Namnskicket i Sverige på medeltiden

[Patrik Öbrink]

I tråden om Katolska kyrkan kom frågan om det kristna namnskicket under medeltiden upp. Jag har läst på lite om det.

Det första dokumenterade kristna namnet i Sverige dyker upp på runstenar på 1000-talet - Johan, en kortform av Johannes. men de flesta namn som finns på runstenarna, är nordiska som Eskil, Sigvard och Torsten. Dessa namn levde vidare ganska länge. Det är först på 1300-talet som vi ser många kristna namn. Det kan finnas flera orsaker till det. Det uppenbara är källäget, det är först på 1300-talet som det finns tillräckligt med skriftliga källor för att vi ska kunna dra några slutsatser. 1100- och 1200-talen ligger mellan 1000-talets runstenar och 1300-talets uppsjö av juridiska dokument. En delorsak kan också vara "uppkallelseseden", det vill säga att barnen namngavs efter far- och morföräldrarna. Det borde ha inneburit att gamla namn som Björn, Ulf och Erik levde vidare (vilket vi ju vet att de gjorde - Heliga Birgittas make hette t.ex. Ulf - ofta i latiniserad variant som Bero och Ericus) och att det dröjde innan de kristna namnen slog igenom på allvar. På medeltida runinskrifter daterade till 1100- och 1200-talen har 200 personnamn hittats, varav endast 20% var inlånade.

I och med kristnandet började barnen få namn efter personer i Nya Testamentet, framför allt apostlarna, och efter helgon och martyrer. Anna, Katarina, Kristina, Margareta, Johannes, Anders, Niklas, Peter var mycket vanliga namn. Cecilia var också ganska populärt, liksom intressant nog Lucia (vilket är märkligt eftersom hennes helgonkult inte var så utbredd i Sverige och det så vitt jag vet bara finns en enda medeltida kyrkmålning av henne bevarad). Med tiden utvecklades namnen till enklare former som Johan, Jöns, Nils, Karin och Kerstin. Vissa latinska namn försvenskades; så blev t.ex. Laurentius till Lars och Benedictus till Bengt. Av de inhemska namn som klarat sig bäst står Olof i en klass för sig. Tacka den norske helgonkungen för det! Även Erik (en till helgonkung), Ingeborg och Ragnhild (populärt helgon i Södertälje) tycks ha klarat sig bra.

Maria var det i stort sett ingen som hette i Sverige förrän på 1500-talet, Jesu moder ansågs vara för helig för att vanliga människor skulle bära hennes namn (det förekom dock i viss utsträckning inom aristokratin). Maria slog igenom efter Hertig Karls giftermål med Maria av Pfalz 1579.

Gammaltestamentliga namn som Sara, Abraham, David och Ester blev populära efter att Biblen kommit i svensk översättning.

Genom handelsförbindelserna med Hansan kom tyska namn som Albrekt, Verner, Henrik, Fredrik, Hans (tysk kortform för Johannes) och Gertrud till Sverige.

[a81]

Jag gissar att man även på medeltiden hade lite av det "system" för namngivning som i alla fall under tidigmodern tid fanns i Sverige (och gissningsvis i övriga Europa eller i alla fall Nordeuropa?), nämligen att förste sonen ofta fick samma namn som sin farfar, andre sonen samma som sin morfar, tredje sonen samma som sin far och på motsvarande sätt för döttrarna. Jag är dock osäker på om man brukade börja med farmors eller mormors namn där. Det här "systemet" var inte 100-procentigt, men det var så här man brukade göra. Dog något barn så kunde ett senare barn få samma namn som det avlidna syskonet.

Min gissning är därför att nya, kristna namn först "smög" sig in bland de yngre syskonen, eller att det i alla fall var vanligt att man först skulle hedra far- och morföräldrar (med nordiska namn) och att övergången därför blev långsam från 1000-talet till 1300-talet.

[Patrik Öbrink]

Jag gissar att man även på medeltiden hade lite av det "system" för namngivning som i alla fall under tidigmodern tid fanns i Sverige (och gissningsvis i övriga Europa eller i alla fall Nordeuropa?), nämligen att förste sonen ofta fick samma namn som sin farfar, andre sonen samma som sin morfar, tredje sonen samma som sin far och på motsvarande sätt för döttrarna. Jag är dock osäker på om man brukade börja med farmors eller mormors namn där. Det här "systemet" var inte 100-procentigt, men det var så här man brukade göra. Dog något barn så kunde ett senare barn få samma namn som det avlidna syskonet.

Min gissning är därför att nya, kristna namn först "smög" sig in bland de yngre syskonen, eller att det i alla fall var vanligt att man först skulle hedra far- och morföräldrar (med nordiska namn) och att övergången därför blev långsam från 1000-talet till 1300-talet.

Ja, språkforskarna hävdar att bunden namngivning av det slaget förekom redan under Järnåldern, dock parallellt med andra system. Föräldrar kunde även använda allitteration eller namn med samma begynnelsebokstav.

