Stukaplan under andra världskriget

[Amund]

Har en fråga om Stukabombarna under Andra världskriget. Om nu dessa flygplan var så otroligt långsamma och förutsägbara, samtidigt som de var en enorm plåga för främst ryssarna ända till slutet - hur kom det sig att man inte lyckades hitta ett lämpligt motmedel i så fall ? Jag kan förstå det hela om förlusterna var enorma men det verkar ju som att ett stukaplan åkte och hämtade en ny bomb och återvände, fram och tillbaka under hela dagen. Det borde ju ha varit så förutsägbart att det vore konstigt om man inte hittade ett bättre motmedel än luftherravälde? Skulle själv ha tänkt i banor av någon sorts gigantisk hagelbössa eller någon sorts rökgranat.

Stoppad.jpg

Kanske frågan även gäller de långsamma Polikarpov PO-2 som kallades symaskiner och irriterade de tyska etapplinjerna ?

Fast jag är oerhört okunnig om flyg så kanske jag har missuppfattat någonting ? Antar att det inte är lätt att träffa och att svaret är lika enkelt som att inte ens allt luftvärn som Bismarck kunde uppbåda lyckades orsaka en skråma på de segelduksförsedda Swordfishplanen.

[HomeGuardSoldier]

Att de var en plåga för främst ryssarna under hela kriget kanske är en sanning med modifikation, då de under den senare delen av VK2 ersattes av främst Fw 190-jaktbombare, men antagligen även av Bf 109-jaktbombare, då dessa båda helt enkelt var snabbare och faktiskt kapabla att skjuta ner de sovjetiska jaktflygplanen efter att bomben / bomberna hade kastats mot markmålet.

Vi får inte glömma att man tillverkade runt 5.000 Ju 87:or, men att det idag bara finns en handfull kvar! Dessa förband måste ha lidit fasansfulla förluster under strid, ungefär i samma nivå som Hawker Typhoon gjorde, med den enda skillnaden att den brittiska jaktbombaren var kapabel att flyga ikapp och skjuta ner andra jaktflygplan.

Huvuddelen gick nog förlorade i strid, även om ett stort antal säkerligen skrotades efter VK2.

Med andra ord ett typiskt högriskyrke!

Även den tyska pilot, som tveklöst flög allra flest stridsuppdrag under hela VK2, nämligen Hans-Ullrich Rudel, blev själv nedskjuten mer än 30 gånger, men hade den osannolika turen att överleva varje gång. Och han flög ju som bekant huvudsakligen Ju 87, även om han spakade Fw 190 under ca 400 stridsuppdrag och under dessa faktiskt sägs ha blivit ett flygaress.

Det effektivaste motmedlet var nog att först få bort jakteskorten och därefter ge sig på de oskyddade störtbombarna. Och det tyska jaktflyget hade ju hårdföra veteraner ända in i slutet av VK2, även om dessa gradvis blev allt färre, och med sådana expertpiloter i jakteskorten så måste det ha varit mycket svårt att kunna ge sig på de sårbara Stuka-planen.

En mycket erfaren Stuka-pilot kunde nog också manövrera ut och undkomma ett jaktflygplan genom att använda en massa äss i rockärmen, bl.a. har jag läst genom att aktivera dykbromsarna i en sväng och därmed kunna svänga ännu snävare. Och man får inte heller glömma bort att det satt en flygskytt baktill, och en mycket erfaren sådan var nog också farlig för ett fientligt jaktflygplan. En välriktad kulkärve på precis rätt ställe, t.ex. motorn, så var även ett mycket rörligt och smidigt jaktflygplan satt ur spel.

Detta är i alla fall mina tanker om det hela.

HGS

[HomeGuardSoldier]

Jag tänkte förresten fråga om begreppet Metkrok.

Jag vet vad taktiken innebär, nämligen att man viker av åt ett håll för att på så sätt lura fienden in i ett bakhåll, men kommer namnet Metkrok ifrån formen på manövern och att man den väntande truppen, som ska utföra bakhållet, så att säga är betet?

