Thule2 skrev:Det är ju konstigt att det stå i Öb:s hemliga rapport
"signifikanta detaljer kända sedan tidigare, har gett stöd åt observatörernas redogörelse"
Om dessa farkoster var av okänd "art", hur kunde då vissa detaljer vara kända sedan tidigare?
Detaljerna var ju kända eftersom de främmande farkosterna så ofta visade sig inför svenska åskådare.
Det som de säger här är ju att man kunde avgöra om nya observationer var riktiga om dessa noterat samma signifikanta detaljer (som ej var kända i t ex massmedia) som tidigare observatörer givit i sina beskrivningar.
Från analysgruppens "Kvalificerade erfarenheter ubåtsincidenter", 84-07-19, sid 4-5:
"
Observationer från främst allmänheten styrker att de uppträder djupt in i våra skärgårdar och i våra hamnar. Säkerheten i dessa bedömningar bygger på för allmänheten och massmedia okända karaktäristika som direkt kan hänföras till miniubåtar".
Thule2 skrev:Och har man signifikanta detaljer, borde slutsats om typ eller ursprung kunna dras.
Det kan jag hålla med dig om.
Thule2 skrev:men att tro att det inte funnits sovjetiska intrång endast för att konkreta bevis saknas håller inte anser jag.
Det är naturligtvis en ståndpunkt man kan ta, men dock, med samma resonemang, lite hårdraget, kan man hävda att bara för att det saknas bevis på att ubåtar från Nya Guinea varit här så kan man inte säga att de inte gjort intrång..
Det man får göra är att fundera hur det hänger samman med ett extremt oförsiktigt uppträdande under mer än tio års tid och att Försvaret säger att man tyvärr aldrig fick in ett enda användbart bevis på ubåtstyp/nation, samtidigt som flera, inklusive dig själv, vet att det har funnits oerhört handfast dokumentation som sedan aldrig hörts av igen.
Thule2 skrev:Jag är själv övertygad att uppträdandet att visa sig vid ytan har med tekniska orsaker att göra. Orientering, laddning os.v.
Jag är inte alls övertygad om det. En ubåtsbesättning vet att dess bokstavliga överlevnad är beroende på att ubåten håller sig dold.
Gällande orientering som du nämner så har jag fått förklarat från bland annat f.d. västtysk ubåtskapten att gången var att mycket långsamt förflytta sig från djupare vatten mot ytan - detta för att enbart att passera genom olika vattenskikt är en risk som kunde skapa ljud och röja ubåten. Man lyssnar samtidigt självklart också ytterst noga efter eventuella fartyg i närområdet. När man väl är intill ytan exponeras periskopet bara enstaka decimeter ovanför vattnet i enstaka sekunder innan det dras tillbaka.
(Jag tänker för övrigt då och då på detta när jag är intill vatten. Om det någonstans inom synhåll helt oväntat skulle gå upp ett smalt, svart och kanske två decimeter högt rör under några sekunder, hur stor chans är det att jag skulle se detta? Min bedömning är att denna är ungefär 0 %.)
Gällande laddning av batterier så görs av exakt samma skäl sådant när man minimerar sina risker till upptäckt, d.v.s. nattetid och om möjligt på en diskret plats.
Att de främmande ubåtarna i Sverige åkte runt med periskop gärna och länge är bara så extremt otaktiskt att förklaringen kan vara antingen massiv inkompetens alternativt att man önskade bli sedd.
Och då skall vi inte ens tala om det vansinniga att gå upp med tornet eller till och med hela ubåten i ytläge under dagsljus i närheten av bebodda öar eller båtar.
Den händelse som Anders Jallai beskriver
här är ganska slående. En ljus sommarkväll i juli 1987 vid Smådalarö går en miniubåt till ytan och i till synes godan ro lossas två mindre farkoster som sedan ger sig iväg, allt medan sommargäster observerar det hela från närbelägen ö.
Några avslutande rader också kring det demonstrativa uppträdandet från Marinnytt 5/1982 där kommendörkaptenen Nils Bruzelius skriver:
"
Det som verkligen förvånar mig, som ubåtschef, är att ubåtarna över huvud taget blir upptäckta. Ofta är det dessutom okvalificerade spaningskällor som gör upptäckterna. Det vanligaste fallet är att personer i båtar eller på land ser ubåtens master.
Min erfarenhet är den, att det är mycket svårt för en ubåt att bli upptäckt. Är man försiktig blir man det aldrig. Det krävs vanligen stor målmedvetenhet eller oförsiktighet från ubåtens sida för att den skall upptäckas. Den fråga som måste besvaras är, varför de främmande ubåtarna så ofta upptäcks när svenska ubåtar i samma situationer (på svenskt vatten) nästan aldrig blir upptäckta.
Det kan inte gärna bero på att främmande ubåtsbesättningar är sämre utbildade, tvärtom har de, när de har blivit utsatta för kvalificerad ubåtsjakt, visat prov på stor skicklighet."