Du som är MÖP har massor att titta på där.
Jag kom dit första gången för drygt tjugo år sedan.
Filippinerna
-
Patrik Öbrink
- Medlem
- Inlägg: 2487
- Blev medlem: 20 oktober 2013, 23:55
- Ort: Gävle
-
Patrik Öbrink
- Medlem
- Inlägg: 2487
- Blev medlem: 20 oktober 2013, 23:55
- Ort: Gävle
Re: Filippinerna
Eftersom det är Kinesiskt nyår vill jag göra ett kort inpass och berätta att det i och för sig inte är något jättestort firande i Filippinerna men det uppmärksammas på bred front och det finns dekorationer och ibland sådana där röda drakar som springer omkring i framför allt köpcentrum (varav de flesta ägs av familjer med kinesiskt ursprung). I TV bjuds det in astrologer som berättar hur det nya året - den här gången Eldhästens år - kommer att bli.
-
Patrik Öbrink
- Medlem
- Inlägg: 2487
- Blev medlem: 20 oktober 2013, 23:55
- Ort: Gävle
Re: Filippinerna
Efter mordet på Aquino skapades koalitioner mellan olika oppositionspartier och dissidentgrupper. Den största och mest betydelsefulla var JAJA (Justice for Aquino, Justice for All) som bl.a. bestod av socialdemokratiska ATOM under ledning av NinoyAquinos bror Butz.
JAJA och andra oppositionsgrupper kallades "gatans parlament". Dessa koalitioner krävde ett demokratiskt val och i förberedelse på en sådant sonderades olika presidentkandidater som man kunde enas om. Flera olika kandidater övervägdes men till slut bestämde man sig för Ninoy Aquinos änka Corazon. Hon tillhörde en av de mäktigaste och rikaste familjerna (sockerplantage) i Filippinerna, Cojuangco, som precis som familjen Aqiono hade sin bas i provinsen Tarlac. Efter att hennes man Ninoy hade kandiderat till posten som guvernör i Tarlac mot en av medlemmarna av Cojuangcoklanen splittrades familjen och många av medlemmarna kom sedermera att bli allierade med Marcos.
Den 3 november utlyste Marcos ett presidentval. Valet hölls den 7 februari 1986.
(Corazon Aquino i valrörelsen tillsammans med sonen Benigno III (kallad Noynoy), som sedermera själv valdes till president 2010).
Officiella Commission on Elections (COMELEC) utropade Marcos till valets vinnare med 10807197 röster mot Aquinos 9291761 röster. Enligt oberoende National Movement for Free Elections (NAMFREL var istället Aquino vinnare med 7835070 röster mot Marcos's 7053068 röster (baserat på resultatet från 70% av valdistrikten).
Valrörelsen hade överskuggats av omfattande rapporter om våld och manipulering av valresultat, vilket kulminerade i att 30 datortekniker från COMELEC gick ut i protest mot den avsiktliga manipulationen av de officiella valresultaten till förmån för Ferdinand Marcos. Protesten ansågs vara en av de tidiga "gnistorna" för People Power Revolution. Protesten fungerade också som en bekräftelse på anklagelser om röstköp, bedrägeri och manipulering av valresultat.
Den filippinska biskopskonferens (CBCP) utfärdade genom kardinal Ricardo Vidal ett uttalande där de fördömde valet. USA:s senat antog också en resolution som uttryckte samma fördömande. President Ronald Reagan utfärdade ett uttalande där han kallade bedrägerirapporterna "oroande" men sa att det förekom fusk "på båda sidor" i det filippinska valet. Som svar på protesterna hävdade COMELEC att Marcos vann över Aquino med 53 procent. NAMFREL kontrade dock med att den senare vann över Marcos med 52 procent av rösterna.
Den 15 februari utropades Marcos av COMELEC ändå till vinnare. Som en följd av det lämnade alla 50 oppositionspolitiker parlamentet i protest. Det filippinska folket förkastade resultaten och hävdade att Aquino var den verkliga segraren.
Den 13 februari utfärdade ärkebiskopen i Cebu och ordförande i biskopskonferensen, kardinal Ricardo Vidal, en deklaration på uppdrag av den filippinska kyrkoherarkien där han konstaterade att när "en regering inte av sig själv frivilligt korrigerar det onda den har tillfogat folket, då är det vår allvarliga moraliska skyldighet som folk att få den att göra det." Deklarationen bad också "varje lojal medlem av kyrkan, varje troendes gemenskap, att bilda sig en uppfattning om valet den 7 februari" och sa till alla filippinare: "Nu är det dags att säga ifrån. Nu är det dags att reparera felet. Felet var systematiskt organiserat. Så måste även dess korrigering vara. Men precis som i själva valet beror det helt på folket; på vad de är villiga och redo att göra."
Den 16 februari 1986 höll Corazon Aquino ett segermöte i Luneta Park i Manila kallat "Tagumpay ng Bayan" (Folkets seger) Evenemanget besöktes av en folkmassa på cirka två miljoner människor.I sitt tal under evenemanget tillkännagav Aquino en icke-våldsam civil olydnadskampanj och uppmanade sina anhängare att bojkotta publikationer och företag som var förknippade med Marcos eller någon av hans kumpaner.
Bland de företag som identifierades i bojkotten fanns Manila Electric Company (MERALCO), San Miguel Corporation (bryggeri), Rustan Marketing Corporation (varuhus), Coca-Cola Bottlers Philippines (smaksatt vatten), regimtrogna tidningar, framför allt Manila Bulletin, sju banker som ägdes av Marcos kumpaner, inklusive Philippine National Bank och Security Bank, och till och med multinationella företag som gjorde affärer med de olika Marcos allierade. Bojkotten fick brett stöd, medborgare vägrade betala sina elräkningar, restauranger vägrade servera San Miguel-öl eller Coca-Cola-produkter, och till och med stora företag som Nestlé stödde bojkotten genom att ta bort sina annonser från Manila Bulletin och de olika statliga radio- och TV-stationerna.Totalt 1,78 miljarder PHP togs ut från bankerna.
Aquinos läger började förbereda sig för fler demonstrationer, och Aquino själv åkte till Cebu för att samla fler människor till sin sak.
Fortsättning följer på söndag, 22 februari, då det är exakt 40 år sedan de avgörande händelserna inleddes - en militärkupp planeras, två av Marcos närmaste män (och tidigare medlemmar av "Rolex 12) - AFP:s stabschef Fidel Ramos och försvarsministern Juan Ponce Enrile - går över till oppositionen, och ärkebiskopen av Manila, kardinal Jaime Sin, kliver in på scenen.
JAJA och andra oppositionsgrupper kallades "gatans parlament". Dessa koalitioner krävde ett demokratiskt val och i förberedelse på en sådant sonderades olika presidentkandidater som man kunde enas om. Flera olika kandidater övervägdes men till slut bestämde man sig för Ninoy Aquinos änka Corazon. Hon tillhörde en av de mäktigaste och rikaste familjerna (sockerplantage) i Filippinerna, Cojuangco, som precis som familjen Aqiono hade sin bas i provinsen Tarlac. Efter att hennes man Ninoy hade kandiderat till posten som guvernör i Tarlac mot en av medlemmarna av Cojuangcoklanen splittrades familjen och många av medlemmarna kom sedermera att bli allierade med Marcos.
Den 3 november utlyste Marcos ett presidentval. Valet hölls den 7 februari 1986.
Officiella Commission on Elections (COMELEC) utropade Marcos till valets vinnare med 10807197 röster mot Aquinos 9291761 röster. Enligt oberoende National Movement for Free Elections (NAMFREL var istället Aquino vinnare med 7835070 röster mot Marcos's 7053068 röster (baserat på resultatet från 70% av valdistrikten).
Valrörelsen hade överskuggats av omfattande rapporter om våld och manipulering av valresultat, vilket kulminerade i att 30 datortekniker från COMELEC gick ut i protest mot den avsiktliga manipulationen av de officiella valresultaten till förmån för Ferdinand Marcos. Protesten ansågs vara en av de tidiga "gnistorna" för People Power Revolution. Protesten fungerade också som en bekräftelse på anklagelser om röstköp, bedrägeri och manipulering av valresultat.
Den filippinska biskopskonferens (CBCP) utfärdade genom kardinal Ricardo Vidal ett uttalande där de fördömde valet. USA:s senat antog också en resolution som uttryckte samma fördömande. President Ronald Reagan utfärdade ett uttalande där han kallade bedrägerirapporterna "oroande" men sa att det förekom fusk "på båda sidor" i det filippinska valet. Som svar på protesterna hävdade COMELEC att Marcos vann över Aquino med 53 procent. NAMFREL kontrade dock med att den senare vann över Marcos med 52 procent av rösterna.
Den 15 februari utropades Marcos av COMELEC ändå till vinnare. Som en följd av det lämnade alla 50 oppositionspolitiker parlamentet i protest. Det filippinska folket förkastade resultaten och hävdade att Aquino var den verkliga segraren.
Den 13 februari utfärdade ärkebiskopen i Cebu och ordförande i biskopskonferensen, kardinal Ricardo Vidal, en deklaration på uppdrag av den filippinska kyrkoherarkien där han konstaterade att när "en regering inte av sig själv frivilligt korrigerar det onda den har tillfogat folket, då är det vår allvarliga moraliska skyldighet som folk att få den att göra det." Deklarationen bad också "varje lojal medlem av kyrkan, varje troendes gemenskap, att bilda sig en uppfattning om valet den 7 februari" och sa till alla filippinare: "Nu är det dags att säga ifrån. Nu är det dags att reparera felet. Felet var systematiskt organiserat. Så måste även dess korrigering vara. Men precis som i själva valet beror det helt på folket; på vad de är villiga och redo att göra."
Den 16 februari 1986 höll Corazon Aquino ett segermöte i Luneta Park i Manila kallat "Tagumpay ng Bayan" (Folkets seger) Evenemanget besöktes av en folkmassa på cirka två miljoner människor.I sitt tal under evenemanget tillkännagav Aquino en icke-våldsam civil olydnadskampanj och uppmanade sina anhängare att bojkotta publikationer och företag som var förknippade med Marcos eller någon av hans kumpaner.
Bland de företag som identifierades i bojkotten fanns Manila Electric Company (MERALCO), San Miguel Corporation (bryggeri), Rustan Marketing Corporation (varuhus), Coca-Cola Bottlers Philippines (smaksatt vatten), regimtrogna tidningar, framför allt Manila Bulletin, sju banker som ägdes av Marcos kumpaner, inklusive Philippine National Bank och Security Bank, och till och med multinationella företag som gjorde affärer med de olika Marcos allierade. Bojkotten fick brett stöd, medborgare vägrade betala sina elräkningar, restauranger vägrade servera San Miguel-öl eller Coca-Cola-produkter, och till och med stora företag som Nestlé stödde bojkotten genom att ta bort sina annonser från Manila Bulletin och de olika statliga radio- och TV-stationerna.Totalt 1,78 miljarder PHP togs ut från bankerna.
Aquinos läger började förbereda sig för fler demonstrationer, och Aquino själv åkte till Cebu för att samla fler människor till sin sak.
Fortsättning följer på söndag, 22 februari, då det är exakt 40 år sedan de avgörande händelserna inleddes - en militärkupp planeras, två av Marcos närmaste män (och tidigare medlemmar av "Rolex 12) - AFP:s stabschef Fidel Ramos och försvarsministern Juan Ponce Enrile - går över till oppositionen, och ärkebiskopen av Manila, kardinal Jaime Sin, kliver in på scenen.
Senast redigerad av 1 Patrik Öbrink, redigerad totalt 24 gånger.
-
Patrik Öbrink
- Medlem
- Inlägg: 2487
- Blev medlem: 20 oktober 2013, 23:55
- Ort: Gävle
Re: Filippinerna
Även innan han blev vald till president 1965 sökte Ferdinand Marcos nära band till lojala AFP-officerare. När han väl var president skapade han ett patronatssystem inom militären, som han stödde sig på när undantagstillstånd infördes 1972. AFP spelade en nyckelroll för att upprätthålla detta.
