några av dessa kristna gudar nämnas på stenen i samband med det? Men den ende som nämns är väl möjligen/troligen Tor. Någon koppling till ett eventuellt merovingiskt 500-tal i Uppsala är väl inte så lätt att få till utifrån det, eller att stenen är rest av några som ens tillhörde samma herravälde som Uppsala.

Välkommen förresten, Carl Axel.

[caeriksson]

Men vad roligt, då är vi tre som tycker detta är spännade. Precis som du skriver undrar man varför Merovinger skulle vilja upp till kalla nord. För att komma imål med en trovärdig förklaring kommer vi börja år 293 i Bysans.

Jag kommer att lägga upp inlägg i kronologisk ordning så att det inte bara blir en stor post. Hoppas det är ok.

Alla berättelser har en bakgrund innan de startar, men här tar vi avstamp 293 och börjar med hur administrationssystemen sprider sig över kontinenten.

. Skapandet av Tredelningen och Fyrdelningen (År 293 e.kr.)
Diocletianus insåg att det romerska riket var för stort för att styras av en enda man. År 293 e.kr. införde han Tetrarkin (fyrkejsarsystemet). Imperiet delades upp i exakt 4 stora prefekturområden, där två överkejsare (Augusti) och två underkejsare (Caesares) styrde varsin fjärding av kartan. Det var i denna reform som Trier officiellt utsågs till den nordvästra kejsarens monumentala huvudstad, med uppdraget att hålla gränsen mot frankerna och saxarna.
2. Låsningen av det kosmiska 12-systemet (År 293–305 e.kr.)
För att bryta ner de gamla romerska provinsernas självständighet och klanmakt, drog Diocletianus om hela kartan runt år 293 e.kr.
• Han slog samman och delade upp de gamla områdena i exakt 12 civila stift (Dioceses) över hela imperiet [5.08].
• Varje stift leddes av en Vicarius (guvernör) och delades fraktalt upp i mindre underprovinser underställda en strikt civil och militär byråkrati. Stiftet Gallien (Dioecesis Galliarum), med dess 12 centralorter från Trier till Paris och London, var en av de första att låsas fast i denna matematiska struktur.

Ur-residens / Navfäste
Kejsare (Tetrark)
Geografisk Fjärding (Prefektur)
Kosmiska Stift (Dioceses)
Geopolitiskt Arvet
Grundande av Tetrarkisäte
Grundande Kejsare

1. Trier (Augusta Treverorum)
Constantius Chlorus (Caesar)
Nordvästern (Gallien, Britannien, Spanien) Dioecesis Galliarum, Dioecesis Viennensis, Dioecesis Britanniarum, Dioecesis Hispaniarum
Muterades år 508 av Merovingerna
293 e.kr.
Diocletianus

2. Milano (Mediolanum)
Maximianus (Augustus)
Sydvästern (Italien, Rhen-övre, Nordafrika-västra) Dioecesis Italiciana, Dioecesis Pannoniarum, Dioecesis Africa
Kärnan i Langobardiska riket (Pavia) som vaktade Godan-sfärens sydliga klippborgar.
293 e.kr.
Diocletianus

3. Sremska Mitrovica (Sirmium)
Galerius (Caesar) Balkan / Centraleuropa (Illyrien, Grekland, Donau-linjen) Dioecesis Moesiarum, Dioecesis Thraciae Militär spets mot stäppen. Flodaxeln för drakfanor och ryttarkult mot Pskov och Kiev.
293 e.kr.
Diocletianus

4. İzmit (Nicomedia)
Diocletianus (Augustus / Överhuvud) Östern & Södern (Mindre Asien, Syrien, Egypten) Dioecesis Asiana, Dioecesis Pontica, Dioecesis Orientis
Det uråldriga, administrativa navet för det Arameisk-Bysantinska blocket
293 e.kr.
Diocletianus

Så här har vi de 4 ursprungliga områden som Konstantin tar över, vi tar det i nästa post. Håll ut vi kommer till Merovinger i Uppsala

Tack för att jag får delta

Carl-Axel

[caeriksson]

