Flottans attackdykare

[Vysotskij]

Ja, fram till slutet av sjuttiotalet fanns såväl attack- som röjdykare i flottan. Sedan dess (liksom dessförinnan) har kustartilleriet attackdykare.

Skillnader i uppgifter, uttagning, taktik och materiel mellan adyk i flottan och KA kan andra bättre än jag.

[harryjohan]

Skillnaden mellan Flottans A-dyk och KJ's är stora. Flottans A-dyk opererade som självständiga små enheter, baserade på ett dykpar. Ett dykpar med dubbelkajak kunde operera själva i dagar, alla A-dykare var gruppchefer. Därav möjligheten till snabba förflyttningar. Om behov fanns kunde ett par eller flera par bilda en enhet. KJ's A-dyk arbetar under plutonchefer. Fysiska och psykiska utbildningen var mycket krävande, kan intygas av en som varit med. Flottans A-dyk utförde informationsinhämtning samt attacker/sabotage. Flottans A-dyk det enda jägarförband som inte bar basker utan formellt klädda som andra flottister - "behövs inga yttre attribut för att veta vilka ni är". Därför är Guillous Hamilton mycket lik verklighetens Flottans attackdykare. Det finns inga likheter mellan röjdykare och Flottans A-dykare. Flottans A-dyk var rel anonymt förlagda i Stockholms skärgård på 70-talet. Flottans A-dyk låg formellt förlagda under U-båtsflottilj. Flottans A-dyk fick omfattande jägarutbildning för sommar såväl som vinter.

[MD650]

Välkommen till forumet Harry!

[Vysotskij]

Försiktig hint till moderator: Borde inte denna tråd ligga i avdelningen Svenska förband?

Kanske kan fler besökare där sprida ljus över saker och ting, exempelvis varför detta tydligen närmast SF-liknande förband avvecklades.

[MD650]

Försiktig hint till moderator: Borde inte denna tråd ligga i avdelningen Svenska förband?

Kanske kan fler besökare där sprida ljus över saker och ting, exempelvis varför detta tydligen närmast SF-liknande förband avvecklades.

Flyttat och klart!

[A2Keltainen]

Flottans grodmanskurs 1954

[...] Vi började den 1/7 1954 på Skeppsholmen och de första dykningarna ägde rum i den lilla bassängen i badhuset. [...] Utbildningen fortsatte på Märsgarn, där vi bodde i Flygarvillan. Dykningar ägde rum vid bastun på Vitsgarn. Syrgasapparaten, som användes första året, var ”Mark IV Amfibian” och krävde, att man andades med djupa andetag. För övrigt övades simning, kanottjänst, sprängtjänst, signalering o.s.v. Kvällstjänst hade vi fyra gånger per vecka mellan kl. 18-21, huvudsakligen fysisk träning. Utbildningen avslutades med tillämpad övning under en vecka. [...] Efter 1955 byttes till beteckningen attackdykare.

Flottans Män
Nr 4, 2012

http://www.flottansman.se/uploads/forbu ... 4-2012.pdf

[A2Keltainen]

År 1961-62 utbildades i flottan en grupp attackdykare. Från början var gruppen 25, av vilka 10 fick sitt certifikat. Utbildningen startade vid dyktanken i Karlskrona under ledning av kaptenen Rolf Hamilton och fortsatte på Märsgarn med dåvarande löjtnanten Gunnar Rasmusson som kurschef. Som bas utnyttjades dvärgubåten Spiggen, som inköptes till flottan 1958 och var i tjänst in på 1970-talet.

Flottans Män
Nr 3, 2012

http://www.flottansman.se/uploads/forbu ... 3-2012.pdf

[A2Keltainen]

A-slupen Moses

A-sluparna byggdes som inspektionsbåtar för kustbefästningarna. Moses byggdes på Furusunds varv under stort hemlighetsmakeri för flottans attackdykare och fanns inte med i några officiella papper

http://blogg.forsvarsmakten.se/veteranf ... terar-sig/

[A2Keltainen]

Marinens attackdykarskola flyttade till Märsgarn i mitten av 1950-talet så när BA kom dit i juni 1966 var verksamheten väl etablerad. Det hade naturligtvis, som brukligt börjat strax efter nyår samma år, med inryckning i Karlskrona, grundläggande dyk och FU. Femtiofyra entusiastiska sökte röj- och attackdykarutbildning det året. Av dessa antogs 20 till a-dyk varav slutligen 7 stycken examinerades året efter.

BA berättar också om utslussningar ur ubåt genom torpedtub och har flera gånger slussat ur miniubåten Spiggen.

Slutövningen gjordes som en nattlig landsättning med Hkp Vertol plus 3 mil marsch före dykanfall mot slussen i Södertälje. Grabbarna var nu så samtränade att övningen genomfördes utan komplikationer och befälen var nöjda, vilket innebar att de sju som var kvar fick examen samt hängsmycket ”Moses” den 20:e september 1967.

