Vad läser du just nu?

[Hans]

Du tror säkert att Sven Hassel är påhitt också.

Jag har nyligen läst ut:

https://lubimyczytac.pl/ksiazka/5188926 ... och-karlek

Finns även på Polska.

https://www.svd.se/a/nabjAm/berattargla ... k-om-polen
Flyhänt skriven och lättläst, en översikt av polsk historia med understrykningar av relationen med Sverige. Skojigt att han refererar, positivt, ett par gånger till 'vår' Artur, Szulc.

Trots slarv så rekommenderas den.

MVH

Hans

[sonderling]

Känner mig lite jagad just nu så läsningen blir lidande.
Men läste Apache dawn av Damien Lewis. Mest för att få inspiration till att bygga en apache helikopter men till blev modellbyggande en inspiration till att läsa boken.
Lämnade inga större instryck. Utom att det var instressant att läsa en bok om GWOT ur Brittisk synvinkel ( de frågar först och skjuter sedan?)
Och att det här med att soldater kan åka på vingarna!? Det trodde jag var en one off, en ide som kläcktes i stridens hetta, när jag läste om det i nyhterna då det begav sig. Men det var tydligen någort man planerade och utförde då och då.
Av nån anledning har jag köpt en till bok om Brittiska Apache helikoptrar men den får jag läsa en annan gång för jag är klar med modellen..

Sonderling

[Borussia]

Rasputin.jpg (34.2 KiB) Visad 861 gånger

Ryssland/Sovjetunionen är ett land som alltid fascinerat mig och som jag alltid med jämna mellanrum hittar en bok att läsa något om. En politisk och geografisk koloss som får allt och alla att hålla andan när den försöker vända på sig i den rappliga tältsängen till land. Den här gången kom turen till Rasputin vars namn jag törs påstå nått ut till publik där mer eller mindre alla i västvärlden känner till namnet. Han går liksom inte att komma undan Tsarrysslands fall, han finns där som en stark biroll i det drama som utspelades i en tid då tältsängen kom att vika sig fullständigt.

Rasputin var en hednisk charlatan från Sibirien som lyckades nästla in sig tsarfamiljen tack var arvingen Aleksejs blödarsjuka som tsarfamiljen var övertygad om Rasputin fått bukt med. Han ansågs stå i kontakt med Gud och sänd till St. Petersburg för att rädda både tsarfamiljen och Ryssland. Han fick ett sådant inflytande på både tsar och tsarinna (i synnerhet tsarinnan) att han kallades för "vår vän" i brevkonversationen dem emellan. Rasputin blev ett namn på allas läppar och en länk till tsarfamiljen, han vara älskad av många, men också hatad pga. hans inflytande på tsarfamiljen. Detta var något som ogillades skarpt av många som i en tid av politisk misär och uteblivna framgångar på slagfältet gjorde honom till en måltavla som slutade med att han mördades en natt sent i december 1916.

Jag har alltid gillat Beevors böcker, vet att andra tycker annorlunda, att han är för kommersiell, men det skiter jag i, har alltid funnit hans böcker jag läst som "bra böcker om det de handlar om". Den här är inget undantag, jag tycker att han är källkritisk, varnar läsaren att Rasputins dotters vittnesmål ska tas med en stor nypa salt, likaså andra vittnesmål beroende på vem de är och vilket syfte de kan ha haft. Boken är lagom lång, den håller sig innanför ramarna, kanske lite väl mycket innanför ramarna, den släpper inte Rasputin utom synhåll, då får man snällt hitta någon annan bok. En bok om Rasputin ska också handla om Rasputin och inget annat, och det gör den också.

[Hans]

Tack för din personliga recension. Gillar speciellt uttrycket 'rappliga tältsängen'.

MVH

Hans

[sveahk]

Icchokas Meras - känner ni till den författaren? Obekant för mig. Född 1934 i en judisk familj, i Kelmé, Litauen. Nazisterna mördade hans familj i juli 1941, själv klarade han mirakulöst livhanken, adopterades av en litauisk bondefamilj, och överlevde kriget.