När vi ser på Roms kristna status innan Konstantin ser den ut som följer

Kristendomen i Rom under 200-talet var en illegal, underjordisk, decentraliserad och djupt arameisk-österländsk nätverksrörelse. Den hade absolut ingenting med påvar, palats, skatteinkassering eller militärmakt att göra. Staden Rom fungerade under denna tid inte som ett katolskt högkvarter, utan snarare som en gigantisk andlig smältdegel där kristendomen konkurrerade på lika villkor med andra österländska mysteriereligioner (som Mithraskulten och Isisdyrkan).
De kristna spåren i 200-talets Rom manifesteras genom tre monumentala och obestridliga fysiska bevis:
1. Katakomberna – Nätverkets underjordiska infrastruktur
Det absolut största och mest kända materiella spåret är de romerska katakomberna (som Sankt Callixtus katakomber och Sankt Sebastians katakomber), vilka expanderade explosionsartat under just 200-talet.
• Den dolda funktionen: Eftersom kristendomen var förbjuden och de troende periodvis förföljdes av soldatkejsarna, grävde de kristna ut hundratals kilometer av underjordiska gångar i den mjuka vulkaniska tuffinbygda jorden utanför muren.
• Katakomberna var inte gömställen för levande, utan kosmiska begravningsplatser. Det var här man begravde de kristna martyrerna. Väggarna fylldes av de allra äldsta kristna symbolerna: Fisken (Ichthys), Ankaret och Den gode herden. Det mest anmärkningsvärda är att konsten i katakomberna saknar alla spår av den romersk-katolska maktteologin; bilderna andas i stället en ren ökenmystik och en rituell hoppfullhet som var djupt influerad av skriftkulturen från Alexandria.
2. Språket på gravstenarna: Den grekisk-arameiska urcellen
Tittar man på de tusentals bevarade gravinskrifterna i 200-talets katakomber (särskilt i den så kallade Påvekryptan i Callixtus-katakomberna, där 200-talets biskopar i Rom låg begravda), blottas en enorm språklig paradox:
• Inskrifterna är skrivna på grekiska, inte på latin.
• Kristendomen i Rom under 200-talet var en utpräglad immigrantreligion som bars av grekiska, syriska och arameiska slavar, köpmän och frigivna från imperiets östra delar. Biskopen i Rom skrev sina brev på grekiska och staden hade ännu inte utvecklat någon latinsk kyrkorätt eller pyramidteologi. Den romerska eliten betraktade rörelsen som en suspekt österländsk kult.
3. Tituli-kyrkorna – De dolda husförsamlingarna
Före kejsar Konstantin fanns det inga monumentala kyrkobyggnader eller katedraler i Rom. Församlingen möttes i hemlighet i privata bostäder och villor som ägdes av rika kristna beskyddare. Dessa platser kallades för Tituli (husförsamlingar).
• Under 200-talet utvecklades dessa till fasta, hemliga administrationscentra (som Titulus Byzantis eller Titulus Pammachii, under dagens Santi Giovanni e Paolo).
• Dessa hus var organiserade som ett platt och horisontellt nätverk. Varje husförsamling styrde sig själv och delade resurser med de andra, i exakt symbios med hur den tidiga kristendomen var uppbyggd innan Diocletianus och Konstantin tog riksstrukturen och förvandlade den till en stram, geometrisk riksbyråkrati.

[caeriksson]

Det är exakt under åren 330–337 e.kr., när Konstantin den store grundar Konstantinopel, som han inför den definitiva kopplingen mellan de 12 apostlarna och imperiets 12 di-punkter (stift).
Detta var historiens absolut största geopolitiska och teologiska sammansmältning. Konstantin tog den strama, sekulära förvaltningsstruktur av 12 stift (Dioceses) som kejsar Diocletianus hade skapat år 293 e.kr. för att rädda imperiet, och insåg att den saknade en andlig överbyggnad.
Genom att installera Apostlakyrkan (Hagioi Apostoloi) som det nya globala navet i Konstantinopel låste han fast kopplingen i tre exakta steg:

1. Det kosmiska stiftsmonopolet på marken

Konstantin delade upp hela sitt enade imperium i Diocletianus 12 civila stift. Varje stift (diocese, vilket ordagrant blev ordet för biskopsdömen) var en gigantisk administrativ provins [5.08]. För att ge dessa stela byråkratiska områden en gudomlig legitimitet, tilldelade Konstantins hovteologer (anförda av kyrkofadern Eusebios av Caesarea) varje specifikt stiftsområde en kosmisk beskyddare från kretsen av de 12 apostlarna. Det var nu idén skapades om att apostlarna sändes ut för att ”härska” över varsin bestämd del av kosmos och jorden.

