Hans skrev:För att fylla på.
Min far tillhörde flygvapnet och såsom ung fänrik kunde han i början av sextiotalet försörja hustru och två barn. Vi hade ett litet nybyggt hus, tv och bil. Inga flådiga utlandsemstrar men tältsemester i Sverige. När jag tittade på min situation i början av 90-talet som kapten i armén med 14 500 före skatt i lön insåg jag fort att det inte fanns den blekaste chans till att uppnå samma nivå som min far.
Så fyller jag också på. Min far var en vanlig hederlig gammaldags droskchaffis i Stockholm. Eller som det hette på den tiden - en "droskbög". Men om man kom in i droskorna, spårvägen, järnvägen eller något liknande så hade man en ganska hög status bland arbetare. Och jag var stolt över farsan där han var i sin fina uniform och körde en Plymouth Savoy i Stockholmstrafiken.
Han började i droskorna som 24-åring år 1944. Men för att komma in bland droskorna så hade han först jobbat från 14 till 19 års ålder som springsjas (springpojke, cykelbud), så blev han massäck (bärare) på en lastbil. För att slutligen bli chaffis på lastbilen som körde för Sunlight och distribuerade varor. Men vid 24 års ålder accpeterades han som droskchaffis. Antagligen därför att morsan hade en äldre släkting som var droskägare. Men jag vet inte säkert.
Efter 20 år som chaffis blev han droskägare i mitten på 60-talet. Och han gick i pension år 1985. Som en perfekt invånare ur samhällsekonomisk synvinkel dog han kort efter pensioneringen.
MEN. Under hela efterkrigstiden gick hans hustru som hemmafru. Vi hade lägenhet på Söder i Stockholm. Vi hade den tidens moderniteter. Radio, tvättmaskin med mera. Och 1959 inhandlade vi en Volkswagen. Jag var med fadern på VW Lindhagensplan och hämtade den flong nya bilen. Vilken betalades med 9.800 Svenska spänn i kontanter. Tusenlappar stora som handdukar. Vilket var bortåt en årslön för en arbetare. Men det hade man klarat att spara.
Varefter den stolta familjen körde ut till Roslagen för att besöka moderns syster. Där bägge familjerna hade sommarnöje vägg i vägg. Året efter köpte även systerns familj en ny Volkswagen. Och mannen i den familjen var hamnarbetare. Eller "hamnbuse" som det hette på den tiden. Ett av de jobb som över huvud taget hade lägst status bland de Svenska arbetarna. Fast de tjänade klart bättre än till exempel droskisar. Och lägenhet på S:t Eriksgatan hade man. Sommarnöje i Roslagen. Samt hemmafru. Och två barn som kunde gå igenom gymnasium, universitet och skaffa sig goda jobb.
Och därefter reste bägge familjer på årliga semesterresor med bil. Fast de här resorna var inte någon nyhet. Före bilen så reste man med tåg och båt i stället.
För övrigt hade dessa två systrar två nära väninnor som var hembiträden. Den ena jobbade för en Skeppsredare på Birger Jarlsgatan. Jag minns att när Skeppsredarens familj var bortrest på lång tid så organiserades det familjemiddag för dussinet personer i Skeppsredarens salong. På hans porslin och med hans mat. Och "Tant Gertrud" serverade de mest otroliga rätter av en kaliber som vi barn aldrig stötte på i hemmahushållet. Men då var det allvarliga ting. Barnen uppförde sig väl. Vi satt till bords, höll käft och det fick inte förekomma någon lek annat än inne i köket. Självfallet hade det varit katastrof om någon av Skeppsredarens dyrbarheter hade ramlat i golvet i samband med barnlek. Trots detta såg vi ungar dessa middagar som fantastiska högtidspunkter.
Men dessa bägge hembiträden hade det sannerligen inte dåligt ekonomiskt. De var bägge i 60-årsåldern och hade jobbat som kokerskor i fina familjer i hela sitt yrkesliv. Antagligen si så där 1920-1965 som yrkesaktivitet. Ingen av dem såg sig som någon utnyttjad människa. Tvärtom de betraktade sig som ansedda yrkesdamer som gjorde en fullvärdig insats. Även om de i dagens moderna samhälle hade varit Politiskt Icke Korrekta. Eftersom de jobbade som tjänstefolk åt överklassen. Antagligen tycker de moderna politikerna det varit bättre om dessa damer hade varit arbetslösa.
Så jag återvänder till min teori. Jag tror att man egentligen hade bättre familjeekonomi för 50 eller 40 år sedan. MEN däremot fanns det inte så många moderna elektroniska vidunder att lägga pengar på. Och lånefinansieringen hade inte börjat så därför hade inte prisstegringen nått sådana höjder.
) - kan