Bengt Arne Runnerström, attackdykare 1967, berättar
Hans Örnhagen
Signallinan
Nummer 27, 2010

http://www.sdhf.se/SIGNALLINAN%2027.pdf

[A2Keltainen]

Det var dags för att genomgå grundutbildning samt uttagning till A- dyk. Vi ingick i ett s.k Submarinkompani (Sparre i Karlskrona) tillsammans med övriga värnpliktiga som skulle in i sjötjänst. Av dessa så var vi cirka 80 st. förväntansfulla optimister preliminärt uttagna som ville försöka att bli en av 15 st. värnpliktiga att genomgå ett års utbildning i dykning med luft, syrgas, navigering, sprängtjänst, upplärning med flera olika vapen (K-pist, AK4, GRG, KSP, Pansarskott, Pistol) och mycket fysisk träning. Vad vi inte visste då var att vi skulle bli den sista gruppen värnpliktiga som genomgick denna utbildning. På grund av besparingar i Försvaret drogs utbildningen in.

Det var en exklusiv utbildning med tanke på att det stora antal som antogs och de få som klarade av att genomföra utbildningen till godkända Attackdykare. Vi var 12 st. värnpliktiga och 3 st. stambefäl som blev godkända av totalt 80 antagna till utbildningen. I vår utbildningsgrupp ingick 5st. stambefäl (Valkonen, Fernström, Brännström och Carlsson samt en från KA, som jag inte har namnet på). De deltog i nästan alla våra aktiviteter. Det var vissa nattövningar som de inte behövde delta i. De jobbade inom U-båt, Belos och KA. Uttagningen i Karlkrona bestod i olika dykaktiviteter i bassäng och utomhus, fysiska tester, teoretiska prov samt en grundlig läkarundersökning av Claes Lindemark (som 31 år senare kom att bli min Svärfar).

Tre månader senare var det dags att bli förflyttade upp till den ö som skulle vara vår hemmabas resten av utbildningen. Ön heter Märsgarn och ligger utanför Berga Örlogsskolor i Hårsfjärden. Vi tillhörde 1:a Ubåtsflottiljen. Det skulle komma att bli mycket dykning med luft, syrgas, terränglöpning och paddling i Klepper Aerius II kajaker framöver... en fantastisk havskajak att paddla i grov sjö med. Den hade använts till olika expeditioner tidigare bl.a långpaddling över Atlanten. (Jag skaffade en egen Klepper efter lumpen som jag använde i 9 år).

Skrovet bestod av en gummi impregnerad väv med två uppblåsbara ”flytkuddar” längs med övre delen. För och akterdel byggdes ihop med spant och underdel var för sig som sedan stoppades in i ”skrovet”, rodret sköttes av den som satt längst bak i kajaken, ett kapell spändes över sittbrunnarna och vi satt på antingen ryggsäckar eller egentillverkade sittdynor av frigolit. Kajakerna förvarade vi i ”kanot skjulet” och ibland packade vi ner dessa i de bärbara väskorna som hörde till.

Uppstigning 06.00 på morgonen med 1 timmes fysträning, sedan frukost. Terränglöpning eller gymnastiska övningar beroende på vad vi gjort dagen före, när vi hade kommit hem efter nattövningar blev det ingen löpning endast gymnastik . Ordinarie tjänstgöringstid/dag var från 06.00-21.00 men ofta längre. Torsdag morgon behövde vi inte stiga upp 06.00 en sorts sovmorgon fram till 07.00 och onsdag kväll hade vi inte kvällstjänst, men ibland kunde det bli förändringar även på det.

En episod som jag speciellt kommer ihåg var när vi kollade vårt schema och vi skulle ha ”sprängtjänst” på torsdagen, något som oftast betydde lugn fysisk aktivitet. Så vi bestämde oss för att ta pendeltåget in till stan på onsdag kväll, kul hade vi och sent blev det. Något vi inte hade räknat med var att våra befäl också hade uppmärksammat att vi tog en ”festkväll”. Så på uppställningen dagen efter fick vi beskedet att det var schemaändring... Vi skulle, som befälet sa, ha övning i att ”angöra en kust”. Efter att ha packat kajakerna ombord på dykbåten fick vi sätta oss nere i kajutan för att ha dykteori. Vi hade ingen aning om vad detta skulle bli. Inte speciellt fräscha var vi efter gårdagen och att sitta nere i kajutans värme samtidigt som det gungade kunde få vem som helst att ”inventera”. Men i alla fall så släppte de av oss utanför Utö och sedan var det bara att ta sig hem. Faktiskt kändes det som en lättnad att få komma upp i friska luften igen och sätta sig i kajaken. Det här skrattades det gott åt när vi muckade och befälen berättade sin version av varför det blev som det blev.

Vi hade hårda, men rättvisa befäl. Det förekom inte någon ”kadaver disciplin” det behövdes inte, vi var tillräckligt motiverade för våra uppgifter ändå, men givetvis fanns det tillfällen med ”bestraffningar” i form av fysiska aktiviteter om vi inte hade skött vår del. Vi hade alla stor respekt för våra befäl både på grund av att dessa oftast själva var med under träningar och för deras stora kunnande.

