Den förkoloniala befolkningen uppskattas till cirka 1–1,5 miljoner, med låg befolkningstäthet och spridda bosättningar. Under de första årtiondena efter erövringen drabbades öarna av en demografisk kollaps på runt 35–40 % i Luzon och Visayas fram till år 1600. Detta berodde på våld under erövringen (strider, massakrer i vissa områden), nya sjukdomar från Europa och Amerika (även om effekten var mildare än i Latinamerika tack vare låg täthet och svåra kommunikationer mellan öarna) samt svält och flykt från tvångsarbete och skatter.
Befolkningen återhämtade sig gradvis under 1700- och 1800-talen, delvis tack vare bättre jordbruk och katolsk mission som främjade utbildning och stabil familjebildning. Många grupper i bergen (t.ex. Igorot på Luzon) förblev relativt opåverkade eller motstod spanjorerna i århundraden.
Lokalbefolkningen (ofta kallade "indios" i spanska källor) utsattes för flera exploaterande system:
- Encomienda-systemet (under de första 100 åren). Spanska "encomenderos" fick rätt att kräva tribut (skatt i form av ris, höns, guld eller arbete) från byar i utbyte mot "skydd" och kristen undervisning. I praktiken ledde det ofta till övergrepp, tvångsarbete och missbruk. Systemet avskaffades successivt på 1600-talet på grund av klagomål.
- encomienda.jpeg (47.28 KiB) Visad 175 gånger
- Polo y servicio. Obligatoriskt tvångsarbete för män (16–60 år) i 40–60 dagar per år på offentliga projekt, skeppsbyggen, vägbyggen eller militära expeditioner. Många dog eller flydde, och det skapade stor missnöje som ledde till uppror.
- Tribut och bandala. Årliga skatter (buwis) plus tvångsförsäljning av produkter till staten till låga priser. Detta drabbade bönder hårt, särskilt i renodlade jordbruksbygder.
- Reducción. Befolkningen tvingades flytta från spridda byar till centraliserade byar kring kyrkor och torg för att underlätta mission, skatteindrivning och kontroll. Detta förändrade bosättningsmönstret och skapade dagens typiska filippinska stadskärnor.
- reduccion.jpg (92.59 KiB) Visad 175 gånger
Spanjorerna introducerade idén om markinnehav för ursprungsbefolkningen – varav majoriteten tidigare hade begränsade föreställningar om privat egendom – och tog kontroll över stora markområden som ägts i århundraden av ursprungsgrupper. På så sätt kom många filippinska infödda människor att bo på mark som ägdes av spanjorerna eller personer med nära band till spanjorerna och de blev arrendatorer eller betalda arbetare. Jordbruket gick långsamt till mer intensiv odling. Klosterordnarna (augustiner, dominikaner m.fl.) ägde stora gods och fungerade ofta som de facto lokala myndigheter.
Det som hände på Filippinerna liknade det som hände i Latinamerika. Spanjorerna erövrade mark och etablerade enorma plantager som gjorde markägare till rika män. En del av ursprungsbefolkningen blandades med spanjorerna, andra blev överväldigade av dem. Båda grupperna antog katolicismen.
En ny klassstruktur uppstod. Den gamla datu-klassen (lokala hövdingar) omvandlades till principalia – en inflytelserik lokal elit som fick vissa privilegier (t.ex. undantag från tvångsarbete, rätt att bära titlar som Don/Doña och lokala ämbeten som gobernadorcillo). De samarbetade ofta med spanjorerna och kyrkan för att behålla sitt inflytande. Vanliga "indios" stod lägst, medan spanska peninsulares (födda i Spanien), insulares (födda i Filippinerna) och kinesiska mestizos utgjorde överklassen. Kinesiska invandrare (sangley) spelade en viktig roll i handeln.
Katolsk mission var central. Ordensbröder marscherade med soldater och konverterade de flesta låglandsfilippinare (ofta nominellt till en början). Animistiska traditioner, shamaner (babaylan) och förkoloniala ritualer förtrycktes eller synkretiserades med katolicismen. Kyrkan blev en maktfaktor som delade administrationen med staten. Muslimerna i söder motstod framgångsrikt. Slavhandel och vissa förkoloniala sedvänjor som slaveri avskaffades formellt, men tvångsarbete ersatte delvis slaveriet.
De flesta fortsatte leva i rurala, självförsörjande samhällen med risodling, fiske och hantverk. Det spanska inflytandet var starkast i städer som Manila (handelscentrum via galleonhandeln med Mexiko). Utbildning och sjukvård förbättrades långsamt via missionärer, men de flesta hade begränsad kontakt med spanjorer förutom via kyrkan och skatteindrivare. Kulturella förändringar inkluderade spanska lånord, matvanor och fester, men många lokala seder levde kvar i varierande grad.
Manila var hjärtat i den spanska kolonin på Filippinerna. Mycket av den internationella handeln som Spanien bedrev i Asien var på något sätt kopplad till Manila och de flesta av de rika och mäktiga hade sina hem där. Spanjorerna i Manila bodde i den muromgärdade staden Intramuros. Guvernören, administratörerna, ordensbröder, köpmännen, militärtjänstemän, präster och soldater från Spanien och några av deras familjer bodde alla innanför murarna. Utanför murarna fanns en flerspråkig gemenskap av filippinare, kineser, japaner och andra utlänningar. De som tjänade mest på handel och annan ekonomisk verksamhet, främst den spanska eliten, bar fint siden, reste runt i eleganta vagnar, bar guldkedjor och ädelstensbesatta ringar och togs om hand av en armé av tjänare.
- intramuros.jpeg (40.13 KiB) Visad 175 gånger
Det förekom betydande migration mellan Amerika och Filippinerna. Interaktioner mellan infödda filippinare, invandrade spanjorer, latinamerikaner och deras spansk-mestizo-ättlingar ledde så småningom till bildandet av ett nytt språk, chavacano, en kreol inom mexikansk spanska.
Situationen ledde till frekventa uppror (bl.a. mot encomienda och polo), särskilt bland bönder och bergsfolk. Spanjorerna var färre än i Latinamerika, och deras närvaro begränsades av öarnas avlägsenhet och brist på stora rikedomar som silver eller guld. Detta gjorde kolonialstyret "mildare" i vissa avseenden jämfört med Amerika, men ändå exploaterande.
.
