Bänkvälling är, för den som inte känner till det, en rätt från gamla tider. Man slängde naturligtvis inga matrester, utan samlade dem i ett kärl. Mot slutet av veckan hade en jäsande, doftande sörja bildats. Denna kokades upp, ev. med en slurk mjölk eller så, och avåts.
Själva namnets betydelse verkar vara oklar. Enligt en sida lade man resterna i ett kärl som stod på en bänk, enligt en annan lade man dem i en träbunke (antar att man tyder bunke = bänk, eller "bunkvälling"), enligt ännu en (som jag gärna håller för trovärdigare) var det verkligen själva bänken man satt på som var kärlet:
http://runeberg.org/svetym/1253.htmlElof Hellquist skrev:Enl. Rietz s. 829 slogos dessa i en därtill avsedd bänk för att nyttjas till svinmat. Då man emellertid brukade kasta brödkanter o. d. under (den väggfasta) bänken el. i dess utdragslådor (’bänkkistan’), syftar namnet snarast på den föda, som bereddes av sådant. En folklivsskildrare uppger däremot att dessa avskräden kastades i fördjupningar el. ’hoar’, som funnos i bänkarna, men några dylika äro knappast kända.
Redan Elof låter lite skeptisk till beskrivningen, men här är en som helt avfärdar den:
http://www.kulturkoppra.se/istid/page.php?id=782 -- källa: Torleif Styffe, Gammelmat i norra VärmlandDetta är en rätt som det funderats mycket kring. Felaktiga slutsatser har dragits av namnet ”bänkvälling” som enligt tämligen samstämmiga uppgifter lär komma av, att rätten inte behövde lagas till vid spisen utan var så enkel att göra, att den kunde lagas då man satt på bänken.
Vilka de omnämnda uppgifterna är vet jag inte, men de verkar åtminstone inte ha hittat ut på nätet i någon särskild omfattning.
Sen hittade jag följande, för att komplicera det hela.
http://www.tjustforum.se/dialekt/dialekt.htmbänkvälling: mat åt den som nyligen fått barn
http://195.67.26.70/bildarkivet/dialekt/matlagning.htm - Vimmerby digitala bildarkiv"Bänkvälling" bjöd de på ibland när en hustru hade fått barn, fast inte alltid.
"Fast inte alltid" -- men är inte den uppvärmda slaskhinken en sinnebild för den absolut enklaste vardagsmat som tänkas kan? "Åts av de allra fattigaste som inte kunde tillåta sig att låta något gå till spillo", som det står på en sida. Det går heller inte ihop med citatet från Styffes bok ovan, månne den värmländska vällingen var av enklare slag än den småländska.
Flera anspelningar går som synes ut på att rätten skulle vara specifikt småländsk - Tjust i nordost, Vimmerby, Kalmar, eller för den delen Öland, som Giancarlo nämnde.
äfven isländaren och lappen har han förärat tranbären att dermed läska sin tunga ... finnarnes "rappkalja" och smålänningens "bänkvälling" icke att förtiga.
- Johan Anders Wadman (1869)
(Hittar förresten en fastighet i Kalmar kallad Bänkvällingen. Är det en fastighetsägare som går mot den vedertagna seden att ge husen snofsiga namn oavsett skick och status, eller tyder det på något djupare?)