Jag hoppades på att i den här tråden upplysas om dylika skriftliga källor som anses ha ett historiskt värde och på vilket sätt de har "bevisats" innehålla spår av "sanningar".
MVH
Björn
Skriftliga källor gällande Vikingatid?
Skriftliga källor gällande Vikingatid?
Ja sagor och krönikor,ryska och kristna, kan ha ett visst värde men hur pålitliga är de? BARZAM? Hoppas på dig här, har för mig att du har ett inlägg någonstans om detta som jag tyckte var bra men jag kan inte hitta det.
Jag hoppades på att i den här tråden upplysas om dylika skriftliga källor som anses ha ett historiskt värde och på vilket sätt de har "bevisats" innehålla spår av "sanningar".
MVH
Björn
Jag hoppades på att i den här tråden upplysas om dylika skriftliga källor som anses ha ett historiskt värde och på vilket sätt de har "bevisats" innehålla spår av "sanningar".
MVH
Björn
Jag svarar med att först hänvisa till en bok, Sawyers "Kungar och vikingar". Sawyer är historiker, inte arkeolog, och går igenom och värderar de skriftliga källorna till vikingatiden. Har du den inte så skaffa den. Väsentlig för en man med ditt intresse.
Att använda den isländska litteraturen, nedtecknad på medeltiden, som källa till förhållandena under forntiden, det är ju något som ses med stor skepsis av arkeologer. Men det är väl bekant.
Överhuvudtaget så är de skriftliga källorna till vår nordiska forntid få och kortfattade. Ändå vill en del använda dessa som grund till omfattande resonemang. Hur mycket information kan man pressa fram ur några få ord?
Att använda den isländska litteraturen, nedtecknad på medeltiden, som källa till förhållandena under forntiden, det är ju något som ses med stor skepsis av arkeologer. Men det är väl bekant.
Överhuvudtaget så är de skriftliga källorna till vår nordiska forntid få och kortfattade. Ändå vill en del använda dessa som grund till omfattande resonemang. Hur mycket information kan man pressa fram ur några få ord?
(En reflektion bara, är inte historiker mer kritiska till sagornas värde än arkeologerna?)
Sagorna som referens;
Talar nu om islänningasagorna som utspelar sig mellan 930 och till mitten av 1000-talet - "sagatiden". De flesta nedtecknades under 1200-talet. Så redan där tar striden höga vågor. Hur bevarades de i 200/300 år utan att skrivas ned?
Först fanns en romantisk föreställning om att sagorna levde kvar på människors läppar tills de nedtecknades.
Sedan kom en nästan motsatt teori; Sagaskrivarna satte ihop sitt stoff från flera olika källor, sagor, visor, sägner och anekdoter som i sin korta bundna form bevarats i folkmun. När man fann likheter i olika sagor förklarades det så att sagaskrivarna haft pergamentskrifter till sitt förfogande och vävt ihop längre sagor genom att ta ett stycke här och ett stycke där o.s.v. Då blev det istället svårt att förklara de skillnader som finns i sagorna.
Sedan ändrade forskarna sig igen. De homeriska sångerna har levt kvar i Jugoslavien genom generationerna på så vis att de sjungits som långa versberättelser. Så kom forskningen att handla om det mänskliga minnets kapacitet. Erfarenheter från runt om i världen fick bevisa att islänningarna kan ha hållt sagorna i liv på detta vis under århundrandena. Faktum var att det visade sig att analfabeter utan ett fungerande skrifftspråk klarade att återge sagorna bättre. De tränat sin förmåga att återge minnesstofftet och kunde recitera långa sagor men med nya, egna, ord.
Jag tycker det verkar både logiskt och vettigt , att sagorna är uppbyggda kring visor. I Njals saga verkar det så vid ett par tillfällen.
Någon som vet de senaste teorierna?
