På hösten 1999 (!) åkte jag till Gdansk för att plugga konsthistoria och polsk 1900-talshistoria vid universitetet. Inför kursen i historia var man tvungen att läsa en del litteratur, och som utländsk student hade jag mer pengar på fickan än mina polska kamrater, så jag köpte en del böcker men några var svårare att få tag på eftersom de var äldre och då inte längre gavs ut. Efter mycket sökande runt omkring på olika antikvariat beslutade jag mig för att skaffa ett lånekort på universitetsbiblioteket. Detta skulle visa sig vara svårare än jag kunde föreställa mig. Som naiv svensk (jo, jag är född i Polen så jag genomlider stundtals svåra identitetskriser, speciellt när vodkan står på bordet hos mina släktingar och man gör allt för att inte leva in i myten) student trodde jag i min enfald att det bara var att gå till Historiska fakultetens biblioteksavdelning, fylla i några papper och kvittera ut ett lånekort. Nehe, så var det inte. Varför skulle tanterna på avdelningen göra livet lätt för mig?
Med en fnysning sa dem till mig att jag måste åka till huvudbiblioteket som låg i Sopot (historiska fak låg i Gdansk Oliwa, visserligen inte långt från Sopot men ändå). Så det var bara att hoppa på spårvagnen, åka ett par hållplatser, byta till buss och därefter i en rask promenad nå slutmålet: Huvudbiblioteket i Sopot. Det tog väl ungefär 45 minuter. I Sopot fyllde jag i alla blanketter, fick 300 stämplar och åkte tillbaka till Historiska fakultetens biblioteksavdelning. Jag var smått nervös när jag ånyo närmade mig tanten som hade skickat iväg mig tidigare under dagen. Från andra sidan disken såg hon ganska burdus ut. Jag köade självklart och när jag väl sträckte fram mitt genomstämplade dokument tittar hon på mig och säger: "Det där är bara en bekräftelse på att du är inskriven i systemet, men inget lånekort". Nehe, sa jag då, men vad ska jag göra för att få ett. "Ja, du måste ge mig din legitimation". Jag svarade: "Jag har bara ett svenskt pass". "Nej, det duger inte", sa hon. "Varför inte?, undrade jag. "Bara studenter med polskt id får ut bibliotekskort. Då blev jag förbannad och röt åt henne att va fan tar dem då emot utländska studenter. Men det magiska ordet var "direktörskan", då smälte hon som glass i solen. När jag sa till henne att hon gärna får förklara för dr Iwona Sakowicz, direktör för det internationella kontoret på Historiska fakulteten, varför jag inte har hunnit läsa kurslitteraturen så tittade hon på mig och sa att de väl måste göra ett undantag. TACK som fan!, svarade jag då.
En till kort episod från Gdansk.
Jag åkte inte ensam till Gdansk. På båten sammanstrålade jag med en tjej som också skulle läsa där. Väl framme vid studenthemmet träffade vi hemmets föreståndarinna. Hon kunde erbjuda oss ett studentrum men då skulle vi dela med någon annan student. Det var vi just i det läget inte beredda på utan vi undrade om vi kunde bo i samma rum. Föreståndarinnan berättade då att endast gifta par får dela rum, varpå både jag och tjejen svarade i kör: "men vi är gifta". Föreståndarinnan betraktade oss, smålog och gav sitt tillstånd.
(studentrummen var väldigt fräscha, men det var jäkligt kallt på vintern).
Tja, detta har väl inget med skrönor eller livet i kommunistiska stater att göra, men mina erfarenheter illustrerar att det systemet lever kvar i viss mån.
Historien om hur jag som 12-åring gjorde mitt första besök i Polen sommaren 1988 (vi lämnade landet 1981) och stod på barrikaderna för att få ut min mormors sockerranson tar jag en annan gång.
Artur
Så huruvida man kan använda lärk till fönsterbågar vet jag inte men den är jättebra till båtar där spanten på båten tvingar plankan att hålla sin form. 
och vi kan jämföra de två staterna då Östtyskland imploderade.