Och nu upptäcker jag att Luistari begåvats med en helt ny hemsida, och en del av bildmaterialet härrör sig helt tydligt från de här fotograferingstillfällena. Sidan finns i svensk språkdräkt också, dessutom.
https://luistari.fi/sve/
Och nu upptäcker jag att Luistari begåvats med en helt ny hemsida, och en del av bildmaterialet härrör sig helt tydligt från de här fotograferingstillfällena. Sidan finns i svensk språkdräkt också, dessutom.
Man måste också komma ihåg att den resulterande järnsvampen måste kunna smältas och smidas
med vanliga verktyg. När det gäller en kringvandrande smed betyder det verktygen som följde med, jobbade man i verkstad eller på myrkanten. Järnålderns cirkulerande smed kunde transportera
med sig en hel fältverkstad med städ, hammare och tång, vilket gör vidarebearbetning av järn möjlig i princip var som helst. Vid kortvarig drift av fältverkstaden blir det nödvändigtvis inte kvar några spår i terrängen förutom smuts i jorden.
...
Det finns intensiva studier gjorda på andra håll i världen. Bäst av dessa är den forskning som utförts av industrigurun Radomir Pleiner sedan 1950-talet och Danska Vetenskapsakademiens
nyliga studier. Dessa för järnframställning eller slaggprovning
relaterad internationell arkeometallurgisk forskning har knappast förekommit i källlistorna för inhemsk arkeologisk eller annan forskning. Det är egentligen inte ett mirakel, eftersom metallurgi som en disciplin av teknokrater är ganska långt från till exempel humanisters arkeologi.
Kunskap om beteendet hos järn och andra metaller, teoretiskt inom metallurgi
utgångspunkter samt järnsmältning
jordmalmer har istället hört till
för alltid smedens förråd redan i yrket
på uppdrag av. "Smedsinstitutionen" upprätthöll järntillverkningskunskaper långt in på 1800-talet
och enskilda bysmedar och en del av
branschens skicklighet har bevarats till denna dag.
...
Inom några år har mer än tjugo platser med järnslagg hittats i Kymijokidalen.
De första upptäckterna av slagg gjordes av den avancerade arkeologientusiasten Rune
Nygård redan på 1990-talet.
På den tiden var slaggen eller platsen dock inte förknippad med tillverkning av järn, och saken var nästan bortglömd
i ett decennium. Nyligen ny
upptäckter har fört fram t.ex. Seppo Kallio från Fredrikshamn.
Det kol som hittills hittats i slaggen har deponerats i Fredrikshamns Kyrkslätt (850–1050)
AD), Vaalimaa (1450–1620 AD), Ruotsinpyhtää Paaskoski (1475–1650 AD)
och Ahvenkoski från Merikoski slagg
(1455–1640 e.Kr.).
De kan ofta vara mycket lätta att hitta beroende på råvarans utbredning.Schwemppa skrev: ↑26 april 2022, 10:00Nu är vi vid ett ämne som jag inte känner till närmare, men jag får av den länkade artikeln intrycket att spåren av järnframställningsplatser inte alltid är så lätta att hitta och att det inte alltid varit det som intresserat arkeologerna mest. Smederna har vandrat omkring med sina tillbehör och smitt där det funnits järnmalm. Skribenten, Jouni Jäppinen, är amatörarkeolog och smed bl.a, och artikeln nördar snabbt ned sig i järnframställningens mer detaljerade finesser...
...
Ja, ingen blir fet på magra nördar.Markus Holst skrev: ↑1 maj 2022, 09:32Om vi tittar på kartan över Sverige så är det mycket riktigt på marginalgjordar som järnet tillverkades men jag vill hävda att det beror på två saker:
1) Arbetsbrist. På de magrare nördarna behövdes sidoinkomster
2) Det är på marginaljordarna som en av järnets viktigaste insatsvaror finns i god mängd: Skog.
Skog borde Finland ha haft gott om.
I Småland efterträddes järnbruken av de lika bränsleberoende glasburken.
Tack.cats skrev: ↑1 maj 2022, 10:08En intressant länk till Sonkajärvi kommun, som liggger mitt i Finland, där man utvann sjömalm ännu så sent som i början av 1900-talet
https://www.sonkajarvi.fi/Pa-svenska/Turism/Jyrkka