riktig om den bara är lika sannolik som dess motsats.
Vi tittar närmare på St Liguoris perspektiv på det åttonde budet, Du skall icke stjäla. ”Angående beloppet av summan någon kan stjäla från en annan för att anses begå en dödssynd (girighet) råder olika åsikter. Navar har alltför samvetsgrannt sagt att en stöld av ett halvt guldstycke är dödssynd, under det att andra anser att om det uppgår till mindre än tio, är det ingen allvarlig synd. Men Tol, Mech. Less och andra har ansett att stöld av två guldstycken är dödssynd.” ”Om någon stjäl på olika tider smärre summor, vare sig av en och samma eller olika personer, men inte i avsikt att ta stora belopp eller förorsaka stor skada, är detta ingen dödssynd, i sht om tjuven är fattig och har för avsikt att ersätta det stulna.”
”Om olika personer bestjäl en och samma herre på små belopp att varje inte utgör någon dödssynd, fastän var och en vet att dessa småstölder dock förorsakar betydlig skada, begår dock ingen någon dödssynd, även om alla stjäl samtidigt.” Så långt St Liguori.
Den heliga kyrkan har delat upp synden i tre huvudgrupper: De sju dödssynderna, huvudsynderna och de förlåtliga synderna. Det handlar om att skilja mellan synder som akuta engångsföreteelser från synder som mera är karaktärsegenskaper. Därför får man vara försiktig i bestämning av synder. Det är här kasuistik kommer in - det gäller att kratsa kastanjerna ur elden för den nödställde. Ty dödssynd leder rakt ned i helvetet.
Girighet är t.ex ingen engångsföreteelse, utan en karaktärsegenskap. Man stjäl för att det passar ens natur inte för att man är nödställd. En rik man som roffar åt sig faller inom ramen för girighet, medan en fattig man som stjäl oftast bara försyndar mot det åttonde budet. Därmed inte sagt att det går en skarp gräns mellan fattiga och rika vad gäller synder, utan bara att det finns karaktärer och egenskaper i mänskligheten som bestämmer uppsåt och handling. Sålunda finns onda människor, medan en besatt människa är något helt annat. Av förståeliga skäl har biktfadern stor hjälp av de kasuistiska handböckerna.
Bot och bikt. Det är kring bot- och biktinstitutionerna som kasuistik utvecklades i katolsk teologi och själavård till ett system av detaljerade moralregler för livets skilda situationer, sammanförda under typfall. Bikten är en av de sju sakramenten, där botgöraren blir löst från sina synder under det att sakrala ord uttalas: Ego te absolve a peccatis tuis. Den befordrade tron på prästämbetets, särskilt biktfaderns gudomliga auktoritet. Människorna var nämligen offer för syndaånger som ständigt behövde absolution - och därför blev den heliga biktstolen nödvändig. Genom bikten knöt kyrkan såväl bönder som furstar till sig, i sht fr.o.m 1500-talet. Den medeltida kyrkans mer direkta grepp över Europa hade börjat lossna när kungar började hävda sig mot den. Nya tidens nationalstater uppstod. I detta sammanhang får man väl se kyrkans nya
och mera indirekta grepp genom de till synes moderna jesuiternas roll som lärare, missionärer och biktfäder. Som biktfäder i Europas maktcentra, vid hoven, kom de att utöva inflytande på politiken. I stället för att hävda sin hegemoni över kungar kunde påvedömet påverka genom jesuiterna inom kungarikena. Denna situation har i hög grad präglat jesuitordens etik och moral
Jesuiterna. Jesuiterna försökte lösa upp samvetsbetänkligheter vid moraliskt svåra val genom kasuistik, genom att väga in omständigheter vid bedömning av moraliskt handlande och inte stanna vid en analys av om handlingen i fråga är i enlighet med ex.vis en viss norm eller inte.
Bischofberger bedömer effektetikens normteori som praktisk. Den är effektiv utan att bli omänsklig. Den vädjar både till förnuft och frihet. Regeletik är för stelbent och sinnelagsetik tar ingen hänsyn till en handlings konsekvenser, varför båda får anses ineffektiva. ”Vad som idag är ett användbart medel kan imorgon vara värdelöst, vad som idag förefaller viktigt kan imorgon sakna all betydelse” (I Jesu sällskap).