HGS

[sveahk]

Ju 87:an, stabil, dåligt beväpnad och långsam, var idealt i sitt ässe när piloten tryckte ner nosen i upp till 90° vinkel och siktet koncentrerades på fiendens markställningar. Då gick det fort. Raka rör. Naturligtvis ett sårbart moment för Stukan, från fiendeflyg och flak. Men det fordrades mod från markpersonalen, det fanns nog inte många artillerister som satt kvar och kallblodigt siktade in sig på det ljudvinande störtmonstret!

Och, för detta korta vertikala angreppsmoment behövdes en längre horisontal flygtur - fram och tillbaka - där den var nästan fullständigt beroende av jaktskydd.

Saknades jaktskydd, ja, då var det även för en medelgod fientlig jaktpilot ett inte alltför svårt byte.

Den hade sina jubeldagar i Polen och Frankrike, där tyska Luftwaffe behärskade luftrummet. Men redan under "Battle of Britain" märktes det hur sårbar Stukan var - mellan 8 och 18 augusti 1940 sköts 20% av de insatta planen ner, trots ett förhållandevis gott eget jaktskydd. Modellen drogs tillbaka från den fronten, och sattes först in igen under Barbarossa. I början gick det bra för Stuka-piloterna, framför allt därför att det ryska motståndet i början var både kvantitativt och kvalitativt svagt - men även de ryska piloterna lärde sig, och med bättre flygmaterial var det inte nådigt för de tyska störtbombspiloterna under krigets sista år. Om jag inte minns fel så var det på sommaren 1943 i slaget vid Kursk som Stukas sista gången sattes in i större mängder. Med blandad lycka...

Mvh Hans K

[adlercreutz]

Akterskytten hade ett begränsat skottfält. Anfölls man aningen underifrån fanns i princip ingen möjlighet till verkan, och jag kan tänka mig att erfarna allierade/sovjetiska piloter utnyttjade detta om situationen tillät det. Fartminskningen som blir av att stiga lär väl inte ha haft så stor betydelse mot en långsam Stuka. Det låter som att det var rätt standard om man läser t.ex. här https://www.historynet.com/slaughter-of ... -pilot.htm. En amerikansk pilot som sköt ner inte mindre än sju Ju-87 i en och samma luftstrid 1943.

[Amund]

Tack alla för bra svar. Men det är alltså i huvudsak fientligt jaktflyg som utgjorde hotet mot Stukaplan och liknande långsamma plan?
När man läser om förbekämpningen av Traktor och vapenfabriken i Stalingrad hösten 1942 verkar det som att endast ett alltför lågt liggande molntäcke kan hindra Stukaplanen från att med stor precision och i skytteltrafik ösa bomber över fientliga ställningar och stabsplatser.

[sveahk]

Tack alla för bra svar. Men det är alltså i huvudsak fientligt jaktflyg som utgjorde hotet mot Stukaplan och liknande långsamma plan?
När man läser om förbekämpningen av Traktor och vapenfabriken i Stalingrad hösten 1942 verkar det som att endast ett alltför lågt liggande molntäcke kan hindra Stukaplanen från att med stor precision och i skytteltrafik ösa bomber över fientliga ställningar och stabsplatser.

Det verkar som om du sitter inne med intressant information om Stukas bombangrepp i Stalingrad - som du säkert delar med dig av...!?

Mvh Hans K

[Amund]

Tack alla för bra svar. Men det är alltså i huvudsak fientligt jaktflyg som utgjorde hotet mot Stukaplan och liknande långsamma plan?
När man läser om förbekämpningen av Traktor och vapenfabriken i Stalingrad hösten 1942 verkar det som att endast ett alltför lågt liggande molntäcke kan hindra Stukaplanen från att med stor precision och i skytteltrafik ösa bomber över fientliga ställningar och stabsplatser.

Det verkar som om du sitter inne med intressant information om Stukas bombangrepp i Stalingrad - som du säkert delar med dig av...!?

Mvh Hans K

Njae, egentligen inte! Åtminstone inte ur ett strikt flygperspektiv utan mer ur Arméns perspektiv. Har nyss läst Vägen mot undergången av Jason D Mark som följer 305:e pionjärbataljonens väg från det idylliska Frankrike till undergången i Stalingrad. Boken bygger på soldaternas privata brev hem samt även krigsdagböcker från bägge sidor, därför blir skildringen mycket personlig och osminkad, på ett sätt man normalt inte är van. Soldaternas vardagliga sysslor, oro och vedermödor i de privata brevsamlingarna vägs mot de officiella källorna. Boken rekommenderas verkligen!