2. Den fysiska ritningen i Apostlakyrkan

För att bevisa detta materiellt byggde Konstantin den stora Apostlakyrkan i Konstantinopel. I dess absoluta centrum restes exakt 12 monumentala minnesstoder (cenotafier) för de 12 apostlarna.
• Det dolda mönstret: Dessa 12 pelare var inte bara religiös konst – de var en fysisk och arkitektonisk ritning över imperiets 12 stiftsområden.
• Längst ner, i den exakta skärningspunkten mellan dessa tolv stoder under den monumentala cirkulära kupolen, placerade Konstantin sin egen gravsarkofag. Han gjorde sig själv till den trettonde kosmiska pelaren – kejsaren som samlade trådarna från jordens 12 stift under en enda gudomlig monarki.

3. Flytten av relikerna (Navlåsningen)

För att aktivera detta system påbörjade Konstantin och hans son Konstantius II en imperieomfattande operation för att fysiskt gräva upp resterna av apostlarna (relikerna) från deras ursprungliga, underjordiska 200-talsgravar runt om i världen och flytta dem till de 12 pelarna i Konstantinopel. Runt år 356 e.kr. anlände relikerna för Andreas och Lukas till katedralen, vilket officiellt låste fast systemet.

Vi tar oss sakta framåt

Carl-Axel

[caeriksson]

Konstantins son skapade fyra koordinerade pelare i ett och samma globala andliga imperiesystem. De läste samma Nicenska trosbekännelse, löp under samma kejserliga lagar från Konstantinopel, och använde exakt samma kosmiska 12-matris för att dela upp världen administrativt. Dessa skapades i rask takt i mitten på 300 talet.
Att 4 delade samma religion och fungerade smed 4 separate ansvarsområden berodde på hur de passade in i imperiets strategiska uppdelning:
• Konstantinopel var det politiska och kejserliga hjärtat för den nicenska tron
• Alexandria var det intellektuella och mystika koptiska centret.
• Antiochia var det textbaserade, syrisk-arameiska språkhjärtat.
• Thessaloniki var det militära och lagstiftande navet på Balkan.
Tillsammans bildade de den Arameisk-Bysantinska ur-kvadraten – ett stenhårt, centraliserat ideologiskt block som ägde monopolet på apostlarna och de runda kupolerna under 300- och 400-talen.

De dipunkter som utgick från Konstantinopel var

Konstantinopel (Huvud dipunkt)
Alexandria
Antiochia
Efesos
Caesarea
Thessaloniki
Sirmium
Serdica (Sofia)
Karthago
Trier (aposteln Mattias ligger begravd här)
Milano
Rom (Aposteln Tomas Tvivlaren är kopplad hit vid denna tidpunkt, inte Petrus)

Alexandria, Antiochoa och Thessaloniki, hade likadana disystem kopplade till sig med tillhörande apostlar.

Hoppas det inte blir för rörigt, men summa summarum Konstaninopel lägger ut ett system över hela imperiet som utgår från 12 noder (kopplade till apostlarna för både myrklig och världslig makt) varje nod har 4 delområden och var delområde har 5 subdelområden.

Inte så spännade än, men det kommer en tvist och det här är nödvändigt att ha i bagaget för de kommande stegen.

[caeriksson]

Nästa steg på vår resa till uppsala och Valsgärde måste vi avhandla Attila, inte för att han var i skandinavien utan för att han påverkade det som skulle ske efter hans död i skandinavien. Det första som sker och som påverkar oss är att Alanerna drivs bort från sina områden i trakten av iran. Om det är Hunnerna som tvingar dem eller om Kejsaren köper dem för att förstärka västfronten i europa låter jag vara osagt.

