Bänkvälling

[Hexmaster]

Såg att rätten nämndes i annan tråd - viewtopic.php?t=30754 - och kom på att här kanske finns en del som vara värt att reda ut...

Bänkvälling är, för den som inte känner till det, en rätt från gamla tider. Man slängde naturligtvis inga matrester, utan samlade dem i ett kärl. Mot slutet av veckan hade en jäsande, doftande sörja bildats. Denna kokades upp, ev. med en slurk mjölk eller så, och avåts.

Själva namnets betydelse verkar vara oklar. Enligt en sida lade man resterna i ett kärl som stod på en bänk, enligt en annan lade man dem i en träbunke (antar att man tyder bunke = bänk, eller "bunkvälling"), enligt ännu en (som jag gärna håller för trovärdigare) var det verkligen själva bänken man satt på som var kärlet:

Enl. Rietz s. 829 slogos dessa i en därtill avsedd bänk för att nyttjas till svinmat. Då man emellertid brukade kasta brödkanter o. d. under (den väggfasta) bänken el. i dess utdragslådor (’bänkkistan’), syftar namnet snarast på den föda, som bereddes av sådant. En folklivsskildrare uppger däremot att dessa avskräden kastades i fördjupningar el. ’hoar’, som funnos i bänkarna, men några dylika äro knappast kända.

http://runeberg.org/svetym/1253.html

Redan Elof låter lite skeptisk till beskrivningen, men här är en som helt avfärdar den:

Detta är en rätt som det funderats mycket kring. Felaktiga slutsatser har dragits av namnet ”bänkvälling” som enligt tämligen samstämmiga uppgifter lär komma av, att rätten inte behövde lagas till vid spisen utan var så enkel att göra, att den kunde lagas då man satt på bänken.

http://www.kulturkoppra.se/istid/page.php?id=782 -- källa: Torleif Styffe, Gammelmat i norra Värmland

Vilka de omnämnda uppgifterna är vet jag inte, men de verkar åtminstone inte ha hittat ut på nätet i någon särskild omfattning.

Sen hittade jag följande, för att komplicera det hela.

bänkvälling: mat åt den som nyligen fått barn

http://www.tjustforum.se/dialekt/dialekt.htm

"Bänkvälling" bjöd de på ibland när en hustru hade fått barn, fast inte alltid.

http://195.67.26.70/bildarkivet/dialekt/matlagning.htm - Vimmerby digitala bildarkiv

"Fast inte alltid" -- men är inte den uppvärmda slaskhinken en sinnebild för den absolut enklaste vardagsmat som tänkas kan? "Åts av de allra fattigaste som inte kunde tillåta sig att låta något gå till spillo", som det står på en sida. Det går heller inte ihop med citatet från Styffes bok ovan, månne den värmländska vällingen var av enklare slag än den småländska.

Flera anspelningar går som synes ut på att rätten skulle vara specifikt småländsk - Tjust i nordost, Vimmerby, Kalmar, eller för den delen Öland, som Giancarlo nämnde.

äfven isländaren och lappen har han förärat tranbären att dermed läska sin tunga ... finnarnes "rappkalja" och smålänningens "bänkvälling" icke att förtiga.

- Johan Anders Wadman (1869)


(Hittar förresten en fastighet i Kalmar kallad Bänkvällingen. Är det en fastighetsägare som går mot den vedertagna seden att ge husen snofsiga namn oavsett skick och status, eller tyder det på något djupare?)

[Giancarlo]

Själv tror jag att Bänkvälling helt enkelt betytt olika saker i olika delar av landet, i olika bygder. Dock verkar det rätt rimligt att de "legendariska" bänkvällingarna faktiskt har ägt rum.
Citerar Mathistorisk uppslagsbok av Jan Öjvind Swahn

Bänkvälling kallades hos värmländsk allmoge en soppa av sur eller långmjölk med irört korn- eller havremjöl. "Den bjudes ej gärna främmande" berättar Nils Keyland i Svensk allmogekost. På Öland hade bänkvällingen kvar den tillagning som en gång gav den dess namn:
"(I varje hus hade man) ett stort kärl vari alla matrester, som blevo över vid måltiderna, slogos under veckans lopp. På lördagskvällen tog man och kokade upp detta sammelsurium, som då utgjorde hushållets kvällsmat". Från Gotland finns en bild av en "bänkvällingsho" på fyra ben. Över den lade man en skiva, som fungerade som bord.

All slags mat som blev öfver af måltiden, vare sig välling, gröt, lemningar af fisk m. m., häfdes under skivan ned i bord-bänken. När folket hade brådt och ej tid att koka, tog man sig af samlingarna i bordbänken ett hastmål, som deraf fordomdags nämndes bänkvälling.