Nu till din fråga - Mina funderingar bygger alltså mest på olika nedskrivna kommentarer från de tyska soldaterna som föranledde min fråga. Har ögnat igenom och åtminstone funnit dessa (ett urval):

"Våra Stukaplan har fällt bomber hela dagen. De har bara en bomb ombord. Med tjutande sirener dyker planen mot sina mål. Kampen i staden är ytterst hård. Det är aldrig lugnt vid fronten. Dag och natt sprängs granater. Stukaplanen fäller sina bomber".

"När tiden för attack närmade sig intensifierade tyskarna sin eld. Trettio minuter före anstormningen började Luftwaffe fälla sina tyngsta bomber mot bebyggelsen väster om traktorfabriken (sektorerna 11 till 17). Stukaplan ur överstelöjtnant Hozzels Sturzkampfgeschwader 2 Immelmann anslöt tio minuter senare. Hans enhet bestod av fyra grupper, två av dem hämtade från en annan eskader. Det första stukaplanet lyfte 06:45 och anlände punktligt till målområdet. För de inledande bombningarna hade Hozzel delat sin styrka i tolv anfallsvågor, och var och en bekämpade målet i tio minuter. Detta innebar att stukaplanen stod för ett oavbrutet fyrverkeri. Antalet anfallsvågor under dagen var 53 och stukaplanen gjorde 320 uppstigningar".

Artilleristen vicekorpral Schöpf gav som eldledare för artilleriet följande skildring:

Ett enormt fyrverkeri inleddes exakt enligt tidtabellen. Kanoner och raketartilleri öppnade eld för allt vad tygeln höll. Stukaplan dök mot marken. Detta pågick hela dagen. Inte en minut gick utan att ett stukaplan släppte sina bomber, utan att artilleriet slungade iväg granater... Skådespelet när vårt raketartilleri ger eld är fantastiskt. Trettiosex projektiler lämnade de glödheta tuberna och hade snart en hundra meter lång svans av rök bakom sig. Detta går inte att fånga med ord. Det jag upplevde här var att alla våra vapen samverkade på en begränsad yta i en stad.

Nästan varje större anfall föregås av en furiös stuka-attack där man upplever att de tyska långsamma planen överhuvudtaget inte bekämpas, åtminstone inte från marken i alla fall.

[adlercreutz]

Bombningen av Stalingrad var väl en av de största tyska luftoperationerna under hela kriget, och man hade luftherravälde dagtid (de sovjetiska ”natthäxorna” är kända men frågan är om det var mer nöd än en genomtänkt plan som låg bakom dessa). Bombningarna borde ha slagit ut rätt mycket av luftvärnet, och röda armén var på reträtt. Dessutom var luftvärnet rätt svagt i staden till att börja med. Jag tror inte det är svårare än så.

Stukan var inget dåligt plan i början av kriget men det var väl bara så att utvecklingen sprang förbi det.

[sveahk]

Nästan varje större anfall föregås av en furiös stuka-attack där man upplever att de tyska långsamma planen överhuvudtaget inte bekämpas, åtminstone inte från marken i alla fall.

Jag antar att Stuka-angreppen du citerar förmodligen kommer från början av den tyska Stalingrad-offensiven. Från slutet av augusti 1942 fram till oktober, kanske november. Den tiden då jaktskyddet fungerade, fältflygplatserna låg inom Stalingrad-kesseln, och ryssarna ännu inte satt in det stora trycket. Som adlercreutz skriver, det röda luftvärnet decimerades snabbt av artilleri och störtbombangrepp. Så var det möjligt för de olika Stuka-grupperna (St.G. 1, St.G. 2 "Immelmann" och St.G. 77) att under den tiden trycka på ordentligt i Stalingrad. Att soldaterna noterade deras närvaro är förståeligt, Stukas var inte direkt tysta i sitt uppträdande!