• År 370–375 e.kr. (Den hunniska chockvågen): Hunnerna sveper in från Asien och krossar alanernas stäpprike. Det alanska folket klyvs i två delar: En del drar sig upp i Kaukasus berg (där de bygger de monumentala stentornen), medan den militära eliten tvingas på en desperat flykt västerut in i Europa. De slår följe med de germanska vandalerna och sveberna.
• Den 31 december 406 e.kr. (Genombrottet i norr): I en stenhård, iskall vinternatt genomför alanerna sitt mest kända militära drag. Anförda av sin kung Respendial korsar de den frusna floden Rhen (nära Mainz/Worms i Konstantins ur-matris) och krossar det romerska gränsförsvaret.
• År 407–440-talet e.kr. (Etableringen i Frankrike): Efter att ha plundrat sig genom Gallien splittras alanerna igen. Den största och mäktigaste fraktionen, ledd av kung Goar, sluter ett storpolitiskt kontrakt med det romerska riket. De tilldelas landområden i centrala och norra Frankrike – specifikt runt floden Loire, Orléans och regionen Valentinensis (Valence) – med uppdraget att fungera som en militär spärr mot upproriska bönder (Bagaudae) och visigoter.
2. Militär Struktur och Taktik
• De tunga Pansarryttarna (Katfrakter): Alanerna förändrade Europas krigföring i grunden. De stred inte till fots med sköldborgar som de tidiga germanska stammarna; de var hyperavancerade, tunga pansarryttare (cataphracti). Både ryttaren och hästen var klädda i lamellpansar av järn eller härdat läder.
• Drakfanorna (Draco): Alanernas främsta militära fälttecken var Drakfanan – ett monumentalt drakhuvud i brons eller metall med en lång, vindfylld svans av sidentyg som väste och ylade i vinden när de red till attack. Denna alanska drakfana adopterades omedelbart av de romerska legionerna i norr och lade grunden till hela det merovingiska ryttarbildspråket.

• Taktisk flexibilitet: De behärskade stäppens specialitet: det fejkade tillbakadragandet. De red fram, sköt pilbåge, låtsades fly i panik för att splittra fiendens led, för att sedan tvärvända sina tränade stridshästar och krossa motståndarna i en samlad, tung kavalleri-chock.

3. Kulturellt och Rituellt DNA
• Svärdskulten och Ares (Tyr): Alanerna byggde inga fasta tempel på 300- och 400-talen. Deras högsta rituella handling var att ta ett naket svärd, köra ner det direkt i jorden eller i en rituell hög, och tillbedja det som symbolen för krigsguden (vilket romarna kallade Mars och som i norr blev Tyr).

• Nart-eposet (Eddans tvilling): Kvar i Kaukasus bevarade alanerna Nart-eposet – en storslagen mytologisk berättelse om en ätt av övernaturliga krigarhjältar (Narter) som smider magiska vapen, slåss mot kosmiska drakar och dricker ur ett heligt, outtömligt dryckeshorn [5.08]. Detta epos är en exakt mytologisk tvilling till den nordiska Eddan och berättelserna om Asagudarna i Valhall.

• Häst- och hundkulten: Hästen och den stora stridshunden (den kända alanska doggen, Alaunt) betraktades som heliga varelser. När en alansk krigarhövding dog, begravdes han tillsammans med sin stridshäst och sina hundar, fullt utrustade med praktbetsel och alanska drakspännen – en rituell begravningstradition som är identisk med båt- och ryttargravarna i Valsgärde ett århundrade senare.

4. Fusionen med de Saliska Frankerna
När det sasanidiska och hunniska guldet strömmade genom Europa under slutet av 400-talet, smälte alanerna i Frankrike samman med de Saliska Frankerna
• De alanska elitryttarna bosatte sig i hundratals franska byar som än i dag bär deras namn (t.ex. Alaincourt, Allainville, Alençon).
•Under slaget vid Katalauniska fälten år 451 stred de Saliska frankerna (under sin kung Merovech) och alanerna (under kung Sangiban) sida vid sida i den gigantiska alliansen mot Attilas hunner.
• Det var under dessa decennier som den saliska krigareliten sattes på hästryggen. De adopterade alanernas tunga pansarryttarteknik, deras hästbegravningsrit och deras drakfanor.
3. Muterandet till "Merovinger" (Childerik I och Clovis)
Det är nu, i slutet av 400-talet, som namnet Merovinger skapas som ett rituellt varumärke för att höja upp den saliska kungaklanen över alla andra germanska hövdingar.
• Det materiella beviset: När den saliske kungen Childerik I (Clovis far) begravdes i Tournai år 481 e.kr., var hans grav inte germansk – den var en total alansk-ostrogotisk ryttargrav. Han begravdes tillsammans med sin stridshäst prydd med praktbetsel, ett alanskt ringsvärd, och över 300 rituella guldgula bin/bi-amuletter inlagda med indiska granater (cloisonné).
• Det var alanernas avancerade guld- och granathantverk (cloisonné), deras drakfanor och deras tunga ryttarstatus som merovingerna år 508 lyfte upp och gjorde till kärnan i det nya Meroving riket.