Och började skriva böcker - som den här, "Lygiosios trunka akimirka" (ung. Ett drag varar ett ögonblick), som ursprungligen kom ut redan 1963. Här på engelska "Stalemate" (översatt till svenska?).

Berättelsen utspelas i Vilnius getto under nazistockupationen. Den tyske kommendanten, en lynnig sadist, ska skicka alla barn i döden. När skräddaren Abraham Lipman vädjar för deras liv, föreslår kommendanten ett schackparti mellan honom själv och Lipmans ende överlevande son, Isaak, som är ett schackgeni. Om pojken vinner räddas alla gettots barn, men han själv måste dö. Om han förlorar dödas barnen medan han sparas. Bara om han lyckas spela remi, som är svårast att uppnå, räddas alla...

Schackpartiet bildar en ram för berättelsen om livet i gettot. Där brutalt arbete gäller, diskriminering, förföljelse, misshandel - och drakoniska straff för en oändlig lista av mer eller mindre bagatellartade förseelser.

En kort roman som sagt, lite Hemingway över berättarstilen. Bra skrivet. Ska försöka hitta andra böcker av författaren. Rekommenderas.

Hans K

[sonderling]

Jag tycker att även historiska roamner har sin plats här. Även i dubbel bemärkelse. Att romanen beskriver en hsitirkst händelse och att den var omtalad när den kom.

Näväl har läst:
Dragons jaw - An epic story of courage and tenacity in Vietnam av Stephen Coonts och Barret Tillman

Fick denna bok som tips av en nätbookhandlare. Var lite skeptisk som jag numera är om Vietnam böcker? Ja är den tokhöger eller tokvänster? Man vet aldrig nu förtiden.
Men Stephen Coonts var har jag hört det namnet? Ah flight of the intruder! Ja den var ju bra.
Och ja jag gillar den här boken. Det handlar om bron Than Hoa och USA´s fixering vid att bomba den.

Och var lutar boken åt? Jag skulle säga att den slår åt båda hållen, den är kritisk till USA´s krigföring och naturligtvis inte en hyllning av kommunistregimen i Nord. USA´s stridskrafter beskrivs som en byråkratisk koloss som beteer sig som en fredstids armé. Där McNamara och politikerna ständigt lägger sig i. (Har ett eget kapitel i boken militära misslyckaden.) Och det kommunistiska nord liknas vid en dysfunktionel arbetsplats där man ständigt vill göra bossen nöjd utan att för den skull få något gjort. Vilket skulle förklara de överdrivna luftsegrarna b.la. men som de lakoniskt konstaterar, det är ju segraren som skriver historien. Det är en subtil humor genom gående i boken. Som att man helst vill undvika att skjuta ut sig över folk man just bombat. (Man försöker i möjligaste mån vänta tills man är ute över havet.)
Författarna hänvisar till vietnamiska källor vi flera tillfällen, som intervjuer med veteraner och militärhistoriska krönikor. Även om de är skeptiska till sifforna på tex nedskjutna plan så är ju vittnesberättelserna deras.Och när de berättar ur Nord Vietnams synvinkel är det alltid epitetet "Yankee air pirates" som används.

Jag gillar också att de Nordvietnamisiska piloterna har namn, de är inte ansiktigslösa och det finns en viss respekt för fienden här. Som när de beskriver att de Vietnameiska piloterna väljs ut av Vietn minhs bästa soldater och i princip går från cykel till reaplan direkt.
Mig-17 ska tydligen ha ett fel där vakuum bildas i tanken så planet imploderar (Har för mig att Lansen hade samma problem?), vilket händer med en viss procent. Enligt författarna så var det smällar man fick ta men jag undrar ja, även en kommunistdiktatur är väl mån om sina utbildade piloter? Borde väl rättats till så småningom?

Det blir en del sidospår men av det positiva slaget som när de olika inblandade flygplanen får en liten profil beskrivning. (A4 skyhawk har så långa landningsställ för att få plats med en atombomb). Eller utveckligen av flygbomber. Eller utvecklingen av hangarfartygen eller mer landningsförvaranden på dessa. Mycket av detta som jag inte haft en aning om.

