Avel genom historien.

[Markus Holst]

En sann bild av hur det såg ut borde vi kunna få av statyn av st Göran i storkyrkan. Vi kan konstatera att hästarna var mindre förr, men det fanns redan under medeltiden hästar som var större än lanthästarna, men de var få och de var dyra. Jag skall försöka avhandla dem också.

Jag försökte hitta bilder på nutida mongoliska ryttare, men det var svårt. Där borta rider man fortfarande rätt små hästar, uppfödda på exstensiv drift och man rider i rätt säregna sadlar där man främst står upp. Till skillnad från i västvärlden står mongolerna rakt upp och ned, inte framåtlutade som vi gör här.

Den bästa bild jag hittade var på denna man, som nog gjort sig så fin som möjligt innan han fotograferades med sin jaktfalk. Här ser vi en flera decimeter tjock sadel av en konstruktion jag inte sett tidigare, men notera framför allt storleken på hästen!

När vi betänker ridandet på små hästar får vi även betänka att folk var mindre förr.

[Markus Holst]

Jag gjorde en snabb googling om medeltidens stridshäst, destriern, vilket gav att den var runt 150 cm hög, alltså strax över dagens ponnymått. De hästar du ser på hopptävling på TV är runt 170 cm och väger sådär 200 kg mer än sin kamrat på 150 cm.

En destrier från 1600-talet finns uppstoppad på Livrustkammaren, Gustav II Adolfs Streiff. Stommen är förvisso mindre än hästen var i livet, men i vilket fall hade Streiff på grund av sin ringa storlek blivit såld för billiga pengar idag.

[Markus Holst]

Nu skall vi backa tillbaka i historien och se på en annan häst-typ som varit viktig för den europeiska aveln: berber-hästen. Man tror att även denna häst kom med morerna till Europa, men man vet inte säkert. Ibland sägs dess ursprung vara barbaresk-staterna i Afrika, därav namnet, men andra anser att den kommer från iberiska halvön. Vi kan konstatera att ursprunget saknar betydelse, för dess inflytande börjar på den iberiska halvön.

Där finns fortfarande en ras, eller typ, som är rätt opåverkad av fullbloden och som tidigt fick stor spridning över Europa, på grund av sin goda användbarhet. I jämförelse med araben är de iberiska hästarna grövre, mer viktbärande och kvicka i vändningarna.

Som ryttare har man beroende på situationen olika krav på hästen under en. En viktig egenskap är ju att kunna förflytta sig långt och snabbt, och där är araben utmärkt. Ibland vill man emellertid dansa vackert med sin häst, eller slåss man mot man i en skärmytsling, vilket istället kräver vighet och styrka. Vid en skärmytsling behöver vi kunna vända fram och tillbaka i vårt fäktande utan att förlora balansen eller moment. Det kan de iberiska hästarna bättre än många andra, och än idag uppehålls dessa färdigheter på tjurfäktningarna. Jag tycker inte om tjurfäktning men måste tillstå att för att konservera ridkunnande har de gjort stor nytta.

Videon nedan visar hur en vältränad tjurfäktningshäst låter sig manövreras kvickt, elegant och utan dröjsmål. Här är de iberiska hästarna enastående.



De iberiska hästarna spreds snart över Europa och iberiska hingstar började användas på de inhemska stona, vilket ledde till att det runtom i Europa dök upp raser som snart var likvärdiga, mer eller mindre, med de spanska ridhästarna. En del av dessa finns fortfaranade kvar, om än i små och minskande populationer: Frederiksborgshästen och knabstrupern i Danmark, murgese-hästen i Italien, kladrupern i Ungern och några till. Det föddes även upp sådana hästar på Strömsholm under 1700-talet, tyvärr har jag glömt vad man kallade dem. Där ville man även att de skulle ha den genetiskt besvärliga färgen blåskimmel, som ger låg dräktighet, varför aveln väl gick sådär.