Hursomhelst handlar sagorna ofta om människor vi vet har levat och gårdar vars namn än idag besitter samma namn som under sagatiden. Så platser och personer - släktsamanhang stämmer nog men det som tvistas och faktiskt (i mitt tycke) är intressantare är vardagslivet. Det nämns i korthet, är sällan beskrivet utan dyker upp iformer som; "man sådde tidigt den våren"
Vad tror ni andra?
/Björn
Sagorna som referens;
Talar nu om islänningasagorna som utspelar sig mellan 930 och till mitten av 1000-talet - "sagatiden". De flesta nedtecknades under 1200-talet. Så redan där tar striden höga vågor. Hur bevarades de i 200/300 år utan att skrivas ned?
Först fanns en romantisk föreställning om att sagorna levde kvar på människors läppar tills de nedtecknades.
Sedan kom en nästan motsatt teori; Sagaskrivarna satte ihop sitt stoff från flera olika källor, sagor, visor, sägner och anekdoter som i sin korta bundna form bevarats i folkmun. När man fann likheter i olika sagor förklarades det så att sagaskrivarna haft pergamentskrifter till sitt förfogande och vävt ihop längre sagor genom att ta ett stycke här och ett stycke där o.s.v. Då blev det istället svårt att förklara de skillnader som finns i sagorna.
Sedan ändrade forskarna sig igen. De homeriska sångerna har levt kvar i Jugoslavien genom generationerna på så vis att de sjungits som långa versberättelser. Så kom forskningen att handla om det mänskliga minnets kapacitet. Erfarenheter från runt om i världen fick bevisa att islänningarna kan ha hållt sagorna i liv på detta vis under århundrandena. Faktum var att det visade sig att analfabeter utan ett fungerande skrifftspråk klarade att återge sagorna bättre. De tränat sin förmåga att återge minnesstofftet och kunde recitera långa sagor men med nya, egna, ord.
Jag tycker det verkar både logiskt och vettigt , att sagorna är uppbyggda kring visor. I Njals saga verkar det så vid ett par tillfällen.
Någon som vet de senaste teorierna?
Hursomhelst handlar sagorna ofta om människor vi vet har levat och gårdar vars namn än idag besitter samma namn som under sagatiden. Så platser och personer - släktsamanhang stämmer nog men det som tvistas och faktiskt (i mitt tycke) är intressantare är vardagslivet. Det nämns i korthet, är sällan beskrivet utan dyker upp iformer som; "man sådde tidigt den våren"
Vad tror ni andra?
/Björn
Historicitet eller fiktion i forntidssagor
Jag tror... 
att det kan utläsas mycket av intresse i gamla sägner, legender och sagor.
* Problemet består främst i att urskilja vad som är unikt, och vad som återkommer i andra sagor, legender etc. om eller från helt andra platser.
- Emellertid, när en viss beskrivning till sitt innehåll visar sig vara i det närmasta identiskt med en annan - påvisbart oberoende källa, som t ex Saxo och Snorre lär skola vara (?) - då tror jag man kan fastslå att de båda haft tillgång till samma kärna av sanning, eller åtminstone ursprunglig sägen.
- Grundproblemet kvarstår dock; om källan som författaren återger är historiskt tillförlitlig.
* Saxo är ju dansk, från 1200-talets början, och inte islänning.
Men liksom Snorre beskriver han mångehanda händelser som ska ha utspelat sig i en fjärran nordisk forntid.
- Bara som ett exempel så anser HR Ellis Davidson i Nordens gudar och myter att Snorres Baldersmyt uppvisar stora likheter med Saxos historia om Balder, Odens son, som i strid om en kvinna dödas av Höder, en svensk hövding - och hämnas av Odens nyfödde(!) son Bue, född av rysskungens dotter.
Nåväl - temat går igen i Edda-dikterna, därav likheter.
* Olikheter, å andra sidan, bör väl rimligen kunna identifieras utifrån författarens intentioner, eller tendens som det väl heter på fackspråk.
- I fallet Saxo är han dansk, och skriver Danmarks historia. han är därvid lätt subjektiv i det att han centrerar historien kring ett tänkt urdanskt rike runt Själland/Jylland. I verkligheten vet man väl inte så mycket om exakt var sägnerna ska ha utspelat sig (om de nu utspelats alls).