Hur var det med bron då, jo den utsätter man tidigt för bombanfall och NVA gör allt för att försvara den och släpar dit mer och mer luftvärn. Och USA sätter in fler och fler flygplan och olika typer av plan. Det blir bomber, missiler och även modifierade sjöminor. Man bombar så mycket att man börjar få slut på bomber ( gäller hela Vietnam runt 66) och får köpa tillbaka från sina NATO allierade. (Har hört att detta samma gäller idag, Iran.) Tillslut efter 7 år, lyckas man få ner bron. Det är först när man fått fram smarta bomber som är laser eller tv-styrda.

En svensk dyker upp journalisten Sven Öste, detta när en phantom sjuts ner eller träffas av splitter från egna bomber, det kraschar relativt intakt och piloterna skjuter ut sig och tas till fånga av en mobb. Det sägs inte i boken men om Sven Öste är där och tar foton och ena piloten säger att han räddas av en ”Eurasier” så undrar jag om det inte kan ha varit han. Eller hur många europér kan det ha funnits på plats?

Jag blir förvånad över hur många amerikanska plan som skjuts ner, det är ju minst en eller två vid varje attack. Men inte bara det, plan förolyckas i krockar i luften eller flyger in i berg. Eller träffas av egna bomber. Speciellt när man gör försök med elektriska detonatorer som har den obehagliga förmågan att smälla av i förtid.
Efter att man börjar med luftvärns bekämpande plan minskar flygplans förlusterna.

Det blir ytterligare sidospår med korta biografier över piloter och även de som skjuts ner och vad händer sedan. Den första POW tas här 65 och många sitter till 1972. Även KIA och de datum som kvarlevor hittas på 90 och 00-tal. Ja ett helt kapitel handlar om krigsfångarna. Hade velat läsa mer men det hela blir lite översiktligt om de olika fånglägren, bestraffningarna och tortyren. Det hela hade varit värt en bok i sig. Det mest uppseende väckande var väl uppgifterna om förhörsledare från Kuba och Sovjet. Vilket fångarna ålades munkavel av USA när de kom tillbaka. Det var nog denna boks "å fan!".

Nä men den här gillar jag. Det är något för varje flygnörd. Och man får inspriation att bygga nått. I mitt fall en F-104 Starfighter i Vietnam kamo som jag hade i min stash.

Sonderling

[Hans]

Vill se resultatet.

https://mikesresearch.com/2024/05/05/f- ... n-vietnam/

MVH

Hans

[Femtiotrean]

https://en.wikipedia.org/wiki/Thanh_H%C3%B3a_Bridge



https://donhollway.com/thanh_hoa/

[sonderling]

Tack för länken. Ja jag glömde säga det. Det finns foton i boken men jag tycker lite att det var fel foton? Vad menas? Nja kanske foton på andra saker än det jag undrade över, eller vad jag menar. Eller det skulle varit mer foton på bron tex som den ovan, och de flygplan som var med? Och hur ser en walleye ut? Ja jag hade mobilen med mig i sängen och fick bild googla flera ggr. Det är väl egentligen den enda kritiken jag har i så fall.

Ja Hans jag ska försöka lägga in i modellbyggar tråden. Men jag har lite svårt för sånt, rent tekniskt. Tänker fortfarande på att nån ville se ett foto på min M36 jacksson.

Nästa bok blir en om det arabiska upproret i Palestina 1936-39. Som pendang bygger jag Rodens Rolls-Royce armoured car från Irak 1936 i skala 1/72. (pilligt!)

Sonderling

[Hans]

Jag vill också se din M 36. Och en scratchbyggd trasig bro.

Stör mig oerhört när de har filmsekvenser i youtubeklipp från fel år och med fel saker.

Men nu måste jag varna mig själv då vi går rejält OT, skämmes Hans!

Så, senaste boken jag läste ut var i väntrummet på sjukhuset. Fyra spruckna revben bakom.


https://www.albertbonniersforlag.se/boc ... ande-makt/

Intressant då den visar hur naiva de är i Västra Rikshalvan, undrar hur det är i Östra?