Generaler lojala mot Marcos fick stanna kvar på sina positioner även efter pensionsåldern, eller belönades med civila regeringsposter. Detta ledde till dålig moral på AFP:s mellannivåer eftersom det innebar en betydande nedgång i befordringar och fick många officerare att gå i pension med betydligt lägre grader än de annars skulle ha förtjänat.
Flera grupper av missnöjda officerare bildades så småningom, framför allt Reform the Armed Forces Movement (RAM).
Efter bildandet 1982 började medlemmarna i RAM planera ett kuppförsök mot Marcos, och var nära att organisera ett 1985 men beslutade att skjuta upp det när Marcos utlyste ett nyval .
Efter valet i februari 1986 klev försvarsminister Juan Ponce Enrile in på scenen. Det vakuum som uppstod efter valet ansågs vara rätt tillfälle för en militärkupp. Planen vara att störta Marcos och ersätta honom med en militärjunta under ledning av Enrile, AFP:s stabschef Fidel Ramos, Kardinal Jaime Sin och presidentkandidaten Corazon Aqino och andra som RAM trodde de kunde kontrollera. På en förfrågan från RAM:s grundare Gringo Honasan avböjde Aquino att medverka.
Marcos fick reda på kupplanerna och utfärdade en arresteringsorder mot kuppmakarna. Enrile och RAM avbröt och barrikaderade sig på AFP:s högkvarter Camp Aguinaldo i Quezon City i Metro Manila. Enrile ringde sedan till Fidel Ramos, som var både stabschef för AFP och nationell polischef, och kardinal Sin för att be om deras stöd. Ramos, som befann sig på polishögkvarteret Camp Crame på andra sidan gatan, gick över till oppositionen och begav sig till militärhögkvarteret.
Den 22 februari Kl. 18:30 höll Enrile och Ramos en presskonferens i försvarsministeriets byggnad i Camp Aguinaldo där de meddelade att de hade avgått från sina positioner i Marcosadministrationen och drog tillbaka sitt stöd från regeringen. Marcos själv höll senare en presskonferens där han uppmanade Enrile och Ramos att ge upp och uppmanade dem att "stoppa denna dumhet". Marcos försökte ringa Enrile, men Enrile vägrade svara. Så småningom, i desperation, tv-sände en av sjukdom svårt ärrad Marcos ett tal där han meddelade att han lovade att krossa alla filippinare som stod i hans väg för att fånga Enrile och Ramos.
Senare på kvällen anlände Butz Aquino till Camp Aguinaldo och erbjöd sitt stöd. Efter en andra presskonferens var Aquino via telefon med i den populära, rikstäckande, katolska radiostationen Radio Veritas och uppmanade folket att resa sig mot Marcosregimen. Direkt efter höll Kardinal Sin ett tal där i radio Veritas han uppmanade det filippinska folket att stödja Enrile och Ramos genom att bege sig till delen av EDSA mellan Camp Crame och Camp Aguinaldo och ge dem stöd, mat och andra förnödenheter. För många verkade detta vara ett oklokt beslut eftersom civila inte skulle ha en chans mot regeringstrupperna. Många, särskilt präster och nunnor, gick ändå dit. Det bildades en mänsklig barrikad som hindrade regeringstrogna poliser och militärer att ta sig fram.
Generaler lojala mot Marcos fick stanna kvar på sina positioner även efter pensionsåldern, eller belönades med civila regeringsposter. Detta ledde till dålig moral på AFP:s mellannivåer eftersom det innebar en betydande nedgång i befordringar och fick många officerare att gå i pension med betydligt lägre grader än de annars skulle ha förtjänat.
Flera grupper av missnöjda officerare bildades så småningom, framför allt Reform the Armed Forces Movement (RAM).
Efter bildandet 1982 började medlemmarna i RAM planera ett kuppförsök mot Marcos, och var nära att organisera ett 1985 men beslutade att skjuta upp det när Marcos utlyste ett nyval .
Efter valet i februari 1986 klev försvarsminister Juan Ponce Enrile in på scenen. Det vakuum som uppstod efter valet ansågs vara rätt tillfälle för en militärkupp. Planen vara att störta Marcos och ersätta honom med en militärjunta under ledning av Enrile, AFP:s stabschef Fidel Ramos, Kardinal Jaime Sin och presidentkandidaten Corazon Aqino och andra som RAM trodde de kunde kontrollera. På en förfrågan från RAM:s grundare Gringo Honasan avböjde Aquino att medverka.
Marcos fick reda på kupplanerna och utfärdade en arresteringsorder mot kuppmakarna. Enrile och RAM avbröt och barrikaderade sig på AFP:s högkvarter Camp Aguinaldo i Quezon City i Metro Manila. Enrile ringde sedan till Fidel Ramos, som var både stabschef för AFP och nationell polischef, och kardinal Sin för att be om deras stöd. Ramos, som befann sig på polishögkvarteret Camp Crame på andra sidan gatan, gick över till oppositionen och begav sig till militärhögkvarteret.
- Crame_headquarters_3.jpeg (30.35 KiB) Visad 437 gånger
Den 22 februari Kl. 18:30 höll Enrile och Ramos en presskonferens i försvarsministeriets byggnad i Camp Aguinaldo där de meddelade att de hade avgått från sina positioner i Marcosadministrationen och drog tillbaka sitt stöd från regeringen. Marcos själv höll senare en presskonferens där han uppmanade Enrile och Ramos att ge upp och uppmanade dem att "stoppa denna dumhet". Marcos försökte ringa Enrile, men Enrile vägrade svara. Så småningom, i desperation, tv-sände en av sjukdom svårt ärrad Marcos ett tal där han meddelade att han lovade att krossa alla filippinare som stod i hans väg för att fånga Enrile och Ramos.
Senare på kvällen anlände Butz Aquino till Camp Aguinaldo och erbjöd sitt stöd. Efter en andra presskonferens var Aquino via telefon med i den populära, rikstäckande, katolska radiostationen Radio Veritas och uppmanade folket att resa sig mot Marcosregimen. Direkt efter höll Kardinal Sin ett tal där i radio Veritas han uppmanade det filippinska folket att stödja Enrile och Ramos genom att bege sig till delen av EDSA mellan Camp Crame och Camp Aguinaldo och ge dem stöd, mat och andra förnödenheter. För många verkade detta vara ett oklokt beslut eftersom civila inte skulle ha en chans mot regeringstrupperna. Många, särskilt präster och nunnor, gick ändå dit. Det bildades en mänsklig barrikad som hindrade regeringstrogna poliser och militärer att ta sig fram.
-
Patrik Öbrink
- Medlem
- Inlägg: 2487
- Blev medlem: 20 oktober 2013, 23:55
- Ort: Gävle
Re: Filippinerna
Tidigt på morgonen den 23 februari anlände regeringstrupper till Radio Veritas och förstörde stationens huvudsändaren på 50 kilowatt, vilket avbröt sändningarna i de närliggande provinserna. Stationen bytte till en reservsändare på 10 kilowatt med begränsad räckvidd. Stationen blev ett mål då den hade visat sig vara ett värdefullt kommunikationsverktyg för rebellerna, genom att hålla dem informerade om regeringens trupprörelser och vidarebefordra förfrågningar om mat, medicin och förnödenheter.
Folk fortsatte komma till EDSA. Stämningen på gatan var mycket festlig, och många kom med hela familjer. Artister underhöll folkmassorna, nunnor och präster ledde vigilior, och folk satte upp barrikader och provisoriska sandsäckar, träd och fordon på flera platser längs EDSA och korsande gator.
En av de mest ikoniska bilderna av protesterna togs den här dagen: Två nunnor, syster Porferia Ocariza och syster Teresita Burias leder rosenkransbön framför soldater.
Efter lunch beslutade Enrile och Ramos att befästa sina positioner. Enrile korsade EDSA från Camp Aguinaldo till Camp Crame under jubel från folkmassorna.
På eftermiddagen vidarebefordrade Radio Veritas rapporter om marinsoldater som samlats nära lägren i öster och LVT-5-stridsvagnar som närmade sig från norr och söder. En trupp marinsoldater med stridsvagnar och andra militärfordon, ledd av brigadgeneral Artemio Tadiar, stoppades längs Ortigas Avenue, cirka två kilometer från lägren, av tiotusentals människor. Nunnor som höll rosenkransar knäböjde framför stridsvagnarna och män och kvinnor höll armarna ihop för att blockera trupperna. Tadiar bad folkmassorna att flytta på sig, men de rörde sig inte. Till slut drog trupperna sig tillbaka utan att några skott avlossats.
På kvällen slutade Radio Veritas reservsändare att fungera. Stationer tillhörande Far East Broadcasting Company började då också förmedla information till folkmassorna Strax efter midnatt kunde Radio Veritas personal, ledd av fader James Reuter SJ - en amerikansk jesuitpräst - förflytta sig till DZRJ-AMs sändare så att de kunde börja sända igen. För att hålla sin plats hemlig tog de upp smeknamnet "Radyo Bandido" (Banditradion) som anropssignal.
I det här nyhetsinslaget finns en del gamla videupptagningar med Ramos och Enrile och bilder från EDSA.
Folk fortsatte komma till EDSA. Stämningen på gatan var mycket festlig, och många kom med hela familjer. Artister underhöll folkmassorna, nunnor och präster ledde vigilior, och folk satte upp barrikader och provisoriska sandsäckar, träd och fordon på flera platser längs EDSA och korsande gator.
En av de mest ikoniska bilderna av protesterna togs den här dagen: Två nunnor, syster Porferia Ocariza och syster Teresita Burias leder rosenkransbön framför soldater.
Efter lunch beslutade Enrile och Ramos att befästa sina positioner. Enrile korsade EDSA från Camp Aguinaldo till Camp Crame under jubel från folkmassorna.
På eftermiddagen vidarebefordrade Radio Veritas rapporter om marinsoldater som samlats nära lägren i öster och LVT-5-stridsvagnar som närmade sig från norr och söder. En trupp marinsoldater med stridsvagnar och andra militärfordon, ledd av brigadgeneral Artemio Tadiar, stoppades längs Ortigas Avenue, cirka två kilometer från lägren, av tiotusentals människor. Nunnor som höll rosenkransar knäböjde framför stridsvagnarna och män och kvinnor höll armarna ihop för att blockera trupperna. Tadiar bad folkmassorna att flytta på sig, men de rörde sig inte. Till slut drog trupperna sig tillbaka utan att några skott avlossats.
- LVTH-6_AAC.jpeg (58.96 KiB) Visad 423 gånger
På kvällen slutade Radio Veritas reservsändare att fungera. Stationer tillhörande Far East Broadcasting Company började då också förmedla information till folkmassorna Strax efter midnatt kunde Radio Veritas personal, ledd av fader James Reuter SJ - en amerikansk jesuitpräst - förflytta sig till DZRJ-AMs sändare så att de kunde börja sända igen. För att hålla sin plats hemlig tog de upp smeknamnet "Radyo Bandido" (Banditradion) som anropssignal.
I det här nyhetsinslaget finns en del gamla videupptagningar med Ramos och Enrile och bilder från EDSA.
Re: Filippinerna
Återigen tack för berättelserna.
Såsom ur-MÖP måste jag bara berätta att LVTP inte är en stridsvagn.
https://en.wikipedia.org/wiki/LVTP-5
MVH
Hans
Såsom ur-MÖP måste jag bara berätta att LVTP inte är en stridsvagn.
https://en.wikipedia.org/wiki/LVTP-5
MVH
Hans
Re: Filippinerna
Cardinal Sin - det är svårt att hitta en bättre kombo på namn och titel. Det skulle väl vara pastor G. Spot då.Patrik Öbrink skrev: ↑17 februari 2026, 09:51...kardinalerna Jaime Sin, ärkebiskop av Manila, och Ricardo Vidal, ärkebiskop av Cebu
...
Bra läsning.
Apropå det här med korruption: förstod Ferdinand Marcos ens det?
När jag läste om Gaddafi och MNLF och vapenstilleståndet, så verkar det till viss del vara ett handelsavtal. Libyen skulle få sälja olja, mot att de slutade ge stöd till gerillan, och att denna också kritade på ett avtal.
