Vi kommer snart till hans forskning, men först en liten bakgrund. Liksom Sverige hade Danmark på 1800-talet en del spannmålsexport, och danskarna exporterade väl mer än vad vi gjorde, men det där var helt förändrat år 1914. Vad som hade hänt var att billig spannmål och majs från USA hade konkurrerat ut Danmarks export. I den situationen satsade danskarna istället på animalier. Man beslöt sig för att inte sätta upp skyddstullar, utan istället för att medvetet köpa den billigare maten och ge den till grisar, kor, och höns.
Danmark tjänade pengar på det där, och en stor marknad för danska bönder var Storbritannien. För ett antal bönder blev den nya exporten en räddning, och redan runt sekelskiftet stod smörexport för ungefär hälften av värdet på Danmarks export. År 1913 importerade Danmark därför ca. 1/3-del av all spannmål som landet behövde, men under kriget skulle det komma att bli svårt.
När Hindhede forskade om det här var näringslära och födointag inte längre ett helt nytt ämne. År 1877 rekommenderade en tysk som hette Carl von Voit kroppsarbetare att äta 118 gram protein om dagen och 3000 kcal. Med tanke på att tillagad biff kanske innehåller 25% protein och potatis och bröd mycket mindre, så får man väl tänka sig att hans arbetare skulle sätta i sig några saftiga hamburgare varje dag. Själv klarade sig von Voit på hälften, och visste egentligen inte hur mycket en arbetare skulle kunna behöva, men så han tog nog i för att kunna säga att man med ett sådant födointag skulle kunna jobba hårt utan att lida någon skada.
Så här såg von Voit ut.
En något senare forskare var amerikanen Russell Chittenden. Runt sekelskiftet hade han kommit fram till att von Voits siffror var överdrivna, och menade också att ett överdrivet födointag kunde vara skadligt.
Så han förespråkade en diet med en mindre mängd protein på ungefär hälften av den tidigare rekommendationen.If through years and generations of habit we have become addicted to the use of undue quantities of protein foods, quantities way beyond the physiological requirements of the body, then we have to consider the possibility that this excess of daily food may be more or less responsible for many diseased conditions, which might be obviated by more careful observance of the true physiological needs of the body.
Hindhede i sin tur tyckte att också det där lät som alldeles för mycket. Han ville att folk skulle äta mer potatis, gröt, bröd och sådant. År 1910 blev han chef för statens laboratorium för näringsforskning i Köpenhamn, och fick nu fria händer att börja testa sina idéer.
En villig försökskanin hette Frederik Madsen, som blev assistent och beordrades jobba på bondgårdar och annat. Något kött fick han inte alls. Dieten bestod oftast av potatis, kokt eller stekt. Till det fick han margarin, och när det inte riktigt var säsong för potatis så bytte man till spannmål. Madsen ställde villigt upp då han var vegetarian. Under ca. ett års tid levde han på denna diet och jobbade samtidigt på gårdar, och så här såg han ut efteråt.
Han ser ut att må rätt bra.
Forskningen fick Hindhede att dra slutsatsen att man kanske kunde pressa ned proteinintaget till så lite som 12,5 gram. Det där skulle komma att få stora konsekvenser under kriget, för Hindhede kom att bli statens näringsrådgivare, och hans rön var förmodligen avgörande för dansk jordbrukspolitik under dessa år.
Man slaktade 80% av alla grisar; mängden mjölkkor minskades med 1/3-del och spritproduktionen minskades också. När kriget var slut kunde man summera resultatet... danskarna hade blivit friskare. Mängden dödsfall hade gått ner. Hindhede själv menade att politiken hade räddat omkring 6500 människoliv. Självklart knorrades det dock. Utan sprit eller skinka var det kanske inte så roligt i städerna, för det visade sig förstås att när 80% av alla grisar försvinner, så försvinner också fläsk från affärerna. Man får väl förmoda att bönderna fann det fasligt svårt att hitta några skinkor som gick att sälja
Hindhede var fullkomligt övertygad om att Tyskland hade kunnat undvika hungersnöd om de hade haft samma politik som Danmark. Efter kriget kom han att skriva mer om erfarenheterna: här är från en amerikansk tidskrift år 1920.
As research has also shown that man can retain full vigor for a year or longer on a diet of potatoes and fat and for half a year or more on a diet of barley and fat, reliance was placed on our potatoes and the large barley crop, which was given to man and not to the pigs, as heretofore, with the result that the pigs died of starvation, but the people received sufficient nutrition.” “Our principal foods were bran bread, barley porridge, potatoes, greens, milk and some butter. Pork production was very low; hence the farmers ate all the pork they raised, and the people of the cities and towns got little or no pork. Beef was so costly that only the rich could afford to buy it insufficient amount.
Forskningen skulle komma att påverka näringsläran, och inte minst Tyskland tog till sig rönen. Nazisterna förespråkade därför en grönare diet, men det berodde också på att den var billigare, så det kunde bli mer över till vapen.While not all readers will agree with what I have said, no one can dispute the fact that the people of Denmark have no cause to regret that during the war their diet consisted mostly of milk, vegetables and bran. If Central Europe had adopted a similar diet, I doubt that anyone would have starved.