[caeriksson]

Här i denna smältdegel runt 450 skapas en ny ideologi baserad på arvet från Byzans och 300talet, de Saliska frankerna myter om det heliga blodet och de alaniska inflytandet. På samma sätt som alanerna påverkade krigsföring och hantverk påverkade de religionen hos merovingerna. Om vi nu tar en första blick upp mot skandinavien ser vi att det inte finns ett ända spår av minsta lilla torshammare eller något som i huvudtaget har att göra med asar förrän sent 400 tal. Det finns inte i någon mosse eller gravhög inte minsta spår. Skandinaviens religion ser fram till början på 500 talet helt annorlunda ut.

I samma veva förlorar Konstantinopel kontrollen över den Arameiska kyrkan och ROm går i praktiken under så att Kejsarens inflytande över de norra provinserna skärs av.

Tillbaka till hur religionen såg ut upp hos oss innan år 500

Den andliga strukturen före år 500
• Vanerna och Fruktbarhetsmatrisen: Det dominerande inslaget i kulten var det som i de senare vikingatida myterna överlevde som gudasläktet Vanerna (Njord, Frej, Freja) – jordens, havets, vädrets och den rituella skördens makter. Fokus låg på att säkra klanens överlevnad, boskapens fertilitet och goda skördar.
• Moderguds- och Tvillingkulter: Den högsta rituella nivån styrdes av en mäktig, Moder Jord-liknande modergud (som den romerske historikern Tacitus kallade Nerthus år 98 e.kr.), samt av rituella, himmelska tvillinggudar (Alcis) som symboliserade dualism, solens cykler och kosmiskt skydd.
• Animism (Naturandar): Man tillbad inte gudar i mänsklig form i fasta tempel. Kosmos var levande och befolkat av diser (kvinnliga skyddsväsen), alver, jättar och osynliga makter som bodde i specifika träd, källor, stenar och berg.
2. De materiella spåren i jorden (Arkeologiska bevis)
Att denna för-asatrogna ordning dominerade Skandinavien bevisas av de rika, fysiska fynd som dateras till århundradena före år 500:
A. Mossfynd och Träbeläten (Animismens offerplatser)
Innan år 500 byggdes inga timrade kulthus eller fasta tingsdistrikt. Människorna offrade direkt i mossar, kärr, lundar och rituella insjöar.
• Spår: Arkeologer har hittat grovt tillhuggna träfigurer i skandinaviska mossar (som Broddenbjerg-idolen i Danmark eller Forlev Nymølle-idolen). Dessa figurer är ofta gjorda av naturligt delade grenar som har formats till att framhäva manliga eller kvinnliga könsorgan (falloskalter). Människorna offrade lerkrukor, säd, djur och ibland krigsbyte direkt i vattnet för att blidka träskets och markens dolda andar.
B. Gallehus-hornen (ca 400 e.kr.) – Den kosmiska mytologin
De berömda Gallehus-hornen av rent guld, som hittades på Jylland, tillverkades precis runt år 400 och är det ultimata bildbeviset på religionen före år 500.
• Spår: Hornen var täckta av gåtfulla, rituella figurer. Här avbildas den rituella tvillingkulten (män sida vid sida som håller spjut), en vaktande figur med ett stort horn (en ur-form av Heimdall), en trehövdad figur med en yxa, samt människor i rituella hornhjälmar som utför kosmiska svärdsdanser. Det visar att en avancerad, rituell gudasaga i guld var fullt etablerad, men utan vikingatidens stringenta formspråk.
C. Svastikor och Solhjul (Det universella bildspråket)
Tittar vi på smycken, vapen och runstenar före år 450/500 finns det en total brist på den stringenta Torshammare (Mjölner-amuletten) som vi ser under vikingatiden.
• Spår: I stället är föremålen (som i de stora vapenoffren i Vimose från 200-talet e.kr.) täckta av svastikor (hakkors), triskeler och cirkulära solhjul. Detta var universella kosmiska tecken för solens rörelse, eldens kraft och rituell tur – symboler som Skandinavien delade med den keltiska, romerska och asiatiska världen långt innan symbolerna stramades åt till specifika asaguda-attribut.
D. Mossliken (De rituella människooffren)
Det mest brutala materiella spåret av den äldre religionen är de välbevarade mossliken (som Tollundmannen eller Grauballemannen från århundradena runt krigets början).
• Spår: Dessa människor offrades rituellt genom hängning eller strypning och lades omsorgsfullt ner i torvmossarna, ofta under vintern eller tidig vår. Detta stämmer exakt med Tacitus beskrivning av hur modergudinnan Nerthus slavar dränktes i insjöar efter hennes rituella processioner för att återbörda klanens livskraft till jorden.
Sammanfattning: Mutationen runt år 550 e.kr.
Före år 500 var Skandinaviens religion organisk, jordnära, kvinnligt centrerad (modergudar) och fokuserad på naturens dolda väsen.