Det fanns också alltid en dykläkare till hands, dessa var läkare som gjorde sin ”repmånad” så det blev en ny varje månad. Vi hade en hel del dykteori tillsammans med dessa och våra befäl. I vår utbildning ingick också en månads vinterutbildning i Boden (januari), vi bodde i ”Älvlägret” tillsammans med Armens Fallskärmsjägar skola FJS. Där blev det till att åka skidor på ”vitablixten”, dra pulkor och spåra i -18 grader. Det var väl inte riktigt det som vi längtade till... men i februari var vi tillbaka igen till vår ”egen” ö, Märsgarn. Under vintern blev det en kombination av träning inomhus (Torvalla badet i Handen och träningshallen på Berga) och utomhus, löpning, skidåkning, marscher, teori, sprängtjänst, skjutövningar m.m. Så fort det blev läge (isfritt) så startade dykningarna och paddlingen igen, något som vi alla såg fram emot!

Luftdykningen bestod av dykning med AGA helmask och vanligt cyklop ner till 50 m djup. Vi fick utbildning i ”stråksökning” och ”rutsökning” för att kunna genomsöka t.ex. en hamn. Kommunikationen sköttes med hjälp av ”Ibsofon” (vid helmask) och linsignaler vid vanlig dykning. Vi hade två typer av dräkter vid luftdykning. En ”Poseidon” torrdräkt, som vi kunde väga av oss direkt med och en neopren våtdräkt. Då vi dök med våtdräkt använde vi Fenzyväst för avvägning.

Syrgasapparaten var ett slutet system bestående av ett kalkfilter på ryggen. En ”lunga” fungerande både till avvägning och som ”syrgas depå”. På framsidan fanns 2 st. små tuber på 0,8 liter ren syrgas vardera och en ”by- pass ventil för att pytsa i mera syrgas till ”lungan”. Kalkfiltret absorberade den koldioxid som fanns i utandningsluften och den syrgas som blev över gick tillbaka in i ”lungan” igen via backventil. Det var väldigt viktigt att var och en kontrollerade sin egen utrustning före dyk med tanke på rent kalk i filtret och att backventilerna fungerade. För om inte dessa fungerade fick man en förgiftning av koldioxid med kraftig huvudvärk som följd.

Vid en av utslussningsövningarna från ubåt (Sjölejonet eller Sjöhästen) så hände just detta att en av oss fick koldioxid förgiftning. Han fick både huvudvärk och permissionsförbud närmaste helgen då han skulle hem. Själv lyckades jag med att glömma min sprängattrapp så jag gjorde Ceder sällskap på ön den helgen. Utslussningen utfördes i slussen upp igenom tornet. Vi var två stycken i tornet åt gången så det blev ganska trångt. Via en benledarmikrofon mot tinningen skötte jag kommunikationen med utslussningsledaren nere i ubåten, vid vår slussning (Valkonen och jag). Sedan skulle man sköta spakarna för ”fyllning, länsning och luftavlopp”. Vattnet steg in nerifrån i slussen och vid en bestämd nivå startade vi syrgas andning, vilket innebär att man drar tre djupa andetag med syrgas för att skölja ur kvävet ur lungorna. Om inte detta görs och man sedan dyker sig ”tom” på syrgas så kommer man att bli medvetslös på den sista inandningen eftersom då kvävehalten blir för hög i säck och lungor. När trycket i slussen blivit lika högt som i vattnet utanför öppnades luckan och man drog sig upp genom tornet via lejdaren. Efter det var det att teckna ok framför periskopet på cirka 6m djup. Vi dök sedan vidare
på kompass tills vi kom närmare strandlinjen då vi dök på djupkurvor. Det här var en solig dag mitt i sommaren och vår instruktion var att vi skulle ta oss in i en speciell vik så långt som möjligt för att sedan resa oss upp och gå över till andra sidan av ön där vi blev upplockade av en båt. Det var en ganska lång vik med fin sandbotten och vi dök in till cirka 1 m djup. Inga bubblor syntes så ingen hade sett oss. Vi reste oss upp tog våra simfenor i händerna och gick förbi några som låg på stranden för att sola. Vi sa ingenting när vi gick upp genom skogen. Kan tänka mig att de blev överraskade, för att inte tala om ifall detta hade hänt några år senare efter incidenterna U137 och pådraget i Hårsfjärden!

Eftersom ren syrgas blir giftig vid djup överstigande 10m så var det inte tillåtet att dyka djupare än 8 m. Personer olika flytförmåga under vattnet, vilket innebar att man fann sitt eget ”ideal djup”. Jag låg gärna på cirka 3 m medan min dykkompanjon låg lite djupare. Dräkten var en typ torrdräkt av starkt material (gummi impregnerad väv), som vi kunde ta oss fram med också krypande i terräng. Den bestod av byxa och en överdel som överlappades av en gummigördel och den rullades ihop och tätades av ett ”Pirellibälte”. Syrgasutrustningen kunde vi transportera med oss i kajaken.
Navigeringen under nattdyk utfördes med hjälp av kompass som hade självlysande färg och sedan var vi också tvungna att gå upp till ytan emellanåt för att göra observationer. Något som försvårade orienteringen under vattnet är att ljudvågorna i luft färdas med en hastighet av cirka 300m/sek och i vattnet med 1500m/sek. Detta gör att det inte går att bedöma ett avstånd på samma sätt som på land och man får förlita sig på erfarenheten av hur snabbt man simmar under vattnet, alltså hålla koll på klockan. Observationer på ytan innebar att man befann sig så lite som möjligt ovanför, lite av huvudet och cirka halva cyklopet.

