Finlands krig, några reflektioner.

[Borebo]

När det nu gått 80 år sedan kriget mot Sovjetunionen tog slut för Finlands del är det kanske plats för några reflektioner om läget hösten 1944 och därefter. En vanlig tanke är att Finland vid fredsslutet inte hade mycket armé kvar och militärt inte kunnat fortsätta kampen. Faktum är ju att beträffande manskap och vapen var Finland starkare än någonsin. 530.000 man under vapen och materiel var det ingen brist på. Exempelvis så hade Finland ca 1500 fältartilleripjäser i juni 1941 och hösten 1944 var antalet 2900. Lika var det med andra vapen.
Författaren Kalle Päätalo, som skrivit ingående om sitt liv, berättar i boken "Tuulessa ja tuiskussa" om hur han i september och oktober 1944 tjänsgjorde på en vapendepå där man tog emot, lagrade och bokförde utrustning. Han kom att uppleva uppdraget som hopplöst ty det kom så mycket material att man höll på att storkna. Tar det aldrig slut? tyckte han och hans kolleger.
Men psykologiskt var landet besegrat och allt det man trott på år 1941 var borta med vinden. Och folket var definitivt uttröttat på alla umbäranden.
Hade man då uppnått något under des sk. fortsättningskriget? De flesta svarar väl nekande, men genom de dokument jag läst, främst Kontrollkommissionens Sambandsavdelning, så måste följande sägas. Åren 1939-1941 var Finland utsatt för hotelser, krav och våldshandlingar. Någon hänsyn till våra synpunkter togs inte i Moskva.
Men från 1945 framåt var läget litet annorlunda. Sovjets representanter lyssnade på Finlands argument och överraskande ofta beaktade man dem. Kontrollkommissionen tillät landet att behålla en överraskande stark försvarsmakt.
Ett högaktuellt exempel är Porkalaområdet och dess gränsbevakning. På bron i Stensvik träffades finska och sovjetiska representanter regelbundet för att komma överens om olika saker, som att läsa elmätaren då basen fick sin el från Finland. Finlands representant var oftast kapten Eino Penttilä, Mannerheimriddare No 79. En gång, någon gång 1946-47 klagade han för ryssarna ett deras sprängarbeten lett till materiella skador finska sidan då stenar flugit över till Sökö och söndrat byggnader. Ryssarna bad om ursäkt, lovade ersätta skadorna och skulle se till att detta inte upprepades.
En sådan reaktion skulle ha varit otänkbar före fortsättningskriget!

[Borebo]

Jag sade ju att Finlands vapendepåer var fulla med vapen från 1945 framåt. På skjutlägret i Rovajärvi fick pojkarna i början på 1950-talet skjuta så mycket de ville med haubitsarna och då någon hade sagt att rören slits ut var svaret: "De gör inget, vi har övernog av dessa!".
Ni förstår säkert att detta öppnade möjligheter för idérika personer med framåtanda. En sådan var Shlomo Zabludowicz, en polsk jude som överlevt dödslägren och kommit till Finland. Hans far hade varit rabbi och kände många av Israels blivande ledare. Ben-Gurion , Peres och andra var ju från Polen och det sägs att i slutet av 1970-talet så talade Carters rådgivare Brzezinski polska med de israeliska ledarna.
Den blivande staten Israels militär upptäckte att Zabludowicz kunde leverera Tampellas förträffliga granatkastare med ammunition i stora mängder. Sålunda sade Moshe Dayan efter segern år 1967 att de franska Mirage-planen och Tampellas granatkastare varit avögrande i kriget. Zabludowicz ansågs vara så viktig att Golda Meir år 1971 kom till Rovaniemi enkom för att träffa honom.
Zabludowicz var ju sedan med i olika operationer där Israel skaffade sig vapen och blev ganska förmögen. Numera lär sonen Poju vara miljardär och en av de rikaste i Finland. Jag vet inte är denna historia bekant för svenskarna?

[Hans]

Nej. Inte för mig i alla fall, Tampella kände jag till men inte mer. Tack.

MVH

Hans

[Femtiotrean]

https://kulttuuritoimitus.fi/artikkelit ... hankkijan/

Det var alltså inte vapen som exporterades utan maskiner, verktyg och knowhow.

[Hans]

När är reklamen gjord, typ 1975 eller?

https://sv.wikipedia.org/wiki/Granatkastare_m/41 och när Rikshalvorna jobbar tillsammans kan det bli hyfsat bra https://en.wikipedia.org/wiki/Bofors_STRIX

Och de gjorde också typ stekpannor. Vill ha.

MVH

Hans

[Borebo]

Tack Femtiotrean! En viktig person var också överstelöjtnant Martti Terä, en man med många järn i elden, som såg till att den ammunition hans firma OY Kapselo levererade var i högsta klass. Kapselo fungerade i Köklax, Esbo och tillverkade ammunition för Tampellas granatkastare, dock inte granater. I Danmark utkom det ju en bok om Zabludowicz där han sägs ha spelat en roll också i Cherbourg-projektet då Israel kapade sina egna båtar från Frankrike.

