Jag tror...

att det kan utläsas mycket av intresse i gamla sägner, legender och sagor.
* Problemet består främst i att urskilja vad som är unikt, och vad som återkommer i andra sagor, legender etc. om eller från helt andra platser.
- Emellertid, när en viss beskrivning till sitt innehåll visar sig vara i det närmasta identiskt med en annan - påvisbart oberoende källa, som t ex Saxo och Snorre lär skola vara (?) - då tror jag man kan fastslå att de båda haft tillgång till samma kärna av sanning, eller åtminstone ursprunglig sägen.
- Grundproblemet kvarstår dock; om källan som författaren återger är historiskt tillförlitlig.
* Saxo är ju dansk, från 1200-talets början, och inte islänning.
Men liksom Snorre beskriver han mångehanda händelser som ska ha utspelat sig i en fjärran nordisk forntid.
- Bara som ett exempel så anser
HR Ellis Davidson i Nordens gudar och myter att Snorres Baldersmyt uppvisar stora likheter med Saxos historia om Balder, Odens son, som i strid om en kvinna dödas av Höder, en svensk hövding - och hämnas av Odens nyfödde(!) son Bue, född av rysskungens dotter.
Nåväl - temat går igen i Edda-dikterna, därav likheter.
* Olikheter, å andra sidan, bör väl rimligen kunna identifieras utifrån författarens intentioner, eller
tendens som det väl heter på fackspråk.
- I fallet Saxo är han dansk, och skriver
Danmarks historia. han är därvid lätt subjektiv i det att han centrerar historien kring ett tänkt urdanskt rike runt Själland/Jylland. I verkligheten vet man väl inte så mycket om exakt var sägnerna ska ha utspelat sig (om de nu utspelats alls).
- I fallet Snorre, måhända mer objektiv i fråga om sägnernas nationella värde, så gör han uppenbarligen tolkningar utifrån 1200-talets verklighet för att identifiera platser och personer ur forntida sägner, dikter etc.
rätt eller fel, så tror jag väl att det i en hel del fall kunnat konstaterats att han missuppfattat och gjort en feltolkning. I andra fall tror jag att han mycket väl kan ha korrekt återgivit folkliga sägner.
- Detsamma kan väl sägas om en annan spännande källa för nordisk forntidshistoria, Adam av Bremen. I många fall anger han sina källors uppgifter (som t ex återgivandet av hundhuvudsmänniskor etc., från klassiska romerska källor runt 1000 år före hans egen tid - som var 1060-tal).
i andra fall tolkar han uppgifter för sina egna syften; att framhäva Hamburg-Bremens storhet och rättighet som missionsledande i Norden.
Det betyder itne att allt han säger enkelt kan avfärdas. Man måste granska helheten - källan, återgivandet, och syftet.
* Inte i alla passager har ju rimligtsvis (hmm låter lite Guilliou där) sagoskrivaren haft ett fördolt syfte. Det förekommer grannlaga återgivelser av känd historia - sedan må denna historia ha förvanskats eller inte, i större eller mindre grad.
Ursus, ditt exempel om Homeros i Jugoslavien var intressant.
Blotta förekomsten av sådan tradition torde ju åtminstone
tillåta hypotesen att även de nordiska sagorna, folkliga sägner och andra sent dokumenterade legender kan ha ganska mycket trovärdighet i sig när de väl återges i sagans form, eller i folkliga sägner.
- Sägner i Sverige kan ju då mycket väl återge en historiskt korrekt tradition - försåvitt vårt land inte är fullt av lögnare och/eller minnessvaga fantasifulla individer till skillnad från Jugoslaverna

- Den som sade sig tro på Homeros före Troja grävdes fram var ju inte rätt klok i skallen.
Bortsett från att ovedersägliga lämningar (ännu?) inte grävts fram hos oss är väl förutsättningar i stort desamma.
* Jag har bläddrat lite i en utredning kring Sturlungasagan, en avhandling av Stephen Norman Tranter, som diskuterar rollen hos den "kreative sammanställaren/författaren", alltså huruvida författaren bidrar till att en saga har något historisk värde eller är att betrakta som "skönlitterär".
It is the task of the compiler to re-shape the old material and give it a new validity in an altered time. This validity lies chiefly in the use to which the old sagas can be put as instructive examples.
[...]
Conflict [mellan källornas kaotiska informationsmassa kring gamla, änu levande traditioner och den nya religionen] is unaviodable, and will continue to be so. However, it should be seen as a search for a solution, not as a means of asserting ones's nobility.
Citatet gäller förstås författaren av Sturlungasagan men gäller IMHO lika mycket för alla nedtecknare av gamla sägner.
Tranters slutsats om just Sturlungasagan:
Sturlunga saga is therefore, I suggest, a didactic work, a response to a particular political situation, assembeled in great haste, and nonetheless with surprising subtlety, by a compiler who well deserve the epithet "creative".
En annan intressant bok jag hittat är Jonas Kristjansson, Eddas and sagas - Icelandic Medieval Litterature, översättning till engelska av Peter Foote, 1988.
Har dock inte hunnit grotta ner mig i den något särskilt, än.
I avsnittet Saga of the icelanders; Saga Origins. Facts and fiction
diskuterar han just det Ursus efterfrågar: historiciteten hos sagorna.
Ideas of a long fixed oral tradition are naturally linked to notions of the value of sagas as sources of the past, their historicity.
[...]
But now it is clear that oral traditions need not necessarily decline or become more scanty with the passing of time. [...] This is escpecially the case with so-called supernatural events. In the matter of the actual literal truth of tradition, however, the case is just the opposite, for this must inevitably decrease in the course of time.
[...]
But sagas written in the early stages have customarily been regarded as reliable historical sources, almost to the present day.
De äldsta sagorna, till skillnad från de som skrivits mot slutet av sagaperioden, anses kunna vara mer historiskt tillförlitliga. Men han säger ocskå att hela åsiktsskalan finns representerad idag - från trovärdighet till rent skönlitterära skapelser.
Han säger att det står helt klart att de äldsta sagorna skrivits som verkligt historiska verk, efter tidens mått mätt, även om man idag - som i fallet landnamabok - mer eller mindre avskriver deras verkliga historiska värde.
Not much luck there, tycks det...
* En reflektion jag gjort, däremot, är att jag nog får säga mig vilja slå ett slag för tesen att man inte enbart kan förlita sig på "historicitet" och underbyggnad för tillförlitlighet genom flera oberoende källor.
I många fall kan man säkert applicera vår naturvetenskapliga tolkning och de metoder som står till buds idag för att pröva en forntida beskrivnings realism i "den verkliga världen".
- Alltså, att betrakta källornas återgivande av platser, avstånd etc. som minst lika mycket värda som spekulationer baserat på ortnamnsforskning eller samhörighet/åtskillnad mellan olika typer av arkeologiska fynd.
- Där man drar slutsatser om hur folk flyttat, levt och trott huvudsakligen på
enstaka vetenskapliga metoder/discipliner tror jag man missar en helhet som faktiskt kan gå att spåra, och söka reella lämningar efter.
- Sedan må detta hänföras till
Västgötaskolan eller inte av skeptikern, det är mig egalt.

- Jag föredrar dock att likna åsikten vid Thor Heyerdahls strävanden att "röra om i grytan" genom att kombinera kunskaper från skilda vetenskapsdiscipliner och överskrida deras gränser i jakt på helheten.
/Wilmer T
... här skiner solen...
PS. Pust. DS.