Vi var också tvungna att lära oss en ny teknik att tömma cyklopet från vatten eftersom bubblorna kunde visa var vi fanns. Detta gick till på så vis att man ”drog” in en mindre mängd vatten via näsan och sedan svalde det, kändes inte speciellt fräscht i bassängen under uttagningen i Karlskrona med en hel drös nyinryckta som simmade omkring ovanför oss... I utbildningen ingick även att kunna ”droppas” från helikopter i 30 knops hastighet från 10 meters höjd. En övning som vi inte behövde göra på grund av en tragisk dödsolycka något år tidigare då en värnpliktig landade på ryggen och krossade lungorna vid nerslaget i vattenytan. Vi fick hoppa från hopptornet på grannön Vitsgarn istället och rulla i från gummibåt i full fart.

De primära uppgifterna för attackdykarna var att söka föremål på botten, rensa förtöjningsplatser, förstöra sjömärken, radarstationer, fyrar och förråd samt att spana bakom fiendens linjer. Vår personliga vapenarsenal var kniv & K-pist (K-pisten fungerade även att dyka med och använda igen då man kom upp på land). När vår utbildning var färdig och vi blev erkända som Attackdykare avslutades det med en slutövning som startade i Västervik och avslutades norr om Norrtälje. Vi paddlade 70 km varje natt i 5 dygn, fick ut sjökorten kl.17 varje dag och satt i kajakerna 12-15 timmar varje natt. Maten förvarades i ryggsäckar som vi satt på när vi paddlade och under dagen gjorde vi bas på någon ö. Framme vid slutmålet skulle vi utföra olika uppdrag som B-styrka mot Kustjägarna, i form av olika typer av sabotage. Det var omväxlande väder under de 5 nätter vi paddlade. Regn, stiltje, stjärnklart, åska och ALLTID en motvind som startade på tidiga morgontimmarna när vi var som mest trötta. En härlig känsla var det i alla fall när vi hade gjort klart sista distansen och uppdraget.

Ja, det var lite om vad som ingick och kunde hända under utbildningen, omväxlande och intressant. En mycket bra sammanhållning i gruppen, alla trivdes med vad vi gjorde.

Marinens Attackdykare (A-Dyk) 1977-78
Per-Åke Karlsson
Signallinan
Nummer 28, 2011

http://www.sdhf.se/SIGNALLINAN%2028.pdf

[A2Keltainen]

Dagen för MUCK. Visst hade vi alla en längtan efter denna dag men också ett visst vemod. Vi skulle gå på förlängt övningsuppehåll sa vissa, vi skulle ut i det civila helvetet sa andra. En dikt jag hittade på en toalettdörr i en av jägarplutonernas baracker gav sin alldeles egna beskrivning av det som väntade:“Vi fruktade Jägarmarschen. Alla klarade den inte.
Vi fruktade övning ishav. Alla klarade den inte.
Vi fruktade distanspaddlingen. Alla klarade den inte. Vi fruktar det civila livet...”

Samma vecka som vi muckade fick alla på attackdykartroppen samma fråga: ”Är du intresserad av att förlänga din tid i det militära?” På A-dyk detta år hade vi ett gäng killar som vid mönstringen blivit uttagna att göra värnplikten som Flottans attackdykare och mot slutet av utbildningen var det två av dem som fanns kvar. Året 82/83 var det sista året som Flottan utbildade attackdykare. Deras utbildning skedde till största del i Kustjägarskolans regi och skiljde sig inte nämnvärt från vår utbildning, men de hade två månader längre utbildning och dessa två utfördes under Flottans ledning på Berga Örlogsskolor. Eftersom alla Flottans attackdykare förutom Hult hade avskilts från utbildningen av olika anledningar fanns inte manskap nog att genomföra de två sista månaderna som krävdes för att kunna krigsplaceras som attackdykare inom Flottan. Det behövde snabbt rekryteras från Kustjägarskolans årskull av nyutbildade attackdykare.

Det behövdes en fulltalig attackdykargrupp om sex man för att genomföra kursen som den såg ut 1983. Vi som tackade ja och kom att utgöra gruppen var Ahlgren, Dahlberg, Hult, Jansson, Westerberg och undertecknad förstås. Vi blev anställda inom Flottan med en lön som för oss på den tiden var väl tilltagen. Vi fick nämligen lönetillägg varje gång vi dök, åkte ubåt eller låg ute i fält, vilket det givetvis blev mycket av. Så när vi stod där på kaserngården vid vakten på KA1 och hörde de klassiska orden: ”Attackdykartroppen årskull 1982 -83! På förlängt övningsuppehåll. Höger vänster om. Marsch!” splittrades visserligen troppen men vi som hade accepterat att fortsätta i grönkläder ilastade omgående i en bil som tog oss till BÖS, Berga Örlogskolor, ett par mil söder om Stockholm.

