Inlägg
av Djinghis Khan » 24 januari 2006, 18:58
Samarbetet mellan arkeologer och historiker är nödvändigt för att förstå vår historia, så är det bara. Speciellt under äldre tider då källorna är få eller rentutav helt frånvarande (t.ex. bronsålder) har vi i stort sett bara arkeologisk material att gå på, och det är givetvis arkeologernas uppgift att bestämma och tolka fynden. När det gäller senare tider där vi dessutom har källmaterial, ex. medeltid och tidigmodern tid, brukar historiker kunna placera in fynden i ett historisk sammanhang. Men problemen brukar just uppstå då vi bara har fynden - historiker brukar nöja sig med att konstatera att vi inget vet och lämnar frågan öppen (visst kan man spekulera och komma med gissningar och kanske t.o.m. hypoteser, men det gäller att skilja på vad vi verkligen vet och hur det kan ha varit) medan arkeologer ofta tenderar att sväva ut i de mest tvivelaktiga spekulationerna.
Märk väl att detta inte gäller alla arkeologer, men min uppfattning är att det är alltför vanligt. Har själv haft en diskussion med en arkeolog som inte på ngt sätt kunde förstå eller acceptera den historiska källkritiska metoden - för honom var det en självklarhet att man kunde bestämma forntida företeelser utifrån gissningar. Eftersom jag inte läst arkeologi kan jag inte rättvist redogöra för arkeologins metoder. Naturligtvis är arkeologin nödvändig i sina uppgifter att gräva upp, konservera, bevara, tidsbestämma, kategorisera och katalogisera artefakter. Men när det gäller tolkningen av fynden hänger jag inte med längre - vet vi inte så vet vi inte. Naturligtvis kan man gissa som jag skrev ovan, men då måste man vara medveten om att det rör sig om just en gissning och inte nödvändigtvis sanningen.
Sedan är ju vissa gissningar bättre än andra... Många gånger har jag dock sett hur arkeologer kan dra krångliga, långsökta och osannolika slutsatser - ett exempel är deras hypotes om en ev. fenicisk koloni i Norden eller att våra hällristningar skulle ha utförts av ngn forntida restgrupp av jägare som skiljde sig från övriga befolkningen. Man brukar tala om Occams rakkniv - att den enklaste lösningen mest största sannolikhet är den rätta - men den principen verkar vara helt främmande för många arkeologer, ju mer invecklad och fantastisk gissningen är desto bättre tycks den te sig. På 1800-talet hittade Schlieman en guldmask i Troja som han genast tillförde kung Priamos - på helt lösa grunder förståss. Jag får ibland känslan att dagens arkeologer inte alls utvecklats sedan den tiden, då de gräver upp artefakter varpå de glatt berättar om vem som använde den och varför... Kan ju bara nämna alla mer eller mindre långsökta hypoteser som gör anspråk på att förklara Stonehenges, Ale Stenars och Nazcalinjernas funktion...
Nej konflikten är tråkig, men förmodligen oundviklig när man utgår från så vitt skiljda metoder. Jag vill dock drista mig till att hävda att många gissningar och hypoteser som framförs av arkeologer är rent ovetenskapliga. Jag har också ibland fått uppfattningen att arkeologerna kan vara oemottagliga för alternativa tolkningar än deras egna, samt att de lever i "sin egen lilla värld", och inte bryr sig om vad historiker och andra forskare kommit fram till. Ett exempel är då jag var på Birka för ngn sommar sedan, då en arkeolog och guide hasplade ur sig det helt felaktiga påståendet att stridsyxor endast skulle ha använts i Skandinavien. Sedan har vi ju det lustiga påståndet hos en arkeolog som hävdade att nordamerikanska prärieindianer skulle ha varit världens längsta människor på 1800-talet. Denne hade då jämfört indianernas längd med dåtida vita amerikaner, men räknade inte med andra grupper såsom massajer eller andra. Rent slarv