Det kan ha varit så att de styrande tyckte att de bara förmedlade tjänster och kontakter, och att de naturligtvis skulle ha några procent som tack, som en annan köpman.
-
Patrik Öbrink
- Medlem
- Inlägg: 2487
- Blev medlem: 20 oktober 2013, 23:55
- Ort: Gävle
Re: Filippinerna
I gryningen den 24 februari marscherade marinsoldater från Libis öster om Camp Aguinaldo och avfyrade tårgas mot demonstranterna, som snabbt skingrades. Vid 8:30-tiden hade cirka 3 000 marinsoldater gått in i och hållit östra sidan av Camp Aguinaldo och den fjärde marinbrigaden under befäl av överste Braulio Balbas placerade ut haubitsar och granatkastare för att slå till mot Camp Crame.
Trots att civila skulle dödas i en sådan attack gav general Josephus Ramas "dödsordern" mot Camp Crame runt 9-tiden. Även om artilleriet var redo att skjuta, stannade Balbas upp och berättade för Ramas att de "fortfarande letade efter kartor". Ramas berättade sedan för Balbas att "The President is on the other line waiting for compliance!"" Ramas upprepade sina order till Balbas klockan 9:20, varpå Balbas svarade att de "fortfarande placerade ut kanonerna". Balbas vägrade så småningom att följa Ramas order var och en av de fyra gånger han beordrades att skjuta mot Camp Crame. Det här var tidpunkten då Marcos förlorade kontrollen över den filippinska marinkåren.
Samma morgon beordrades helikoptrar (av modell Blackhawk och Huey) från 15th Strike Wing i det filippinska flygvapnet, under ledning av Överste Antonio Sotelo, att flyga från Sangley Point i Cavite, söder om Manila, till Camp Crame. I hemlighet hade dock hela gruppen hoppat av och i stället för att attackera Camp Crame landade de under stort jubel från folkmassorna.
Händelsen, som har kommit att kallas "Sotelo landing", anses vara en avgörande vändpunkt då förutsättningarna tippade över till rebellernas fördel.
Senare anslöt sig en Bell 214 från 205th Helicopter Wing och en Sikorsky S-76 från 20th Air Commando Squadron. Detta uppmuntrade Enrile och Ramos, som uppmanat sina medsoldater att ansluta sig till oppositionsrörelsen.
Sent på eftermiddagen attackerade helikoptrar från 15th Strike Wing, under befäl av Sotelo, Villamor Airbase, flygvapnets högkvarter som låg i anslutning till Manilas internationella flygplats - och förstörde presidentens flygplan. Sotelo hade meddelat piloterna och besättningarna på flygplanen via radio och uppmanat dem att hålla sig borta från flygplanet. Som ett resultat av detta sattes det ur spel utan några mänskliga offer. Sotelo hade skickat en annan helikopter till Malacañang, där den avfyrade en raket mot palatsområdet och orsakade mindre skador.
Senare deserterade de flesta officerare som hade tagit examen från den filippinska militärakademin (PMA). Majoriteten av de väpnade styrkorna hade redan bytt sida. Vi det här laget hade cirka 80% av alla militärer gått över till oppositionen.
På kvällen rapporterades det att Marcos lämnat presidentresidenset Malacañang Palace. Detta fick Enrile och Marcos att lämna Camp Crame. Det visade sig dock vara ett falskt rykte. Kl.21:00 talade Marcos till folket i den regimkontrollerade TV-kanalen MBS-4.
Under sändningen meddelade Marcos att han hade upphävt den "maximala toleranspolitiken" som regeringen tidigare hade infört. Detta gav de väpnade styrkorna tillstånd att använda våld för att försvara regeringsbyggnader och kommunikationsanläggningar från Enrile och Ramos styrkor. Dessutom uppmanade han radio- och TV-stationer att inte sända nyheter om militära rörelser utan tillstånd – vilket var precis vad Radyo Bandido hade gjort.
Vid ett tillfälle under sändningen kom general Fabian Ver fram till Marcos och informerade honom om att AFP var redo att genomföra en flygattack mot Camp Crame, men Marcos beordrade dem att avvakta.
Fabian Ver: The Ambush there is aiming to mount there in the top. Very quickly, you must immediately leave to conquer them, immediately, Mr. President.
Ver: Just wait, come here.
Ver: Please, Your Honor, so we can immediately strike them. We have to immobilize the helicopters that they've got. We have two fighter planes flying now to strike at any time, sir.
Marcos: My order is not to attack. No, no, no! Hold on. My order is not to attack.
Ver: They are massing civilians near our troops and we cannot keep on withdrawing. You asked me to withdraw yesterday.
Marcos (interrupting): Uh yes, but ah... My order is to disperse without shooting them.
Ver: We cannot withdraw all the time...
Marcos: No! No! No! Hold on! You disperse the crowd without shooting them.
Lyssna häR: https://www.facebook.com/10006363572108 ... =permalink
(General Ver)
Cirka klockan 21:50 stängdes MBS-4 plötsligt av under Marcos sändning. En grupp rebeller, under ledning av överste Mariano Santiago, hade intagit stationen. MBS-4 började senare sända igen och Orly Punzalan tillkännagav i direktsändning: "Channel 4 is on the air again to serve the people." Vid det här laget hade folkmassorna på EDSA vuxit till över en miljon, enligt vissa källor uppåt två miljoner.Radio Veritas återupptog också sändningarna.
ABC News rapportering från EDSA People Power: https://www.facebook.com/10006363572108 ... =permalink
Trots att civila skulle dödas i en sådan attack gav general Josephus Ramas "dödsordern" mot Camp Crame runt 9-tiden. Även om artilleriet var redo att skjuta, stannade Balbas upp och berättade för Ramas att de "fortfarande letade efter kartor". Ramas berättade sedan för Balbas att "The President is on the other line waiting for compliance!"" Ramas upprepade sina order till Balbas klockan 9:20, varpå Balbas svarade att de "fortfarande placerade ut kanonerna". Balbas vägrade så småningom att följa Ramas order var och en av de fyra gånger han beordrades att skjuta mot Camp Crame. Det här var tidpunkten då Marcos förlorade kontrollen över den filippinska marinkåren.
Samma morgon beordrades helikoptrar (av modell Blackhawk och Huey) från 15th Strike Wing i det filippinska flygvapnet, under ledning av Överste Antonio Sotelo, att flyga från Sangley Point i Cavite, söder om Manila, till Camp Crame. I hemlighet hade dock hela gruppen hoppat av och i stället för att attackera Camp Crame landade de under stort jubel från folkmassorna.
Händelsen, som har kommit att kallas "Sotelo landing", anses vara en avgörande vändpunkt då förutsättningarna tippade över till rebellernas fördel.
- 15th_Strike_Wing_Insignia.jpeg (52.42 KiB) Visad 378 gånger
Senare anslöt sig en Bell 214 från 205th Helicopter Wing och en Sikorsky S-76 från 20th Air Commando Squadron. Detta uppmuntrade Enrile och Ramos, som uppmanat sina medsoldater att ansluta sig till oppositionsrörelsen.
Sent på eftermiddagen attackerade helikoptrar från 15th Strike Wing, under befäl av Sotelo, Villamor Airbase, flygvapnets högkvarter som låg i anslutning till Manilas internationella flygplats - och förstörde presidentens flygplan. Sotelo hade meddelat piloterna och besättningarna på flygplanen via radio och uppmanat dem att hålla sig borta från flygplanet. Som ett resultat av detta sattes det ur spel utan några mänskliga offer. Sotelo hade skickat en annan helikopter till Malacañang, där den avfyrade en raket mot palatsområdet och orsakade mindre skador.
Senare deserterade de flesta officerare som hade tagit examen från den filippinska militärakademin (PMA). Majoriteten av de väpnade styrkorna hade redan bytt sida. Vi det här laget hade cirka 80% av alla militärer gått över till oppositionen.
På kvällen rapporterades det att Marcos lämnat presidentresidenset Malacañang Palace. Detta fick Enrile och Marcos att lämna Camp Crame. Det visade sig dock vara ett falskt rykte. Kl.21:00 talade Marcos till folket i den regimkontrollerade TV-kanalen MBS-4.
Under sändningen meddelade Marcos att han hade upphävt den "maximala toleranspolitiken" som regeringen tidigare hade infört. Detta gav de väpnade styrkorna tillstånd att använda våld för att försvara regeringsbyggnader och kommunikationsanläggningar från Enrile och Ramos styrkor. Dessutom uppmanade han radio- och TV-stationer att inte sända nyheter om militära rörelser utan tillstånd – vilket var precis vad Radyo Bandido hade gjort.
Vid ett tillfälle under sändningen kom general Fabian Ver fram till Marcos och informerade honom om att AFP var redo att genomföra en flygattack mot Camp Crame, men Marcos beordrade dem att avvakta.
Fabian Ver: The Ambush there is aiming to mount there in the top. Very quickly, you must immediately leave to conquer them, immediately, Mr. President.
Ver: Just wait, come here.
Ver: Please, Your Honor, so we can immediately strike them. We have to immobilize the helicopters that they've got. We have two fighter planes flying now to strike at any time, sir.
Marcos: My order is not to attack. No, no, no! Hold on. My order is not to attack.
Ver: They are massing civilians near our troops and we cannot keep on withdrawing. You asked me to withdraw yesterday.
Marcos (interrupting): Uh yes, but ah... My order is to disperse without shooting them.
Ver: We cannot withdraw all the time...
Marcos: No! No! No! Hold on! You disperse the crowd without shooting them.
Lyssna häR: https://www.facebook.com/10006363572108 ... =permalink
(General Ver)
Cirka klockan 21:50 stängdes MBS-4 plötsligt av under Marcos sändning. En grupp rebeller, under ledning av överste Mariano Santiago, hade intagit stationen. MBS-4 började senare sända igen och Orly Punzalan tillkännagav i direktsändning: "Channel 4 is on the air again to serve the people." Vid det här laget hade folkmassorna på EDSA vuxit till över en miljon, enligt vissa källor uppåt två miljoner.Radio Veritas återupptog också sändningarna.
ABC News rapportering från EDSA People Power: https://www.facebook.com/10006363572108 ... =permalink
-
Patrik Öbrink
- Medlem
- Inlägg: 2487
- Blev medlem: 20 oktober 2013, 23:55
- Ort: Gävle
Re: Filippinerna
Den 25 februari var lojala trupper från arméns femte infanteridivision på väg från Tarlac till Manila för att bistå belägringen av Camp Crame. De stoppades av 20 000 människor från olika orter i Pampanga som format en mänsklig blockad vid Bamban Bridge. Det har gått till historien som "the Bamban barricade". Bamban är annars känt för att ha varit platsen för en av de avgörande segrarna mot japanerna.
Här är en karta med platserna för viktiga händelser. Bamban; Angeles (Clark Air Base varifrån familjen Marcos sedermera flög till Hawaii; övre pilen visar var Camp Crame och Camp Aguinaldo ligger; nedre pilen visar var presidentpalatset Malacañang ligger:
Runt klockan sju den morgonen inträffade en mindre sammandrabbning mellan lojala regeringstrupper och rebellerna. Regimtrogna krypskyttar stationerade ovanpå RPN-9-sändaren på Panay Avenue, nära MBS-4, började skjuta. Många rebellsoldater strömmade till stationen och en S-76-helikopter sköt senare prickskyttarna. Trupperna lämnade senare platsen efter att en V-150 blockerats av en folkmassa.
Senare samma morgon svors Corazon Aquino in som president vid en ceremoni i Club Filipino, klubbhus för landets äldsta och mest exklusiva sociala sammanslutning (grundad 1898), cirka en kilometer från Camp Crame. Närvarande var Enrile, Ramos och en rad politiker.
Utanför Club Filipino och ända bort till EDSA jublade människor och sjöng Bayan Ko (Mitt land), en populär folksång som blivit en inofficiell sång för revolutionen. Många av de samlade var klädda i gult, den färg som Aquino använt i valrörelsen.