På BÖS började allt om från början. Med civila kläder fick vi ställa upp för att återigen hämta ut våra persedlar, vapen och övrig utrustning. Det började inte bra. Från att just ha muckat som krigsplacerad attackdykare, till att åter bli behandlad och känna sig som en beväring. Och även om frågan inte uttalades så undrade vi alla vad vi hade givit oss in på? Den känslan försvann dock fort. Vi inkvarterades i en del av regementet som låg lite avskilt och allt var nytt, spännande och helt olikt vad vi var vana vid från KA1. Det var flottister överallt och vi kände att vi stack ut ur mängden när vi jämförde oss med deras, som vi kallade det, Kalle Anka-kläder. Även de som synade kängputsen eller huvudbonaden skulle absolut vara benägna att hålla med.

Vid den här tiden hade Kustjägarskolan under ett par års tid fått mycket uppmärksamhet i olika medier. Det var U137, ubåtsincidenten i Karlskrona skärgård; ubåts jakt i Horsfjärden; skriverier om pennalism; övningar med Tolkskolan och såklart vår slutövning på Gotland några veckor tidigare. Allt detta gjorde att de flesta stannade upp när vi passerade med våra baskrar och blänkande kängor. Jag vet inte hur många tusen flottister som utbildades på BÖS vid den här tiden, men det förekom aldrig att någon sa något opassande till oss. Vi hade ofta ont om tid och var tvungna att gå före i matkön men fick ändå aldrig höra något bakom våra ryggar.

Tills en dag då vi fick vi veta att vi inte längre skulle tillåtas bära basker, det hade tydligen väckt viss irritation på högre ort. Det kunde vi naturligtvis inte acceptera, så vi sökte upp chefen för Berga Örlogskolor. Jansson och jag tänkte att det är lika bra att ta tjuren vid hornen direkt och samtidigt göra ett gott intryck. Vi putsade kängorna på Kustjägarvis, satte på oss våra baskrar och satte av för att lösa uppgiften. Det visade sig att chefen för BÖS satt på ett slott inom området som vi inte tidigare sett. Väl inne på slottet letade vi efter någon att fråga efter vägen till chefen. Vi stötte på en herre i femtioårsåldern med civila kläder. Jag gick fram på sedvanligt, myndigt vis, pekade med hela handen och sa:
”Ursäkta var sitter chefen för Berga Örlogskolor?” Herren frågade vad saken gällde.
”Vi har en fråga som bara chefen för BÖS kan svara på”, sa jag och han bad oss följa med.
Vi följde honom högst upp i slottet och in på ett stort kontor med en skylt utanför där det stod med stora bokstäver ”Chefen för Berga Örlogsskolor”.
Mannen jag alldeles nyss pekat med hela handen åt gick runt skrivbordet och satte sig i stolen. Han var C BÖS!
”Ja ha mina herrar, jag förstår att ni måste ha ett väldigt viktig ärende”, började han.
Jansson hävdar än idag att det var Bengt Schuback, sedermera chefen för Marinen, vi då talade med men själv kommer jag inte ihåg. Hur som helst så förstod han omgående värdet för oss att bära utbildningstecknet i baskern och avslutade mötet med värmande ord: ”Självklart att Ni ska bära den basker som Ni gjort Er så väl förtjänta av!”
Ordern måste gått ut från slottet samma stund vi lämnade det för vid nästa uppställning stod befälen med sina baskrar på huvudet och vi kunde se hur stolta de var. Kapten Gustafsson hade till och med fått på sig sin vinröda FJS basker som han fått vid en befälskurs på FJS ett år tidigare.

En stor skillnad denna gång jämfört med tiden som värnpliktig på KA1 var att vi numera behandlades med en helt annan typ av respekt. Mycket av stressen som hela tiden befann sig under KA1 tiden existerade inte längre. Övningar och diverse uppdrag diskuterades igenom noga både innan och efter slutförandet. Denna gång kändes det som på riktigt. Vi hade också en frihet nu som vi inte hade upplevt tidigare. Ofta fick vi en uppgift att lösa, hur vi sedan valde att lösa den, vilken utrustning, vilket fordon eller båt som var som passade bestämde vi själva. Vi behövde bara rekvirera det som behövdes. Det kunde till exempel börja måndag morgon med en samling i orderrummet med ett förseglat kuvert framför var och en av oss. I kuvertet fanns ett orderpaket som beskrev uppdraget i detalj. Vi fick själva beräkna antal dagar som behövdes för att lösa uppgiften och hur många jägarstater det innebar. Vi fick också fundera över hur transporten skulle ske, och hur vår innästling skulle gå till. Kanot, fällning, ytsim, dyksim eller luftlandsättning med Hkp? I kuvertet fanns också spaningsunderlag. Om någonting skulle sprängas fanns då detaljerad information om objektet så vi kunde beräkna åtgången av t ex sprängdeg.

