Men det var ju inte nära...Jag använde bara "under" för att lite skämtsamt markera att ett krig mellan Norge och Sverige var nära.
/Petter
I kriget mot Napoleon förde Bernadotte befäl över den norra av de tre allierade arméerna. Efter slaget vid Leipzig tog Bernadotte "bondpermis" och anföll Danmark istället för att tillsammans med de två övriga arméerna förfölja Napoleon in i Frankrike. Bernadotte fruktade nämligen att han inte skulle få Norge som utlovat vid en framtida fred och valde därför att passa på när han fortfarande hade avgörandet i egen hand. Hans bundsförvanter blev dock mycket upprörda över den svenske kungens egenmäktiga uppträdande.Solitaire skrev:Norge överläts väl till Sverige efter Napoleonkrigen som belöning för att Bernadotte krigat mot Frankrike?
Några "koncentrationsläger" tror jag inte men däremot frihetsberövande av motståndsmänn, man hade inte tjänat det minsta på att gå hårt fram i Norge det visste redan Karl XII och Karl XIV. Enligt vad jag också läst mig till och hört så fanns ju verkligen kampviljan på båda sidor så det hade inte blivit något brödrakrig direkt men ändå "humant".Darkwand skrev:Nu ska man ju inte tro att krigsrisken enbart fanns i Karlstad.
När två arméer står emot varandra så kan 100 saker gå snett, tex så försökte en Norsk kustfästning beskjuta svenska torpedbåtar men kanonerna var inte eldberedda innan båtarna var utom räckhåll.
Hadde det blivit en strid vid gränsen så skulle inte telegrafmeddelandena vara "kan ni lugna ned det här lite" utan "skicka förstärkning"
En ockupation av norge hade nog innehållit en hel del hemskheter som tex nymodigheten från boerkriget koncentrationsläger.
Jeg tror ikke, om det hadde gått 1000 år, at det ville blitt en vellykket union om 1905 hadde endt i krigshandlinger med en påfølgende sannsynlig svensk seier. Det er mulig at man gradvis kunne assimilert Norge i et slags Stor-Sverige, men slik mentaliteten og frihetstanken var ved slutten av 1800-tallet og begynnelsen av 1900- , ville det vært mye kampvilje på begge sider, og som kjent avler vold mer vold. Og da er ikke norsk geografi nevnt med et ord.steben skrev:Några "koncentrationsläger" tror jag inte men däremot frihetsberövande av motståndsmänn, man hade inte tjänat det minsta på att gå hårt fram i Norge det visste redan Karl XII och Karl XIV. Enligt vad jag också läst mig till och hört så fanns ju verkligen kampviljan på båda sidor så det hade inte blivit något brödrakrig direkt men ändå "humant".Darkwand skrev:Nu ska man ju inte tro att krigsrisken enbart fanns i Karlstad.
När två arméer står emot varandra så kan 100 saker gå snett, tex så försökte en Norsk kustfästning beskjuta svenska torpedbåtar men kanonerna var inte eldberedda innan båtarna var utom räckhåll.
Hadde det blivit en strid vid gränsen så skulle inte telegrafmeddelandena vara "kan ni lugna ned det här lite" utan "skicka förstärkning"
En ockupation av norge hade nog innehållit en hel del hemskheter som tex nymodigheten från boerkriget koncentrationsläger.
Kaisern sa för övrigt till Oscar II att han ansåg att sverige skulle hållt kvar norge med militära medel. Man kan ju undra över konsekvenserna av ett krig, kanske hade det eskallerat spänningarna mellan stormakterna...Tyskland-Sverige vs. England-Norge kanske. Undra om det blivit en lätt svensk seger eller ett utdraget krig med motståndsmänn som gjort livet surt för de svenska styrkorna i de ockuperade områdena, hade norrmännen rent av kunnat vinna? Det enda jag är "säker" på(om man nu kan va det) är att den svenska flottan slagit den norska och enligt krigsplanen landsatt arméförband på västra sidan av oslofjorden.
Vad hade sen hänt om nu sverige vunnit? Med största säkerhet hade det inneburit slutet för den norska krigsmakten, förmodligen på norskt självstyre också(åtminstone jämfört med innan) Norge hade förmodligen upphört som självständig stat.(jämför England-Irland) Revolter och uppror kanske följt efter den initiala chocken lagt sig, en underjordisk självständighetsrörelse a´la Sinn Fein hade åtminstone bildats. Svensk polis(och militär) hade jagat och arresterat motståndsmän. Soldater och undantagstillstånd och i värsta fall kanske något liknande ådalen utspelat sig.
