Det gick över förväntan med mitt senaste inlägg här. Markus Holst är på rätt spår, så jag är nästan benägen att ge honom rätt, men han faller på mållinjen, kan man säga, så vi kanske kan föra saken litet vidare.
Markus Holst skrev:Jag har heller ingen aning, men jag måste ändå gissa lite. INte vet jag vilken författare eller verk det är, men det förefaller mig vara någin typ av abc-bok för något språk. Då gissar jag att det är någons försök att ge ett språk ett skriftsystem.
Det verkar finnas en nordisk/nordgermansk anknytning, eftersom å, ä och ö är med. Dubbelt f förekommer väl i de keltiska sprken, varför jag gissar att det är någon abc-bok för ett keltiskt språk, eller möjligen ett västnordikt, och då norn eller färöiska.
För inte hör det väl ihop med nynorsk?
Det är så nära! (Kanske för nära.)
Det är troligen uppenbart att det rör sig om två alfabeten, latinska sådana, så vi rör oss i ett västeuropeiskt område, eller en trakt under västeuropeiskt inflytande. Det ena alfabetet visar versalerna, och det andra de gemena bokstäverna, men teckenuppsättningarna är inte riktigt lika.
Vi kan se att j och w inte verkar ha fått sina platser, vilket placerar alfabetena senast i sextonhundratalet, skulle jag tro. Ett versalt U förekommer inte heller, men det kan jag inte datera, enär V använts i det läget in i sen tid för monumentala saker.
Det finns ett fåtal språk som använt ring över a, dvs å. Svenskan är först, (eller kanske nedersaxiskan, men det har jag inte sett om det är bekräftat), och härifrån har tecknet övertagits av danskan, norskan, sydsamiskan, umesamiskan, lulesamiskan, skoltsamiskan, franska dialekter i belgiska Vallonien och för transkription av viss hebreiska. Jag bortser för enkelhets skull från att nämna andra skandinaviska dialekter, och det kan finnas fler språk.
Teckenföljden å ä ö är typiskt svensk, och gäller därmed även de svenska samerna. Det här med överskrivet e var vanligt i äldre svensk skrift, och förekom fortfarande i tryck under 1800-talet (och nittonhundratalet, i extremfall). Språket verkar alltså vara ett i Sverige förekommande språk, och för att göra det så enkelt som möjligt kan det antas att det är just svenskan det gäller.
Bruket av efterställt h för frikativa konsonanter var vanligt i svenskan under senmedeltiden och tidigmodern tid, till början av sjuttonhundratalet, då frikativorna kanske försvunnit ur uttalet, och ersatts av stumma konsonanter (vilka senare återinförts från skriften).
Det finns flera skrifter som tar upp hur alfabetet borde se ut, och en av dessa är fornforskaren Johannes Bureus
RUNA ABC BOKEN från 1611, den allra första svenska abc-boken. Den visade hur svenskan skulle skrivas, men det fanns en hake, enär boken anvisade runskriften som den rätta nationella skriften, och den trycktes i flera upplagor, men det runska inslaget slog tydligen inte an i samhället, så vi skriver fortfarande med latinska bokstäver.
Boken finns inskannad lättillgängligt på nätet, uppslag två för versalerna och uppslag tre för de gemena:
http://www.kb.se/F1700/ABC.htm
Abc-bok för något språk, och
nordisk anknytning, är ju riktiga slutsatser, och vi kan nog inte begära vad som helst, så vad säger ni, har Markus Holst tagit över stafettpinnen? (Hoppas det, den här frågan har legat ute alldeles för länge, utan kommentar, och nu har jag ju givit svaret.) Herr Holst ger nästa fråga.
men kul fråga, hur som helst. Ser ut som ett skämt, men ...