Nedan följer en lista på några av det vi genomförde under vår tid i Flottan:

Utbildningar
• Helikopterfällning med full dykutrustning
• Ubåtsslussning, in och ut
• Undervattensprängning och försåts minering under en hel vecka på ön Stabbo
• Fördjupad kunskap i underrättelsetjänst
• Utbildning i pistolskytte, Pistol m/07
Tillämpade övningar
• Jagade av hundpatruller
• Sabotageuppdrag, förstörande av viktiga radiomaster i skärgården
• Apterande av magnetminor genom nattdyk på den bevakade Jagaren Göteborg, då förtöjd vid ön Vitsgarn
• Spaningsuppdrag, kartläggning av Musköbasen

Under tiden vi var förlagda på BÖS var MDC, Marinens Dykeri Centrum vår bas. En mycket spännande plats med olika tryckkammare och bassänger. Här fanns också Marinens URF (Ubåträddningsfarkost) och i nära anslutning låg ubåtshamnen. Denna period var himmelriket för oss nyutexaminerade attackdykare, nu skulle vi bekänna färg. Vi skulle visa vad vi kunde efter tiden på Kustjägarskolan. Vi fick många uppdrag att lösa, kul hade vi och spännande saker fick vi uppleva. Ett exempel på detta var då vi fick slussa från en ubåt liggandes avvägd på 20 meters djup, en fantastisk upplevelse som vi alltid skulle ha med oss. Känslan som uppstod då den kolsvarta vattenfyllda slussen i ubåten sakta fylldes av svagt grönaktigt solljus när luckan sakta öppnades ut mot havet var helt otrolig. Att sedan fylla på andningssäcken lite och låta sig sakta lyftas upp från slussen för att därefter sätta sig på ubåtens torn och spänna fast simfenorna är också ett fantastiskt minne, och när man senare simmar fram till periskopet och lägger handen för objektivet, tecknet på att vi var ute ur slussen och att luckan nu kunde stängas, och fortsätter uppdraget var en enorm känsla. Ett annat exempel var när vi skulle söka rätt på ubåten efter slutfört uppdrag. Vi låg på ett angivet djup och simmade på en kompasskurs tills något stort och svart uppenbarade sig i det ursprungligen mörka vattnet. Därefter letade man sig fram till periskopet för att sätta händerna mot periskopet och vänta på kvittens. Periskopet sänktes och höjdes en gång innan luckan öppnades. Det var klart att gå ner i slussen. Luckan stängdes. Det var totalt mörker. Slussen tändes och rutinerna för att tömma slussen startades. När man sedan tog sig ner i den trevliga stämning som alltid fanns i ubåten och där få avnjuta en varm kopp med kaffe som en båtsman stod beredd med. Det var också fantastiskt.

Ett mycket spännande uppdrag vi fick var då vi inom 24 timmar skulle försöka ta oss in i Musköbasens hemliga bergrum sjövägen. Att kartlägga, fotografera och inhämta information om de fartyg som låg i torrdocka var vår uppgift. Allt skulle rapporteras till högre chef. Musköbasen var år 1983 fortfarande i drift, fortfarande hemligt och bevakades hårt av trupp och hundar. Innan vi fick sätta igång med denna uppgift var vi tvungna att veta vilka hundar som vaktade öppningarna till berget, till torrdockorna. Genom dessa öppningar skulle alla Flottans fartyg, allt från Jagare till ubåtar, kunna passera för att kunna läggas upp i dockorna vid reparation. Bevakningen fungerade på så sätt att utanför varje öppning i berget, som alla var gigantiska nog för att en jagare obehindrat skulle kunna köra in, stod en av försvarets skyddshundar och vaktade. Om hunden anade att något var på gång var den dresserad att skälla. När hunden skällde uppfattades detta av mikrofoner som sände skallen vidare till en vakt flera hundra meter från hunden. När vakten, som av vana lärt sig skilja på hundens olika skall, uppfattade att skallet var på ett visst sätt gick larmet. När larmet gick ryckte vaktstyrkan ut med bil och körde genom berget till den torrdocka som hunden larmat ifrån. Vaktstyrkan var skarp 365 dagar om året. Vakt B gällde till hundra procent. Man sköt skarpt om order inte åtlyddes, det var noll tolerans. Detta påtalades väldigt noga för oss.

Vi fick veta att denna övning var mycket hemlig. De enda som kände till övningen var vi, våra befäl och vaktchefen för Musköbasen. Varken vaktstyrkan eller några andra utomstående kände till något om kommande övning. Man ville nämligen ta reda på hur bevakningen av denna superhemliga flottbas med varv och sjukhus inne i berget fungerade. Det fruktades att främmande makt redan varit där. Var det möjligt att ta sig in obemärkt? Hur skulle hundarna reagera på dykare i vattnet? Detta var frågor man ville ha svar på. För att vi skulle förstå allvaret i uppdraget skulle vi som de första utomstående människorna någonsin få göra ett besök på Musköbasens hundgård innan övningen. Innan vi fick gå in i huset som kallades hundgården mötte en herre upp oss utanför. Vi lade märke till att han var enarmad och han bar civila kläder. Han förklarade att ingen utöver honom kunde gå in i burarna till hundarna. Hundarna kallades för skyddshundar men var mer kända som hangarhundar, så långt ifrån polisens bevakningshundar som man kunde komma. Skyddshundar är fostrade bara för en enda sak, att döda. Om de står i en hangar och vaktar stridsflygplan eller utanför öppningen till Musköbasen är oviktigt. En skyddshund är alltid kedjad vid vakt, men en länk i kedjan är alltid försvagad. Då hunden löper amok blir den så rasande och gör allt den kan för att komma loss och gå till anfall, vilket den måste kunna göra när det är allvar. Då hugger hunden efter strupen och biter tills fienden är död. Det finns inget annat alternativ.