"Att skriva om spioneri kräver enorma grävinsatser, och författarna verkar ha funnit varje detalj som över huvud taget går att finna om spionerna ibland oss. /.../ Någon behövde dokumentera och förklara hur det geopolitiska mörkrets krafter agerar i Sverige, och hur deras aktiviteter hänger ihop, och det har Sallinen och Ståhle gjort med stor förtjänst." Elisabeth Braw, Svenska Dagbladet

Rekommenderas.

MVH

Hans

[Markus Holst]

Jag har läst "Witolds rapport". Witold Pilecki var officer i den Andra polska republikens armé och efter nazisternas invasion 1939 en av grundarna av motståndsarmén Tajna Armia Polska. Han lät sig infångas av tyskarna och fördes till Auschwitz varifrån han sände hemliga rapporter till den polska motståndsrörelsen. Hans rapport från Auschwitz 1943, kallad Witolds rapport, fördes vidare till den polska exilregeringen i London och av dem till de allierade. Jag är förvånad att han inte nämnts på Skalman tidigare.

Vi får följa Pilecki från att han deltar i en demonstration i Warszawa i syfte att bli tillfångatagen och fånge i Auschwitz. Han hade tidigare hört många rykten om hur hemskt det var och ville helt enkelt bilda sig en egen uppfattning.

Från ankomsten i Auschwitz Stammlager (de andra stora lägren fanns inte ännu) ger han en målande bild av hur de sadistiska grymheterna går till. Alla kapos och andra auktoriteter bland fångarna är beväpnade med en "rod". Jag vet inte om det avses ett järnrör eller en träklubba. Även en del SS-män bär runt på sådana. Dessa används ofta och leder flera gånger om dagen till en Häftlings död.

Vid uppställningarna för att räkna fångarna skall dessa ta med sig sina döda kamrater till "visitationen" för att visa att ingen har rymt. Rymmer någon blir det den första tiden decimering bland kvarvarande fångar.

Jag kan hålla på hur länge som helst att räkna upp beskrivna grymheter men det som fascinerar mig mer är hu Pilecki skriver om förändringar av disciplinerna i lägren. Den första tiden, 1940, är det uppställning tre gånger om dagen för att 1943 ha sjunkit till enbart en uppställning på kvällen. Dessa uppställningar, stand still, kunde ta timmar i anspråk där utmärglade fångar kunde behöva stå still i flera timmar, i snö eller regn. Han nämner även hur nazisterna verkar veta att de har blickarna på sig så det sadistiska våldet med järnrören försvinner.

Krematoriet verkar vara på plats redan från start men gaskammaren kommer senare och vi får läsa om hur det ofta står köer utanför denna med människor som skall gasas. Med den minskar också behöver av det mest synliga våldet. Förvisso finns det fortfarande flera mer eller mindre sadistiska sätt att mörda fångar men det sker mer i skymundan.

En sak som förvånade mig vara att större delen av fångarna arbetar utanför lägret och alltså lämnar detsamma varje dag, under övervakning av beväpnade SS-män. De arbetar i trädgårdar, parker, bagerier, läderfabriker, slakterier, bondgårdar och så vidare. Efter hand som Pilecki blir ansedd som en fånge med lågt nummer kan han tillskansa sig bättre jobb inomhus. Den sista tiden arbetar han på postkontoret dit brev och paket till fångarna kommer och skall delas ut.

Även skriver han hur fångarna, överraskande nog, får större och större friheter. De får ta emot paket hemifrån, om än bara kläder och pengar men med tiden även mat. För pengarna kan de handla på det interna "marketenteriet" där man kan köpa cigaretter och faktiskt även lite mat. Med tiden får de fångar som arbetar i lägret bära civila kläder, vilket så småningom även gäller fångar som arbetar utanför lägret så länge de civila kläderna är märkta med grova röda streck på ryggen.

Han beskriver att när Birkenau är i full gång blir det mängder med attiraljer för fångarna att handla med, Detta görs i ett område mellan de två lägren, ett område de kallar för Canada. det enda som är svårt att få tag på är skor eftersom nazisterna tog vara på dessa.