Som gammal släktforskare uppskattar jag detta system i kombination patronymikon; gör det enkelt att spåra bakåt i tiden.

I regel fick äldsta dottern farmoderns namn.

[koroshiya]

Om hypokorismerna kan det vara värt att veta att det ibland kan vara svårt att veta vad en person egentligen hette, eftersom namnet vi har är vad skrivaren skrev, och kanske inte vad människan kallades.

Det lättaste sättet att finna namnmönster för medeltiden är genom att kolla i fastebrev, fast där finns förstås nästan bara namn på män, eftersom kvinnorna inte förekommer som fastar (vittnen) utan bara som subjekt i själva handlingen.

I vissa genomgångar från högmedeltiden finner man att olika hypokorismer på samma namn kan förekomma på en topp10lista för en viss tid och ett visst område. Liksom, var John, Jon, Jönis, o.s.v. olika namn, eller bara skrivares olika uppfattningar? Noterbart är alltså att "samma" namn kunde förekomma i flera olika former. Något alla kanske inte vet är att Anders är hypokorism för Andreas. Formerna Andris och Andirs har också funnits. Det måste ha varit kinkigt för dem att säga Andreas.

På högmedeltiden var det kristna namnmönstret redan helt dominerande, men... är det här fastebrevsmaterialet representativt för hela befolkningen. Det var ju inte alla som bevittnade kontrakt. Man kan tydligt se i listorna också att vittnena är rangordnade - Korken i Göteboda vittnade inte före kungen, om man säger så. Förmodligen hade de snarare sagt, "duu, den där - kan ingen släpa bort honom. Måste han stå här och fånstirra". Emellertid, alla lär väl ha döpts, och varför skulle vanligt folk ha fått andra namn? Man kan väl mycket väl tänka sig också att de följde med i något sorts namnmode.

En sak till man kan se är att folk vanligen inte har patronymikon, utan beskrivs som "Tubbe i Brunnum" och sådant. Man har också haft ett aktivt ändelsesystem, så ordet i har gjort att Kummelsta blir Kummelstom i skrift (ja alltså inte exakt, men som principiellt exempel).

En intressant sak jag noterade var att det italienska namnmönstret tycks ha genomgått samma förändring, vilket man då skulle se i skattelängder från Lombardiet och andra rika områden, vilket får mig att tro att något måste ha hänt runt år 1200. Innocentius III var ju också en mäktig påve, och kanske blev byråkratin i kyrkan starkare vid den tiden.

Ett av de roligaste namnen jag fann i Sverige var en snubbe som hette Alefant Vissa föräldrar var visst hipsters redan då. Men förmodligen är det felskrivet för Alesant, och att det då skulle vara en form av Alexander. "Alefant i Halsthwm" hittar vi år 1401 från Sörmland, men senare finner vi honom som Alesant, Alexande, Alexsander, och med sista notering "Alexandro j Halastum" år 1428.

[a81]

Man kan kanske anta att bunden namngivning tillämpades mest strikt i etablerade bondefamiljer, där man kanske ville att namnet skulle följa gården, medan såväl över- som underklass var mer nyskapande?

Gustav Erikssons (Vasa) barn är ett intressant exempel på delvis bunden namngivning.

Med Katarina av Sachsen-Lauenburg:

1. Erik (efter farfar)

Med Margareta Eriksdotter (Leijonhufvud):

2. Johan (efter farfars far, gissningsvis för att morfar också hette Erik)
3. Katarina (gissningsvis efter Gustavs första hustru)
4. Cecilia (efter farmor)
5. Magnus (gissningsvis efter farmors far Måns Karlsson (Eka), men Måns finns även längre bak i Margaretas släkt)
6. Karl (oklart, finns längre bak i tiden i både Gustavs och Margaretas släkt, men jag tänker också kung Karl Knutsson (Bonde))
7. Anna (mormors mor*)
8. Sten (finns längre bak i Gustavs släkt, men tänker att det kanske snarare syftar på Sten Sture)
9. Sofia (verkar inte finnas bakåt i släkten)
10. Elisabet (verkar inte finnas bakåt i släkten)
11. Karl (övertog avlidne brodern Karls namn)

* Denna Anna Karlsdotter (Vinstorpaätten) avled först 1552, när barnbarnsbarnet Anna var sju år. Hon måste ha blivit cirka 90 år gammal.

Hursomhelst ser man på exemplet Gustav Erikssons (Vasa) barn att namngivningen blev mindre bunden ju fler barn man fick. Också intressant att ingen dotter hette Ebba efter svärmor/mormor Ebba Eriksdotter (Vasa) (ca 1490-1549). Enligt Wikipedia hade Gustav en god relation med henne, så jag tänker att snarare kan ha handlat om att man inte tyckte att Ebba var ett lämpligt kungligt namn.

[Markus Holst]

Vad jag förstått var man inte så noga med namnformen förr. Hette man Erik kunde emellanåt skriva sig som Jerk eller rent av Jerker. Hette man Kerstin kunde man ibland skriva sig som Kirsti.

