Vad läser du just nu?

[Hans]

Har du kollat med notifikationer och sedan inställningar i kontrollpanelen?

MVH

Hans

[hilbert]

Jag har läst Hans Dahlgrens " i 5 statsministrars tjänst".
Dahlgren är en socialdemokratisk politiker som varit omväxlande politisk tjänsteman och diplomat innan han vid 70 års ålder blev EU minister i Magdalena Anderssons regering.
Efter att han skrev den här boken var han också huvudsekreterare i socialdemokraternas programkommission.

Uppväxt i ett övre medelklasshem , pappan läkare mamman balettlärare, blev han redan under gymnasietiden ordförande i "SECO" Sveriges elevers centralorganisation.
Efter studier på handels befann han sig sedan i centrum av alla större politiska händelser och kriser , från norrmalmstorgsdramat då han var nyhetsreporter på SVT, till Sveriges NATO ansökan 2022.
Det enda tillfället som han inte var med, var vid Bildtregeringens krisuppgörelser, då han hade ett utlandsuppdrag.

Det är intressant läsning från insidan, naturligtvis är den inte objektiv, något som han är noga med att påpeka i bokens inledning, det är hans bild av vad som hände i likhet med alla självbiografier.

Dahlgren är mycket lojal mot sina statsministrar, det närmaste han kommer att vara kritisk, är när han skriver att han och Göran Persson är väldigt olika som personer .

En sak som slår mig är att han får det att låta som att han nästan aldrig sökt de olika uppdragen, utan de har kommit till honom på något sätt.
Tex så skriver han att han var på väg att söka in på UD:s diplomatutbildning, när han blev kontaktad av dåvarande utrikesministern Sven Andersson, som erbjöd honom jobb på UD.
Senare blev han värvad av Palme som pressekreterare efter valförlusten 1976, vilket ledde till ett tioårigt samarbete fram till Palmes död.
Sammanfattningsvis en intressant bild av Sveriges politiska historia under de senaste 50 åren.

[Stefan Lundgren]

Siriusbibeln, strövis ur boken!

Stefan

[Borussia]

Tito.jpg (55.95 KiB) Visad 2549 gånger

Då var det till slut dags att ta sig Tito som under några dagar fick göra mig sällskap i trädgården. Har alltid haft ett öga på Tito men det har liksom inte blivit av förrän egentligen förra året när jag reste runt i Bosnien med Tito som ständig följeslagare vart än man reste. Har ju alltid känt till honom, om än ytligt, men ändå haft koll på karln. Men det var först nu som jag kom för mig att läsa en biografi om karln. Den här boken kom ut 2009 och är skriven av journalisten Björn Kumm, som också skrivit Terrorismens historia (han har säkert skrivit fler böcker än så) som jag läste för ca 25 år sedan. Men nu snackar vi Tito, en diktator och ledare vars historiska dom det inte råder konsensus kring.

Tito föddes i Kroatien och följer väl på sätt och vis en klassisk (arbetar) resa med diverse misärer fram till att han blir Tito partisanledaren. Deltog på fel sida i första världskriget så att säga (Österrike-Ungern), vilket senare inte blev helt okomplicerat, men som han med en diktators privilegier inte lät befläcka hans historia. Redan under kriget balanserade han mellan öst och väst, en balansgång som han senare med en opportunistisk skicklighet fortsatte med. Träffade politiker från alla världens hörn och även om han var kommunist så såg han till att inte vara för mycket kommunist i sin relation till väst. Samtidigt som han såg till att inte vara alltför västvänlig i sin relation till öst (Sovjetunionen). Samt höll sig väl med ledare från Tredje världen. Men han var också snarstucken, kallsinnig, tog sig friheter (vad annars, han var ju diktator), medveten om att många svansade för honom.

Det är en bra bok, Björn är en bra berättare, håller det på en lagom nivå, men ändå kanske för lagom. Här är det nog journalisten som lyser igenom med en prosa som vänder sig till alla i alla samhällsklasser. Hade inte gjort något om den varit lite mer komplicerad eller nischad. Det jag gillade mest är tiden efter andra världskriget då han under ca 35 år styrde Jugoslavien med järnhand. Ett Jugoslavien med rikare respektive fattigare delar, ett Jugoslavien med sociala orättvisor redan under Titos tid, ett Jugoslavien som efter Titos död ofrånkomligen gick mot undergång, men som ändå troligtvis gått samma öde till mötes även med Tito vid rodret. Men just det att Tito höll ihop Jugoslavien (eller var det Jugoslavien som höll ihop Tito?) gör att det finns en nostalgi och ett vurmande för Tito som en folkets diktator. En diktator som höll ihop ett land som andra länder var tvungna att förhålla sig till, vare sig de ville eller inte, en diktator som vi inte riktigt vet hur vi ska källsortera och därför blir han kvar på vinden innan vi kan slänga honom i rätt fack.

