Angus skrev:Hur skulle egentligen det demokratiska underlaget se ut för detta steg? Behövde, enligt Marx, införandet av proletariets diktatur majoritetens stöd, eller räckte det med en elit som i gick i spetsen?
Nedan följer ett urval av textställen där Marx och Engels nämner proletariatets diktatur eller motsvarande term, bedöm själv utifrån citaten.
Första gången som ”PD” förekommer är (såvitt jag vet) i 1. kap. av Marx’ ’Klasstriderna i Frankrike 1848-50’:
”
I stället för de formellt överdrivna men innehållsmässigt blygsamma och egentligen borgerliga krav, som proletariatet ville tvinga februarirepubliken att uppfylla, trädde den djärva kampparollen: ”Bourgeoisins störtande! Arbetarklassens diktatur!” I det proletariatet gjorde sin avrättningsplats till den borgerliga republikens födelseplats, tvingade det den att genast framträda i sin rena form som den stat, vars öppet deklarerade mål är att föreviga kapitalets herravälde och arbetets slaveri.”
(Marx: Klasstriderna i Frankrike 1848-50, kap. 1)(1850)
Även i kap. 3 nämns PD:
”
Denna socialism förklarar att revolutionen är permanent, att proletariatets klassdiktatur är ett nödvändigt genomgångsstadium för klasskillnadernas fullständiga avskaffande, för att avskaffa alla de produktionsförhållanden som de är beroende av, för att avskaffa alla sociala förhållanden som hör i hop med dessa produktionsförhållanden, för att revolutionera alla idéer, som har vuxit fram ur dessa sociala förhållanden.”
(Marx: Klasstriderna i Frankrike 1848-50, kap. 3)(1850)
I ’Neue Rheinische Zeitung’ 2 år tidigare, mitt under den pågående revolutionen, kritiserar Marx liberalerna och småbourgeoisin för att inte uppträda tillräckligt diktatoriskt mot den gamla regimens anhängare:
”
Varje provisorisk regering efter en revolution kräver en diktatur, och närmare bestämt en energisk diktatur. Vi har från början förebrått Camphausen att han inte uppträdde diktatoriskt, att han inte genast krossade och undanröjde resterna av de gamla institutionerna. Medan alltså herr Camphusen vaggade sig själv med konstitutionella drömmerier stärkte det besegrade partiet sina positioner inom byråkratin och inom armén, ja vågade sig här och där tom. på en öppen kamp.”
(Marx i ’Neue Rheinische Zeitung’ 14 sept. 1848)(min övers.)
Och här är ett brev från Marx från tiden närmast efter revolutionen 1848-49:
”
Själv kan jag på intet sätt räkna mig till förtjänst att ha upptäckt det moderna samhällets klassbildning eller kampen mellan dessa klasser. Långt före min tid har klasskampens utveckling beskrivits av borgerliga historiker och klassernas ekonomiska anatomi av borgerliga ekonomer. Det nya som jag framlade var bevisen för 1) att klassernas existens endast hänger samman med vissa historiska faser i produktionsutvecklingen, 2) att klasskampen nödvändigt måste leda fram till en proletariatets diktatur, 3) att denna diktatur endast präglar det övergångsstadium där alla klasser avskaffas och det klasslösa samhället skapas.”
(Marx: Brev t. J. Weydemeyer 5 mars 1852)
Två citat från 1870 –talet från Engels:
”
Men det tyska socialdemokratiska arbetarpartiet bedriver, just därför att det är ett arbetarparti, nödvändigtvis ”klasspolitik”, arbetarklassens politik. Då varje politiskt parti har till syfte att erövra herraväldet i staten, eftersträvar det tyska socialdemokratiska arbetarpartiet med nödvändighet sitt herravälde, arbetarklassens herravälde, således ett ”klassherravälde”. För övrigt har varje verkligt proletärt parti, alltifrån de engelska chartisterna, alltid uppställt klasspolitiken, organiserandet av proletariatet som självständigt politiskt parti, som första villkor och proletariatets diktatur som närmaste mål för kampen. I och med att Mühlberger förklarar detta vara ”löjligt” ställer han sig utanför den proletära rörelsen och inom den småborgerliga socialismen. [. . .]”
(Engels: I Bostadsfrågan, kap. 3)(1873)
”
Eftersom Blanqui betraktar varje revolution som en kupp av en liten revolutionär minoritet följer automatiskt att den, efter att ha lyckats, oundvikligen måste följas av upprättandet av en diktatur — inte, väl att märka, en hela klassens, proletariatets, diktatur utan av den lilla grupp som genomförde upproret och som själva från början är organiserade under en eller flera personers diktatur.
Det är tydligt att Blanqui är en revolutionär av den äldre generationen. Denna syn på revolutionära händelseförlopp håller sedan länge på att bli föråldrad. [. . .] Emellertid leds även våra londonblanquister av principen att revolutioner inte uppkommer av sig självt utan tillverkas; att de tillverkas av en relativt liten minoritet och enligt en i förväg utarbetad plan.”
(Engels: Flüchtlingsliteratur 2 (1874)(min övers.)