- I fallet Snorre, måhända mer objektiv i fråga om sägnernas nationella värde, så gör han uppenbarligen tolkningar utifrån 1200-talets verklighet för att identifiera platser och personer ur forntida sägner, dikter etc.
rätt eller fel, så tror jag väl att det i en hel del fall kunnat konstaterats att han missuppfattat och gjort en feltolkning. I andra fall tror jag att han mycket väl kan ha korrekt återgivit folkliga sägner.
- Detsamma kan väl sägas om en annan spännande källa för nordisk forntidshistoria, Adam av Bremen. I många fall anger han sina källors uppgifter (som t ex återgivandet av hundhuvudsmänniskor etc., från klassiska romerska källor runt 1000 år före hans egen tid - som var 1060-tal).
i andra fall tolkar han uppgifter för sina egna syften; att framhäva Hamburg-Bremens storhet och rättighet som missionsledande i Norden.
Det betyder itne att allt han säger enkelt kan avfärdas. Man måste granska helheten - källan, återgivandet, och syftet.
* Inte i alla passager har ju rimligtsvis (hmm låter lite Guilliou där) sagoskrivaren haft ett fördolt syfte. Det förekommer grannlaga återgivelser av känd historia - sedan må denna historia ha förvanskats eller inte, i större eller mindre grad.
Ursus, ditt exempel om Homeros i Jugoslavien var intressant.
Blotta förekomsten av sådan tradition torde ju åtminstone tillåta hypotesen att även de nordiska sagorna, folkliga sägner och andra sent dokumenterade legender kan ha ganska mycket trovärdighet i sig när de väl återges i sagans form, eller i folkliga sägner.
- Sägner i Sverige kan ju då mycket väl återge en historiskt korrekt tradition - försåvitt vårt land inte är fullt av lögnare och/eller minnessvaga fantasifulla individer till skillnad från Jugoslaverna
- Den som sade sig tro på Homeros före Troja grävdes fram var ju inte rätt klok i skallen.
Bortsett från att ovedersägliga lämningar (ännu?) inte grävts fram hos oss är väl förutsättningar i stort desamma.
* Jag har bläddrat lite i en utredning kring Sturlungasagan, en avhandling av Stephen Norman Tranter, som diskuterar rollen hos den "kreative sammanställaren/författaren", alltså huruvida författaren bidrar till att en saga har något historisk värde eller är att betrakta som "skönlitterär".
Tranters slutsats om just Sturlungasagan:
Har dock inte hunnit grotta ner mig i den något särskilt, än.
I avsnittet Saga of the icelanders; Saga Origins. Facts and fiction
diskuterar han just det Ursus efterfrågar: historiciteten hos sagorna.
Han säger att det står helt klart att de äldsta sagorna skrivits som verkligt historiska verk, efter tidens mått mätt, även om man idag - som i fallet landnamabok - mer eller mindre avskriver deras verkliga historiska värde.
Not much luck there, tycks det...
* En reflektion jag gjort, däremot, är att jag nog får säga mig vilja slå ett slag för tesen att man inte enbart kan förlita sig på "historicitet" och underbyggnad för tillförlitlighet genom flera oberoende källor.
I många fall kan man säkert applicera vår naturvetenskapliga tolkning och de metoder som står till buds idag för att pröva en forntida beskrivnings realism i "den verkliga världen".
- Alltså, att betrakta källornas återgivande av platser, avstånd etc. som minst lika mycket värda som spekulationer baserat på ortnamnsforskning eller samhörighet/åtskillnad mellan olika typer av arkeologiska fynd.
- Där man drar slutsatser om hur folk flyttat, levt och trott huvudsakligen på enstaka vetenskapliga metoder/discipliner tror jag man missar en helhet som faktiskt kan gå att spåra, och söka reella lämningar efter.
- Sedan må detta hänföras till Västgötaskolan eller inte av skeptikern, det är mig egalt.