Mannen som tog emot oss berättade att han vid ett tillfälle varit oaktsam och gått in till en hund och då haft en annan jacka på sig än den han vanligtvis bar. Det räckte för att hunden skulle anfalla men han hade lyckats få upp en arm över halsen för att skydda den. Han undkom nätt och jämnt med livet i behåll. Nu stod han framför oss och skulle leda oss in i hundgården. Han berättade att det skulle bli liv på hundarna men att vi inte behövde vara rädda. Hundarna kunde inte komma åt oss. Den här mannens öde finns beskrivet i en nyutgiven bok vid namn Muskö - en örlogsbas i berget. Redan innan vi kommit in i huset som kallades hundgården började helvetet braka loss. När vi senare kom in och såg hundarna fick vi alla mer eller mindre en chock. Hundgården var som ett stall med boxar överallt runt gångarna. Hundarnas boxar var täckta mot gångarna med mycket kraftiga galler. När hundarna fick syn på oss, uteslutande schäferhundar började ett fruktansvärt skällande. Jag hade aldrig varken tidigare eller efter sett så stora schäfrar, samtliga reste ragg vilket gjorde att de såg ännu större ur. De tuggade inte fradga, utan det sprutade fradga från deras käftar. De kastade sig mot gallret och högg sig blodiga när käftarna slog i gallret. Efter bara en kort stund där inne var vi tvungna att gå ut. Nu visste vi vad vi hade emot oss. Vi fick plötsligt respekt inför vad som väntade oss.

”De tuggade inte fradga, utan det sprutade fradga från deras käftar. De kastade sig mot gallret och högg sig blodiga när käftarna slog i gallret.” Vi visste att öppningarna skyddades ytterst av hundar och därefter kraftiga ”mörkläggningsgardiner” som hängde ner och skyddade ljuset från att synas utifrån om natten. Det var alltid dagsljusbelysning inne i berget. Bakom gardinen fanns först ett ubåtsnät från botten till cirka en meter upp över ytan. Därefter ett grodmansnät som var betydligt mer småmaskigt än ubåtsnätet, som även det stack upp cirka två meter ovan ytan. Med denna kunskap valde vi ytsim framför möjligheten att dyka in. Att klättra över grodmansnätet med full dykutrustning och samtidigt veta att det står en hund två meter ovanför huvudet kändes inte som ett alternativ. Vi fick lita på vår teknik vid ytsim och att vi kan smita förbi hunden utan upptäckt. Lyckades vi bara komma förbi ”gardinen” skulle vi få ett visst skydd mot hundens hörsel.

Vi studerade sjökortet och bestämde att vi skulle fälla ungefär en sjömil ifrån öppningarna ute i farleden. Det fanns fem öppningar totalt, fem torrdockor - två stora och tre mindre. Jag och Jansson skulle ta en av de stora dockorna de andra två stridsparen skulle ta de tre mindre. Vi anpassade kläder och utrustning till uppdraget. Normal mörkerutrustning under torrdräkten och kamera samt ritutrustning medtogs. Som personligt vapen valde vi endast pistol m/07. Vi räknade inte med strid och att klättra med ett vapen innebar en risk att slå i något metallföremål vilket skulle varna hunden. Innan vi ilastade vår egen båt Moses, en äldre båt som Flottans A-dyk använt i alla år och som passade perfekt att fälla ifrån, passade vi på att ”squeeza” dräkterna så mycket det gick på luft och vi satte på extra bly så att flytkraften nästintill försvann. På så sätt hamnade kroppen helt under ytan och bara liten del av ansiktet stack upp över vattnet. Med svärtade ansikten och händer gav vi oss av. Hur skulle hundarna reagera? Vi hade blivit tillsagda att om hundarna hoppade i vattnet efter oss räknade man kallt med att vi skulle

