sonderling skrev: ↑28 augusti 2026, 13:21
Dog han i fängelset alltså?
Ja ja jag ville bara kolla för livstid är ju inte alltid livstid.
Koroshiya skrev:
Du må tro att det festas på flera ställen. Jag har redan sett någon som postar bilder på drickande
Antar att motståndarsidan kommer hålla stadsbegravning eller?
Sonderling
Den här såg jag inte: mer eller mindre, men Serbiens styrande kommer inte att närvara, åtminstone inte officiellt.
Som du ser av Patriks inlägg är det fortfarande många totalt tokiga i Serbien. Ett problem för hela Jugoslavien var att en gammaldags krigarmentalitet levde kvar mycket starkare än i andra europeiska länder. Ett serbiskt talesätt är, "en man är en människa med ett gevär". Andra uttryck från området är knulla och döda är för soldater. Om man inte hade varit i strid så var man inte en riktig man, och skulle absolut inte få vara tillsammans med en kvinna. Men krigarmentaliteten finns alltså även i de andra länderna, fast väl minst i Slovenien.
Sedan har de en sorts spritnationalism där. De dricker slivovits och sätter igång att sjunga nationalistiska sånger. Något mer genomtänkt fanns det inte bakom, utan det var mer än allmän kultur.
I Serbien finns också en total offermentalitet. Deras förlust i slaget vid Trastfälten 1389 är deras stora sammanbyggande händelse. 1989 var en miljon på plats när det skulle firas. Man släpade ut en gammal döing - furst Lazar - som dog i slaget, och körde runt kvarlevorna i Jugoslavien. Man vet inte så mycket om själva slaget. Det är några få sidor i medeltida handskrifter, men i dag kan man nog fylla ett bibliotek med text om det. Senast på 1800-talet hade man byggt upp tankegodset om att serberna en dag skulle hämnas.
I den kampen är inget offer för stort. Mannen tillhör nationen liksom, och vad kan vara bättre än att dö för fosterlandet?
Noterbart är att Milosevic talade då år 1989 om att serber aldrig erövrat eller exploaterat andra, utan bara befriat sitt land. Sedan såg han orosmoln på himlen och menade att det kan inte uteslutas att det blir framtida strider. Det där med strider och frihet var för övrigt något som låg i luften på 80-talet. Besökte man Ljubjana kunde de mellan skål och vägg tala om att det kommer en dag, och intellektuella snickrade redan på nationalsång och sådant.
(En fascinerande detalj var att det gamla Europa fortfarande levde kvar då. Samma adelsfamilj kunde ha ett syskon i Slovenien och ett i Italien, och de kunde besöka varandra. Riktigt gamla människor hade också träffat krigshjältar från 1vk. Det där var en väldig kontrast till provinser som aldrig hade varit en del av Österrike-Ungern.)
Men så ur serbisk synvinkel hade de rätt att styra Jugoslavien, eftersom det var de som hade blött för att skapa landet. Att de skulle vara på topp var något de sade helt öppet under lång tid. 1974 blev Kosovo och Vojvodina oberoende serbiska republiker. Rent praktiskt betydde det att antalet delar av Jugoslavien ökades med två. Gissa vad serbiska nationalister tyckte om det. I slutet av 80-talet förlorade Kosovo dock sitt självstyre och blev direktstyrt av Belgrad igen. Senast runt år 1990 var serberna övertygade om att det var de som var förtryckta, eftersom det fanns serbiska minoriteter i andra områden, som i vissa fall inte var sena att be om hjälp. Faktum är också att den nyligen invalde kroatiske presidenten Franjo Tuđman var en mer ideologisk nationalist än Milosevic. Tuđman ville ha ett kroatiskt Kroatien, och såg framför sig folkutbyten.
Oroligheterna kan sägas ha börjat hösten 1990 i en fotbollsmatch mellan Dinamo Zagreb och Röda Stjärnan. Några månader senare bad serber i Kroatien om hjälp och beskydd mot vad de sade var Ustasja, och så blev det. JNA gick in och särade på bråkstakar, vilket av Kroatien sågs som en ensidig hjälp till serber. Stämningen i Kroatien var nu rent allmänt hätsk och i Serbien också. Helt normala serber och blandpersoner i Kroatien kunde bli trakasserade och även förlora sina jobb. I mitten av 1991 satte kriget sedan igång.
Serberna var inte de enda som använde sig av paramilitära styrkor och rena dårar, men i de andra länderna avväpnades de inom två år. I Serbien fick de köra på hela kriget, och blev till hjältar, även om de mördade en massa civila.
Och det där finns alltså fortfarande kvar. Många serber känner sig förmodligen mycket sura över hur allt slutade. Deras andliga urhem var Kosovo. Det området hade flest kyrkor och Trastfälten ligger i Kosovo. Serbiens patriark, satt i Peja, Peć fram till år 1766, men i slutet av 80-talet var 90% av befolkningen där albaner, och det är kanske inte så konstigt att Serbien till sist fick ge upp försöken att behålla makten där. Kriget i Kroatien gick inte heller bra, och slutade med att Kroatien återfick alla sina områden och att mängden serber började minska. I dag är de nere på ca 3,2% från att ha varit på över 12 runt år 1990. Man kan däremot säga att de lyckades ok i Bosnien och Hercegovina, eftersom Serbiska Republiken finns kvar som en del av landet, och de har ett stort självstyre.
Resultaten blev hur som helst att många serber ser sig som offer och accepterar riktiga skitar som hjältar - för de är ju också riktiga krigare och män.