Man har ofta feltolkat den kasuistiske 1600-talsjesuiten Hermann Busenbaums påstående: ”Om ändamålet är tillåtet är också medlen tillåtna.” Man bör observera hans formulering - han påstår inte att vilka medel som helst är tillåtna eller att ett gott ändamål gör onda medel goda. Han förutsätter bara att det för legitima ändamål alltid finns legitima medel. Vilka medel var legitima på t.ex 1600- och 1700-talen? Det bestämde det legitima ändamålet. Vad var legitima ändamål?
Man väger in omständigheter när man med det nionde budet (Du skall icke bära falskt vittnesbörd mot din nästa) i åtanke bedömer ett moraliskt handlande. ”Det förekommer falskt vittnesbörd endast då när den som svurit ed använder ord som han vet kommer att föra domaren bakom ljuset (dvs ljuga rakt upp i ansiktet). Användandet av flertydiga ord är däremot tillåtet, samt även tyst förbehåll (engelska: mental reservation) under vissa omständigheter...”
Vidare: ”Om en man frågar sin otrogna hustru om hon brutit mot äktenskapskontraktet, kan hon säga ’nej’ utan att tveka som om kontraktet var obrutet. När hon väl fått absolution vid bikten, kan hon säga ’jag är utan synd’, om hon när hon säger det tänker på den absolution som avbördat henne synden. Om hennes man fortfarande är skeptisk kan hon försäkra honom om sin oskuld genom att säga att hon inte begått äktenskapsbrott.” Mycket tyder på att snedsprång var ofta förekommande vid hoven, och att jesuiterna inte ville stöta sig med de mäktiga. Det legitima ändamålet var bibehållandet av påvedömets makt och det legitima medlet var att man gav offer för syndaånger absolution. Att man blev löst från sina synder synes här betyda att de syndiga handlingarna inte förekommit eller att de blivit mindre syndiga efter hänynstagande till omständigheter. Att behandla människor milt var behjärtansvärt och effektetiskt.
Men det fanns även kasuistiska regler som satte det sjätte budet (Du skall icke dräpa) på undantag. Vilka ändamål tjänade dessa? Det står: ”Men det betyder inte att alla som dödar syndar mot detta bud. Ex.vis om en ädling hotas av slag och styrk kan han döda sin angripare, men denna rättighet tillkommer givetvis endast ädlingen och inte plebejen, ty det finns inget vanhedrande för en vanlig man att ta emot stryk...” Dessa kasuistiska regler speglar samtidens samhälle. Världsliga härskare tänktes behöva ta itu med upproriska undersåtar då och då, varför det gällde att inte göra bort sig genom att komma med moralkakor. Man var ju etiska relativister. Fursten och hans krigsmakt tänktes också som viktiga komponent i kampen mot kätteriet. Men många brev till ordensledningen vittnar om att verkligheten vid hoven upplevdes som mycket svår. Ofta bad patres att i stället få arbeta i missionen (I Jesu sällskap). Fanns råskinn i Jesuitorden? En av jesuiternas mest kritiserade och därför mest kända maxim är: ”En munk eller präst är tillåten att döda de som står i begrepp att förtala honom eller hans församling.” Om det fanns råskinn bland dem är inte gott att veta, men de hade i alla fall gett sig rätten att eliminera sina motståndare.
Parentetiskt nämner jag också följande citat: ”En tjänare som hjälper sin herre att för- föra en ung flicka,” begår ”inte en dödssynd om han annars kan befara allvarliga olägenheter eller dålig behandling om han vägrar. Om en ung flicka är gravid kan missfall framkallas om detta misstag (graviditeten) kan bli anledning till vanära för henne själv eller en medlem av prästerskapet.” Prästerskapet? Jovisst, celibatet förbjöd visserligen giftermål för präster, men reglerna för utomäktenskapliga förbindelser är många (St Liguori var inne på dem ganska mycket). I de katolska länderna brukade man säga: ”Varför heligare än påven?” Och avbruten graviditet. Jovisst, sådant blev vid straff om exkommunikation förbjudet först 1869. Året därpå förkunnades dogmen om ”påvens ofelbarhet” när han talar å ämbetets vägnar.