Bara en timme senare hölls presidentinstallationen av Ferdinand Marcos i Malacañang Palace. Det var uppenbart bara för syns skull. Marcos hade redan insett att det var kört och familjen förberedde sig för att lämna landet. Klockan fem på morgon hade Marcos ringt den amerikanske senatorn Paul Laxalt för att få råd om vad han skulle göra. ""Cut and cut cleanly, it's over", var Laxalts svar.
Tusentals lojala supportar hade samlats och ropade "Marcos, Marcos, Marcos pa rin!" (Marcos, Marcos, fortfarande Marcos!"). Ceremonin sändes i TV-kanalen IBC-13 men avbröts mitt i efter att rebeller förstört sändaren. Inga av de utländska diplomater och dignitärer som bjudits in närvarande, "av säkerhetsskäl" som det hette. Sanningen var den att Marcos till och med förlorat stödet från sin främsta allierade, president Reagan. USA spelade en större roll i allt som hänt än vad folk i allmänhet känner til, jag återkommer till det i ett inlägg längre fram. När Ferdinand och Imelda Marcos kom ut på balkongen jublade de uppskattningsvis 3000 personerna som samlats där och skrek "Capture the snakes!". Imelda sjöng "Dahil Sa Iyo", en mycket populär ballad från 1938 (som finns översatta till flera språk, bl.a engelska under titeln "Your Love Is Mine" som framförts av Nat King Cole och andra).
Det här var sista gången Ferdinand Marcos sågs offentligt i Filippinerna.
Vid det här laget hade hundratals människor samlats vid barrikaderna längs Mendiola, bara hundra meter från Malacañang. De hindrades från att storma palatset av lojala regeringstrupper som säkrade området. De arga demonstranterna lugnades av präster som varnade dem för att vara våldsamma.
På eftermiddagen pratade Marcos med Enrile, som lovade att Marcos, hans familj och närmaste allierade - som general Ver - skulle få lämna landet i säkerhet. Runt midnatt till den 26 februari gick familjen Marcos ombord på en HH-3E från amerikanska flygvapnet och flög till amerikanska Clark Air Base i Angeles City. Marcos önskade tillbringa några dagar i sin hemprovins Ilocos Norte innan avfärd, men president Aquino sade nej. President Reagan kunde enligt uppgift aldrig förlåta Aquino för att hon nekat den sjuke diktatorn ett sista besök i hemprovinsen.
Från Clark flög familjen i C-9A Nightingale och C-141B Starlifter tillhörande det amerikanska flygvapnet. Enligt uppgift ska Imelda Marcos sjungit "New York, New York" efter avfärden. Efter mellanlandning på Andersen Air Force Base i Guam kom de till till sist Hickam Air Force Base i Hawaii. Den amerikanska regeringen dokumenterade att de kom in i USA med smycken, guld, aktier och kontanter värda miljontals dollar.
(Marcos ankomst i Hawaii)
När nyheten om familjen Marcos avfärd kablades ut jublade många och dansade på gatorna. Vid Mendiola stormade demonstranterna palatset, som varit stängt för vanliga människor i ungefär ett decennium. Trots att några arga demonstranter började stjäla saker, vandrade majoriteten omkring inuti genom rum där nationell historia formats och tittade på extravaganta och vardagliga föremål som Marcos-klanen hade övergett under sin flykt. Bland annat hittades Imeldas 2700 par skor.
(Malacañang Palace)
Strax efter midnatt den 26 februari anlände fem armélastbilar med trupper under befäl av Fidel Ramos till Malacañang Palace för att säkra det efter diktatorns avfärd – vilket markerade slutet på Marcos diktatur - och placerade palatset under kontroll av Filippinernas provisoriska regering tills en ny konstitution kunde antas ett år senare, 1987.
Man hittade dokument om utländska markinnehav och bankkonton. Dessa dokument låg till grund för upprepade försök att återfå Marcos-familjens orättmätiga förmögenhet, med början med Operation Big Bird, samt rättsfall mot Marcos-familjen och dess kumpaner.
I andra länder jublade och gratulerade folk filippinare de kände. CBS nyhetsankare Bob Simon rapporterade: ""We Americans like to think we taught the Filipinos democracy. Well, tonight they are teaching the world."
En provisorisk konstitution antogs och en tillfällig revolutionsregering tillträdde under ledning av Corazon Aquino. Vice president var Salvador Laurel, son till José P. Laurel som var president under Japanese-sponsored Philippine Republic 1943-1945.
Enrile utsågs till försvarsminister, men sparkades redan i november efter att det blivit känt att han tillsammans med RAM planerade en militärkupp mot Aquino.
Aquino utsattes för ett rad kuppförsök under sin sexåriga presidentperiod, varav den allvarligaste inträffade i december 1989 under ledning av RAM:s grundare Gregorio Honasan och flera höga militärer. 3000 trupper, inklusive Scout Rangers och marinkårssoldater, ugjorde en serie koordinerade attacker mot Campe Crame, Camp Aguinaldo. Fort Bonifacio, Cavite Naval Base, Villamor Air Base och Malacañang Palace, som utsattes av en bombattack från en T-28. Med stöd av USA - i form av USS Enterprise och F-4:or från Clark Air Base - lyckades kuppen avvärjas efter nio dagar.
Fidel Reamos utnämndes till försvarsminister 1988 och vann 1992 års presidentval mot bl.a. Imelda Marcos, som då återkommit till Filippinerna. Ferdinand Marcos avled 1989, 72 år gammal. Samma år hade paret Marcos hamnat i Guinness Rekordbok för rekordet i stöld från en stat, uppskattningsvis mellan 5 och 10 miljarder dollar.
Till minne av People's Power Revolution har flera minnesmärken satts upp. Det ansågs att Jungfru Maria spelade en avgörande roll i den fredliga revolutionen till hennes ära uppfördes ett kapell i närheten av platsen för protesterna - National Shrine of Mary, Queen of Peace (EDSA Shrine i folkmun).
I närheten av camp Aguinaldo ligger 18 meter höga People Power Monument.
Bantayog ng mga Bayani är ett monument, museum och historiskt forskningscenter i Quezon City som hedrar martyrerna och hjältarna i kampen mot diktaturen. Det centrala elementet i är granitmuren "Wall of remembrance" på vilken namnen på martyrerna och hjältarna som var offer för Marcos-diktaturens övergrepp är inskrivna.
Här är en bra dokumentär på engelska med autentiska bilder och ljud som visar förloppet:
Ett par år efter revolutionen gjordes en australienska miniserie med utgångspunkt från händelserna, The Four Day Revolution (under titeln "A Dangerous Life" när den sändes i Filippinerna). Jag vet att jag i den vevan såg en miniserie i svensk teve om det här och det borde vara den här. Kuriosa är att den är inspelad i Sri lanka.
https://youtu.be/E-2GOyomwQk?si=1TfMRBOYzbRNBK29
Här är en karta med platserna för viktiga händelser. Bamban; Angeles (Clark Air Base varifrån familjen Marcos sedermera flög till Hawaii; övre pilen visar var Camp Crame och Camp Aguinaldo ligger; nedre pilen visar var presidentpalatset Malacañang ligger:
Runt klockan sju den morgonen inträffade en mindre sammandrabbning mellan lojala regeringstrupper och rebellerna. Regimtrogna krypskyttar stationerade ovanpå RPN-9-sändaren på Panay Avenue, nära MBS-4, började skjuta. Många rebellsoldater strömmade till stationen och en S-76-helikopter sköt senare prickskyttarna. Trupperna lämnade senare platsen efter att en V-150 blockerats av en folkmassa.
Senare samma morgon svors Corazon Aquino in som president vid en ceremoni i Club Filipino, klubbhus för landets äldsta och mest exklusiva sociala sammanslutning (grundad 1898), cirka en kilometer från Camp Crame. Närvarande var Enrile, Ramos och en rad politiker.
- Corazon_Aquino_inauguration.jpeg (61.34 KiB) Visad 340 gånger
Utanför Club Filipino och ända bort till EDSA jublade människor och sjöng Bayan Ko (Mitt land), en populär folksång som blivit en inofficiell sång för revolutionen. Många av de samlade var klädda i gult, den färg som Aquino använt i valrörelsen.
Bara en timme senare hölls presidentinstallationen av Ferdinand Marcos i Malacañang Palace. Det var uppenbart bara för syns skull. Marcos hade redan insett att det var kört och familjen förberedde sig för att lämna landet. Klockan fem på morgon hade Marcos ringt den amerikanske senatorn Paul Laxalt för att få råd om vad han skulle göra. ""Cut and cut cleanly, it's over", var Laxalts svar.
- Ferdinand_Marcos_1986_inauguration.jpeg (30.31 KiB) Visad 340 gånger
Tusentals lojala supportar hade samlats och ropade "Marcos, Marcos, Marcos pa rin!" (Marcos, Marcos, fortfarande Marcos!"). Ceremonin sändes i TV-kanalen IBC-13 men avbröts mitt i efter att rebeller förstört sändaren. Inga av de utländska diplomater och dignitärer som bjudits in närvarande, "av säkerhetsskäl" som det hette. Sanningen var den att Marcos till och med förlorat stödet från sin främsta allierade, president Reagan. USA spelade en större roll i allt som hänt än vad folk i allmänhet känner til, jag återkommer till det i ett inlägg längre fram. När Ferdinand och Imelda Marcos kom ut på balkongen jublade de uppskattningsvis 3000 personerna som samlats där och skrek "Capture the snakes!". Imelda sjöng "Dahil Sa Iyo", en mycket populär ballad från 1938 (som finns översatta till flera språk, bl.a engelska under titeln "Your Love Is Mine" som framförts av Nat King Cole och andra).
Det här var sista gången Ferdinand Marcos sågs offentligt i Filippinerna.
Vid det här laget hade hundratals människor samlats vid barrikaderna längs Mendiola, bara hundra meter från Malacañang. De hindrades från att storma palatset av lojala regeringstrupper som säkrade området. De arga demonstranterna lugnades av präster som varnade dem för att vara våldsamma.
På eftermiddagen pratade Marcos med Enrile, som lovade att Marcos, hans familj och närmaste allierade - som general Ver - skulle få lämna landet i säkerhet. Runt midnatt till den 26 februari gick familjen Marcos ombord på en HH-3E från amerikanska flygvapnet och flög till amerikanska Clark Air Base i Angeles City. Marcos önskade tillbringa några dagar i sin hemprovins Ilocos Norte innan avfärd, men president Aquino sade nej. President Reagan kunde enligt uppgift aldrig förlåta Aquino för att hon nekat den sjuke diktatorn ett sista besök i hemprovinsen.
Från Clark flög familjen i C-9A Nightingale och C-141B Starlifter tillhörande det amerikanska flygvapnet. Enligt uppgift ska Imelda Marcos sjungit "New York, New York" efter avfärden. Efter mellanlandning på Andersen Air Force Base i Guam kom de till till sist Hickam Air Force Base i Hawaii. Den amerikanska regeringen dokumenterade att de kom in i USA med smycken, guld, aktier och kontanter värda miljontals dollar.
- Ferdinand_E._Marcos_and_George_Ariyoshi.jpeg (31.29 KiB) Visad 340 gånger
När nyheten om familjen Marcos avfärd kablades ut jublade många och dansade på gatorna. Vid Mendiola stormade demonstranterna palatset, som varit stängt för vanliga människor i ungefär ett decennium. Trots att några arga demonstranter började stjäla saker, vandrade majoriteten omkring inuti genom rum där nationell historia formats och tittade på extravaganta och vardagliga föremål som Marcos-klanen hade övergett under sin flykt. Bland annat hittades Imeldas 2700 par skor.
- marcos flees.jpeg (84.75 KiB) Visad 340 gånger
- Malacañang_Palace_(local_img).jpeg (65.63 KiB) Visad 340 gånger
Strax efter midnatt den 26 februari anlände fem armélastbilar med trupper under befäl av Fidel Ramos till Malacañang Palace för att säkra det efter diktatorns avfärd – vilket markerade slutet på Marcos diktatur - och placerade palatset under kontroll av Filippinernas provisoriska regering tills en ny konstitution kunde antas ett år senare, 1987.
