Anne G skrev:Arnstad skriver s. 52: "Genom att under krigets mest avgörande år alliera sig med Nazityskland och på så sätt binda upp ett anrtal alleirade divisioner hade Finland kunnat orsaka Nazitysklands seger i andra världskriget. Detta var ytterst nära i december 1941, då Hitlers arméer stod utanför Moskva."
Detta är rent nonsens.
För det första, Wehrmachts högsta befäl visste redan i augusti 1941, att Barbarossaplanet (att krossa Sovjet före vintern) hade misslyckats. Röda armés styrkor hade radikalt underskattats. Källa: Andreas Hillgruber: Hitlers Strategie, 1965, s. 546-549. 552, 556. (Den finske stabsofficecer Wolf H. Halsti hade redan på förhand gjort en analys enligt vilken - om attacket börjar i maj - har tyskarna möjlifgheten att erövra Moskva och Leningrad - men kriget är inte ännu avgjort.)
För det andra, även om Sovjet hade krossats, hade USA så mäktig kapacitet att de västallierade hade vunnit kriget. Om inte tidigare, så med a-bomben.
För det tredje, Nazitysklands kunde ha stoppats bäst före kriget. Men varken de västallierade eller Sovjet gjorde det, urtan just tvärtom.
Detta är rent nonsens, skrev Anne G. Det tycker även jag, nämligen att det som Anne G skrev är rent nonsens.
Det är nämligen helt självklart att de finska trupperna band upp, precis såsom Arnstadt skriver, ryska trupper. De finska trupperna band upp de ryska trupperna eventuellt till den grad att hela det ryska fälttåget höll på att sluta med Tysklands framgång (dvs. åtminstone om Moskva fallit). Då hade vi stått där. Tyskarna befann sig på under 20 kilometers avstånd från Moskva. Så däri har Arnstadt förstås helt rätt. Varje man i försvaret behövdes.
De finska trupperna band 1) upp de ryska trupperna helt oavsett vad det tyska överbefälet (Wehrmachtsbefälet) trodde eller inte trodde om tyskarnas möjlighet till framgång i sitt ryska fälttåg. Deras tyckanden var helt egalt för krigshändelserna. De band 2) upp ryska trupper också helt oavsett vad någon ”finske stabsofficecer Wolf H. Halsti” eventuellt hade analyserat eller inte hade analyserat på förhand. De band 3) upp dem därtill helt oberoende av om USA hade eller inte hade ”mäktig kapacitet”. De band 4) upp dem också helt oberoende av USA:s påstådda förmåga (och i så fall också vilja) att avsluta kriget ”med a-bomben” (den första konstruerades fyra år senare, 1945-46). Och de finska trupperna band även 5) upp de ryska trupperna helt oavsett att Nazityskland eventuellt ”kunde ha stoppats bäst före kriget”, vad det nu skall betyda.
De band upp ryska trupper, helt enkelt, oavsett vad Anne G kommer med. Självklart är, att Anne G:s påstående helt enkelt är rätt och slätt ett påstående om att inga ryska trupper (eller endast i obetydlig utsträckning) var bundna på det finska frontavsnittet. Gen. Paavo Talvela påstod under sitt beryktade besök hos Göring den 18. december -40 att finnarna under vinterkriget ”bundit” upp omkring 45 ryska divisioner, ett påstående som togs helt ad notam av tyskarna. Men, påstår Anne G, alla trupper som Sovjetunionen behövde stod till Sovjetunionens fria förfogande eftersom inga (eller endast en obetydlig del) trupper kantänka behövdes för försvaret mot de angripande finnarna. I praktiken behövde Sovjetunionen alltså inga (eller endast obetydligt) trupper för att avvärja Finlands angrepp, påstår Anne G. Men varför, antar Anne G i så fall, att Führern eftertraktade samarbetet med Finland till den grad att denne kom med sitt ”Im Bunde”-påpekande i talet den 21.6.41?
