Hen

[Julianus]

Helt enkelt att elever bör få chansen att lära sig vad som för tillfället anses vara korrekt språk i skrift. Gärna med motivering och diskussion kring varför det är så. För hen har vi serverats att vi ska skriva på och om tillräckligt många gör så kommer det att normaliseras. Inte ett enda råd som tar stöd i hur det redan används i talspråk och informellt skriftspråk. Och återigen om du läser vad förespråkare skrivit ovan. Finns det något som helst samförstånd kring när och hur det skall användas eller inte användas? Det där vi har för alla de redan existerande altrnativen.

[adlercreutz]

Tack! Jag är inte helt säker på att jag förstår problematiken mer än att det är en övergångsperiod och att det därför finns ett svagare samförstånd än för mer etablerade ord. Kommer inte det att sätta sig till sist, likt alla tidigare ändringar av språket? Både vad gäller situationer då det bör användas och motivering till varför.

Jag tror för övrigt samförståndet är större än vad du beskriver det som.

[Julianus]

Jag är inte sämre än att jag kan ändra mig så visst. Vilka av förslagen på Ephraims lista är i stort sett alla ense om går bort? Och vilka är alla ense om funkar? Och därmed lämnar jag debatten.

[Markus Holst]

Vad tror ni, kommer hen att fara knäsatt om 50 år på samma sätt som dom och icke plural böjda verb, eller kommer det att falla in i glömskan likt många andra ord?

[adlercreutz]

Jag är inte sämre än att jag kan ändra mig så visst. Vilka av förslagen på Ephraims lista är i stort sett alla ense om går bort? Och vilka är alla ense om funkar? Och därmed lämnar jag debatten.

Jag har inte sagt att alla är ense. Däremot tror jag många tycker 1.1-1.3 samt 2.1 är helt ok, och min känsla är att den skaran växer. Jag har naturligtvis inte gjort några attitydundersökningar på ett fullvärdigt statistiskt underlag, utan det är som sagt bara mitt intryck - med allt vad det för med sig. Syftet var inte att få dig att ändra dig utan att redogöra för min syn på det.

Vad tror ni, kommer hen att fara knäsatt om 50 år på samma sätt som dom och icke plural böjda verb, eller kommer det att falla in i glömskan likt många andra ord?

Jag är rätt övertygad om att det är ett ord som används av de flesta och att det är en icke-fråga.

[koroshiya]

Vad tror ni, kommer hen att fara knäsatt om 50 år på samma sätt som dom och icke plural böjda verb, eller kommer det att falla in i glömskan likt många andra ord?

Jag tror inte att det kommer ersätta han eller hon, men kommer att ha sin användning.

Vissa meningar kan bli styltigare om man skriver dem på ett sätt så att pronomen inte ingår. I exempel med ryttare, "uppstigande ryttare bör tillse att..." hästatjejerna skulle tycka sådant språk vara rena puniska krigen.

Jag ska ge exempel på mitt användande av den förresten. "Den som bråkar när vi kommer fram till kyrkan kommer att få kvarsittning". Här tror jag att den är demonstrativt, och att det ligger ett underförstått, elev, eller, av er, i meningen.

[koroshiya]

Här ett annat exempel på hur mitt språk har förändrats över de senaste 30 åren.

En anekdot jag hört är om en som kom till Thailand med en kniv, som tullen upptäcke och förklarade att det var ett väldigt allvarligt brott, och att den usla brottslingen fick följa med till en station...

Hade jag skrivit det för 30 år sedan hade det varit den usle brottslingen. I själva verket vet jag precis vem det här var, en ädelstenshandlare från Sverige, och helt klart en man. Man reste till norra Thailand för att få stenar från Burma.

Jobbarna i Burma chansade ibland. Hittade de tillräckligt med fina stenar kunde det göra deras framtid ljus, om de kunde få dem med sig till Thailand.

Men poängen är alltså att språk förändras, och att vi också kan förändra vårt språk.

På så vis ser jag inget problem med hen, det är bara en annan vokal. Man kan kanske jämföra med Stockholm, vem fan hade velat bo där om det inte var Sveriges huvudstad? Liksom, de e holmen me stockarne.

Språk förändras, och man kan inte någon gång säga att det är perfekt som vi har, vilket har gjorts i tråden.

[Ephraim]

Jag ska ge exempel på mitt användande av den förresten. "Den som bråkar när vi kommer fram till kyrkan kommer att få kvarsittning". Här tror jag att den är demonstrativt, och att det ligger ett underförstått, elev, eller, av er, i meningen.

Determinativ brukar man kalla den användningen, när ett pronomen får sin betydelse av en efterföljande bisats: "den som", "det som", "de som" etc. Det är hursomhelst ett bra exempel på ett fall där "den" är helt naturligt om personer i modern svenska.