Man hittade dokument om utländska markinnehav och bankkonton. Dessa dokument låg till grund för upprepade försök att återfå Marcos-familjens orättmätiga förmögenhet, med början med Operation Big Bird, samt rättsfall mot Marcos-familjen och dess kumpaner.
I andra länder jublade och gratulerade folk filippinare de kände. CBS nyhetsankare Bob Simon rapporterade: ""We Americans like to think we taught the Filipinos democracy. Well, tonight they are teaching the world."
En provisorisk konstitution antogs och en tillfällig revolutionsregering tillträdde under ledning av Corazon Aquino. Vice president var Salvador Laurel, son till José P. Laurel som var president under Japanese-sponsored Philippine Republic 1943-1945.
Enrile utsågs till försvarsminister, men sparkades redan i november efter att det blivit känt att han tillsammans med RAM planerade en militärkupp mot Aquino.
Aquino utsattes för ett rad kuppförsök under sin sexåriga presidentperiod, varav den allvarligaste inträffade i december 1989 under ledning av RAM:s grundare Gregorio Honasan och flera höga militärer. 3000 trupper, inklusive Scout Rangers och marinkårssoldater, ugjorde en serie koordinerade attacker mot Campe Crame, Camp Aguinaldo. Fort Bonifacio, Cavite Naval Base, Villamor Air Base och Malacañang Palace, som utsattes av en bombattack från en T-28. Med stöd av USA - i form av USS Enterprise och F-4:or från Clark Air Base - lyckades kuppen avvärjas efter nio dagar.
Fidel Reamos utnämndes till försvarsminister 1988 och vann 1992 års presidentval mot bl.a. Imelda Marcos, som då återkommit till Filippinerna. Ferdinand Marcos avled 1989, 72 år gammal. Samma år hade paret Marcos hamnat i Guinness Rekordbok för rekordet i stöld från en stat, uppskattningsvis mellan 5 och 10 miljarder dollar.
Till minne av People's Power Revolution har flera minnesmärken satts upp. Det ansågs att Jungfru Maria spelade en avgörande roll i den fredliga revolutionen till hennes ära uppfördes ett kapell i närheten av platsen för protesterna - National Shrine of Mary, Queen of Peace (EDSA Shrine i folkmun).
- EDSA Shrine.jpeg (38.68 KiB) Visad 340 gånger
- EDSA Shrine altar.jpeg (33.64 KiB) Visad 340 gånger
I närheten av camp Aguinaldo ligger 18 meter höga People Power Monument.
- People_Power_Monument_(EDSA-White_Plains,_Quezon_City)(2010-08-30)_2.jpeg (32.68 KiB) Visad 340 gånger
Bantayog ng mga Bayani är ett monument, museum och historiskt forskningscenter i Quezon City som hedrar martyrerna och hjältarna i kampen mot diktaturen. Det centrala elementet i är granitmuren "Wall of remembrance" på vilken namnen på martyrerna och hjältarna som var offer för Marcos-diktaturens övergrepp är inskrivna.
- wallofremebrance.jpeg (52.97 KiB) Visad 340 gånger
Här är en bra dokumentär på engelska med autentiska bilder och ljud som visar förloppet:
Ett par år efter revolutionen gjordes en australienska miniserie med utgångspunkt från händelserna, The Four Day Revolution (under titeln "A Dangerous Life" när den sändes i Filippinerna). Jag vet att jag i den vevan såg en miniserie i svensk teve om det här och det borde vara den här. Kuriosa är att den är inspelad i Sri lanka.
https://youtu.be/E-2GOyomwQk?si=1TfMRBOYzbRNBK29
-
Patrik Öbrink
- Medlem
- Inlägg: 2487
- Blev medlem: 20 oktober 2013, 23:55
- Ort: Gävle
Re: Filippinerna
Ronald Reagan uppskattade Ferdinand och Imelda Marcos från första gången de träffades 1969, då Reagan som guvernör av Kalifornien besökte Manila tillsammans med hustrun Nancy. Imeldas extravaganta fester imponerade i synnerhet på Nancy medan Ronald imponerades av Ferdinands överdrivna historier om bedrifter i den anti-japanska gerillan under kriget. Som en av Reagans rådgivare konstaterade var Marcos för Ronald ''a hero on a bubble-gum card he had collected as a kid.''
(Vid besöket i Manila 1969. Till höger ses en ung och uttråkad Bong Bong Marcos, Filippinernas nuvarande president.
(Vännerna Nancy och Imelda)
(Vid ett statsbesök i Washington)
Det är alltså bakgrunden till det som kom att hända under Reagans tid som president, då han in i det sista inte riktigt ville men tvingades ge upp sitt stöd för sin "gode vän" Ferdinand Marcos.
Redan efter mordet på Ninoy Aquino den 21 augusti 1983 insåg många inom Reaganadministrationen att slutet var nära för diktatorn i USA:s lojala allierade i Sydoastasien. Mordet - som de visste skulle få folket att vända sig mot Marcos - satte tillsammans med Filippinernas djupa ekonomiska kris och kommunisternas frammarsch USA i en svår situation.
En grupp inom administrationen började planera hur Marcos kunde elimineras. Gruppen bestod av bl.a. Michael H. Armacost, Under Secretary of State for Political Affairs och tidigare ambassadör till Filippinerna; Stephen A. Bosworth, hans efterträdare i Manila; Morton I. Abramowitz, chef för State Department intelligence; och John Maisto, handläggare i frågor rörande Filippinerna. De fick året efter sällskap av USA:s försvarschef William J. Crowe Jr., som varit befälhavare för USA:s Stilla Havsflotta. Innan befordringen till försvarschef hade han gjort ett avskedsbesök i Manila och var chockad: ”Marcos fattade inte de beslut som behövde fattas. Hans hälsa var ett allvarligt problem. Han var orolig för sin överlevnad, sitt välstånd och sitt välbefinnande, och landet gick utför.” I en hemlig rapport rådde han Reagan att "utveckla en policy för att övertala Marcos att lämna sin post."
(Armacost)
(Abramovitz)
(Crowe)
(Ambassadör Bosworth med paret Marcos)
Utrikesminister George P. Shultz var ändå inte övertygad samtidigt som försvarsminister Caspar W. Weinberger och CIA.chefen William J. Casey var Marcos-fans. I vilket fall som helst framkallade förslagen att göra sig av med en allierad mardrömmar om kuppen mot den sydvietnamesiska presidenten Ngo Dinh Diem och avsättningen av Irans shah – vilka båda förvandlats till katastrofer.
(Schultz i Ovala Rummet)
I januari 1984 rekommenderade utrikesdepartementet att ekonomisk press skulle utövas på Marcos för att tvinga honom att reformera regimen. Reagan gav efter för måttliga påtryckningar, men hävdade att om man kastade Marcos "till vargarna" skulle det skapa "en kommunistisk maktfaktor i Stilla havet".
Shultz, trots att han närmade sig anti-Marcos-lägret, var av naturen försiktig. "Det här är ingen tid för homeruns", sade han till ambassadör Bosworth i Washington i slutet av 1984. "Låt oss försöka göra en eller två poäng, kanske en singel." Men Bosworth, som återvände till Manila, slog till. Marcos, övertygad om att Reagan var på hans sida, vägrade att vika sig.
De som trodde att en nära vän från Reagan skulle kunna påverka Marcos, anlitade senator Paul Laxalt från Nevada att åka till Manila med ett brev från Reagan. Marcos klagade över att den amerikanska pressen svärtade ner hans image. Laxalt - som ordinerade kosmetisk kirurgi för cancer - rekommenderade att Marcos anlitade en konservativ PR-firma i Washington för att polera sin image.
(Laxalt)
Marcos hade redan bestämt sig för att utlysa ett riggat val innan hans mandatperiod avslutades 1987. Vinsten skulle vara knapp för att tysta de amerikanska kritikerna. Han läckte till pressen att det var på förslag från USA, men i själva verket var det helt och hållet hans egen idé.
Den 3 november 1985 tillkännagav Marcos valet med påhittad spontanitet i det populära TV-programmet This Week with David Brinkley på NBC. Genom att rikta sig direkt till amerikanerna i teve försökte han framställa sig själv som en sann demokrat, vilket anstår en filippinare som uppfostrats under Amerikas välvilliga koloniala ledning. För honom var USA, inte Filippinerna, den viktigaste politiska arenan.
Marcos motståndare Corazon Aquino fick hjälp från USA. Hon hade bott i exil i USA i över tio år på 1970- och början av 1980-talet och hade många kontakter. Hennes gode vän Robert Trent Jones Jr., berömd formgivare av golfbanor, anlitade den New York-baserade PR.firman D. H. Sawyer and Associates som rekryterade Mark Malloch Brown, "en skrynklig engelsman" som han betecknades som, för att lära Aquino att hantera fräcka amerikanska reportrar och att anpassa sina kommentarer för att tilltala amerikansk publik. Aquinos medhjälpare pekade på Browns nationalitet som bevis på att amerikaner inte var inblandade i hennes kampanj.
William H. Overholt, en amerikansk bankir baserad i Hongkong, vars fru var dotter till en pensionerad filippinsk general, samlade in pengar till Aquinos kampanj och sörjde för hennes säkerhet genom att rekrytera tidigare agenter från brittisk och australisk underrättelsetjänst. James B. Reuter, en jesuitpräst från New Jersey, drev Radio Veritas, som sände Aquinos tal och andra oppositionsbudskap i Manila. Radio Veritas fick stöd med medel från United States Agency for International Development (AGI) som hade kanaliserats genom Asia Foundation. Senator Richard G. Lugar, republikan från Indiana, spelade också en nyckelroll som ordförande för en delegation med 20 amerikanska kongressledamöter, statstjänstemän, präster och andra som valts ut för att observera omröstningen.
För amerikanska nyhetsmedier var valet oemotståndligt: Ett moraliskt spel i en amerikaniserad miljö där huvudpersonerna talade engelska. Kanalerna hade var och en flera nyhetsteam på plats tillsammans med stjärnor som Tom Brokaw och Peter Jennings. Kandidaterna visste allt om prime time och tittarsiffror – så pass att Marcos insisterade på att bara Dan Rather kunde intervjua honom på CBS. Han och Aquino insåg att amerikansk bekräftelse gjorde dem trovärdiga för filippinare, som misstrodde sin egen vinklade press.
Valdagen, den 7 februari 1986, kantades som vanligt av hot och mord, mestadels av Marcos ligister. Det allvarliga fusket kom dock under rösträkningen, då Marcos beordrade sin officiella valkommission att skjuta upp rösträkningen för att kunna anpassa totalsumman. En oberoende rösträknare, National Movement for Free Elections (delvis finansierad av USA), satte Corazon Aquino i ledningen. Lugars team anade lukten av fusk.
I Washington gav en arbetsgrupp från utrikesdepartementet Reagan massiva bevis på Marcos valmissbruk. Men presidenten föredrog sina egna källor. Nancy gav honom information som hon fick per telefon från Imelda. Donald T. Regan, hans stabschef, och William Casey pressade honom att hålla sig till Marcos.
Reagan var inte heller förtjust i att höra Lugar, som återvände till Washington den 11 februari. Lugar berättade öppet för Reagan att Marcos ''cooking the results.''. Reagan hänvisade till ett tv-inslag han hade sett där Aquinos kampanjarbetare förstörde valsedlar (det visade sig senare att de var Marcos-anhängare). Lugar envisades och återgav sina egna berättelser om Marcos missförhållanden. Reagan ignorerade honom och sade vid en presskonferens samma kväll att fusk "förekom på båda sidor".
Lugar, som var förbluffad, sa rakt på sak till en publik i Indianapolis: "Presidenten var felinformerad." Ambassadör Bosworth i Manila tog också avstånd från Reagan och sa till en rasande Aquino: "Det var inte hela den amerikanska ståndpunkten ni hörde. Ha tålamod."
Shultz ingrep nu kraftfullt. Han ringde Reagan på ranchen i Santa Barbara och gav honom exempel efter exempel på Marcos bedrägeri. Den 15 februari erkände Reagan slutligen offentligt att "utbrett bedrägeri och våld" "till stor del" hade begåtts av Marcos sida. Några timmar senare utropade både Marcos och Aquino sig som valets vinnare.
