Det svenska förordet i första utgåvan??

[Den stegrande kamelen]

Ja, jag tror inte det är några tvivel om att Ohlmarks menade väl med sitt förord och i det här skedet var uppriktigt begeistrad av Tolkiens verk. Inte heller är det någon tvekan om att han lade ner rejält med möda på förordet, eller att han har en hel del poänger. Men samtidigt är det ju inte heller någon tvekan om att han klantar till det på en hel del ställen, dels genom direkta felaktigheter typ sina påhittade "fakta" om Tolkiens barnbarn och hans ungdoms fotvandringar, dels genom att vara tvärsäker på att han har rätt i sin litterära analys. Istället för att skriva att "man kan dra paralleller" eller "det är möjligt att Tolkien tänkte på..." så slår han bara fast att "så här är det". Det är väl det ohlmarkska egot som återigen spelar honom ett spratt. Sedan gör han ju en del sedvanliga slarvfel också, han hade säkert bråttom som vanligt. "Österns Mordor bortom Mörkmårdens berg" är t ex en elegant formulering...

Det är lite synd att Tolkien var såpass snarstucken och kanske lite arrogant som han verkar ha varit. Annars hade han kanske kunnat skratta bort felaktigheterna och ta till sig de bra bitarna av förordet istället. Fast, å andra sidan, jag skulle nog också ha blivit arg om det kommit någon och tvärsäkert talat om för världen precis vad jag menade, när jag i själva verket inte alls menade så. Och Ohlmarks tolkning hade också stor genomslagskraft, den här analysen tycks nästan ha blivit en officiell "sanning" i Sverige. T ex ekas påståendet att boken skildrar "vår tids politiska historia" faktiskt även på baksidan. Där anges inte heller att detta är Ohlmarks tolkning, utan det presenteras helt enkelt som ett faktum.

Jag kopierade förresten baksidan också. Finns det något intresse av att jag lägger upp även den?

[Danne]

Lägg upp du bara....
Det är intressant läsning, som sagt.

[Sumsar]

När jag gick i högstadiet fick jag lära mig att svenskauppsatser inte behöver vara helt sanna. Om man till exempel skriver om sin uppväxt, är det helt OK att fabulera lite grann, så det blir intressant att läsa. Undrar om detta är mer accepterat i en svensk språkkrets (Ohlmarks) än i en engelsk (Tolkiens). Håller annars helt med om att man kan förvänta sig mer av ett förord av detta slag!

/Rasmus

[Tomas Ibsen]

Hm.... I min upplaga har inte Ohlmark varit och kluddat ner sitt förord. Är det bara på tidigare versioner han har det eller?


---EDIT---

Hm, läste just nu att:

Förordet togs följdriktigt också bort till senare upplagor av boken.

Bra att man läser det ni lägger upp...

[Den stegrande kamelen]

Nu har jag lagt upp texten från baksidan av första upplagan också. Kanske inte så himla intressant egentligen. Det jag reagerade på var framför allt att där står, presenterat som ett rent faktum, att Tolkien i boken skildrar "vår tids politiska historia". Så presenterades alltså boken för svenskarna; inte bara för de som iddes läsa Ohlmarks förord (kanske inte så värst många) utan för alla som läste baksidan (säkert de allra flesta).

[Den stegrande kamelen]

One of his most important writings, published in 1953, also treats of another famous homecoming, 'The Homecoming of Beorhtnot, [sic] Beorhthelm's son.'
Coming home dead without a head (as Beorhtnoth did) is not very delightful. But this is spoof. O. knows nothing about Beorhtnoth, or his homecoming (never mentioned till I wrote a poem about it) and he has not seen the poem. I do not blame him, except for writing as if he knew.

Kanske var Tolkien lite för snabb att döma ut Ohlmarks här. Jag noterade igår, när jag i ett anfall av uttråkning tog mig an Röde Orm igen, att denne Beorhtnoth faktiskt figurerar där. Man kan nog ta för givet att även om Ohlmarks inte hade studerat slaget vid Maeldun (vilket han för all del mycket väl kan ha gjort) så hade han säkerligen läst Röde Orm; så även om han kanske inte hade läst Tolkiens dikt om Beorhtnoth så visste han i alla fall vem det var.

Faravid bröt sig fram och fällde den man som bar Byrhtnoths märke, och högg mot Byrhtnoth och sårade honom, men föll själv i samma stund, med ett spjut genom skägget. [...] När han [Orm] kvicknade till och åter kom på benen, hjälpt av Rapp, hade striden flyttat sig, och nordmännen hade överhand. Byrhtnoth hade fallit och många av hans män voro på flykt: [...] Nordmännen begrovo sina döda och drucko för dem och för segern. De lämnade ut Byrhtnoths lik åt sorgsna sändebud som kommo för att hämta det till kristlig begravning, och skickade bud till Maeldun och andra städer om brandskatt och lösepenning som hastigt skulle betalas, till värre tings undslippande.