[Hans]

...
Kapselo fungerade i Köklax, Esbo och tillverkade ammunition för Tampellas granatkastare, dock inte granater.
...

Här hänger jag inte med, hur kan man tillverka ammunition för granatkastare men inte granater?


https://www.dalregementetsmuseer.se/03_ ... 1-nov.html

MVH

Hans

[Femtiotrean]

Oy Kapselo Ab tillverkade de där tillbehör som exploderar i röret och skickar granaten högt upp och i väg mot målet.

Reklamen är - om man kan tro det - från så sent som 1991, men jag såg likadana när jag bläddrade i några numren av "International Defense Review" i början av 1980-talet.

[Hans]

91? Det var som tusan.

International Defense Review, det är det inte många här som läst. Finns den fortfarande?

MVH

Hans

[Femtiotrean]

The last edition of IDR was published in December 2021. It and Jane's Intelligence Review were replaced by Janes Defence and Intelligence Review.

En kompis till mig studerade biblioteksvetenskap och informatik och jobbade på Krigsvetenskapliga centralbiblioteket. Han var befriad från värnplikt och inte så hemskt förtjust i vapen, krigshistoria och allt det där som en fänrik i reserven kunde ha ett förbryllande intresse för, men han hade ingenting emot att hämta IDR, Military Review eller Militärgeschichtliche Zeitschrift för mig att läsa...

[Hans]

"En kompis till mig" har tittat på pornografi och varit isäng med tvivelaktiga fruntimmer. Har vi samma kompis.

MVH

Hans

[Borebo]

Alldeles riktigt! Kapselo tillverkade grundpatronerna, som fylldes med krut annorstädes, de tilläggspatroner av celluloid som också fylldes annorstädes, granaterna kom också från annat håll. De enda sprängämnen som de hanterade var Vihtavuoris knallar. Sedan tillverkade de rökminor, ljuspatroner och annat. Major Terä besökte fabriken kanske en gång i veckan, men hans skarpsynta observationsförmåga var guld värd. En gång hade man på prov fått grundpatroner från Tyskland, han tittade snabbt och sade."Vihtavuoris knallar kommer inte passa i dessa!"
Jarl Grahn som ägde Kapselo var ju i filmbranschen och till tilläggspatronerna behövdes just film, celluloid så därför kom han att bli vapenproducent.

[Borebo]

Mina föräldrar var ju tämligen hårda kommunister, likaså några av deras bekanta. Angående krigen så hörde jag nog inte sådana beskyllningar som Arnstad kommit med. Såpass omtumlande hade vinterkrigets inledning med bombanfall, stora bränder och hårda krav av Sovjet varit att de inte kunde, som Arnstad, plocka ut några detaljer, som internering av en del ryssar i Fjärrkarelen 1942, och göra det till det centrala.
Då krigen kom på tal så var de tvungna att förklara vad som börjat den 30 november 1939 och då hette det: Finlands herrar ställde till krig! Ställde var det återkommande ordet och med herrar menades det fascister, kapitalister, skyddskårister och de tjugo famlijerna. De tjugo familjerna var ett ständigt återkommande tema.
En gång hade ett par av deras röda bekanta besökt Danmark och berättade om de fasor danskarna fått uppleva under ockupationen. Då höll jag, som oliktänkande ung man, på att försäga mig och säga: "Så gick det då de danska herrarna ställde till krig, liksom herrarna i Belgien, Holland, Norge och annanstans!" Jag var klok nog att hålla tyst!"

[Markus Holst]

Berätta om de tolv familjerna!

[Borebo]

De var tjugo, inte tolv. Det var ett begrepp som odlades på vänsterkanten och syftade på de familjer som ansågs äga landet. Banker, industrier, rederier, tidningar osv. Man skrev sånger om dem, som uppfördes på kommunisternas fester. För vänstern personifierade dessa familjer kapitalismen. Vilka var de? Jag skall nämna några: Donner, Ehrnrooth, Grönblom, Erkko, Wirkkunen, Björnberg, Hellberg, Ahlström osv. Här kunde jag inte låta bli och nämna Ahlström och Björnberg, därför att de före vinterkriget för egna pengar köpte luftvärn till Varkaus och Myllykoski, där de hade sina fabriker. Naturligtvis hjälpte det till att förhindra bombanfall mot orterna. Detta hade ett efterspel beträffande Carl Björnberg, som dessutom varit med i krigen. Statsminister Kekkonen skrev i början av femtiotalet en artikel där han stämplade Björnberg, på grund av att han var svenskspråkig, som en ofosterländsk jävel. Björnberg fick ju då Kekkonen var president inbjudan till slottet på självständighetsdagen men vägrade att gå på grund av förståeliga orsaker.