Folke Schimanski har skrivit en bok om sin syster Vera Oredsson.
Boken kommer ut på Kaunitz-Olsson förlag nu i februari.
Vera och Folke Schimanski kom 1945 från Hitlertyskland till Sverige med sin svenska mamma. Storasyster blev nazistledare, lillebror antinazist. Nu har Folke Schimanski, 87 år, skrivit en bok om sin syster. Men han vill inte prata med henne.
Vera Oredsson måste vara ett bra exempel på psykodynamisk utvecklingspsykologi:
Systern Vera har i hela sitt liv varit övertygad nationalsocialist, med starka och ljusa minnen av sin tid i Hitlerjugend. I memoarboken ”När flaggstängerna blommade” från 1994 beskriver Vera Oredsson Hitlerjugend som en lycklig oas bortom det dystra hemmet, där en sträng pappa slog henne med en bambukäpp när hon misslyckades i skolan.
Folke Schimanski hörde som barn genom väggen sin storasyster plågas.
– Jag minns fortfarande hennes skrik, det var hemskt, säger han.
Folke slapp stryk. Han hade det lättare i skolan och var lite av en gullgosse i föräldrarnas ögon.
I Veras minnen knyter hon allt positivt till nationalsocialismen. Hennes pappa SA-mannen blir en bättre version av sig själv i den bruna uniformen, tycker hon, gladare och stoltare med hakkorsbindeln runt armen.
Synd om de kanske inte har umgåtts i vuxen ålder, både för dem och för vår möjlighet att förstå henne.
Hon måste ha hittat till någon gruppering där hon har kunnat hålla sin nazism vid liv, tror jag. Iofs var jag kompis med en nazist som inte var organiserad. Det är en bitter människa och svår att umgås med på en del sätt.
Vera har varit aktiv även på senare år, vilket nästan är lite märkligt.
Jo, hon är 95 år gammal, men journalisten kunde konstatera att hon är helt klar i huvudet. Artikeln avslutas på följande sätt:
Men före avskedet vill Vera Oredsson berätta något: Hon var inställd på att ge upp nazismen, när hon kom till Sverige efter kriget. Nu får jag inrätta mig, tänkte hon.
– Men så hände en sak.
Det var sommaren 1945. Hon var inhyst på en gård utanför Ljusdal, som sommarbarn. Ungdomarna i trakten kastade sten på henne eftersom hon var tyska. De vuxna behandlade henne fientligt. Den 17-åriga Vera ansåg också att de svenska tidningarna ljög om vad som hänt i kriget.
– Jag var faktiskt så förtvivlad att jag tänkte göra slut på mig. Men jag var ung och feg. Så i stället sprang jag upp på vinden och gömde mig.
På vinden låg en tidning. Veras blick föll på en annons för SSS, Sven-Olov Lindholms svenska naziströrelse. Hennes mor hade varit med i Lindholmrörelsen i Berlin, tillsammans med andra svenskor som var gifta med tyska SA-män och militärer.
– Svenska kyrkan i Berlin frös ut dem. Då bildade de en egen krets.
Vera Oredsson skrev till adressen i annonsen. Hon hade ingen aning om att hon fem år senare skulle gifta sig med nazistledaren själv.
Hennes sommarföräldrar i Ljusdal sparkade ut henne för att hon skrivit till nazisterna – men hon fick ”massor av brev från kamrater”. Drygt 78 år senare minns Vera Oredsson glädjen när hon insåg: Det finns nationalsocialister även i Sverige.
Det finns en dokumentärserie av Henrik Evertsson om svenska nynazister som finns på viaplay (tror jag).
Jag har sett ett av programmen, som var en intervju med Vera.
Den inleds med att hon förklarar för en skakad intervjuare:
"Judarna är ansvariga för allt ont som sker i världen, har du inte förstått det?".
Sedan berättar hon samma historia som i DN artikeln, hon beskriver sig själv som ett ADHD barn.