- Jag föredrar dock att likna åsikten vid Thor Heyerdahls strävanden att "röra om i grytan" genom att kombinera kunskaper från skilda vetenskapsdiscipliner och överskrida deras gränser i jakt på helheten.
/Wilmer T
... här skiner solen...
PS. Pust. DS.
att det kan utläsas mycket av intresse i gamla sägner, legender och sagor.
* Problemet består främst i att urskilja vad som är unikt, och vad som återkommer i andra sagor, legender etc. om eller från helt andra platser.
- Emellertid, när en viss beskrivning till sitt innehåll visar sig vara i det närmasta identiskt med en annan - påvisbart oberoende källa, som t ex Saxo och Snorre lär skola vara (?) - då tror jag man kan fastslå att de båda haft tillgång till samma kärna av sanning, eller åtminstone ursprunglig sägen.
- Grundproblemet kvarstår dock; om källan som författaren återger är historiskt tillförlitlig.
* Saxo är ju dansk, från 1200-talets början, och inte islänning.
Men liksom Snorre beskriver han mångehanda händelser som ska ha utspelat sig i en fjärran nordisk forntid.
- Bara som ett exempel så anser HR Ellis Davidson i Nordens gudar och myter att Snorres Baldersmyt uppvisar stora likheter med Saxos historia om Balder, Odens son, som i strid om en kvinna dödas av Höder, en svensk hövding - och hämnas av Odens nyfödde(!) son Bue, född av rysskungens dotter.
Nåväl - temat går igen i Edda-dikterna, därav likheter.
* Olikheter, å andra sidan, bör väl rimligen kunna identifieras utifrån författarens intentioner, eller tendens som det väl heter på fackspråk.
- I fallet Saxo är han dansk, och skriver Danmarks historia. han är därvid lätt subjektiv i det att han centrerar historien kring ett tänkt urdanskt rike runt Själland/Jylland. I verkligheten vet man väl inte så mycket om exakt var sägnerna ska ha utspelat sig (om de nu utspelats alls).
- I fallet Snorre, måhända mer objektiv i fråga om sägnernas nationella värde, så gör han uppenbarligen tolkningar utifrån 1200-talets verklighet för att identifiera platser och personer ur forntida sägner, dikter etc.
rätt eller fel, så tror jag väl att det i en hel del fall kunnat konstaterats att han missuppfattat och gjort en feltolkning. I andra fall tror jag att han mycket väl kan ha korrekt återgivit folkliga sägner.
- Detsamma kan väl sägas om en annan spännande källa för nordisk forntidshistoria, Adam av Bremen. I många fall anger han sina källors uppgifter (som t ex återgivandet av hundhuvudsmänniskor etc., från klassiska romerska källor runt 1000 år före hans egen tid - som var 1060-tal).
i andra fall tolkar han uppgifter för sina egna syften; att framhäva Hamburg-Bremens storhet och rättighet som missionsledande i Norden.
Det betyder itne att allt han säger enkelt kan avfärdas. Man måste granska helheten - källan, återgivandet, och syftet.
* Inte i alla passager har ju rimligtsvis (hmm låter lite Guilliou där) sagoskrivaren haft ett fördolt syfte. Det förekommer grannlaga återgivelser av känd historia - sedan må denna historia ha förvanskats eller inte, i större eller mindre grad.
Ursus, ditt exempel om Homeros i Jugoslavien var intressant.
Blotta förekomsten av sådan tradition torde ju åtminstone tillåta hypotesen att även de nordiska sagorna, folkliga sägner och andra sent dokumenterade legender kan ha ganska mycket trovärdighet i sig när de väl återges i sagans form, eller i folkliga sägner.
- Sägner i Sverige kan ju då mycket väl återge en historiskt korrekt tradition - försåvitt vårt land inte är fullt av lögnare och/eller minnessvaga fantasifulla individer till skillnad från Jugoslaverna
- Den som sade sig tro på Homeros före Troja grävdes fram var ju inte rätt klok i skallen.
Bortsett från att ovedersägliga lämningar (ännu?) inte grävts fram hos oss är väl förutsättningar i stort desamma.