För att vinna tid gav Shultz Philip C. Habib, en erfaren diplomatisk problemlösaren, i uppdrag att bedöma den förvirrade situationen. Efter att ha landat den 15 februari och intervjuat Marcos, Aquino och mer än hundra politiker, präster, lärare, affärsmän och andra, drog Habib slutsatsen att Aquino hade vunnit valet och att Marcos var slut. Till en tjänsteman vid USA:s ambassad konstaterade han: "Något kommer att hända."
Han var framsynt. Den 22 februari gjorde Marcos försvarsminister, Juan Ponce Enrile, myteri i samarbete med general Fidel Ramos, AFP:s biträdande stabschef, och intog Camp Aguinaldo och Camp Crame samtidigt som folkmassor fylldes på gatorna runt dem och knäböjde i vägen för Marcos militärfordon.
USA tillät rebellhelikoptrar att tanka och återupprusta vid Clark Air Base; USA:s militära uppdrag i Manila, som avlyssnade radiotrafik, försåg myteristerna med Marcos hemliga order till sina män.
Samma eftermiddag samlade Shultz några av sina medarbetare på sitt kontor. Bland dem fanns Armacost och Shultz medhjälpare. han sade: ''Marcos is unraveling. At some point we have to tell him it's over.''
Hill förespråkade ett snabbt beslut från USA: "Underskatta inte Marcos. Om hans motståndare inte agerar snabbt kommer han att ta in styrkor från provinserna och överta dem. Det kan sluta med Marcos diktatur mot kommunisterna." Shultz, som höll med, föreslog att ett uttalande skulle utarbetas för Reagan, där han lovade ''safe haven'' för Marcos och hans familj.
Men Marcos "kommer inte att ge efter", fortsatte Shultz - och ingenting skulle genera Reagan mer än ett avvisande. Dessutom, tillade Shultz, är Reagan "inte rätt person att dra ur kontakten för Marcos." Så den enda taktiken för tillfället var att varna Marcos för att använda våld. Ändå krävde krisen handling.
Den 23 februari samlades Weinberger, Armacost, John M. Poindexter, nationell säkerhetsrådgivare, och Robert M. Gates, CIA:s biträdande chef, hemma hos Shultz i Bethesda. Habib var också där, efter att ha anlänt kvällen innan från Manila. Shultz läste upp ett meddelande från Bosworth: "Marcos kommer inte att dra slutsatsen att han måste lämna om inte president Reagan säger det direkt till honom." Problemet var nu hur man skulle övertala Reagan att säga åt Marcos att avgå.
Habib rapporterade att Marcos vägrade "inse att han står inför en utbredd rörelse som villdumpa honom." Om Marcos krossade Enrile-upproret, varnade Habib, skulle han agera mot Aquino härnäst. Shultz noterade att en polisstat skulle polarisera situationen och gynna kommunisterna. Han funderade över den skada som dessa "totala förändringar" orsakat USA och erinrade sig det kaos som följde på shahens fall. "Vi betalar ett högt pris för vårt förflutna", sa han.
Weinberger frågade: "Vad händer efter att Marcos har gått?" "Det är inte Iran", svarade Habib. "Det finns en demokratisk opposition som stöds av den katolska kyrkan." Och, inflikade Shultz, "Vi har en stor mängd god vilja." Habib pressade på: "Om vi vill ha lite kontroll över situationen måste vi snabbt gå vidare mot en övergång." Efter en paus förklarade Shultz: "Vår slutsats är enhällig." Nu behöver vi scenarier.''
Weinberger sa: ''Utan ett nyval har jag problem.'' ''Du har problem med allt'', svarade Shultz. ''Ett nyval är ett måste'', insisterade Weinberger. Gates invände: ''Låt oss vara realistiska. Den allmänna uppfattningen är att Aquino vann. Så vi måste komma på ett sätt att installera henne vid makten och ge Marcos 'a fig leaf to depart'. Aquino in, Marcos ut.''
Återigen invände Weinberger och menade att Reagan skulle bli upprörd om han ''offentligt framstod'' som att han skulle skjuta Marcos. Poindexter höll med. Någon rådde att inte göra någonting, vilket fick Habib att dundra till: ''Ger vi Marcos en chans att stanna, så håller han ut. Han måste bort!''
Samma personer samlades på Schultz kontor kl.14. Bosworth rapporterade att Marcos snart kunde komma att attackera rebellerna, och ett beslut av Reagan var absolut nödvändigt. Charles Hill, Shultz medhjälpare, hade antecknat vid morgonsessionen: ''Marcos kan inte regera ... Styrkor gynnar vänster, dåligt för oss ... Vi har fler alternativ nu än senare ... Gör det rätta mot Marcos, avfärd i säkerhet och värdighet ... Presidentens telefonsamtal ... Mäklarövergång ... Offentligt krav på ingen våldsanvändning.'' Med hjälp av anteckningarna skrev Shultz personligen ett steg-för-steg-manus åt Reagan och föreslog att Laxalt och Habib skulle flyga till Manila med ett presidentmeddelande där han uppmanade Marcos att avgå.
Kl.15 samlades gruppen i the White House Situation Room. Vicepresident Bush och finansminister James A. Baker III var där tillsammans med Casey. Reagan lyssnade tyst medan Don Regan hetsigt debatterade mot Habib. Regan, mindes en deltagare, "förstod inte eller brydde sig om att förstå" frågan, men "trodde att han förmedlade Reagans tankar." Han åberopade Iran och motsatte sig bestämt att Marcos skulle avsättas, kallade Aquino för en okänd storhet och varnade för att "öppna dörren för kommunismen". Habib upprepade sitt argument: "Marcos-eran är över." Shultz höll med: "Ingen tror att Marcos kan stanna kvar vid makten. Han har haft det bra."
(White House Situation Room lite senare, i april 1986. Reagan, Schultz, Casey och Regan)
Slutligen verkade Reagan ha resignerat och gått med på att avsätta Marcos, även om han insisterade på att den filippinska ledaren måste "kontaktas försiktigt" och "ombes snarare än tillsägs" att avgå. Han avböjde att ringa honom personligen eller skicka ett privat meddelande. Men när mötet avslutades hade Reagan gått med på att avsätta sin "gamle vän".
Ändå hemsöktes han och hans stab av möjligheten att Marcos skulle kunna attackera rebellerna och slakta civila – på TV runt om i världen. Reagan godkände ett uttalande från administrationen som varnade Marcos för att han "skulle orsaka obeskrivlig skada på förhållandet mellan våra två regeringar" om han använde våld. Men han höll hemligt sitt beslut att be Marcos att avgå i hopp om att han skulle kunna gå frivilligt och därmed slippa pinsamheten att bli avsatt under amerikanskt tryck.
Nancy, som ständigt pratade i telefon med Imelda, bjöd in henne och Ferdinand till USA. Samtidigt beordrade Shultz Bosworth att berätta för Marcos att hans "tid var ute" och att "vi kommer att göra övergången så fredlig som möjligt". Marcos vägrade och lät i tv-sändningar: "Jag kommer att kämpa till sista andetaget även om min familj kryper ihop av skräck i palatset."
Men Marcos trupper hoppade av en efter en. På måndagseftermiddagen vädjade Reagan till slut offentligt till Marcos att avgå: "Försök att förlänga den nuvarande regimens livstid med våld är meningslöst. En lösning på denna kris kan bara uppnås genom en fredlig övergång till en ny regering." Marcos läste meddelandet klockan 15 på tisdagen, Manila-tid, och ringde omedelbart Laxalt.
Laxalt var i Kapitolium, vid en hemlig briefing med Shultz, Habib och Armacost. När Laxalt kallades till telefonen hörde han Marcos röst, "sprucken" av trötthet. Marcos ville ha ordet direkt från Reagan: Var uttalandet om en "övergång" verkligt eller en annan komplott från utrikesdepartementet? Med Shultz svävande över sig bekräftade Laxalt det. Marcos, som svamlade, föreslog alternativ - "att dela makten" med Aquino eller att fungera som hennes "seniorrådgivare". Laxalt lovade att rådfråga Reagan.
Shultz följde med Laxalt till Vita huset, där de i tretton minuter överlade med Reagan, Poindexter och Regan i Ovala rummet. Laxalt tog upp idén om en uppgörelse mellan Marcos och Aquino. "Opraktiskt", fräste Shultz. Reagan nickade instämmande.
Laxalt ringde Marcos – som klockan fem på morgonen i Manila väntade på samtalet. han sade att Reagan erbjöd honom en amerikansk fristad. Marcos frågade om Reagan ville att han skulle avgå. Laxalt undvek frågan. ”Senator”, pressade Marcos, ”vad tycker du? Ska jag avgå?” Laxalt svarade: ''I think you should cut and cut cleanly. I think the time has come.'' Tystnaden fick Laxalt att undra om de hade blivit avbrutna. ”Herr president, är du där?” frågade han. ”Ja”, sa Marcos tindrande. ”Jag är så väldigt, väldigt besviken.”
Bosworth hade ordnat med att flyga familjen Marcosfrån Manila med helikopter, meen Marcos insisterade på att hålla en installationsceremoni och så blev det.
Inte förrän i april. två månader efter valsegern. gratulerade Reagan Corazon Aquino personligen i telefon. Han vägrade att ge Aquino ett officiellt statsbesök under hennes resa till Washington sent 1986. Om inte Shultz hade avrått honom, hade Reagans kanske besökt Marcos under ett stopp i Honolulu det året.
Men hans tilltro till familjen Marco sjönk när bevisen för deras stöld framkom. Deras byte i Manila var chockerande. Värre är att en federal åtalsjury i New York i oktober 1988 åtalade dem för att ha förskingrat mer än 100 miljoner dollar för att förvärva tre byggnader på Manhattan.
---
Epilog
Mer än ett år efter revolutionen avslöjades det för USA:s utrikesutskott 1987 att Marcos hade för avsikt att återvända till Filippinerna och störta Aquinos regering. Den amerikanske advokaten Richard Hirschfeld och affärskonsulten Robert Chastain, som båda utgav sig för att vara vapenhandlare, fick kännedom om en komplott genom att vinna Marcos förtroende och spelade i hemlighet in sina samtal med den avsatte ledaren.
Enligt Hirschfeld blev han först inbjuden av Marcos till en fest som hölls i den senares familjebostad i Honolulu. Efter att ha hört att en av Hirschfelds klienter var den saudiske shejken Mohammad Fassi, väcktes Marcos intresse eftersom han tidigare hade gjort affärer med saudier. Några veckor senare bad Marcos om hjälp med att få ett pass från ett annat land för att kunna resa till Filippinerna samtidigt som han kringgick reserestriktioner som införts av Filippinernas och USA:s regeringar. Detta misslyckades dock, och därefter bad Marcos Hirschfeld att ordna ett lån på tio miljoner dollar från Fassi.
Den 12 januari 1987 uppgav Marcos till Hirschfeld att han behövde ytterligare ett lån på fem miljoner dollar "för att betala 10 000 soldater 500 dollar vardera som en form av 'stridslivförsäkring'". När Hirschfeld frågade om han talade om en invasion av Filippinerna svarade Marcos "Ja". Hirschfeld uppgav att Marcos sa att han förhandlade med flera vapenhandlare om att köpa vapen till ett värde av upp till arton miljoner dollar, inklusive stridsvagnar och värmesökande missiler, och tillräckligt med ammunition för att "räcka till en armé i tre månader".
Marcos hade funderat på att flyga till sin hemstad i Ilocos Norte och inleda en komplott för att kidnappa Corazon Aquino. "Vad jag skulle vilja se hända är att vi tar henne som gisslan", sa Marcos till Chastain. "För att inte skada henne ... ingen anledning att skada henne ... att ta henne."
När Hirschfeld fick kännedom om denna plan kontaktade han det amerikanska justitiedepartementet och ombads om ytterligare bevis. Denna information nådde så småningom president Ronald Reagan, som satte Marcos i "island -arrest", vilket ytterligare begränsade hans rörlighet.