Dessa raser var, med dagens ögon, rätt grova och hade gångarter som inte kom så långt i varje steg. Istället var och är de kvicka i vändningarna. De är väl mest kända för att de fanns vid hoven runt om i Europa och där deltog i diverse uppvisningar och ”karuseller”. Med napoleon-erans minskade intresse för adelns levnadssätt, enkelt uttryckt, minskade antalet hov-ridskolor och dessa hästar var inte lika eftertraktade längre varför de flesta raser minskade i popularitet under 1800-talet. Idag finns det entusiaster som kämpar med att bevara dessa idag ofta kallade barock-raser.

https://sv.wikipedia.org/wiki/Barockh%C3%A4st

De iberiska raserna är fortfarande livskraftiga och har de senaste 25 åren börjat röna ny uppmärksamhet även utanför sina hemländer. De är idag delade i två stamböcker, en i Spanien (Pura rasa Española) och en i Portugal (Livro Genealogico Portugues de Equinos). Den spanska varianten kallades i Sverige länge för andalusier men heter idag allmänt PRE medan den portugisiska kallas Lusitano.

En ras skall jag prata lite extra om. 1580 startade ärtehertig Karl II ett stuteri i Lipica, då stavat Lipiza. Dit inköptes 24 ston och 9 hingstar från Spanien, varav en del arabiska fullblod, vilket blev grunden för - lipizzaner-aveln. Framför allt ville man ha vita hästar. Man korsade under främst 1700-talet även in en del andra av ovan nämnda barockhästar, bland annat frederiksborgare från Danmark.

När man då på hovstallet i Wien skulle rida sina hästar med spanskt blod kallade man akademin för Spanska ridskolan och så heter den, som ni alla vet, fortfarande.



Slutligen, en bild på min egen frederiksborgshäst Robust

[Markus Holst]

Så skall vi då ta detta med den medeltida riddarhästen, destriern. Det blir rätt enkelt avhandlat, för man verkar inte veta speciellt mycket om den.

På denna tid var ras-begreppet annorlunda än idag. Ras fanns knappt. Man pratade om hästar från olika ställen. Den napolitanska hästen var känd för det en, den danska hästen för något annat. Någon ras som hette destrier fanns inte. Det var nog mera beteckningen på en viss typ av utbildning, ungefär som vi idag pratar om polishäst eller hopphäst.

Riddarens häst förväntas ju vara stor och stark för att kunna bära den tungt rustade riddaren och ibland med även en egen hel-rustning, men som vi redan konstaterat var hästarna mindre förr. Om man kikar på de häst-rustningar som finns, så passar de på hästar som är runt 160 cm, kanske ned till 145 cm. En modern tävlingshäst av idag är runt 170 cm.

Man kan alltså lite grovt säga hur stora de var, men hur de såg ut är svårare att säga. Det finns en del gamla statyer från tiden, till exempel Sankt Göran och draken i storkyrkan, som ger en fingervisning. Det vi ser där är en grå häst av spansk typ.



Troligen är historien om riddarhästen inte mer spännande än att det var en välutbildad spansk häst, likt tjurfäktarhästen Merlin som ni kan se på filmen här ovan. Kanske var den lite grövre än dagens spanska hästar. Eftersom destrier var en yrkestitel, inte en ras eller häst-typ, kan de nog ha sett ut på olika sätt och troligen varierade idealet genom seklen.

En sentida destrier, även om ordet kanske inte längre användes då, är ju Streiff, Gustav II Adolfs häst vid slaget i Lützen som står uppstoppad på Livrustkammaren. Streiff lär vara av rasen odlenburgare och det vi bland annat vet om honom är att han var vansinnigt dyr: 1000 mark, vid en tid när en häst normalt kostade 50-70 mark. Det motsvarar nog våra moderna OS-hästar som kan kosta över 2.000.000 Euro.

[koroshiya]

...
En sentida destrier, även om ordet kanske inte längre användes då, är ju Streiff, Gustav II Adolfs häst vid slaget i Lützen som står uppstoppad på Livrustkammaren. Streiff lär vara av rasen odlenburgare och det vi bland annat vet om honom är att han var vansinnigt dyr: 1000 mark, vid en tid när en häst normalt kostade 50-70 mark. Det motsvarar nog våra moderna OS-hästar som kan kosta över 2.000.000 Euro.