Pilecki skickar hela tiden rapporter till den polska hemliga armén för att försöka tala om att de måsta attackera lägret så fångarna kan befrias och slippa plågorna. Detta lyckas emellertid inte varpå Pilecki bestämmer sig för att rymma. Det lyckas han med i april 1943. Hela rymningen beskrivs lika spännande som om det vore en pojkbok.

Språket är fängslande och utan överdrifter. De fruktansvärda förhållande beskrivs i klartext utan att han gör det svulstigt. Dock fokuserar han mer på att förklara strukturen i lägret och det dagliga livet där, än att fokusera på dödandet samtidigt som det såklart dyker upp rätt flitigt.

Jag skulle kunna skriva mycket om denna text men uppmanar er istället att läsa denna viktiga berättelse från förintelsen.

Med tiden blir Pilecki mördad av de nya sovjetiska herrarna men efter kommunistens fall betraktas han som en av polens stora hjältar.

Pilecki, som skicklig officer, startar en organisation bland fångarna som skall hjälpa varandra. Detta gör att de tillsammans kan hjälpas åt att samla in mat och på det viset hålla sig välnärda.

[Borussia]

Oskar.jpg (49.99 KiB) Visad 460 gånger

När man läser om nazistiska krigsförbrytare och förbrytelser så kommer man förr eller senare i kontakt Oskar Dirlewanger och hans Sonderkommando. Kanske inte initialt, men bakom herrar som Mengele, Eichmann, Peiper, Höss, Kramer så dyker han upp med ett CV i krigsförbrytelser som få överträffar. Jag har länge sneglat på böcker om Dirlewanger men den enda jag läst är, The Cruel Hunters - SS Sonderkommando Dirlewanger, av French Maclean, men den kändes lite uppstaplad och ytlig och lämnade en del att önska. Men så såg jag att den här kom ut och den kändes rätt så den var jag tvungen att ta mig an.

Den följer kronologins logik från start till mål, som en biografi ska göra. Dirlewanger kom snabbt på kant i livet men fann i en tillvaro i det auktoritära och en karriär inom det militära stod för dörren när det första världskriget bröt ut. Han utmärkte sig framförallt genom att bli sårad "stup i kvarten". Efter kriget stärktes han rykte som bråkstake och han var i klammer med rättvisan under hela tjugotalet. Han var dessutom lite väl förtjust i alkohol och kvinnor vilket inte gjorde det enklare för honom att få rätsida på livet. Men nånstans på vägen lyckades han ändå ta en examen i statsvetenskap. Under trettiotalet fann han nazismen (eller var det tvärtom kanske?) som en frälsning men hade ändå svårt att rätta in sig i ledet vilket gjorde att han t.o.m. under en kort period hamnade i koncentrationsläger (som fånge alltså).

Men i nazismens makabra världsåskådning där våldet och dyrkan för döden är central fanns det en given plats för Oskar. Överordnade insåg Oskars potential och under 1939 skickades han till Polen och blev kommendant för ett mindre (kortvarigt) koncentrationsläger i östra Polen. Uppenbarligen gjorde han bra ifrån och fick därför under 1940 uppgiften att bilda ett kommando för att bekämpa partisaner vart än de befann sig. Mannarna rekryterades främst från koncentrationsläger och inledningsvis var det tjuvskyttar som rekryterades, men under åren som gick kom även andra grovt kriminella element från koncentrationsläger att rekryteras, bl.a. från Auschwitz. Ja, t.o.m. politiska motståndare fick möjlighet till amnesti om de anmälde sig som frivilliga.

Sonderkommando Dirlewanger kom främst i Vitryssland och under upproret i Warszawa att bli det som gjort dem ökända. Att brutalt förinta och mörda civila som hade samröre eller troddes hade samröre med partisaner eller upprorsmakare. Massakrerna är många och deras rykte gjorde t.o.m. att de i efterhand fått skulden för massakrer de inte var ansvariga för. Dirlewanger själv var pålitlig och fick "jobbet gjort", men han förblev en bråkstake och suput som ogärna rättade in sig i ledet utan körde många gånger sitt eget race. Men likväl omtyckt (inte av alla) av sina mannar. Förutom Vitryssland och Warszawa skickades Sonderkommando Dirlewanger även till Slovakien och Ungern.