- 1969.jpg (188.99 KiB) Visad 324 gånger
Det är alltså bakgrunden till det som kom att hända under Reagans tid som president, då han in i det sista inte riktigt ville men tvingades ge upp sitt stöd för sin "gode vän" Ferdinand Marcos.
Redan efter mordet på Ninoy Aquino den 21 augusti 1983 insåg många inom Reaganadministrationen att slutet var nära för diktatorn i USA:s lojala allierade i Sydoastasien. Mordet - som de visste skulle få folket att vända sig mot Marcos - satte tillsammans med Filippinernas djupa ekonomiska kris och kommunisternas frammarsch USA i en svår situation.
En grupp inom administrationen började planera hur Marcos kunde elimineras. Gruppen bestod av bl.a. Michael H. Armacost, Under Secretary of State for Political Affairs och tidigare ambassadör till Filippinerna; Stephen A. Bosworth, hans efterträdare i Manila; Morton I. Abramowitz, chef för State Department intelligence; och John Maisto, handläggare i frågor rörande Filippinerna. De fick året efter sällskap av USA:s försvarschef William J. Crowe Jr., som varit befälhavare för USA:s Stilla Havsflotta. Innan befordringen till försvarschef hade han gjort ett avskedsbesök i Manila och var chockad: ”Marcos fattade inte de beslut som behövde fattas. Hans hälsa var ett allvarligt problem. Han var orolig för sin överlevnad, sitt välstånd och sitt välbefinnande, och landet gick utför.” I en hemlig rapport rådde han Reagan att "utveckla en policy för att övertala Marcos att lämna sin post."
- Michael_Armacost_1987.jpeg (37.67 KiB) Visad 324 gånger
(Armacost)
- Morton_Abramowitz_-_Department_of_State_News_Letter_1978-07_Iss_203.jpeg (35.65 KiB) Visad 324 gånger
(Abramovitz)
- Adm_William_Crowe_Jr.jpeg (35.54 KiB) Visad 324 gånger
(Ambassadör Bosworth med paret Marcos)
Utrikesminister George P. Shultz var ändå inte övertygad samtidigt som försvarsminister Caspar W. Weinberger och CIA.chefen William J. Casey var Marcos-fans. I vilket fall som helst framkallade förslagen att göra sig av med en allierad mardrömmar om kuppen mot den sydvietnamesiska presidenten Ngo Dinh Diem och avsättningen av Irans shah – vilka båda förvandlats till katastrofer.
- schultz.jpeg (11.98 KiB) Visad 324 gånger
I januari 1984 rekommenderade utrikesdepartementet att ekonomisk press skulle utövas på Marcos för att tvinga honom att reformera regimen. Reagan gav efter för måttliga påtryckningar, men hävdade att om man kastade Marcos "till vargarna" skulle det skapa "en kommunistisk maktfaktor i Stilla havet".
Shultz, trots att han närmade sig anti-Marcos-lägret, var av naturen försiktig. "Det här är ingen tid för homeruns", sade han till ambassadör Bosworth i Washington i slutet av 1984. "Låt oss försöka göra en eller två poäng, kanske en singel." Men Bosworth, som återvände till Manila, slog till. Marcos, övertygad om att Reagan var på hans sida, vägrade att vika sig.
De som trodde att en nära vän från Reagan skulle kunna påverka Marcos, anlitade senator Paul Laxalt från Nevada att åka till Manila med ett brev från Reagan. Marcos klagade över att den amerikanska pressen svärtade ner hans image. Laxalt - som ordinerade kosmetisk kirurgi för cancer - rekommenderade att Marcos anlitade en konservativ PR-firma i Washington för att polera sin image.
- U.S._Senator_Paul_Laxalt,_half-length_portrait_(cropped).jpeg (21.44 KiB) Visad 324 gånger
(Laxalt)
Marcos hade redan bestämt sig för att utlysa ett riggat val innan hans mandatperiod avslutades 1987. Vinsten skulle vara knapp för att tysta de amerikanska kritikerna. Han läckte till pressen att det var på förslag från USA, men i själva verket var det helt och hållet hans egen idé.
Den 3 november 1985 tillkännagav Marcos valet med påhittad spontanitet i det populära TV-programmet This Week with David Brinkley på NBC. Genom att rikta sig direkt till amerikanerna i teve försökte han framställa sig själv som en sann demokrat, vilket anstår en filippinare som uppfostrats under Amerikas välvilliga koloniala ledning. För honom var USA, inte Filippinerna, den viktigaste politiska arenan.
Marcos motståndare Corazon Aquino fick hjälp från USA. Hon hade bott i exil i USA i över tio år på 1970- och början av 1980-talet och hade många kontakter. Hennes gode vän Robert Trent Jones Jr., berömd formgivare av golfbanor, anlitade den New York-baserade PR.firman D. H. Sawyer and Associates som rekryterade Mark Malloch Brown, "en skrynklig engelsman" som han betecknades som, för att lära Aquino att hantera fräcka amerikanska reportrar och att anpassa sina kommentarer för att tilltala amerikansk publik. Aquinos medhjälpare pekade på Browns nationalitet som bevis på att amerikaner inte var inblandade i hennes kampanj.
William H. Overholt, en amerikansk bankir baserad i Hongkong, vars fru var dotter till en pensionerad filippinsk general, samlade in pengar till Aquinos kampanj och sörjde för hennes säkerhet genom att rekrytera tidigare agenter från brittisk och australisk underrättelsetjänst. James B. Reuter, en jesuitpräst från New Jersey, drev Radio Veritas, som sände Aquinos tal och andra oppositionsbudskap i Manila. Radio Veritas fick stöd med medel från United States Agency for International Development (AGI) som hade kanaliserats genom Asia Foundation. Senator Richard G. Lugar, republikan från Indiana, spelade också en nyckelroll som ordförande för en delegation med 20 amerikanska kongressledamöter, statstjänstemän, präster och andra som valts ut för att observera omröstningen.
För amerikanska nyhetsmedier var valet oemotståndligt: Ett moraliskt spel i en amerikaniserad miljö där huvudpersonerna talade engelska. Kanalerna hade var och en flera nyhetsteam på plats tillsammans med stjärnor som Tom Brokaw och Peter Jennings. Kandidaterna visste allt om prime time och tittarsiffror – så pass att Marcos insisterade på att bara Dan Rather kunde intervjua honom på CBS. Han och Aquino insåg att amerikansk bekräftelse gjorde dem trovärdiga för filippinare, som misstrodde sin egen vinklade press.
Valdagen, den 7 februari 1986, kantades som vanligt av hot och mord, mestadels av Marcos ligister. Det allvarliga fusket kom dock under rösträkningen, då Marcos beordrade sin officiella valkommission att skjuta upp rösträkningen för att kunna anpassa totalsumman. En oberoende rösträknare, National Movement for Free Elections (delvis finansierad av USA), satte Corazon Aquino i ledningen. Lugars team anade lukten av fusk.
I Washington gav en arbetsgrupp från utrikesdepartementet Reagan massiva bevis på Marcos valmissbruk. Men presidenten föredrog sina egna källor. Nancy gav honom information som hon fick per telefon från Imelda. Donald T. Regan, hans stabschef, och William Casey pressade honom att hålla sig till Marcos.
Reagan var inte heller förtjust i att höra Lugar, som återvände till Washington den 11 februari. Lugar berättade öppet för Reagan att Marcos ''cooking the results.''. Reagan hänvisade till ett tv-inslag han hade sett där Aquinos kampanjarbetare förstörde valsedlar (det visade sig senare att de var Marcos-anhängare). Lugar envisades och återgav sina egna berättelser om Marcos missförhållanden. Reagan ignorerade honom och sade vid en presskonferens samma kväll att fusk "förekom på båda sidor".
Lugar, som var förbluffad, sa rakt på sak till en publik i Indianapolis: "Presidenten var felinformerad." Ambassadör Bosworth i Manila tog också avstånd från Reagan och sa till en rasande Aquino: "Det var inte hela den amerikanska ståndpunkten ni hörde. Ha tålamod."
Shultz ingrep nu kraftfullt. Han ringde Reagan på ranchen i Santa Barbara och gav honom exempel efter exempel på Marcos bedrägeri. Den 15 februari erkände Reagan slutligen offentligt att "utbrett bedrägeri och våld" "till stor del" hade begåtts av Marcos sida. Några timmar senare utropade både Marcos och Aquino sig som valets vinnare.
För att vinna tid gav Shultz Philip C. Habib, en erfaren diplomatisk problemlösaren, i uppdrag att bedöma den förvirrade situationen. Efter att ha landat den 15 februari och intervjuat Marcos, Aquino och mer än hundra politiker, präster, lärare, affärsmän och andra, drog Habib slutsatsen att Aquino hade vunnit valet och att Marcos var slut. Till en tjänsteman vid USA:s ambassad konstaterade han: "Något kommer att hända."
Han var framsynt. Den 22 februari gjorde Marcos försvarsminister, Juan Ponce Enrile, myteri i samarbete med general Fidel Ramos, AFP:s biträdande stabschef, och intog Camp Aguinaldo och Camp Crame samtidigt som folkmassor fylldes på gatorna runt dem och knäböjde i vägen för Marcos militärfordon.
USA tillät rebellhelikoptrar att tanka och återupprusta vid Clark Air Base; USA:s militära uppdrag i Manila, som avlyssnade radiotrafik, försåg myteristerna med Marcos hemliga order till sina män.
Samma eftermiddag samlade Shultz några av sina medarbetare på sitt kontor. Bland dem fanns Armacost och Shultz medhjälpare. han sade: ''Marcos is unraveling. At some point we have to tell him it's over.''
Hill förespråkade ett snabbt beslut från USA: "Underskatta inte Marcos. Om hans motståndare inte agerar snabbt kommer han att ta in styrkor från provinserna och överta dem. Det kan sluta med Marcos diktatur mot kommunisterna." Shultz, som höll med, föreslog att ett uttalande skulle utarbetas för Reagan, där han lovade ''safe haven'' för Marcos och hans familj.
Men Marcos "kommer inte att ge efter", fortsatte Shultz - och ingenting skulle genera Reagan mer än ett avvisande. Dessutom, tillade Shultz, är Reagan "inte rätt person att dra ur kontakten för Marcos." Så den enda taktiken för tillfället var att varna Marcos för att använda våld. Ändå krävde krisen handling.
Den 23 februari samlades Weinberger, Armacost, John M. Poindexter, nationell säkerhetsrådgivare, och Robert M. Gates, CIA:s biträdande chef, hemma hos Shultz i Bethesda. Habib var också där, efter att ha anlänt kvällen innan från Manila. Shultz läste upp ett meddelande från Bosworth: "Marcos kommer inte att dra slutsatsen att han måste lämna om inte president Reagan säger det direkt till honom." Problemet var nu hur man skulle övertala Reagan att säga åt Marcos att avgå.
Habib rapporterade att Marcos vägrade "inse att han står inför en utbredd rörelse som villdumpa honom." Om Marcos krossade Enrile-upproret, varnade Habib, skulle han agera mot Aquino härnäst. Shultz noterade att en polisstat skulle polarisera situationen och gynna kommunisterna. Han funderade över den skada som dessa "totala förändringar" orsakat USA och erinrade sig det kaos som följde på shahens fall. "Vi betalar ett högt pris för vårt förflutna", sa han.
Weinberger frågade: "Vad händer efter att Marcos har gått?" "Det är inte Iran", svarade Habib. "Det finns en demokratisk opposition som stöds av den katolska kyrkan." Och, inflikade Shultz, "Vi har en stor mängd god vilja." Habib pressade på: "Om vi vill ha lite kontroll över situationen måste vi snabbt gå vidare mot en övergång." Efter en paus förklarade Shultz: "Vår slutsats är enhällig." Nu behöver vi scenarier.''
Weinberger sa: ''Utan ett nyval har jag problem.'' ''Du har problem med allt'', svarade Shultz. ''Ett nyval är ett måste'', insisterade Weinberger. Gates invände: ''Låt oss vara realistiska. Den allmänna uppfattningen är att Aquino vann. Så vi måste komma på ett sätt att installera henne vid makten och ge Marcos 'a fig leaf to depart'. Aquino in, Marcos ut.''