En räkenskapsbok för en medeltida fogde för Nyköpingsfögderi finns bevarad, och den visar - om jag minns rätt - ungefär samma otroliga skillnader. Det är Raven von Barnekows räkenskaper för åren 1365-67. Det är uppenbart att bara ett fåtal hästar passade som stridshästar.

[Markus Holst]

Destriern fick en lång och mångårig utbildning innan den dög för sitt jobb. Jag skulle gissa att den utbildades i minst fem år innan den var värdig uppdraget. Hästar rids nofmalt in vid tre års ålder. Fem års utbildning på det och hästen är 8 år när den sätts i arbete. Under dessa åren skulle hästen hållas med mat och husrum och dessutom utbildas och tränas av en erfaren man. Priset beror delvis på detta.

Nummerhästen kan sättas in efter, tja, 1-2 års utbildning.

[adlercreutz]

Hur lång tid var destriern sen i tjänst innan den blev för gammal, på ett ungefär?

[Markus Holst]

Hur lång tid var destriern sen i tjänst innan den blev för gammal, på ett ungefär?

Det vet jag inte och det varierade nog, men om han höll sig frisk och inte dog eller skadade sig kunde han nog vara i tjänst i åtminstone 10 år, kanske även 15. Betänk att krig var lika ohälsosamt för dåtidens hästar som för dåtidens soldater. De flesta dog inte i strid utan i umbäranden under fälttågen. Förvisso åtnjöt destriern bättre omvårdnad än nummerhästen, men likväl tog nog hans liv ofta slut under rätt brutala omständigheter. Nämnda Streiff blev ju skadad i Lützen och dog i Wolgast under färden hem till Sverige. Jag vet inte om det var krigs-skadorna som tog ut sin rätt eller om han dog av andra orsaker.

[Hans]

Du triggade mig att kolla stora havremoppar: https://www.prohorse.com.au/blogs/pa/la ... orse-breed

Hoppas jag inte spoilar något.

MVH

Hans

[Markus Holst]

Du triggade mig att kolla stora havremoppar: https://www.prohorse.com.au/blogs/pa/la ... orse-breed

Hoppas jag inte spoilar något.

MVH

Hans

Jag kommer snart att skriva om draghästar.

[Hans]

Jag hade i min okunskap fått för mig att Ardennern var jättestor men den var inte ens med på listan. Ser fram emot mot fortsättningen.

MVH

Hans

[Markus Holst]

Världen behövde inta bara ridhästar, den behövde vagnshästar också. En vagnshäst är inte den häst en bonde drar plogen med och inte den häst stadens åkare körde varor med. Dessa är draghästar och dem tar vi senare. Vagnshästar ser vi framför elegantare åkdon, framför kungens galavagn och framför andra typer av vagnar avsedda för vägtransport.

Dessa hästar hade man lite andra krav på än ridhästarna. De behövde inte vara lika snabba och vändbara, men de måste vara starka och uthålliga. Helst skall alla hästar framför vagnen ha ungefär samma storlek och färg, vilket nog också var ett riktmärke för aveln.

Hur får man då en bra vagnshäst? Jag tror man tar sin lanthäst, lägger på en spansk hingst i några generationer och väljer att avla på de grövsta hästarna. Storlek och tyngd ger dragstyrka.

Det är först när vägar blir på modet som det egentligen behövs vagnshästar, vi säger 1700-talet. Här kan vi se hur en del raser avlas som vagnshästar och andra som ridhästar. Freisern, oldenburgaren, frederiksborgaren och några till gör man till vagnshästar. På dessa korsar man inte in så mycket fullblod som man gör i ridhästen varför vi under 1800-talet runt om i Europa ser tydliga skillnader på ridhästraser och vagnshästraser. När efterfrågan på vagnshästar minskade i början på 1900-talet började man använda fullblodshingstar i aveln även inom vagnshästraserna och förvandlade dem inom loppet av några generationer till utomordentliga ridhästar.