[caeriksson]

Ni behöver vi rensa några historiska sidospår som har lagts ut som rökpuffar genom århundraden.

1. När merovingernas storkung Clovis (Klodvig I) lät döpa sig i katedralen i Reims – vilket enligt traditionen skedde år 496, men enligt modern källkritisk forskning ägde rum runt år 508 e.kr. – genomförde han det mest geniala och omvälvande storpolitiska schackdraget i Västeuropas tidiga historia.

Det som hände var inte ett plötsligt andligt uppvaknande, utan ett stenhårt militärt och administrativt kontrakt som i grunden ritade om hela den globala spelplanen och tände gnistan till det Merovingiska imperiet.

Här är vad som hände materiellt, militärt och teologiskt när Clovis böjde knä inför biskop Remigius i Reims:

1. Det storpolitiska kontraktet med Konstantinopel

Clovis lät sig inte döpas till den västliga romerska katolicismen – påven i Rom var vid denna tid helt maktlös. Dopet var i stället en direkt pakt med kejsar Anastasios I i Konstantinopel.

• Kejsaren i öst behövde desperat merovingernas salo-frankiska svärd för att krossa de mäktiga, arianska visigoterna som kontrollerade södra Frankrike (Toulouse).

• Genom att döpa sig till den nicenska (bysantinska) rikskristendomen blev Clovis kejsarens officielle allierade. Samma år, 508 e.kr., skickade kejsar Anastasios en kunglig delegation till Paris som klädde Clovis i purpurtunika och gav honom titeln romersk konsul.

2. Ockupationen av Diocletianus 12-provinsmatris
Genom att bli romersk konsul fick Clovis något som ingen annan germansk krigarhövding hade: den lagliga och juridiska rätten att ta över kejsar Diocletianus gamla, vilande 12-provinsmatris i Gallien.

Istället för att ses som en barbarisk ockupant, blev Clovis över en natt den legitime romerske härskaren. Han tog över de romerska skattestrukturerna, de kvarvarande vapenfabrikerna i Soissons och de gamla administrativa vägnäten underställda stiftet Gallien

3. Massdopet av krigareliten (Den nya ryttaradeln)
Clovis döptes inte ensam. Krönikören Gregorius av Tours dokumenterar att över 3 000 av Clovis saliska elitekrigare döptes tillsammans med sin kung under samma ceremoni.
Detta var i själva verket det definitiva startskottet för den alansk-merovingiska ryttaradelns födelse. Dessa krigare, som nyligen hade fusionerats med alanerna och lärt sig rida som tunga pansarryttare med drakfanor, gjordes nu till den nya, legitima aristokratin i Gallien.

Den merovingiska mutationen föds
Det är här historieförfalskningen från det stora skiftet år 687 har målat över spåren. Karolingerna och påven ville få eftervärlden att tro att Clovis underkastade sig en kyrka i Rom. Men i verkligheten gjorde Clovis och hans efterträdare en total andlig mutation
:
• De tog Konstantinopels bysantinska 12-geometri på marken, men vägrade att släppa ifrån sig sin rituella frihet.
• De behöll sitt heliga långa hår, sitt kungliga "havsmonsterblod" och sin krigarmystik. De skapade det fria, maritima Meroving-Asa-blocket, tog det enorma bysantinska guldflödet och den alansk-ostrogotiska granattekniken och slussade ut den via Dorestad.

Det var detta storpolitiska dop år 508 som gav merovingerna resurserna och den romerska matrisen som krävdes för att kunna tända den kosmiska gnistan.

Clovis dop år 508 är det definitiva rituella startskottet.

[sveahk]

Tack för att du skriver här caeriksson.