Resultatet av det blev att hennes besvikna pappa misshandlade henne systematiskt.
Sedan blev hon medlem i den nazistiska ungdomsorganisationen, och där lyssnade man på henne, och där var det ingen som slog henne.
Sedan är det en annan intressant sak hon tar upp, nämligen att hennes dotter har brutit all kontakt med henne.
Det här nämner även Helene Lööf svensk historiker, och expert på svensk nazism, både i gammal och ny dräkt.
Nämligen att den lilla gruppen svenska nazister blir socialt isolerade, släkt och tidigare vänner bryter all kontakt med dem.
Vera har ju även en son, Rommel men han har inte brutit med henne, däremot har han blivit avsatt som präst, avkragad som det heter.
Jag läste Expressens (ändrat av C Skalman) recension och denna som inte var helt positiv.
Men jag fastnade för detta?:
Tempot ökar när det blir dags att redogöra för familjens flykt undan Röda armén och dess bombningar, och hur modern lyckas fly med de två barnen via Lübeck till Sverige med vita bussarna tack vare sitt svenska påbrå. 16-åriga Vera håller envist fast vid nazismen på resan och vägrar ta av sig sin bruna jacka med hakkorsbindel ”fastän den vållar förstämning i svenskkolonin”. Schimanski noterar, i ett av få försök att förstå sin systers liv, att något kanske går snett när en svensk rödakorssoldat förbjuder henne att bära plagget.
Fick de komma med vita bussarna? Och hade hon alltså fortfarande uniform på sig? (Vad heter de kvinnliga motsvarigheten till Hitler jugend nu igen? Det står helt still?)
...
Sedan är det en annan intressant sak hon tar upp, nämligen att hennes dotter har brutit all kontakt med henne.
Det här nämner även Helene Lööf svensk historiker, och expert på svensk nazism, både i gammal och ny dräkt.
Nämligen att den lilla gruppen svenska nazister blir socialt isolerade, släkt och tidigare vänner bryter all kontakt med dem.
Vera har ju även en son, Rommel men han har inte brutit med henne, däremot har han blivit avsatt som präst, avkragad som det heter.
I familjen Carling verkar det som att man lyckades strunta i politiken och hålla sams även i de fall där barnen inte längre var nazister. Det hjälpte väl att de hade annat gemensamt.
Man kan väl gissa att de hade en del diskussioner.
Konstigt nog har jag den kar'n, Hans Carling i mycket gott minne - som musiker!
Under min studietid i Malmö/Lund i på 60-talet var det han och hans "Cooling's jazzmen" som bjöd på bästa trad jazz underhållning under veckosluten i framför allt Malmös jazzklubbar. Det var tuta och kör men med bra stil. Grabbarna i bandet - under en tid tog Mikael Wiehe hand om saxen - klagade ibland över hur Carling piskade fram deras sound, men det var tight och bra. Lite New Orleans, lite Duke, en hel del Ludde!
No politics på den tiden - desto mer förvånad blev jag ett par årtionden senare när jag hörde hur han svängt till extremhögern! Tråkigt...
Artikeln nämnde att hon gifte sig med den svenske nazistledaren Sven Olov Lindholm fem år efter att hon fick kontakt med hans rörelse. Men det äktenskapet hade en rejäl åldersskillnad. En 22 år gammal Vera gifte sig med en 47 år gammal Sven Olov. De skiljde sig 1962 och hon gifte om sig samma år med den 5 år yngre Göran Assar Oredsson som dessutom grundade ett nytt nazistparti det året (Nordiska rikspartiet).
Jag känner inte till omständigheterna kring skilsmässan, men Lindholms parti SSS upplöstes 1950 och han själv kom allt mer att distansera sig från nazismen. Under 60-talet sympatiserade han med kommunisterna och deltog i FNL-demonstrationer mot Sydvietnam och USA.
.