Nu tycker jag att vi har tagit oss igenom de viktigaste delarna av de varmblodiga raserna. Härnäst fortsätter vi med kallbloden.

[Markus Holst]

Innan vi fortsätter skall vi göra ett tillfälligt stopp och prata om stamböcker. Sedan slutet av 1700-talet har man känt ett behov av att dokumentera vilka individer som ingår i en ras. Bland de första ut var det engelska fullblodet, 1791, men även den danska frederiksborgshästen började dokumenteras tidigt och med tiden följde den ena rasen efter den andra efter.

Det är lite svårt att definiera hur gammal en ras är. Antingen menar man, som med det arabiska fullblodet och en del andra raser, från när de en gång i tiden troligen först särskildes från andra hästar. Man kan också mena när en ras första gången omtalades som just en ras, och man kan avse när den första stamboken upprättades. Ibland går detta hand i hand och ibland skiljer det sig kraftigt.

Den största överensstämmelsen mellan dessa finns på av människan skapade raser. Där är ju det engelska fullblodet ett praktexempel, men även nya raser som ”svensk ridponny”, som ju inte fanns innan man på 1990-talet bestämde sig för att avla fram dem genom att mixa ihop ponnyer från olika raser.

Nu skall vi komplicera det genom att prata om öppna och stängda stamböcker. Det sista är lättast att förstå. Det betyder kort och gott att för att en häst skall kunna bli stambokförd i stamboken krävs att båda dess föräldrar redan finns med i den. Individer av annan ras godkänns inte. Detta är vanligast på raser där man av olika anledningar vill bevara enheten inom rasen, till exempel arabiska fullblodet, gotlandsrusset eller lipizzanerhästen.

Öppen stambok kan betraktas som att man håller på att skapa en ras och därför tillåter att hästar från vissa andra stamböcker får lov att registreras. Dit hör de flesta av de raser och stamböcker som idag används inom ridsporten. De är oftast öppna för andra varmblodsraser av ridhäst-typ och för engelskt fullblod, ibland även för arab. Där är man mera intresserad av att ta fram hästar som köpare vill ha, än att tvunget bevara speciella blodslinjer. Stambokstillhörigheten kan i dessa raser mera betraktas som folkbokföring än som genetiskt register.

Vilket är rätt och vilket är fel? Det beror helt och hållet på vad man vill med aveln. Det lustiga är att dessa skillnader sitter automatiskt i hästfolks medvetande. Den häst vars mamma är svenskt varmblod och pappa är engelskt fullblod betraktas av alla som ett svenskt varmblod. Ingen skulle hävda att det är ett fullblod, helt enkelt för att varmblods-stamboken är öppen för fullblod men fullblodsboken stängd. Om vi istället har en häst vars mamma är nordsvensk häst och pappan svenskt halvblod betraktar alla hästen per automatik som en korsning, eftersom stamboken för nordsvenskar är stängd och nordsvensk inte är godkänd i varmblodens stambok.

Härutöver finns det olika typer av ”halvöppna” stamböcker, där hästar som har ett visst antal registrerade förfäder kan få vara med. På det viset kan ändå andra raser långsamt komma med. I frederiksborgs-boken lär det till exempel inte vara tillåtet med hästar vars ena förälder är fullblod, men om det finns ett fullblod i generationen innan dess, är det OK.

[Markus Holst]

Så skall vi då titta på kallbloden, det som normalt kallas för arbetshäst.

De hästar vi tittat på hittills, full- och varmbloden, har ju i stort sett varit överklassens hästar. Därför finns det mycket äldre dokumentation och också mera, låt oss kalla det, ordning och reda på raserna. Bönderna fortsatte länge att göra som de alltid gjort och hade sina hästar på skogen så fick de avla sig bäst de ville. När det blev omodernt att ha dem på skogen, vilket nog sammanfaller med laga skifte, var man fortfarande inte så noga med avel utan betäckte med grannens hingst, typ, såvida man inte var osams med grannen.

Därför var det länge de ursprungliga lantraserna som fanns på landsbygden. Något annat behov av hästar fanns inte. Vi kan för enkelhetens skull hålla undan arméns krav på hästar.