I polemiken med Bakunin och anarkisterna vid tiden för 1. Internationalen ironiserar Marx över anarkisternas inställning:
”
Om arbetarklassens politiska kamp antar våldsamma former, och om arbetarna ersätter borgarklassens diktatur med sin egen revolutionära diktatur, är de skyldiga till den hemska förbrytelsen principbrott; ty för att tillfredsställa sina miserabla profana dagliga behov och för att krossa borgarklassens motstånd, ger de staten en revolutionär övergångsform i stället för att lägga ner vapnen och avskaffa staten.”
(Marx: ’L’indifferenza in materia politica’ (Almanacco Repubblicano per l’anno 1874)(min övers.)
Och här är en kommentar av Marx till Bakunins bok ’Staten och anarkin’:
”
[Bakunin:] Marxisterna [. . .] tröstar sig med tanken att denna diktatur bara ska vara kort och övergående.
[Marx:] Non mon cher. Att arbetarnas klassherravälde över de skikt från den gamla världen som de kämpar mot bara kan bestå så länge som den ekonomiska grundvalen för existensen av klasser inte har förintats.”
(Marx: Konspekt von Bakunins Buch ’Staatlichkeit und Anarchie’)(1874-75)(min övers.)
Detta är ett välkänt ställe från ’Kritik av Gothaprogrammet’, 1875:
”
Mellan det kapitalistiska och det kommunistiska samhället ligger den period då det ena revolutionärt omvandlas i det andra. Därtill svarar också en politisk övergångsperiod, vars stat inte kan vara någonting annat än proletariatets revolutionära diktatur.”
(Marx: Kritik av Gothaprogrammet, kap. 4)(1875)
Spaningsledaren skrev:Jag varken marxist eller Marx-exeget. Andra vet kanske bättre.
Min vid det här laget åtskilligt suddiga minnesbild från studietiden är att Marx beskrev just oundvikligheten.
Enligt en obönhörlig ekonomisk naturlag skulle det kapitalistiska samhället till slut gå under och enligt samma obevekliga naturlag skulle människorna då övergå till socialismen för att via den till slut hamna i den kommunistiska totala egendomsgemenskapen. Där, kan vi anta, skulle resan sedan ta slut, i detta ekonomiska Nirvana.
Jag känner faktiskt inte alls igen denna deterministiska schematism i någonting som Marx skrivit. Marx menade inte att det fanns någon slags naturlag som bestämmer att produktionssätt A oundvikligen och automatiskt följs av produktionssätt B. Jag tror att detta är ett arv från Bucharin snarare än från Marx själv.
Marx menade tvärt om att "de äldre ekonomerna missförstod de ekonomiska lagarnas natur, då de gämförde dem med fysikens och kemins lagar". Enligt Marx så rådde det förvisso i det historiska skeendet en form av lagbundenhet, men denna lagbundenhet skiljer sig från exempelvis fysikens lagar i det att den är historisk. "Med produktivkrafternas olika utveckling ändrar sig förhållandena och de lagar som styr dem," påpekar Marx. Lagarna är själva historiska, och lagarna betingas sålunda av de sociala förhållanden innom vilka de är verksamma och av dess uppkomst, mognad och sönderfall. För Marx så var samhällsutvecklingen ingalunda en likriktad process som lika självklart resulterade i kapitalismens upphävande och kommunismens seger, som en sten faller till marken när den släpps. Den historiska utvecklingen är tvärt om en högst komplicerad historia. Marx undersökte inte blott de kommunistiska tendenser som enligt honom verkar i det kapitalistiska samhället, utan även de bergränsande, differentierande, motverkande tendenser som verkade för samhällets bevarande. Och först på grundval av detta vågade han yttra sig om de tendenser som gjorde sig gällande i den historiska utvecklingen.
Citerar vidare historikern Lars Bergqvist som skriver såhär om Marx teorier:
"
Var fanns väl här de absoluta och eviga "lagar" som fysikerna så stolt höll upp till beskådande? Var fanns de tvärsäkra och med datum försedda spådomar om framtiden, som man ansåg sig kunna vänta sig av en samhällsteori som framträdde med anspråk på vetenskaplighet? Än i dag, sedan de teoretiska fysikerna i nära åttio år opererat med en indeterministisk, statistisk kvantmekanik, och sedan till och med astronomerna tvingats svälja meddelandet att trekropparsproblemet är principiellt olösligt, kan man få höra halvbildade professorer, kvartsbildade docenter i den politiska karriären och obildade ledarskribenter förklara för allmänheten att Marx lära är ovetenskaplig, därför att "dess förutsägelser inte slagit in". Att det inte finns några förutsägelser av det slag som de väntar sig, och än mindre de förutsägelser som de i sin oskuld tror finns där, är de antagligen totalt ovetande om; idén att man kanske skulle behöva läsa eller till och med förstå de texter man kritiserar, är djupt främmande för dessa vetenskapsmän. Marx och Darwins teorier är heuristiska och hermeneutiska; men prediktiva i normal bemärkelse är de inte. Den enda "prediktionen" i dem griper dock desto djupare: Allt fast förflyktigas."