Patrik Öbrink skrev: ↑10 nov 2020 07:40
En fråga: Är det ovanligt att en häst har samma ägare från dess att den säljs av uppfödaren till att den går i pension? Om vi nu pratar om hästar med ägare som inte rider själva, hästar som tävlar i större sammanhang med proffsryttare i sadeln. Eller brukar de köpas efter unghäståren?
Det är ovanligt, men det förekommer. Det kräver emellertid att hästen tidigt hamnar hos en ryttare som är intresserad av att göra "hela jobbet". Därför ser man sådana saker med unga ryttare som är på väg upp, där deras första häst kan följa dem hela vägen från lägre klasser upp till OS. En aktuell sådan historia är den danska dressyrryttarinnan Christine Darfour som har ridit samma häst nu sedan den var ung. Sådana ryttare brukar få stora sympatier.
De mera erfarna ryttarna är inte intresserade av att göra det jobbet. De är fullt kapabla att göra det, men vill inte "slösa tid" på att rida unga hästar i små klasser. Däremot finns det oftast sådana hästar i deras stallar, men de tränas och tävlas oftast av någon ung begåvad anställd.
Vår internationelle ryttare Peder Fredriksson har till exempel ett stall på Österlen med mer än 30 hästar. Eftersom han oftast är ute i Europa och tävlar så har han ju en kader ryttare som dels motionerar hans tävlingshästar som inte är med på tävling, men även utbildar och tävlar de yngre hästarna. Den mest kända av hans adepter är Stephanie Holmén som lyckades knipa en världscups-seger på en av de hästar hon utbildar åt Peder.
De internationella tävlingsryttarna är ju som vilka idrottsmän som helst. De flyger från tävlingsplats till tävlingsplats medan personal kör deras hästar kors och tvärs genom Europa i enorma häst-lastbilar. Ofta kommer hästarna till tävlingsplatsen några dagar innan tävlingsryttaren anländer. De stora tävlingarna pågår ju i flera dagar med klasser i olika svårigheter för hästar olika långt i utbildningen. Det är inte ovanligt att en ryttare har med sig 5-6 hästar som denne tävlar under helgen. Någon typ av rekord är nog just Stephanie Holmén som hade med sig 14 hästar till en tävling i Spanien.
(Ett sidospår: För mig, som är intresserad av ridsport som åskådare men är mer bekant med galoppsporten, låter det ovant att prata om 4-7-åringar som unghästar och 9-10-åringar som unga i internationella tävlingar. Galopphästar är unga som 2-3-åringar och blir äldre hästar som 4-åringar. Det är inte ovanligt att topphästar i t.ex. Amerika går till avel redan efter 3-årssäsongen och det är ovanligt att ston tävlar när de är sju år eller äldre (även i Skandinavien). Är hästarna åtta år eller äldre är de "gamlingar". Galoppörer som startar efter att de fyllt tio är ovanligt, men det händer. Rekordet i Sverige tror jag är en 17-åring som startade i en steeplechaselöpning häromåret. Men många fullblod får ju en andra karriär som ridhästar och kan då vara aktiva långt upp i åren.
Jag antar att det tar lång till att skola in en häst i t.ex. hoppning. Hinderhästar inom galoppen brukar också debutera senare, de måste vara minst fyra år innan den får starta över hinder.)
Jag har ju träffat en del hästar som kommer från galoppen, och generellt betraktas sådana i ridsportkretsar som knappt inridna. Deras förståelse för ryttarens vilja är mycket begränsad jämfört med ridhästar i samma ålder, men galoppören behöver ju inte heller förstå samma spektra av signaler. Jag skall inte gå in på detaljer om det, möjligen i en annan tråd, men vi kan ju götta ner oss en stund i hopphästens utbildning.
Ett galoppsprång brukar estimeras till att vara 3,5 meter långt. Det betyder att i låga klasser sätter man hindren på avstånd jämt delbara med 3,5 (7, 10,5, 14, 17,5 o.s.v), det som kallas för relaterade avstånd, så det är enkelt för hästen att komma fram till hindret och få ett bra språng. I större klasser ändrar man på det och bygger hindren dels så stora att en begåvad häst väljer att gå runt, men man ställer dem också på sådant sätt att det är svårt att komma fram till dem med rätt fot först och alltså svårt att ta sig över dem. Det känner alla vi som någon gång sprungit mot ett dike i förhoppning att hoppa över det, igen. Rätt ofta behöver man ta många små små steg mot slutet för att komma fram med rätt fot på rätt ställe så man bekvämt hoppar över. På ryttarspråk kallas det att hästen trampar om, vilket dels tar tid och dels ger ett sämre språng där risken för rivning är stor, men även gör att hästen landar på fel ställe vilket gör att den med stor sannolikhet inte kommer fram till nästa hinder med rätt fot först för att elegent ta sig över det.
Därför ser man hur hoppryttare stegar upp (mäter) avståndet mellan hindren på banorna före start, så de kan fundera på om de skall rida mellan dem på fem korta språng eller fyra långa och hur stor båge de skall ta mellan dem så det passar hästens galopp och även ger hästen en chans att komma rätt på hindret efter det.
Därför behöver hopphästen ha en större och direkt fungerande kommunikation med sin ryttare. Den häst som på kommando inte omedelbart (i samma steg) kan ändra tempo eller steglängd river många hinder eftersom den inte kommer fram till hindret med rätt fot först ("ligger rätt"). Skall du hoppa ett hinder som är 160 cm högt och 2 meter långt fungerar det inte att försöka hoppa av en meter för tidigt eller en meter för sent. Då river du sista eller första bommen och kommer dessutom inte vara beredd när nästa hinder kommer.
För hinderhästen (alltså galopphäst som hoppar steeple chase och liknande) är detta inte viktigt. Dels förloras inte tävlingen av att hästen touchar hindret, dels behöver den inte 3 galoppsprång efter hindret vara i balans och tempo för att snävt svänga vänster, och liknande saker. Det räcker, något förenklat och vanvördigt uttryckt, att galopphästen gillar att springa fort och klarar att följa med de andra hästarna.
Att lära hopphästen att bedöma avstånd till hinder på ett sådant sätt att den är beredd för språng när den är framme, tar tid. Det behövs mängder med språng för det. Kombinerat med att de svåraste tekniska utmaningarna sker vid de största hindren, som i sig är en mental utmaning för hästen, gör att träningen tar många år. Det händer att hästar är med om situationer vid hoppning som får dem att tappa självförtroendet, och så är deras karriär all.
En av de största stigma en ryttaren kan råka ut för, är att slita ut sin häst. Om hästar får det som kallas för belastningsskador, alltså slitage på leder, senor eller skelett som beror på träning och tävling, tappar ryttaren i anseende. Jag tror att man inom galoppen är mera öppen med att sporten sliter på hästens fysik, vilket väl också är anledning att de inte löper i så många år. Ingen av de tidigare galopphästar jag har träffat har varit frisk i kroppen.