Det är egentligen bara under 100 år som den stora arbetshäst vi känner till var en självklarhet på landsbygden. Den kom med skiftesreformen, med mekaniseringen av jordbruket och med den begynnande industrialiseringen. När åkerlapparna blev större och man kunde köpa större redskap kom ett behov av kraftigare dragare. Fram tills dess hade oxen gjort det mesta drag-jobben på gården. Hästen användes för ridning och för klövjning.

Klövjning betyder kort och gott att hästen bär saker åt oss. I väglöst land är det ett smidigare sätt att få med sig saker än att låta hästen dra det.

Men så blir det alltså 1800-tal och plötsligt är de där: De stora tunga sävliga kallbloden. Alla raser verkar härstamma från ungefär samma område: Den mellaneuropeiska Atlantkusten. Hästarna kommer från ardennerna, Flandern, Normandie med flera ställen, och även Danmark. Här fanns populära hästar redan innan man började avla på tunga kallblod. Napoleon lär ha använt hästar från ardennerna i sina arméer då de skall ha varit utmärkta ridhästar, men så började man istället avla på tyngd och styrka.

Har ni läst de tidigare inläggen förstår ni vad som nu händer runt om i Europa: Man köper in bra hingstar från dessa områden och använder dem på de inhemska stona av lantras. Så gjorde man inledningsvis i Sverige. Man hämtade Clydesdale-hästar i England (som tillkom genom importerade hingstar från Nederländerna och inhemska brittiska ston) och dessa fick betäcka de svenska lantras-stona. Denna första svenska kallblods-avel startade på gården Stora Levene i Västergötland, varför rasen kallades Levene-häst. Levenehästen var förhållandesvis liten, runt 150 cm, ofta brun med mycket vitt på ben och i panna, i färg ungefär som clydesdale-hästarna fortfarande ser ut.1882 fanns det en stambok och levenehästen kämpade på rätt bra, tills den i början av 1900-talet blev utkonkurrerad av den större och starkare ardennerhästen. År 1942 premierades den sista levene-hingsten och 1972 avled den sista renrasiga levenehästen.

När ardennern kom hände det ovanliga att man importerade en hel hästras, alltså både hingstar och ston, och slutade använda lantras-stona i aveln. I Sverige ledde det till att många lantraser försvann och idag endast gotlands-russet finns kvar. Orsaken till detta är i viss mån politisk, då svenska staten införde ett ”handjursbesiktnings-tvång”, inom hästeriet kallat hingstbesiktnings-tvång infört 1913, vilket ledde till att bara av staten godkända handjur fick användas i avel. Tanken var god; man ville utveckla jordbruks-näringen men beslutet har i Sverige gjort att många gamla raser, såväl hästar som kor, får och svin, är försvunna. Om detta har betydelse annat än för historienördar vet vi väl egentligen inte, men jag kommer i ett senare kapitel att nämna en del problem som sådana beslut kan skapa.

I andra länder, till exempel Storbritannien, fattade myndigheterna inte denna typ av beslut varför man där har kvar mängder med gamla raser parallellt med de nyare och effektivare raserna helt utan att engelska bönder och konsumenter har lidit mer än svenska

Det var inte bara i Sverige som ardennern blev populär. Den finns i mängder med länder och är nog världens mest spridda kallblodiga ras. Den svenska ardennern stammade från de mindre bergs-ardennern och var med dagens mått inte speciellt stor. Ofta är de 155-160 cm, alltså drygt en decimeter lägre än dagens tävlingshästar i ridsporten, men den är desto grövre med grovt skelett, grova leder, bred bringa och mycket tyngd.

Det var viktigt att arbetshästen var billig i drift. Därför har de alla låg ämnesomsättning och klarar sig på lite mat, så lite att det idag är sällan man ser en ardenner som inte är tjock.

Många raser runtom Europa var större än vår ardenner. I England finns enormt stora hästar. Shire-hästen är ofta över 180 cm. Clydesdale-hästarna får inte vara under 173 cm om de skall stambokföras. Även percheron-hästarna kan vara stora. Vad som är nytta och vad som är status i hästarnas storlek är svårt att säga.