Efter krigsslutet arresterades Dirlewanger och hans tillvaro i fångenskap blev inte långvarig utan han dräptes (misshandlades) till döds av sina fångvakter när det visade sig vem de hade att göra med. Men som med många andra så överlevde Dirlewanger sin egen död och han sågs på flera platser runt om i världen i sällskap med än den ena och än den andra. Rykten som myndigheterna i Tyskland kände sig nödgade att utreda så därför öppnade man hans grav för att fastslå att kvarlevorna tillhörde Dirlewanger och ingen annan. Men det fanns ändå de som inte trodde på detta så konspirationsteorierna levde kvar, om än i mindre omfattning.

Boken är skriven av en polsk författarinna och jag finner ingen anledning att kritisera boken. Den är läsvänlig (om än lite tung i vikt), lagom lång (drygt 300 sidor), stampar inte, håller tråden, källkritisk, diskuterar källor. Författaren har tagit del av flera vittnen som tillhörde Dirlewanger och inte bara vittnen som överlevde Dirlewanger. Författaren diskuterar även arvet efter Dirlewanger, så väl historiskt som de myter som uppstod och som delvis lever kvar. Ibland är det förbaskat skönt att läsa en bok som lever upp till omslaget och de förväntningar man har.

[Hans]

Förbaskade Borussia, nu måste jag ju skaffa en bok till.

MVH

Hans

[sonderling]

Intressant, ända sedan man läste Sven Hassel böckerna har men velat veta mer om honom och Kaminsky.

Själv läste jag just :

Palestine 1936 - The great revolt and the roots to the middle east konflikt.
av Oren Kessler

Boken avhandlar det arabiska upproret under åren 1936 - 39, riktat mot Britterna och den ökande influxen av Judar från Europa. Fast den tar avstamp redan 1897.
Som vanligt vet jag inte om det är stress hos mig eller annat men jag fann den lite tråkig och skumm läste förbi det politiska tjafset för att då och då fastna i intressanta episoder.
Det är ju också en sorglig historia som ständigt upprepar sig enda i in vår tid med titt for tatt. Men jag fann tröst i de episoder som beskriver där araber räddar sina judiska grannar och vise versa.

Upproret slåss till slut ner av Britterna på sedvanligt brutalt vis och författaren menar att detta sätter sina spår för lång tid framöver och bidrar till att Israel bildas 1948 då de som hade kunnat utföra kompetent motstånd på Palestinieras sida var borta.
Som uppror beskrivet tycker jag endå det är lite lamt och det verkar mest handla om diverse eldöverfall, massakrer på varandra och terrordåd. Ganska lågintensivt tills det verkar som om Britterna tröttnar.

Sånt som fastnar är ju det att britterna praktiserar detta med att riva hus som reprisalier (så är det från dem som IDF fått detta?) Diverse senare kändisar som Montgomery och Orde Wingate är här. Den senare visar sig vara religös fanatiker som i princip bygger upp embryot till Israeliska armén. Med sina snabba natt patruller. Hade ingen aning om att man redan vid denna tid pratade om att dela Palestina i två delar. Även att meningen "den slutgiltiga lösningen på judefrågan" utalas redan då fast inte på det vis som sedan gjordes i Wansee konferensen.
Gillar att paralellt så beskrivs förhållandet i Europa för judarna och hur Tyskland men även andra länder som Polen drar åt tumskruvarna, samt att de inte går att fly nånstans, för ingen vill ta emot dem. Vilket jag tycker är bra för nuförtiden kan detta glömmas bort i debatten.

Har lite andra böcker på gång som jag börjat läsa och borde avsluta. En om spionen Wennerströn, och kalla krigets krig och om Suez krisen. Som sagt lite splittrat fokus just nu.