Några välkända siffror följer (här tagna ur främst H.Seppälä: Suomi hyökkääjänä 1941, Juva 1984). Då kriget började 21.6 för Tyskland del och 10 juli för Finland del bestod - mycket grovt taget - de finska angriparnas trupper i riktningen Kuhmo-Rukajärvi av 14 divisionen medan det i det ryska försvaret ingick delar av den ryska 54. divisionen, 337. infanteriregemente och 491. haubitsregementet samt åtminstone 73. avdelningen (också andra avdelningar) av gränsbevakningen. Finnarnas övermakt var alltså omkring trefaldig i denna riktning.
Åter mot den aldrig tidigare i storlek skådade finska Karelska armén (Karjalan Armeija) med sju divisioner - grupperade i, för det första, fem divisioner, och därtill tre brigader samt delar av den tyska 163. divisionen - stod på den ryska sidan den ryska 7. armén vari ingick 168. divisionen i rikting Sordavala, 71. divisionen på ett vitt område norr om Jänisjärvi samt därtill delar av 54. divisionen med ytterligare två regementen i reserven. Den 337. divisionen flyttades sedermera i riktning Novgorod. Karelska armén hade även den en omkring trefaldig övervikt, men i valt tyngpunktsområde var angriparnas övervikt långt större.
Mot III armekåren som ingick i den tyska norska armen stod ett regemente ur 104. divisionen och huvuddelarna av 54. divisionen. Utan att beakta att III armekåren var de facto en förstärkt division var tyskarna underlägsna på detta frontavsnitt men med beaktande av detta var tyskarna - åtminstone numerärt – överlägsna. På det tyska frontavsnittet stod bl a de två divisioner (3. och 6. divisionen), vilka marskalk Mannerheim 15.6. (med befälhavaren Hj. Siilasvuo) ställt under general Kurt Falkenhorst (vilken åter var själv underställd det tyska OKW via norska armegruppen). På denna front var angriparnas övervikt omkring tvåfaldig.
På Hangöfronten inledde åter de finska trupperna sin aktivitet 27.6. men konstaterade, att gränsen var väl befäst och bevakad. Därför beordrades att Hangö skulle isoleras tillsvidare tills situationen senare kan åtgärdas. Efter att den berordrade isoleringen verkställts kunde 17. divisionen (som var tilldelad Hangöfronten) frigöras (men däremot inte det 4:e kustartilleriregementet) och underställas i sin helhet Karelska armén. - Sedermera evakuerade de ryska trupperna Hangö (huvudsakligen 2.12) varvid över 25.000 man erhölls till Röda arméns förfogande. På Hangö-området var garnisionen underställd 20 torpedbåtar, ett antal minsvepare, sju ubåts-förstörare och annan marin utrustning samt därtill ett kraftigt artilleri.
Försvaret kännetecknas då, på hösten och vintern -41 alltså av en betydande och kännbar mannabrist. En annan sak är att tyskarnas oförmåga att genomföra Bietzkrieget på av dem önskat sätt var början till slutet för naziarmens fälttåg.
Anne G hänvisar i sitt inlägg till den välrenommerade tyske krigshistorikern Andreas Hillgrubers bok ”Hitlers Strategie: Politik und Kriegsführung, 1940-1941” (på engelska: Hitler's Strategy: Politics and War Leadership, 1940-1941). På de sidor hon hänvisar till nämns dock ingalunda något som jag kan utläsa som ett påstående om att de finska trupperna inte skulle ha bundit tyska trupper på sitt frontavsnitt. Det att stämningen inom tyska Wehrmachts ledning eventuellt var defaitistisk redan på sensommaren 1941 (om sådant var alls tillåtet) inverkar inte på att de finska trupperna engagerade avsevärda mängder ryska trupper som Sovjetunionen väl behövt mot tyskarna.
Anne G:s uppfattning är alltså, enligt min uppfattning, totalt nonsens. Hur man kan komma och påstå, att den omständigheten, att tyskarna ”radikalt underskattat Röda arméns styrkor” skulle medföra, att de finska trupperna inte band upp tyska trupper, är för mig en olöslig gåta.
