Det var ju faktiskt inte med vilje han bidrog till "påläggskalvens död", hade det varit så hade han slagit ihjäl honom direkt och inte bara förödmjukat honom.
"Låter döda Mims son" låter som om Turin bestämde sig för att avrätta den stackars dvärgen, vilket han inte gjorde. Sedan ska man komma ihåg att Mim inte var mycket bättre än Turin heller, med tanke på att han bröt sitt löfte och orsakade Turins död.
Belegs död var faktiskt en olycka, Turin var ju inte ens medveten om att det var Beleg förrän efter han hade dödat honom.
Turin gjorde faktiskt allt han kunde för att förhindra Nargothrods fall, så jag förstår inte hur han skulle kunna vara ansvarig för det. Att han inte räddade Finduilas berodde att han var "hypnotiserad" av Glaurung.
Varken han eller Nienor (hans syster) visste om att de var syskon förrän Glaurung dog, eftersom Nienor hade tappat minnet och han inte kände igen henne.
Och vad gällde Brandir, så var det naturligtvis fel att döda honom. Men är reaktionen så underlig när man tänker på att Turins fru precis hade dött och att han just fått veta att hon var hans syster?
Man får mycket bättre förståelse för Turin efter att ha läst "Unfinished tales".
En av mina favoritepisoder i Tolkiens böcker är när Tuor och Voronwë möter Turin under sin resa till Gondolin, det ger mig alltid rysningar.
)
) till Doriath och gav det till Thingol(precis innan han kastade sig själv i havet). Thingol fick den lustiga ideen att be Norgrods dvärgar att sätta fast Silmarillen som Beren och Luthien snott från Morgoth på Nauglamir. 
. Jag får väl se om det ändras när jag tagit mig igenom den längre versionen av hans berättelse 