Återigen invände Weinberger och menade att Reagan skulle bli upprörd om han ''offentligt framstod'' som att han skulle skjuta Marcos. Poindexter höll med. Någon rådde att inte göra någonting, vilket fick Habib att dundra till: ''Ger vi Marcos en chans att stanna, så håller han ut. Han måste bort!''
Samma personer samlades på Schultz kontor kl.14. Bosworth rapporterade att Marcos snart kunde komma att attackera rebellerna, och ett beslut av Reagan var absolut nödvändigt. Charles Hill, Shultz medhjälpare, hade antecknat vid morgonsessionen: ''Marcos kan inte regera ... Styrkor gynnar vänster, dåligt för oss ... Vi har fler alternativ nu än senare ... Gör det rätta mot Marcos, avfärd i säkerhet och värdighet ... Presidentens telefonsamtal ... Mäklarövergång ... Offentligt krav på ingen våldsanvändning.'' Med hjälp av anteckningarna skrev Shultz personligen ett steg-för-steg-manus åt Reagan och föreslog att Laxalt och Habib skulle flyga till Manila med ett presidentmeddelande där han uppmanade Marcos att avgå.
Kl.15 samlades gruppen i the White House Situation Room. Vicepresident Bush och finansminister James A. Baker III var där tillsammans med Casey. Reagan lyssnade tyst medan Don Regan hetsigt debatterade mot Habib. Regan, mindes en deltagare, "förstod inte eller brydde sig om att förstå" frågan, men "trodde att han förmedlade Reagans tankar." Han åberopade Iran och motsatte sig bestämt att Marcos skulle avsättas, kallade Aquino för en okänd storhet och varnade för att "öppna dörren för kommunismen". Habib upprepade sitt argument: "Marcos-eran är över." Shultz höll med: "Ingen tror att Marcos kan stanna kvar vid makten. Han har haft det bra."
- President_Ronald_Reagan_being_briefed_by_the_National_Security_Council_staff.jpeg (54.15 KiB) Visad 324 gånger
(White House Situation Room lite senare, i april 1986. Reagan, Schultz, Casey och Regan)
Slutligen verkade Reagan ha resignerat och gått med på att avsätta Marcos, även om han insisterade på att den filippinska ledaren måste "kontaktas försiktigt" och "ombes snarare än tillsägs" att avgå. Han avböjde att ringa honom personligen eller skicka ett privat meddelande. Men när mötet avslutades hade Reagan gått med på att avsätta sin "gamle vän".
Ändå hemsöktes han och hans stab av möjligheten att Marcos skulle kunna attackera rebellerna och slakta civila – på TV runt om i världen. Reagan godkände ett uttalande från administrationen som varnade Marcos för att han "skulle orsaka obeskrivlig skada på förhållandet mellan våra två regeringar" om han använde våld. Men han höll hemligt sitt beslut att be Marcos att avgå i hopp om att han skulle kunna gå frivilligt och därmed slippa pinsamheten att bli avsatt under amerikanskt tryck.
Nancy, som ständigt pratade i telefon med Imelda, bjöd in henne och Ferdinand till USA. Samtidigt beordrade Shultz Bosworth att berätta för Marcos att hans "tid var ute" och att "vi kommer att göra övergången så fredlig som möjligt". Marcos vägrade och lät i tv-sändningar: "Jag kommer att kämpa till sista andetaget även om min familj kryper ihop av skräck i palatset."
Men Marcos trupper hoppade av en efter en. På måndagseftermiddagen vädjade Reagan till slut offentligt till Marcos att avgå: "Försök att förlänga den nuvarande regimens livstid med våld är meningslöst. En lösning på denna kris kan bara uppnås genom en fredlig övergång till en ny regering." Marcos läste meddelandet klockan 15 på tisdagen, Manila-tid, och ringde omedelbart Laxalt.
Laxalt var i Kapitolium, vid en hemlig briefing med Shultz, Habib och Armacost. När Laxalt kallades till telefonen hörde han Marcos röst, "sprucken" av trötthet. Marcos ville ha ordet direkt från Reagan: Var uttalandet om en "övergång" verkligt eller en annan komplott från utrikesdepartementet? Med Shultz svävande över sig bekräftade Laxalt det. Marcos, som svamlade, föreslog alternativ - "att dela makten" med Aquino eller att fungera som hennes "seniorrådgivare". Laxalt lovade att rådfråga Reagan.
Shultz följde med Laxalt till Vita huset, där de i tretton minuter överlade med Reagan, Poindexter och Regan i Ovala rummet. Laxalt tog upp idén om en uppgörelse mellan Marcos och Aquino. "Opraktiskt", fräste Shultz. Reagan nickade instämmande.
Laxalt ringde Marcos – som klockan fem på morgonen i Manila väntade på samtalet. han sade att Reagan erbjöd honom en amerikansk fristad. Marcos frågade om Reagan ville att han skulle avgå. Laxalt undvek frågan. ”Senator”, pressade Marcos, ”vad tycker du? Ska jag avgå?” Laxalt svarade: ''I think you should cut and cut cleanly. I think the time has come.'' Tystnaden fick Laxalt att undra om de hade blivit avbrutna. ”Herr president, är du där?” frågade han. ”Ja”, sa Marcos tindrande. ”Jag är så väldigt, väldigt besviken.”
Bosworth hade ordnat med att flyga familjen Marcosfrån Manila med helikopter, meen Marcos insisterade på att hålla en installationsceremoni och så blev det.
Inte förrän i april. två månader efter valsegern. gratulerade Reagan Corazon Aquino personligen i telefon. Han vägrade att ge Aquino ett officiellt statsbesök under hennes resa till Washington sent 1986. Om inte Shultz hade avrått honom, hade Reagans kanske besökt Marcos under ett stopp i Honolulu det året.
Men hans tilltro till familjen Marco sjönk när bevisen för deras stöld framkom. Deras byte i Manila var chockerande. Värre är att en federal åtalsjury i New York i oktober 1988 åtalade dem för att ha förskingrat mer än 100 miljoner dollar för att förvärva tre byggnader på Manhattan.
---
Epilog
Mer än ett år efter revolutionen avslöjades det för USA:s utrikesutskott 1987 att Marcos hade för avsikt att återvända till Filippinerna och störta Aquinos regering. Den amerikanske advokaten Richard Hirschfeld och affärskonsulten Robert Chastain, som båda utgav sig för att vara vapenhandlare, fick kännedom om en komplott genom att vinna Marcos förtroende och spelade i hemlighet in sina samtal med den avsatte ledaren.
Enligt Hirschfeld blev han först inbjuden av Marcos till en fest som hölls i den senares familjebostad i Honolulu. Efter att ha hört att en av Hirschfelds klienter var den saudiske shejken Mohammad Fassi, väcktes Marcos intresse eftersom han tidigare hade gjort affärer med saudier. Några veckor senare bad Marcos om hjälp med att få ett pass från ett annat land för att kunna resa till Filippinerna samtidigt som han kringgick reserestriktioner som införts av Filippinernas och USA:s regeringar. Detta misslyckades dock, och därefter bad Marcos Hirschfeld att ordna ett lån på tio miljoner dollar från Fassi.
Den 12 januari 1987 uppgav Marcos till Hirschfeld att han behövde ytterligare ett lån på fem miljoner dollar "för att betala 10 000 soldater 500 dollar vardera som en form av 'stridslivförsäkring'". När Hirschfeld frågade om han talade om en invasion av Filippinerna svarade Marcos "Ja". Hirschfeld uppgav att Marcos sa att han förhandlade med flera vapenhandlare om att köpa vapen till ett värde av upp till arton miljoner dollar, inklusive stridsvagnar och värmesökande missiler, och tillräckligt med ammunition för att "räcka till en armé i tre månader".
Marcos hade funderat på att flyga till sin hemstad i Ilocos Norte och inleda en komplott för att kidnappa Corazon Aquino. "Vad jag skulle vilja se hända är att vi tar henne som gisslan", sa Marcos till Chastain. "För att inte skada henne ... ingen anledning att skada henne ... att ta henne."
När Hirschfeld fick kännedom om denna plan kontaktade han det amerikanska justitiedepartementet och ombads om ytterligare bevis. Denna information nådde så småningom president Ronald Reagan, som satte Marcos i "island -arrest", vilket ytterligare begränsade hans rörlighet.
-
Patrik Öbrink
- Medlem
- Inlägg: 2487
- Blev medlem: 20 oktober 2013, 23:55
- Ort: Gävle
Re: Filippinerna
Den som vill se händelseförloppet ur medieperspektiv kan titta på det här videokollage med nyhetsinslag på brittiska ITN under valrörelsen och revolutionen.
---
Redan under sin livstid var Ferdinand Marcos i likhet med många andra diktatorer föremål för en personkult, men efter hans död tog den allt mer bisarra former. Han infogdes en religiös Rizalkult. Jose Rizal. var ledare för upproret mot spanjorerna och betraktas som den största hjälten i Filippinernas historia. Vissa har tagit det ett steg längre och ser Jose Rizal som en inkarnation av Jesus Kristus. Dessa, The Rizalian Brotherhood, såg Marcos som en person som fortsatte Rizals arbete och har upphöjt honom till helgon. De har till och med begärt att Heliga Stolen officiellt kanoniserar honom. Enligt den här gruppen använde Gud Marcos för att förmedla kärlek och välstånd till det filippinska folket.
---
Redan under sin livstid var Ferdinand Marcos i likhet med många andra diktatorer föremål för en personkult, men efter hans död tog den allt mer bisarra former. Han infogdes en religiös Rizalkult. Jose Rizal. var ledare för upproret mot spanjorerna och betraktas som den största hjälten i Filippinernas historia. Vissa har tagit det ett steg längre och ser Jose Rizal som en inkarnation av Jesus Kristus. Dessa, The Rizalian Brotherhood, såg Marcos som en person som fortsatte Rizals arbete och har upphöjt honom till helgon. De har till och med begärt att Heliga Stolen officiellt kanoniserar honom. Enligt den här gruppen använde Gud Marcos för att förmedla kärlek och välstånd till det filippinska folket.
Re: Filippinerna
Jag höll på att skriv fa... (men det kan jag ju inte göra i din tråd) utan tusan (OK?) vad du skriver bra och gör historien spännande. Du borde bli filmregissör.
MVH
Hans
MVH
Hans
Re: Filippinerna
Hur är det med dreck?
Det enda jag känner till är ölet, San Miguel, men det måste finnas fler bryggerier, och sprit- och vintillverkning. De kanske har något som Mekongwhisky?
Det enda jag känner till är ölet, San Miguel, men det måste finnas fler bryggerier, och sprit- och vintillverkning. De kanske har något som Mekongwhisky?
-
Patrik Öbrink
- Medlem
- Inlägg: 2487
- Blev medlem: 20 oktober 2013, 23:55
- Ort: Gävle
Re: Filippinerna
Det finns ett hundratal bryggerier, men San Miguel är totalt dominerande på massmarknaden med framför allt San Mig Light, Pale Pilsen och Red Horse. Det har uppstått hipsters i Filippinerna också så utbudet av ipor har exploderat de senaste åren. En annan stor grej är smaksatt öl; i synnerhet öl med smak av citron, äpple och mango är populära.
När det gäller starkare drycker är det i första hand rom, brandy och gin som gäller. Tanduay, Emperador och Ginebra San Miguel är ledande där, men det finns förstås andra märken. Don Papa rom finns i Systembolagets ordinarie sortiment och Archipelago Gin i beställningssortimentet.
Mer lokala spritsorter är kokosvodka (labanog), palmvin (tuba), sockerrörsvin (basi) och risvin (tabuy).
Re: Filippinerna
Tack.
Invandring? Jag såg en siffra på runt 600 000 från USA, vilket kanske är den största gruppen invandrare, om det inte finns folk från Indonesien och liknande länder. Hur är det med sådant?
Finns det någon svensk förening och/eller kanske kyrka?
Invandring? Jag såg en siffra på runt 600 000 från USA, vilket kanske är den största gruppen invandrare, om det inte finns folk från Indonesien och liknande länder. Hur är det med sådant?
Finns det någon svensk förening och/eller kanske kyrka?