Jo, han blev skjuten. Hittade detta på nätet...
"Joseph Schultz Moral responsibility - a soldier refuses to shoot innocent people and is shot himself.
A film about individual moral responsibility.
The Nazi troops are invading Yugoslavia; the young soldiers, after burning villages, enjoy a brief respite by a river. Then they are abruptly recalled to a firing squad for a mass execution.
Against a mound of wheat the innocent peasants are lined up. One soldier refuses to shoot, and takes his place among those to be killed instead.
This really happened, and still pictures in the film were actually taken at the time by one of the soldiers.
Can stimulate discussion on a very important subject."
Källa:
http://www.concordvideo.co.uk/in40m10.html
We had just finished watching a fifteen minute film: "Joseph Schultz." In it, a young German soldier refuses the order to execute a group of resistance fighters. Thus, he is ordered by his superior officer to join the partisans who are standing eyes bound against the wall. The young soldier slowly takes off his identification belt, gives up his weapons and joins those to be killed. The question remains: Would the other soldiers, his friends, shoot. They did.
As the film ended there was silence. I noticed tears on some students' faces. I also felt very touched. I purposely remained silent. Someone asked for a break. A few minutes later, we were talking about responsibility, obedience, and the potential use of the film with children. Our feelings were slightly acknowledged only after I pressed the issue. One of the students wrote in her journal:
The Joseph Schultz movie got me very upset; it brought tears to my eyes. It made me feel faint. But, the intellectualization of it really got to me. We can be so cold about everything. Sharing our feelings openly was too hard. Those feelings have to be dealt with. We cannot just discuss actions analytically and forget our tears.
Källa:
http://www.interculturalrelations.com/v ... wurzel.htm
Är det tufft att vara modig? Eller är det löjligt?
Har ni hört talas om kamikazepiloterna? De japanska stridsflygare som under andra världskriget sändes ut mot fientliga mål, för att att där krascha sina plan. Som levande styrmekanismer i bomber. Levande men strax döda.
Kamikazepiloten offrade sig... frivilligt, och med stolthet, sägs det. Mot honom vill jag ställa Joseph Schultz.
Joseph Schultz var en ung tysk soldat som 1941 deltog i repressalieåtgärder mot jugoslaviska byar. Den 20 juli, en sommardag mitt i höskörden, hade tyskarna radat upp partisaner och civila bybor framför höstacken för att avrätta dem. Jospeh Schultz ingick i exekutionsplutonen, men han vägrade skjuta. Han hade fått nog. Han släppte sitt vapen på marken, gick de få stegen fram till höstacken, och ställde sig i raden av bybor för att också han bli skjuten.
Att detta har hänt vet vi därför att en av Joseph Schultz kamrater hade kameran med sig.
Skotten föll.
Man kan säga att dessa två män, kamikazepiloten och Joseph Schultz i någon mening båda två var modiga. Men skillnaden mellan dem är större än likheten.
Den ene var lydig till det yttersta. Den andre var olydig till det yttersta, eller innersta.
Den ene offrade sig av kärlek till ledaren och landet. Han fick Ära, en stund. Hans handling fick effekt: lidande och död.
Den andre offrade sig av människokärlek. Hans handling fick ingen annan effekt än att lämna en bild i vårt huvud och hjärta, och det visste han inte ens att den skulle göra.
Mod kan vara något löjligt.
Men kan människokärlek vara något löjligt? Den som försöker att inbilla oss det, försöker i själva verket göra oss fega. Rädda för att verka löjliga. Men kalla Joseph Schulz löjlig, den som kan.
Not: Bilden som visar Joseph Schultz när han går mot höstacken finns i antologin Lyckad nedfrysning av Herr Moro, Ordfronts förlag 1997.
Källa:
http://www.socialist.nu/jobbet/mod_opiu ... _adel.html