De gånger jag använder den om människor, tror jag att den alltid skulle komma först i meningen, och är väl då mer som ett demonstrativt pronomen, men jag vet inte.

Demonstrativt "den" brukar normalt uttalas betonat, och det är då exempel som följande:
"Ja, den funktionen är verkligen bra." (men inte den andra)
"Välj den istället!"

Den demonstrativa användningen av "den" är nog lite tveksam om människor.

Jag skulle oftast bara använda det om ickemänskliga referenter som du skrev i ett tidigare inlägg, och det var väl för det ordet skapades. När ändelser försvann orkade svenskar till sist inte längre lära sig vilket kön en massa ord hade.

Det är väldigt lurigt det där med i vilken utsträckning vi kan använda "det" om människor.

"Det" fungerar naturligtvis utmärkt som bestämd artikel:
1a. "Det lilla barnet somnade."
1b. "Det offentliga biträdet begärde paus."

Men kan det användas om människor som personligt pronomen?
2a. "Barnet såg ut som att det ville ha mat."
2b. "Det offentliga biträdet meddelade att det ville ha paus."

Här tycker jag att 2a känns betydligt mer naturlig än 2b. Dels är det nog så att "det" fungerar bättre rent generellt om barn än om vuxna, dels tror jag det hjälper till att barnet här inte har så mycket egen agens, och inte är den som faktiskt gör något.

Här en underbar text om gamla svenska pronomina, som visar att även våran och eran är gamla ackusativformer, medan vår och er är subjekt och, såklart, genitiv. Vad dessa kan heta i dativ framgår inte.

Det beror på genus och numerus men på den fina språkformen "anakronistisk fornsvenska med moderniserad stavning och uttal men bibehållen böjning" kan man tänka sig att det i dativ kan heta ungefär så här:

vårom/edrom söne (maskulinum singularis)
vårre/edarre dottor (femininum singularis)
våro/edro huse (neutrum singularis)
vårom/edrom sonom/döttrom/husom (pluralis)

Man kan notera likheten i ändelser mellan "vårom" och "honom" respektive "vårre" och "henne".

Så vitt jag vet ingår maskulinum och femininum i Utrum. Men viss om du vill hänvisa till en sjuksköterka som den så varsågod.

Bara rent historiskt, på det sättet att maskulinum och femininum har fallit samman till ett enda genus som vi kallar utrum. Det är inte meningsfullt att säga att modern standardsvenska har maskulinum eller femininum som grammatiska genus.

Valet av ”han”, ”hon” eller ”hen” styrs inte av grammatiskt genus annat än möjligen i några stelnade uttrycksformer (”hon” om klockan etc.). Att ”hon”, ”han” och ”hen” kan användas för att syfta tillbaka på huvudord i neutrum ("Biträdet meddelade att hon ville ha paus") visar att valet av dessa pronomen är frikopplat från grammatiskt genus.

Det är inte och har aldrig varit fullt etablerat i vårdat skriftspråk att använda ”den” som i ditt exempel. [...]

Sant tidigare föredrog man könsneutralt han och likaledes könsneutralt denne. I takt med att detta försvunnit som vi ju redan konstaterat har "den" blivit vanligare. Den uppenbara fördelen är att det varken överanvänds eller har någon typ av laddning.

Jag tror att många läsare skulle reagera på "den" i exempel 1 nedan och tycka att det lät konstigt eller kanske lite talspråkligt, så det är nog inte ett bra val för att inte dra uppmärksamhet från budskapet. Givetvis är det också så att många läsare skulle reagera på "hen" i exempel 2, men av andra skäl. Det hade varit intressant att se en undersökning av vilket som irriterar flest och mest.

Exempel:
1. "När ryttaren sitter upp bör den göra så här."
2. "När ryttaren sitter upp bör hen göra så här."

[Markus Holst]

Det är inte och har aldrig varit fullt etablerat i vårdat skriftspråk att använda ”den” som i ditt exempel. [...]

Sant tidigare föredrog man könsneutralt han och likaledes könsneutralt denne. I takt med att detta försvunnit som vi ju redan konstaterat har "den" blivit vanligare. Den uppenbara fördelen är att det varken överanvänds eller har någon typ av laddning.

Jag tror att många läsare skulle reagera på "den" i exempel 1 nedan och tycka att det lät konstigt eller kanske lite talspråkligt, så det är nog inte ett bra val för att inte dra uppmärksamhet från budskapet. Givetvis är det också så att många läsare skulle reagera på "hen" i exempel 2, men av andra skäl. Det hade varit intressant att se en undersökning av vilket som irriterar flest och mest.

Exempel:
1. "När ryttaren sitter upp bör den göra så här."
2. "När ryttaren sitter upp bör hen göra så här."

Alltså blir väl "denne" bäst? Det är oftast mitt spontana förstaval.