[a81]

Ja, så var det väl egentligen mycket långt fram i tiden. Att verkligen vara döpt till exempelvis Olle, Mia eller Maja var väl inte vanligt förrän alldeles i slutet av 1900-talet. Däremot sågs exempelvis Kerstin och Kajsa som egna namn tidigare, i alla fall fr.o.m. början av 1900-talet.

Tittade också på Magnus Ladulås barn. De hade gamla nordiska namn och fick namnen enligt en mer eller mindre bunden namngivning. De äldsta av sonen Birgers barn fick också namn enligt buden namngivning, men de yngsta döttrarna fick nya, kristna namn. Det verkar ha varit med de yngre barnen som de nya namnen kom in...

[Stefan Lundgren]

Känner ingen till att det finns en bokserie eller serie av häften med ”Sveriges medeltida personnamn” och just nu har man kommit till Iordan. Hela hittills publicerade serien finns f ö i pdf-format.

https://www.isof.se/utforska/publikatio ... personnamn

Ett exempel med namnet Ingeborg; det äldsta kända beviset på detta namn är från ett medeltida brev (databasen är fri sökning på och finns på Riksarkivet) som daterat under året 1292, då Magnus Joanssom testamenterade en gård till hustrun Ingeborg i Frövi i Balingsta socken (Uppland).

En databas som bl a den historiska institutionen på Uppsala universitet har varit en stor del av är;

https://gotham.ddb.umu.se/public/uttag/sv/resultat

Där kan man också få fram namn iallafall vid slutet på 1500-talet.

Stefan

[von Adler]

Vad jag förstått var man inte så noga med namnformen förr. Hette man Erik kunde emellanåt skriva sig som Jerk eller rent av Jerker. Hette man Kerstin kunde man ibland skriva sig som Kirsti.

Ja min (förmodade) förfader Eisbiörn Joensson (i skattelängden) heter Oelsson i rätteångsprotokollet i räfsten mot jämtarna.

[koroshiya]

Binamn ja.

De är mycket svårare att upptäcka, med tanke på hur de bevarade texterna ser ut.

Men det finns ett Utvängtorp i Mullsjö. Namnet stavades Otwäghensthorp år 1393, och betyder alltså den otvagades torp

Sådant där får mig att tro att folk i verkligheten kanske kallades något helt annat än vad man kan se i diplom och annat.

[Stefan Lundgren]

Anna är nämnt i tråden och det behövs ingen utveckling på hur många flickor som har blivit döpta eller fått det namnet.

Se länken till Sveriges medeltida personnamn tidigare i denna tråd och det första kända exemplet på namnet Anna är från 1260 då en kvinna nämndes med detta namn. Namnets stavning har varit i stort sett intakt sedan 1300-talet.

Om ni vill så kan ni titta i Sveriges medeltida personnamn som jag nämnde i det förra inlägget, ett tips bara.

Stefan

[koroshiya]

Ja, det är bra grejer.

När jag skrev om medeltida namn läste jag en bok om själva namngivningsmönstren. Nu har jag tyvärr inte uppsatsen längre, tror jag, men den gick mer in på sådant som Patrik Öbrink skrev i tredje inlägget: olika system att ge folk namn på.

Alliteration är inte ovanligt i en del gamla kungafamiljer.

Alfred den stores farsa hette Ädelwulf, om man förenklar stavandet. Denne hade sex kända barn som hette:

Ädelstan
Ädelswit
Ädelbald
Ädelbert
Ädelred
Alfred, som då han levde också hade AE i början av namnet, som jag har skrivit Ä ovan.

Som femte son hade Alfred tur att ingen av de tidigare levde länge nog för att få vuxna barn. Broder Ädelred dog som kung över Wessex när han inte var mer än 26, och hans två söner var inte gamla. En av dem, Ädelwold, försökte bli kung år 899, när Alfred i sin tur hade dött.

Om jag minns rätt kunde man också behålla det andra ledet i andra familjer.

Men men, det där är namnmönster hos härskare, och det är väl inte säkert att vanligt folk namngavs på det viset.

[Stefan Lundgren]

En man med namnet Brynte (Bronthe Bertilsson) stupar vid Örkelljunga 1510 och hade en gård i Viste härad i Västergötland, från ”Sveriges medeltida personnamn”.

Stefan

[Patrik Öbrink]

Det första kända, noterade dopnamnet i Sverige var Lukas. Året var 1309.

[Stefan Lundgren]

Det första kända, noterade dopnamnet i Sverige var Lukas. Året var 1309.

Då borde detta namn namn finnas med i förteckningen av ”Svenska medeltida personnamn” framöver. I den andra databasen finns inte detta namn, utan att undersöka detta namn så anser jag detta hade legat i dvala. Vet inte om detta namn bara betraktades som ”bibel-namn” tidigare än för att döpa sina gossar till. Passade på att söka på Riksarkivet som folkräkningar mellan 1860-1930 och där blev det 134 träffar (i jämförelse med Anders 754 057, Johan 1,7 milj och Erik 838 316).

Stefan