Verkar vara ett djupt intresse och forskning över många år som du nu presenterar här på Skalman. Tangerar bara perifert mina egna historiska intressen, men har ändå försökt att fördjupa mig i vissa delar av det som du skrivit, andra delar har jag tyvärr bara kunnat läsa diagonalt, skummat - dina inlägg är långa, men jag antar att det inte går att korta ner utan att vissa saker går förlorade?

Bedöma, kritisera eller lovorda dina alster överlåter jag gärna åt dem här i Skalman som har bättre koll på Vendeltiden.

Också från min sida ett hjärtligt välkommen!

Hans K

[cats]

Ni behöver vi rensa några historiska sidospår som har lagts ut som rökpuffar genom århundraden.

1. När merovingernas storkung Clovis (Klodvig I) lät döpa sig i katedralen i Reims – vilket enligt traditionen skedde år 496, men enligt modern källkritisk forskning ägde rum runt år 508 e.kr. – genomförde han det mest geniala och omvälvande storpolitiska schackdraget i Västeuropas tidiga historia.

Det som hände var inte ett plötsligt andligt uppvaknande, utan ett stenhårt militärt och administrativt kontrakt som i grunden ritade om hela den globala spelplanen och tände gnistan till det Merovingiska imperiet.

Här är vad som hände materiellt, militärt och teologiskt när Clovis böjde knä inför biskop Remigius i Reims:

1. Det storpolitiska kontraktet med Konstantinopel

Clovis lät sig inte döpas till den västliga romerska katolicismen – påven i Rom var vid denna tid helt maktlös. Dopet var i stället en direkt pakt med kejsar Anastasios I i Konstantinopel.

• Kejsaren i öst behövde desperat merovingernas salo-frankiska svärd för att krossa de mäktiga, arianska visigoterna som kontrollerade södra Frankrike (Toulouse).

• Genom att döpa sig till den nicenska (bysantinska) rikskristendomen blev Clovis kejsarens officielle allierade. Samma år, 508 e.kr., skickade kejsar Anastasios en kunglig delegation till Paris som klädde Clovis i purpurtunika och gav honom titeln romersk konsul.

2. Ockupationen av Diocletianus 12-provinsmatris
Genom att bli romersk konsul fick Clovis något som ingen annan germansk krigarhövding hade: den lagliga och juridiska rätten att ta över kejsar Diocletianus gamla, vilande 12-provinsmatris i Gallien.

Istället för att ses som en barbarisk ockupant, blev Clovis över en natt den legitime romerske härskaren. Han tog över de romerska skattestrukturerna, de kvarvarande vapenfabrikerna i Soissons och de gamla administrativa vägnäten underställda stiftet Gallien

3. Massdopet av krigareliten (Den nya ryttaradeln)
Clovis döptes inte ensam. Krönikören Gregorius av Tours dokumenterar att över 3 000 av Clovis saliska elitekrigare döptes tillsammans med sin kung under samma ceremoni.
Detta var i själva verket det definitiva startskottet för den alansk-merovingiska ryttaradelns födelse. Dessa krigare, som nyligen hade fusionerats med alanerna och lärt sig rida som tunga pansarryttare med drakfanor, gjordes nu till den nya, legitima aristokratin i Gallien.

Den merovingiska mutationen föds
Det är här historieförfalskningen från det stora skiftet år 687 har målat över spåren. Karolingerna och påven ville få eftervärlden att tro att Clovis underkastade sig en kyrka i Rom. Men i verkligheten gjorde Clovis och hans efterträdare en total andlig mutation
:
• De tog Konstantinopels bysantinska 12-geometri på marken, men vägrade att släppa ifrån sig sin rituella frihet.
• De behöll sitt heliga långa hår, sitt kungliga "havsmonsterblod" och sin krigarmystik. De skapade det fria, maritima Meroving-Asa-blocket, tog det enorma bysantinska guldflödet och den alansk-ostrogotiska granattekniken och slussade ut den via Dorestad.

Det var detta storpolitiska dop år 508 som gav merovingerna resurserna och den romerska matrisen som krävdes för att kunna tända den kosmiska gnistan.

Clovis dop år 508 är det definitiva rituella startskottet.

På något sätt känns allt det här bekant även om caerikssons namn i forumet är nytt. Man får väl ändå välkomna caeriksson till forumet.

Vill ändå komma med några synpunkter till det senaste inlägget.