Linné beskriver denna rätt ungefär identiskt från sin skånska resa, och det finns liknande recept från Dalarna. Jämför - Ruskomsnusk.

Uppslaget Ruskomsnusk tar oss till en annan föreetelse nämligen de rikas variant av "bänkvälling", Ruskomsnusk verkar dock ha fått oförtjänt lite uppmärksamhet, med tanke på att källan man har till den verkar själv ha ätit av rätten.

Ruskomsnusk är en sorts bänkvälling på något högre nivå. Så här berättar Johannes Sundblad från bröllopen i sin barndoms Västergötland, före mitten av 1800-talet:

Till god ton . . . hörde dessutom att ingen fick fullkomligt uppäta hvad han tagit för sig, ehuru detta fick ej vara mer än en bit av varje rätt, utan måste man alltid lemna något, hvilket uppskötts på tallrikens kant. Dessa öfverlevor samlades efter måltiden i något stort kärl och uppstektes dagen derpå till frukosten samt ansågos av de fleste som en synnerlig delikatess. Folkhumorn . . . hade icke heller här förnekat sig, ty ett mera
betecknande namn är "rusk om snusk" som anrättningen kallades, kan man väl knapt tänka sig.

I Danmark finns det en annan rätt som heter Ruskomsnusk, som fortfarande är livskraftig. Det är snarare en slags pyttipanna men med fler grönsaker än bara potatis, än i den svenska.

[Hexmaster]

Tackar!

Tydligen ingenting om barnaföderskorna -- fasen, varför har Jan-Öjvind inget konto här...

[millgard]

Frans G Bengtsson tillhörde de sista som fick smaka läckerheten, som var stående söndagsmat i hans barndom - "bänkavälling" blev det på klingande skånska.

Han beskrev innehållet och tillredningen i sina memoareressäer, och intygade därvid att det inte alls smakade illa.

[frejs väpnare]

"Under det andra fönstret stod en åldrig så kallad vällingbänk, det enda exemplar jag kan påminna mig ha sett i vårt land. Dess säte var urholkat och det påstås att man fordomdags där samlade allt som blev över efter dagens måltider, ärtsoppa, potatis, sillhuvuden, surmjölk, ben och fläsksvålar. Detta mixtum compositum hopkokades till en närande soppa åt kringstrykande tiggare och annat löst folk, som under de svåra åren gjorde landsvägarna osäkra. En sådan möbel lär icke ha saknats i någon nordsmåländsk bondgård under 1700- och 1800-talens hungerperioder."

Citat från Albert Engström; "Kola-Pelle" i "Läsebok för svenska folket.

[Westrobothnian]

Bänkvälling är, för den som inte känner till det, en rätt från gamla tider. Man slängde naturligtvis inga matrester, utan samlade dem i ett kärl. Mot slutet av veckan hade en jäsande, doftande sörja bildats. Denna kokades upp, ev. med en slurk mjölk eller så, och avåts.

Men om man åt slasken själva, vad fick grisarna då?

[lampros]

Ruskomsnusk är en sorts bänkvälling på något högre nivå. Så här berättar Johannes Sundblad från bröllopen i sin barndoms Västergötland, före mitten av 1800-talet:

Till god ton . . . hörde dessutom att ingen fick fullkomligt uppäta hvad han tagit för sig, ehuru detta fick ej vara mer än en bit av varje rätt, utan måste man alltid lemna något, hvilket uppskötts på tallrikens kant. Dessa öfverlevor samlades efter måltiden i något stort kärl och uppstektes dagen derpå till frukosten samt ansågos av de fleste som en synnerlig delikatess. Folkhumorn . . . hade icke heller här förnekat sig, ty ett mera
betecknande namn är "rusk om snusk" som anrättningen kallades, kan man väl knapt tänka sig.

I Danmark finns det en annan rätt som heter Ruskomsnusk, som fortfarande är livskraftig. Det är snarare en slags pyttipanna men med fler grönsaker än bara potatis, än i den svenska.

Om vi alltså förbiser bänkvälling och annan renodlad fattigmat, och istället ser till rester från dagen före som det här handlar om - så är det onekligen så att det blir rätt gott. Födoämnena liksom "saftar till sig" av att stå ett dygn (i kyl).

Från barndomen minns man till exempel uppstekt pannkaka, dubbelt fet (först stekt, sedan uppstekt), man tänker på Mannerheims "Vorschmak" som var ett slags skafferistädning (rester av kött, sill, potatis mm maldes och ugnsstektes), och man tänker på det faktum att gräddtårtor o dyl bara är godare dagen efter. Förvarad i kyl!