Kallbloden fick en kort storhetstid. Efter andra världskriget var de i stort sett borta efter att ha täckt upp ett 150-årigt glapp mellan oxe och traktor. Idag lever de kvar som nostalgiska raser med entusiastiska uppfödare, men det är svårt att få hästarna sålda och ännu svårare att få vettigt betalt för dem. Tyvärr finns det ingen lukrativ sport där dessa hästar är efterfrågade.

En gammal bonde uttryckte det fint när vi pratade om att bruka med häst gentemot att bruka med traktor. Han menade att ingen arbetshäst är avundsjuk på traktorn. De går gärna i hagen medan traktorn drar plogen. En annan tänkvärd kommentar kommer från en gammal bond-hustru som kommenterade övergången: Jag har aldrig sett min gubbe klappa traktorn.

Under sin storhet påverkade kallbloden många andra raser, som fick ”ardennerkomplex” varför man försökte få dem lika stora och starka som ardennern. Detta jag skall skriva om härnäst.

[Markus Holst]

Nu till ardennerkomplex. Det är ett ord jag uppfunnit själv. Bakgrunden är följande:

I Sverige finns en massa små lantraser. Dessa blir omoderna när ardennern gör entré, varpå envetna uppfödare går samman och försöker ge den inhemska hästen samma egenskaper som den starka och duktiga ardennern. I de nordiska länderna är detta ett tema som förekommer inom de flesta inhemska lantraser. Det sker aldrig på Island som på grund av sin ovanliga häst-politik aldrig upplever konkurrens av ardennern. Mer om detta längre fram.

Därför ser vi i början av 1900-talet en imponerande flora av olika sorters hästar och häst-typer inom länderna. Man hade länge försökt att skapa sig bättre hästar genom att leta de bästa hästarna i sin närhet men även genom att importera stora och starka hästar. Med lite olika startpunkt enar man sig inom länderna för att avla fram en egen inhemsk arbetshäst, vilket skapar tre raser: Den nordsvenska hästen, den norska dölehästen och den finska hästen. Även den lite mindre norska fjordhästen drabbades av samma sak och blev allt grövre för varje generation.

Nu går det fort. På rätt få generationer ökar hästarna i styrka och storlek från under 130 cm till över 150 cm, men lyckas ändå se ut ungefär som de alltid har gjort. En nordsvensk häst är frånsett storleken mycket lik ett gotlands-russ. Tyvärr gör ju denna inom landet likriktade aveln att alla våra lokala raser försvinner. Allt blir nordsvensk häst, förutom gotlandsrusset som trots att det år 1922 bara fanns sju individer kvar har lyckats överleva på sin ö.

Behovet av starka dragare gjorde att dessa inhemska raser växte för varje generation och snart, nästan, kunde mäta sig med ardennern i prestationshänseende. Detta är vad jag menar med ardenner-komplex.

Så kommer traktorn in på bred front, varpå ardenner-aveln i stort sett upphör i Norden och de stora tunga inhemska hästarna står utan köpare. Då börjar en annan intressant utveckling: Nordiska bönder har länge varit intresserade av travsport. Man tävlade med sina arbetshästar, mest på vinterfrusna sjöar. Där rönte de riktigt stora och tunga hästarna ingen framgång, de var för långsamma, men trots att man inom raserna haft ”ardennerkomplex” fanns det fortfarande mindre och rörliga hästar, mera lika de ursprungliga typerna, fast kanske lite större. Dessa smäckrare hästar travar bra och blev snabbt poppis varför de ursprungliga nordiska kallblods-raserna idag huvudsakligen består av sådana och man använder dem främst för trav-sport. Den nordsvenska hästen delades för säkerhets skull i två avelsföreningar 1964: En för brukshästar och en för travhästar. Den förra typen är idag i utdöende.

Organiserade travtävlingar för kallblodiga hästar i stor skala är en nordisk företeelse. I andra länder är travsporten helt inriktad på varmblodiga hästar, vilket ju även är vanligast i Sverige.