Så om sverige nu envisats med att hålla kvar norge vad hade det lett till på lång sikt? 1 VK hade nog vart ett välkommet avbrott från Norge-kriget och dess efterdyningar, något som dragit fokus från norrmännens självständighetsvilja, någon yttre hjälp a´la Irland hade de ju inte att räkna med. Det hade nog lugnat sig ett tag för att blossa upp igen 1918. Om stockholm sen hade lyckats behålla Norge genom 20-talets revulotions-efterdyningar, genom depressionen, en ökad norsk emmigration och genom 30-talets fascist-våg vad hade då stoppat tysken från att anfalla "dubbelmonarkin" för att komma åt de strategiskt viktiga norska fjordarna att gömma sina ubåtar och skepp i?!
Förmodligen inte sverige i a f, om vi inte för att fortsätta som självständig stat allierat oss med tyskland vilket utöver sällskapet med Lucifer,morgonstjärnans son, troligtsvis inte lett till så mycket annat än några svenska skrov på botten av Atlanten och en del svenska frivilliga stupade i ryssland, och lite flyganfall mot våra baser. Såsom i vår tid så hade väl regeringen vänt kappan efter vinden och huggit vår allierade i ryggen, förhandlat fram en seperatfred mot att ge jänkarna och britterna tillstånd att använda sig av vårt territorium för att anfalla das Reich.
Vad hade då hänt med Norge efter kriget? Norrmännen hade nog vart missnöjda med att dras in i ett krig p g a som dom sett det sveriges skull, förnyade krav på självständighet troligen, situationen skulle nog bli ohållbar och regeringen tvungen att låta norrmännen gå sin egen väg 40 eller så år efter brödrafolkens krig där den större tvingade sig på den mindre av dom till priset av tusentals bröders, fäders och söners liv, knappast en kandidat för Nobels fredspris direkt......
/Stefan
Edit: rättstavning och radbrytning![]()
Den svensk-norska unionsupplösningen 1905
Sedan 1814 var Norge och Sverige förenade i en union, två riken med egna lagar och institutioner. Gemensamt var kungahuset, utrikespolitiken och konsulatsväsendet.
Våren 1905 beslöt stortinget att inrätta särskilt norskt konsulatsväsen, vilket kung Oscar II vägrade sanktionera, likaså vägrade han att ta emot den norska regeringens avskedsansökan. Då, den 7 juni 1905, förklarade Stortinget att kungen ej längre var norsk kung och att den svensk-norska unionen därför var upplöst. I Sverige ansåg man detta handlande vara olagligt och att saken borde avgöras i nyval eller folkomröstning. I den norska folkomröstning som följde var 368. 206 för och 184 emot Stortingets beslut.
Innan unionen upplöstes ställdes från svensk sida vissa krav, unionen borde avvecklas i ordnade former och inte på detta kuppartade sätt som skett. Förhandlingar om vissa frågor, bl. a. om gränsfästningarna, inleddes i Karlstad. Trots mobiliseringar på bägge sidor gränsen och ett spänt läge, så kom länderna fram till ett gemensamt beslut att på fredlig väg upplösa unionen hösten 1905. Kung Oscar avsade sig den norska kronan den 26 oktober 1905.
Tisdagen den 19 september 1905 blev gränsridarna P. Persson och Evald Heed, vid Grundforsens tullstation, gripna av norsk militär ca 1 mil inne på norskt område.
Några dagar innan hade en militärpatrull varit synlig på norska sidan, bara 2 km från riksgränsen, och telefonlinjen till Sverige hade blivit avskuren på flera ställen. P. Persson och Evald Heed beslutade sig då för att göra en patrullering per cykel över riksgränsen för att skaffa information om truppförflyttningarna. Strax öster om Östby blev de gripna och fråntagna sina knivar. De fördes sedan till Nybergsund för förhör.
Kapten Solberg, som förhörde männen, ”uttryckte sin förvåning att de vågade sig över gränsen i så allvarliga tider, då det mobiliserades i både Sverige och Norge”.
Efter att männen förklarat att de inte hade hört om någon mobilisering i Sverige eller att det var förbjudet att resa in i Norge, blev de släppta med uppmaningen att inte förnya besöket, så länge situationen var så ”alvorlig”. Under bevakning fick de återvända över gränsen.
Gränsridarna kunde vid sin hemkomst lämna följande rapport till Gränsbevaknings-chefen Wiktor Pagels i Arvika.
Månadens dokument, juni 2005
Grundforsens tullstation, koncept till utgående skrivelser 1880-1910, B 1:1.
Detta var okänt för mig, tack för informationen!frodeh skrev:Jeg vet ikke hvordan dette er kjent på svensk side, men unionen med Sverige er for Nordmenn ikke noen mørk del av den norske historien, slik "de fire hundre år i natten" vis a vis Danmark var. Vi hadde, som det er nevnt tidligere i tråden, en grad av frihet som gjorde oss til en selvstendig nasjon, vi hadde til og med et militærvesen - om enn av diskutabel kvantitet og kvalitet. Det var utenriksspørsmålet som ødela unionen, siden vi hadde en stor utenriks handelsflåte som vi ikke fikk lov til å ha egne utenriksstasjoner for. Om Sverige hadde gitt etter på dette punktet, kanskje vi hadde vært i en annen situasjon i dag?