Sonderling

[Borussia]

Mengele.jpg (31.17 KiB) Visad 120 gånger

Jag tar och fortsätter med krigsförbrytare och varför då inte med den mest kände av dem alla, JOSEF MENGELE. Jo, jag hävdar BESTÄMT att Mengele är den mest kände av dem alla av flera skäl. Han är synonym med Auschwitz och tvärtom, han inte bara flydde, han undvek också rättvisan genom att dö innan nån fick tag på honom, han har fått personifiera de nazistiska medicinska experimenten, han fick en framgångsrik karriär inom populär media som gör att han nådde ut till en publik andra inte var i närheten utav. Pojkarna från Brasilien och Maratonmannen för att nämna några i mängden.

Den här boken är långt ifrån den enda om Mengele, men jag tror det är den senaste (2020). Gerald Posners bok från 1986, Mengele: The Complete Story, får nog annars anses vara den mest erkända av dem alla, en bok som jag läste för cirkus 30 år sedan. Mengele själv kom från en välställd katolsk familj och började läsa medicin och antropologi på trettiotalet och blev en protegé till Otmar von Verschuer, chef för Kaiser Wilhelm institutet i Berlin. Mengele blev medlem i både SS och NSDAP sent in på trettiotalet och 1940 anmälde han sig som frivillig till Waffen-SS som sjukvårdare. Han kom att tjänstgöra inom SS Divisionen Wiking och deltog i strider på östfronten. Han blev dekorerad två gånger men skadades svårt i mitten på 1942 och blev befriad från vidare krigstjänstgöring. Han återvände då till Berlin och Kaiser Wilhelm institutet.

Men det är från maj 1943 då Mengele hamnade i Auschwitz II- Birkenau som hans karriär och rykte tar ordentlig fart. Här började han experimentera med dvärgar, tvillingar och zigenare utan att man egentligen med säkerhet kan säga vad han experimenterade om. Mengele deltog också i selektioner av fångar, dels av nyanlända till lägret, dels av fångar som redan satt i lägret. Han var aktiv (och grym) i sin roll, men egentligen inte mer aktiv (och grym) än någon annan SS-läkare, men eftermälet av Mengele har gjort honom mer aktiv (och grym) än någon annan.

Författaren pratar om Mengele effekten som innebär att flera fångar säger sig ha sett honom eller blivit konfronterad av honom trots att de egentligen inte blivit det. Man har helt enkelt gjort en efterhandskonstruktion och placerat antingen sig själv eller Mengele på en plats som inte stämmer. Likaså med vissa experiment som det sägs att han utfört. Till exempel att han ska ha sytt ihop två enäggstvillingar till siamesiska tvillingar, något som sannolikt aldrig hänt. Likaså att han försökte ändra ögonfärgen genom att hälla nån form av droppar i ögonen på fångar så att de skulle bli blå stämmer heller inte. Att han sedan droppade något är en annan sak.

Men lika känt som hans tid i Auschwitz är hans tid på flykt i Sydamerika, först Argentina, sedan Paraguay och slutligen Brasilien där han dog i en drunkningsolycka i februari 1979. Mengele blev med tiden kanske den mest eftersökte krigsförbrytaren men han undkom. Men det innebar också att han levde i ständig skräck av att upptäckas och infångas men man lyckades aldrig kartlägga vart han fanns. Men 1985 uppkom det uppgifter om att han var död och begraven utanför Sao Paulo, Brasilien. Under ett media spektakel öppnades hans grav och under ett lika stort spektakel undersökte hans kvarlevor under de kommande tolv månaderna. Kvarlevorna visade sig vara Mengeles men alla var inte lika övertygade, mest kanske för att man var så besviken att man inte kunde fånga honom och ställa honom inför rätta och låta honom våndas och lida.

Men boken då, jo men visst, Mengele har alltid fascinerat mig och jag har följt hans fotspår i Auschwitz när jag varit där, traskat runt där han befann sig, reflekterat mm. Boken lever upp till mina förväntningar ända fram till att hans kvarlevor grävs upp. Därefter blir det ett gytter av medicinska termer och analyser som blir till leda, dessutom på en engelska jag inte alltid begriper. Det tar dessutom upp en betydande del av boken, vilket är synd, för fram till dess är det en förbaskat bra bok. Det känns också som att författaren glömmer bort Mengeles sista tid i livet, nånstans trodde jag att detta skulle tas upp, som ett avslut, men icke.