* Jag har bläddrat lite i en utredning kring Sturlungasagan, en avhandling av Stephen Norman Tranter, som diskuterar rollen hos den "kreative sammanställaren/författaren", alltså huruvida författaren bidrar till att en saga har något historisk värde eller är att betrakta som "skönlitterär".
Citatet gäller förstås författaren av Sturlungasagan men gäller IMHO lika mycket för alla nedtecknare av gamla sägner.It is the task of the compiler to re-shape the old material and give it a new validity in an altered time. This validity lies chiefly in the use to which the old sagas can be put as instructive examples.
[...]
Conflict [mellan källornas kaotiska informationsmassa kring gamla, änu levande traditioner och den nya religionen] is unaviodable, and will continue to be so. However, it should be seen as a search for a solution, not as a means of asserting ones's nobility.
Tranters slutsats om just Sturlungasagan:
En annan intressant bok jag hittat är Jonas Kristjansson, Eddas and sagas - Icelandic Medieval Litterature, översättning till engelska av Peter Foote, 1988.Sturlunga saga is therefore, I suggest, a didactic work, a response to a particular political situation, assembeled in great haste, and nonetheless with surprising subtlety, by a compiler who well deserve the epithet "creative".
Har dock inte hunnit grotta ner mig i den något särskilt, än.
I avsnittet Saga of the icelanders; Saga Origins. Facts and fiction
diskuterar han just det Ursus efterfrågar: historiciteten hos sagorna.
De äldsta sagorna, till skillnad från de som skrivits mot slutet av sagaperioden, anses kunna vara mer historiskt tillförlitliga. Men han säger ocskå att hela åsiktsskalan finns representerad idag - från trovärdighet till rent skönlitterära skapelser.Ideas of a long fixed oral tradition are naturally linked to notions of the value of sagas as sources of the past, their historicity.
[...]
But now it is clear that oral traditions need not necessarily decline or become more scanty with the passing of time. [...] This is escpecially the case with so-called supernatural events. In the matter of the actual literal truth of tradition, however, the case is just the opposite, for this must inevitably decrease in the course of time.
[...]
But sagas written in the early stages have customarily been regarded as reliable historical sources, almost to the present day.
Han säger att det står helt klart att de äldsta sagorna skrivits som verkligt historiska verk, efter tidens mått mätt, även om man idag - som i fallet landnamabok - mer eller mindre avskriver deras verkliga historiska värde.
Not much luck there, tycks det...
* En reflektion jag gjort, däremot, är att jag nog får säga mig vilja slå ett slag för tesen att man inte enbart kan förlita sig på "historicitet" och underbyggnad för tillförlitlighet genom flera oberoende källor.
I många fall kan man säkert applicera vår naturvetenskapliga tolkning och de metoder som står till buds idag för att pröva en forntida beskrivnings realism i "den verkliga världen".
- Alltså, att betrakta källornas återgivande av platser, avstånd etc. som minst lika mycket värda som spekulationer baserat på ortnamnsforskning eller samhörighet/åtskillnad mellan olika typer av arkeologiska fynd.
- Där man drar slutsatser om hur folk flyttat, levt och trott huvudsakligen på enstaka vetenskapliga metoder/discipliner tror jag man missar en helhet som faktiskt kan gå att spåra, och söka reella lämningar efter.
- Sedan må detta hänföras till Västgötaskolan eller inte av skeptikern, det är mig egalt.
- Jag föredrar dock att likna åsikten vid Thor Heyerdahls strävanden att "röra om i grytan" genom att kombinera kunskaper från skilda vetenskapsdiscipliner och överskrida deras gränser i jakt på helheten.
/Wilmer T
... här skiner solen...
PS. Pust. DS.
Så litet så.UrsusRex skrev:Tackar för tipsen Wilmer!
För att sammanfatta:
* Den allmännt rådande meningen idag tycks vara att sagorna inte kan räknas som historiska källor.
* De äldre sagorna har möjligen ett något högre trovärdighetsvärde (hur nu sådant kan mätas?)