Lite Stuka-statistik: På hela östfronten fanns i slutet av 1942 omkring 200 Stukas(JU 87) som var klara för insats. Och av dessa fanns under tidiga hösten 1942 blott 80 i frontavsnittet Stalingrad. Som varje vecka blev mindre och mindre, det ryska trycket ökade under höstens lopp - på marken och i luften. Fältflygplatserna måste förläggas längre och längre ut från Stalingrad. Kylan kom, planen, flygande och markpersonal led under den intensiva behandlingen, ammunition och bränsle blev knapp, det blev allt svårare att hålla uppe de dagliga turerna.

Och i slutet av 1942 var det blott ett fåtal Stukas som kunde uppfylla sina uppgifter. Markpersonalen blev avklämd och gick samma öde till mötes som de överlevande soldaterna i Stalingrad. Några av de sista Ju 87 som lämnade Stalingrad tillhörde 3./St 77, och efter att ha grävt lite i det egna arkivet kom jag upp med en rapport skriven av den gruppens chef, Hauptmann Zwipf.

tempImageVdB5cs.gif

tempImageGSxQ2G.gif

I början av januari kan han bara sätta in 3-5 Stukas från fältflygplatsen "Pitomnik", en fältflygplats som de brådstörtat måste lämna den 16 januari. Med tre Ju 87 kommer han till "Gumrak", där det härskar totalt kaos. Han lyckas få tag på ett par skvättar bensin och flyger samma dag bort från Stalingrad.

Boken av Jason D Mark som du läser får bra kritik, vad heter den på engelska?

Hans K

[Femtiotrean]

35 cm snö och ett okänt antal av bombhål under snön på landningsbanan, men uppenbarligen hann man ploga...nej, pressa snön med en vält (antagligen en stor cylinder eller trumma) på en 8-10 meter bred bana; ingen av de fyra Messerschmitt lyckades landa utan haveri...

http://themilitaryreviewer.blogspot.com ... -mark.html

[Der Löwe]

Som gammal kanonluftvärnare kan jag väl säga att det är tekniskt lätt att skjuta mot ett flygplan som dyker rakt emot dig. Väldig liten framförhållning som krävs, bara kompensation för avstånd. Det är dock psykiskt påfrestande när ett flygplan flyger rakt emot dig. I gamla SoldF sägs det " kasta dig genast i skydd, du kan när som helst nås av eld från flygplanet". På samma sätt är det med att stukabombanfall, träffa eller bli träffad. Jag tror dock att luftvärnet blev bättre och bättre efterhand i kriget när antalet automatkanoner med högre eldhastighet och ibland fler pipor eller eldrör blev vanligare.

[Der Löwe]

Efter 1943 var det G varianten som producerades och den användes inte då som störtbombplan utan för låganfall mot pansar med två 37 mm kanoner i poddar under vingarna.

[Hans]

Jag tänkte förresten fråga om begreppet Metkrok.

Såg frågan först nu.

viewtopic.php?f=6&t=47912&hilit=metkrok

MVH

Hans

[Amund]

Läser en bok som heter Slaget om Normandie 1944 av Karl-Gunnar Norén. Boken innehåller en massa uttalanden av personer som var med , personer fån bägge sidor men även i olika positioner, hög som låg. Tyvärr framgår inte namnet på dessa. I de flesta fall är det oviktigt men man skulle säkert kunna ta reda på namnet eftersom en hel del var relativt högt uppsatta inom sina organisationer.

Nu har jag en fråga: En person inom Luftwaffe skriver en hel del intressant, bland annat förklarar han Luftwaffes bleka insats under och efter invasionen med de få antalet tillgängliga flygplan, men även den dåliga kvalitén på nyutbildade piloter - han skriver att många knappt kunde manövrera sitt plan och än mindre läsa kartor. När 2:a flygkåren överfördes till Frankrike blev man tvungna att skicka upp plan som mötte och lotsade dem till rätt flygfält.

Men nog om det - nu till min fråga: Han skriver:

"Från 1936 fram till krigsutbrottet var jag en av general Udets närmaste medarbetare och utvecklade tillsammans med honom störtbombstaktiken. Vi var flygare, och kunde Hitler bara garantera oss möjligheter att flyga fick politiken duga. Störtbombstaktiken, förresten. Den fick vi till skänks lära oss av amerikanerna under upprustningen efter 1934. De anade inte hur den gåvan skulle arta sig."

Vad menar han med det? Hade amerikanerna öppna uppvisningar som bevittnades av militärattachéer eller är det något annat som han avser ?