[Lukas1]

Precis avslutat Fraustadt 1706 av Oskar Sjöström! Otroligt välskriven bok.

Börjar med Teemu Keskisarjas bok - Mordängeln med lite finska perspektiv på stora nordiska kriget.

[Hans]

Precis avslutat Fraustadt 1706 av Oskar Sjöström! Otroligt välskriven bok.

Börjar med Teemu Keskisarjas bok - Mordängeln med lite finska perspektiv på stora nordiska kriget.

Välkommen Lukas1.

Berätta gärna om varför du gillar.

MVH

Hans

[Lukas1]

Precis avslutat Fraustadt 1706 av Oskar Sjöström! Otroligt välskriven bok.

Börjar med Teemu Keskisarjas bok - Mordängeln med lite finska perspektiv på stora nordiska kriget.

Välkommen Lukas1.

Berätta gärna om varför du gillar.

MVH

Hans

Boken var riktigt bra för den var välskriven och hade väldigt tydliga kartor och gedigna skildringar så de kändes som om man kunde följa med i realtid och få en god "överblick" över slaget när man läste.

[Hans]

Tack, någon enstaka bild får du gärna lägga in.

MVH

Hans

[Borussia]

Ytan.jpg (112.83 KiB) Visad 479 gånger

Lite då och då slänger jag in en bok om de ubåtar och grodmän som gäckade våra vatten och skärgårdar under åttio- och nittiotalen och många är de teorier om vilka de var och vad de gjorde här, vilket inte minst den tråd som finns på Skalman vittnar om. Jag själv håller mig mitt i farleden och låter andra diskutera vad som är rätt eller fel. Den här boken kom för 20 år sedan och är skriven av den numera döde kommendören Emil Svensson. En bok som sällan verkar hitta ut till antikvariaten och som jag faktiskt letat efter under flera år utan framgång. Men så en vacker sommardag hittade jag den för en trehundring på nätet.

Många är som sagt de teorier och teser kring kränkningarna och det enda man verkar vara överens om är att någon eller några varit i våra skärgårdar. Men vilka de varit och varför kan man inte enas om, undantaget är U137 (S363) som självmant lade sig på land. För Emil Svensson råder det ingen tvekan, det är ryssarna, PERIOD, det är de som hade resurserna, motiven och möjligheterna att genomföra det som genomfördes. Att det skulle vara nåt NATO land är inte möjligt då de till att börja med (1) inte har något motiv och (2) att det skulle vara omöjligt för ett NATO lands ubåt att ta sig in i Östersjön (Ok! Han nämner Västtyskland som ett NATO land med resurser, men det faller på sin egen orimlighet). Det är Ryssarna och inga andra.

Emil verkar både ledsen och frustrerad när folk inte kan, eller vill, förstå att det är/var ryssarna som kränkt våra vatten. Han lägger fram det ena beviset efter det andra för att visa att det var ryssarna då alla bevis och motiv pekar österut och ingen annanstans. Det är så att han ibland skriver i affekt och använder inte sällan sarkasm när han bemöter sina belackare som gärna tittar västerut lika mycket som österut. Just det här med att han använder sarkasm och inte kan låta bli att skriva i affekt ger ett nästan barnsligt intryck, ja, han verkar nästan sur, för att folk ifrågasätter honom. Men detta är samtidigt en styrka, det gör att boken blir lite vibrerande, när han inte kan låta bli att kommentera de som inte tycker som han, nästan så att han känner ett kall att visa att de har fel och han har rätt.

Emil kan nog sin sak, han är tekniskt begåvad och har säkert lyssnat på fler propellrar än vad Maradona trixat med bollar. Han försöker lägga fram bevisen så att en lekman (som jag) kan förstå att det var ryssen och ingen annan. Men det blir lite för mycket av kontraroterande propellrar, propellerljud, ytbojar i relation till varandra och vad det i sin tur bevisar, inte bevisar. Han svävar dessutom iväg ibland och hamnar i diskussioner, förklaringar och liknelser långt från händelsernas centrum. Men eftersom jag tycker böcker om ubåtskränkningarna och grodmän är intressent så tycker jag även den här boken är intressant att läsa. Trots att jag kan ha svårt för personer som är övertygade om sin egen övertygelse och att alla andra har, som Brasse säger, fel fel fel.

[Hans]

Återigen tack för dina utförliga alster.

MVH

Hans