* Att sagorna är s a s historiskt "värdelösa" källor innebär IMHO inte att de är värdelösa som källor; andra dimensioner än det strikt historiska värdet torde nog kunna brukas som källreferens även från sagor/sägner.
Till exempel beskrivningar av berg, vattendrag, riktningar etc. Med analys av under vilka förutsättningar dessa angivelser getts, så klart.
/Wilmer T
...här skiner solen...
Se gärna Lars Garhns digra avhandlingsarbete; förutom den nödiga luntan har han publicerat en hel bok till med samlade uppsatser "som inte fick plats" i avhandlingen.
* Han gör en IMHO enastående sammanfattning av källor och deras tolkningar, och kommer väl till den slutsatsen att icke många slutsatser kan dras, p g a de skriftliga källornas magra tillförlitlighet i form av understöd från andra samtida källor, eller än mer från samtida källor över huvudtaget.
Har inte läst allt än men känner mig fortfarande tveksam till hur slutsatser dragits om gällande historieskrivning. Så det kan jag ju fortsätta att roa mig med!
* En aspekt som är viktig är det han säger om att bygga på antaganden. Han definierar det som forskningens/vetenskapsmannens uppgift att sammanfatta vetandet, icke att göra antaganden om forntiden - såsom "historieskrivare" gjort genom århundradena sedan Olaus Petri på 1400-talet.
Spekulera kan vi ägna oss åt här...
Men t o m i denna kritiska utgångspunkt ser jag ett visst medhåll för att bygga en bild av fornhistorien, för att med vissa hypoteser som utgångspunkt finna en sannolik historieskrivning som kanske kan ges stöd i arkeologiska fynd och andra hjälpvetenskaper.
* Förkastandet av sagorna som historiskt tillförlitliga är naturligtvis alldeles korrekt - men de är därmed inte värdelösa som beskrivningsgrund av den samtid som skildras. Därtill är det en viktigt skillnad som han betonar gällande vad som skildrats:
i personliga meningsutbyten mellan historiska (eller diktade) personer har källorna sällan stor trovärdighet. Där de emellertid beskriver andra företeelser som deras samtid förväntas känna väl till - som t ex tingsförfaranden - har set förmodligen ställts större krav på exakt återgivning, och därmed kan sådana aspekter tilldömmas större trovärdighet.
* Dit vill jag då som utgångspunkt räkna även geografiska avstånds- och riktningsåtergivelser, liksom förmodligen i vissa fall även blotseder etc. (givetvis förutsatt att man kan rätt bedömma författarens bakomliggande syften som i fallet Adam av Bremen).
/Wilmer T
...här skiner solen...
* Han gör en IMHO enastående sammanfattning av källor och deras tolkningar, och kommer väl till den slutsatsen att icke många slutsatser kan dras, p g a de skriftliga källornas magra tillförlitlighet i form av understöd från andra samtida källor, eller än mer från samtida källor över huvudtaget.
Har inte läst allt än
men känner mig fortfarande tveksam till hur slutsatser dragits om gällande historieskrivning. Så det kan jag ju fortsätta att roa mig med!* En aspekt som är viktig är det han säger om att bygga på antaganden. Han definierar det som forskningens/vetenskapsmannens uppgift att sammanfatta vetandet, icke att göra antaganden om forntiden - såsom "historieskrivare" gjort genom århundradena sedan Olaus Petri på 1400-talet.
Spekulera kan vi ägna oss åt här...
Men t o m i denna kritiska utgångspunkt ser jag ett visst medhåll för att bygga en bild av fornhistorien, för att med vissa hypoteser som utgångspunkt finna en sannolik historieskrivning som kanske kan ges stöd i arkeologiska fynd och andra hjälpvetenskaper.