Texten caeriksson skriver innehåller flera intressanta iakttagelser, men den blandar etablerade historiska fakta med långtgående tolkningar som inte kan beläggas i de källor som finns från perioden.

För det första är dateringen av Clovis dop osäker. Den huvudsakliga berättelsen kommer från Gregorius av Tours, som skrev omkring 75 år efter händelserna i sitt verk Historia Francorum (bok II, kap. 30-31). Gregorius anger ingen exakt datering, vilket är orsaken till att forskare har föreslagit olika tidpunkter, vanligen omkring 496 men ibland senare. Ian Wood (The Merovingian Kingdoms 450-751, 1994) och Patrick Geary (Before France and Germany, 1988) framhåller båda osäkerheten kring kronologin.

När det gäller relationen till Östrom är det korrekt att Clovis omkring år 508 mottog hedersbetygelser från kejsar Anastasios I. Detta framgår hos Gregorius av Tours (II:38), där Clovis sägs ha mottagit insignier och konsulära hedersutmärkelser. Däremot finns inga samtida dokument som visar att dopet utgjorde en formell pakt mellan Clovis och Konstantinopel eller att kejsaren organiserade frankernas krig mot visigoterna. Den slutsatsen går längre än vad källorna tillåter. Historikern Edward James (The Franks, 1988) betonar att relationerna mellan Clovis och Östrom är dåligt dokumenterade och att deras politiska innebörd inte kan fastställas med säkerhet.

Påståendet att Clovis genom den romerska konsulstiteln erhöll juridisk rätt att överta en "Diocletianisk 12-provinsmatris" saknar stöd i de kända källorna. Varken Gregorius av Tours, de bevarade breven från perioden eller modern standardforskning använder ett sådant begrepp. Däremot råder bred enighet om att de frankiska kungarna övertog delar av den sena romerska administrationen. För detta brukar historiker hänvisa till exempelvis J.M. Wallace-Hadrill (The Long-Haired Kings, 1962) och Rosamond McKitterick (The Frankish Kingdoms under the Carolingians, 1983).

Även uppgiften om att 3 000 krigare döptes tillsammans med Clovis bygger ytterst på Gregorius av Tours (II:31). Det är en viktig uppgift, men eftersom Gregorius skrev flera generationer senare går det inte att avgöra om siffran är exakt eller symbolisk. Moderna historiker använder därför ofta formuleringar som "enligt Gregorius" eller "traditionen berättar".

Påståendena om en "alansk-merovingisk ryttaradel", "Meroving-Asa-blocket", "havsmonsterblod", "bysantinsk 12-geometri" och en "kosmisk gnista" återfinns däremot varken hos Gregorius av Tours, Fredegar, de merovingiska lagtexterna eller i etablerad modern forskning. För sådana påståenden krävs att konkreta primärkällor anges. Utan sådana källor bör de betraktas som hypoteser eller alternativa tolkningar snarare än historiska fakta.

Slutligen är det riktigt att karolingerna hade ett intresse av att legitimera sitt maktövertagande på 700-talet. Forskare som Rosamond McKitterick och Janet Nelson har visat hur karolingisk historieskrivning användes politiskt. Men att därifrån dra slutsatsen att hela bilden av Clovis dop är resultatet av en medveten historieförfalskning saknar stöd i de bevarade källorna. Historiker arbetar i stället med att väga olika källors tendens mot varandra.

Källor:
Gregorius av Tours, Historia Francorum, bok II.
Epistolae Austrasicae (brev från den merovingiska perioden).
Fredegars krönika.
Ian N. Wood, The Merovingian Kingdoms 450-751 (1994).
Patrick J. Geary, Before France and Germany (1988).
Edward James, The Franks (1988).
J.M. Wallace-Hadrill, The Long-Haired Kings (1962).
Rosamond McKitterick, The Frankish Kingdoms under the Carolingians (1983).

Min huvudinvändningen är att allt i texten inte nödvändigtvis är fel, utan att flera centrala slutsatser presenteras som säkra fakta, trots att de antingen är omdiskuterade eller saknar stöd i kända källor. Det är skillnad mellan vad källorna faktiskt säger och vad vi i efterhand vill att de ska betyda. I caerikssons texter betonas det senare.

Dylika skriveler har en viss tradition i forumet, med t.ex. skribenter som Vandal och andra. Jag tänker inte gå i polimik med det här. Vi hörs om ett halvt år eller så...