* Förkastandet av sagorna som historiskt tillförlitliga är naturligtvis alldeles korrekt - men de är därmed inte värdelösa som beskrivningsgrund av den samtid som skildras. Därtill är det en viktigt skillnad som han betonar gällande vad som skildrats:
i personliga meningsutbyten mellan historiska (eller diktade) personer har källorna sällan stor trovärdighet. Där de emellertid beskriver andra företeelser som deras samtid förväntas känna väl till - som t ex tingsförfaranden - har set förmodligen ställts större krav på exakt återgivning, och därmed kan sådana aspekter tilldömmas större trovärdighet.
* Dit vill jag då som utgångspunkt räkna även geografiska avstånds- och riktningsåtergivelser, liksom förmodligen i vissa fall även blotseder etc. (givetvis förutsatt att man kan rätt bedömma författarens bakomliggande syften som i fallet Adam av Bremen).
/Wilmer T
...här skiner solen...
En tanke gällande Havamal;
Dess 80 första strofer vilket är nära hälften av stroferna som finns däri handlar om tiggarvisdom, tänkta som levnadsregler för kringfarande eddasångare, fattiga gubbar som tar seden dit han kommer och sjunger för värdfolket mot mat och husrum (i grova drag)
Var dessa gubbar de som höll sagorna i liv under 300-år?
/B
Dess 80 första strofer vilket är nära hälften av stroferna som finns däri handlar om tiggarvisdom, tänkta som levnadsregler för kringfarande eddasångare, fattiga gubbar som tar seden dit han kommer och sjunger för värdfolket mot mat och husrum (i grova drag)
Var dessa gubbar de som höll sagorna i liv under 300-år?
/B
-
Christer Samuelsson
- Medlem
- Inlägg: 844
- Blev medlem: 25 oktober 2002, 16:49
- Ort: Wilattunge
Skriftliga källor gällande Vikingatid?
Jag tycker det är mycket konstigt att ingen föreslår runstenar som skriftliga källor. Personligen tycker jag dessa är en fabulös skatt. Man får sätta sig över en del skrytande och skräppande, men de berättar faktiskt en hel del, om olika förhållanden både i vårt land och annorstädes.
Christer Samuelsson.
Christer Samuelsson.
-
Olof Ekström
- Medlem
- Inlägg: 583
- Blev medlem: 3 september 2003, 16:36
- Ort: Bälinge, Uppland och Östergötland
Och opartisk.UrsusRex skrev:Jo faktiskt finns det ju mycket mer än att "denna bro byggdes av kalle" att läsa på runstenar och ristningar. Jorsalafarare, väg/brobyggare, väringar det finns mycket information i runstenarna och den kan knappast ifrågasättas då den är samtida!
/B
Skämt åsido - den totala mängden text på runstenarna är ju inte så himla stor. Lite ströfakta kan man ju samla in, men det mesta på den fronten är väl rätt väl harvat vid det här laget (om man inte ska ge sig in på att tyda Möjebro eller Rök och så vidare, men det var väl inte det som var frågan tror jag).
De är våra, om man får säga så, och strikt talat är de det enda autentiska och samtida vi har från eget område, så man ska ju inte glömma bort dem. Men... hmm.
Jo de är ju rätt uttömda och "få" men det intresanta faktan i sagorna är också liten/få när det gäller det vardagliga. Vi vet från stenarna att det förmodligen var statusbringande att vara jorsalafarare förmodligen hör det ihop med kristendomens antågande o.s.v...... så lite intresanta hypoteser kan man ju få ut av dem, och som sagt de är ju faktiskt det enda samtida skriftliga materialet 
...... det finns ju en del näverbrev förståss! 
/B
...... det finns ju en del näverbrev förståss! /B
-
jurgen hochmuth
- Provmedlem
- Inlägg: 1
- Blev medlem: 30 augusti 2003, 18:24
- Ort: och till
Nu läste jag inte era inlägg så noga, ville bara tipsa om Grimberg-serien. Han behandlar de roligaste delarna av de gamla sagorna och han har dessutom skrapat ihop de intressanta faktan om de viktigaste händelserna. Man får dock själv stå för källkritiken av källorna, Grimberg nämner bara varifrån uppgifterna är hämtade.
/Jurgen
/Jurgen