Vi närmade oss platsen för fällning. Jansson och jag var första paret ut. Klockan slog nästan midnatt. Innan vi fällde i 20 -25 knops fart tog vi en sista titt i ljusförstärkaren för att ta bäringen. Det var en lugn oktobernatt, oroväckande lugn. Ju närmre land och öppningen vi kom desto lugnare var vattnet. Vi hade önskat oss en höststorm denna natt, det hade gjort det hela lättare. Vi valde att sikta cirka 50 meter till vänster om öppningen. På så sätt undvek vi att simma rakt mot platsen där hunden stod. Naturen skuggar alltid vattnet närmast land så även på natten, vilket vi utnyttjade. 20-30 meter från hunden, som befann sig ungefär tre meter ovan vattnet på en kajliknande plattform, vände vi på oss. Normalt simmar man ytsim liggandes på rygg. Vad som ibland kan hända vid ytsim är att en simfena kommer för nära ytan och det blir i bästa fall bara ett litet uppkok, i värsta fall ett jätteplask. Vänder man på sig och simmar på mage eliminerar man den risken. Man småspringer i vattnet eller simmar hund- och kattsim. Totalt ljudlöst gled vi sakta förbi hunden i mörkret. Ingen reaktion. När vi svängde runt den kajliknande platsen alldeles nedanför hunden hade vi mörkläggningsgardinen rakt framför oss 4-5 meter bort. Ett ganska starkt ljussken lös upp vattnet underifrån när vi närmade oss öppningen. Det kändes som att simma i ett upplyst akvarium. Väl framme tog vi oss in mycket försiktigt in mellan gardinerna. När vi hade passerat gardinen drog vi ner huvorna på dräkterna och lyssnade. Det var helt tyst. Efter att ha varit stilla intill ena väggen bort från det upplysta vattnet simmade vi längre in i berget. Innanför mörkläggningsgardinen var det fullt dagsljus och vi insåg för första gången hur enormt stort det var inne i berget. Takhöjden var säkert närmre 30-35 meter. Fortfarande ljudlöst simmade vi över ubåtsnätet som vi bara anade under oss och satte kurs mot grodmansnätet. Hunden hade ännu inte märkt av oss, eller vi hade åtminstone inte hört något skall ännu. Nu skulle den svåraste biten fixas, vi skulle klättra över det cirka två meter höga grodmansnät. Nätet påminde om ett Gunnebostängsel, dock kraftigare. Efter att ha tagit av oss simfenorna under vattnet lyfte vi upp dem över ytan, utan att det droppade vatten som kunde varna hunden, tog sin tid.

Att sen själv klättra upp på nätet fortfarande ljudlöst med extra bly i bältet runt kroppen var inte enkelt. I bakhuvudet fanns synen av hundar som kastar sig motstängslet och vetskapen om att en stod endast några meter bakom dig. Då kan undertecknad lova er att man tar det försiktigt. När vi väl var över och nere i vattnet igen utan att hunden skällt var det bara att ta sig fram ytterligare några meter, för att sen kunna ta oss upp på ena sidan av bergväggen och vidare upp på kajen via torrdockan. När vi suttit stilla ett tag och lyssnat, utan sett några rörelser eller hört något ljud, tog vi av ossdräkterna som vi sedan rullade ihop och gömde i en upphittad avloppsbrunn.

Vi hade fått veta att det finns en vaktstyrka som kom med bil vid ett par tillfällen varje natt för att bland annat kontrollera bränder och läckage. Denna styrka bar skarpladdade vapen med säkerhetslucka. Enligt uppgifter vi fått tidigare visste inte vaktstyrkan att vi skulle pröva skyddet. Däremot följde vaktchefenstyrkan och han var informerad. I den torrdockan som Jansson och jag skulle kartlägga fanns vid detta tillfälle två, eller om det var tre torpedbåtar och minutläggare. Om jag inte minns helt fel, var torrdockan närmre två 200 meter lång och cirka 20 meter bred. Här skulle man kunna köra in våra Jagare för reparation. Längst in i bergutrymmet fanns tunnlar som ledde till andra dockor och vidare in i berget. Vi tillbringade några timmar med att skissa upp hela bergrummet med fartygen och stegade upp hela utrymmet. Tog fotografier och sökte igenom samtliga fartyg och tog med alla fotografier som vi trodde var av vikt. Två gånger under de timmar vi befann oss inne i berget kom vaktstyrkan. Vid bägge tillfällen befann vi oss inne i båtarna och var utan risk för upptäckt. När vi kände oss klara med uppdraget var det bara att ta på oss dräkterna och försvinna samma väg som vi tog oss in. Efter att ytsimmat iväg bort från Musköbasen och utom synhåll tände vi våra lysstavar och blev upplockade av Moses. De andra stridsparen hade också lyckats utan att väcka hundarnas intresse.

Dagen efter lade vi fram spaningsresultaten, skisserna och informationen vi hittat i fartygen. Fotofilmerna åkte in på framkallning och vi redogjorde för uppdraget. Samtidigt blev det fart på chefen för Musköbasen. Varför hade inte hundarna varnat? Var det möjligt att det hade varit främmande makt inne i Musköberget? Därför fick vi i uppdrag att i dagsljus fälla och simma fram mot hundarna och se om det blev någon reaktion. Denna gång hade hundarna på sig munkorgar. Skulle hundarna hoppa i efter oss räknade man återigen med att vi skulle kunna simma ifrån dem. Vad som hände var att hundarna totalt nonchalerade oss. Vi blev ombedda att simma närmare för att försöka skrämma hundarna. Vi drog dykknivarna, hytte med nävarna, skrek till dem och försökte få en reaktion. Ingenting hände. Slutsatsen drogs att hundarna tog oss för sjöfåglar. Jag vet inte vad som hände med skyddet på Musköbasen efter detta, utöver att de skulle ändra på rutinerna.

Tiden på Berga avslutades med en ritual av Flottans Attackdykare. Vi blev ombedda en kväll att ställa upp med badbyxor och dykkniv i omklädningsrummet. Ett befäl hämtade oss och ledde oss i mörkret till en av specialbassängerna inne på MDC. En cylinderpool, med en diameter på ungefär tre meter och ett djup på nio meter. Ovanför vattnet satt Kung Neptun i sin kungatron och förklarade det ena och det andra för oss. Vi var snart värdiga att få hänga Moses runt halsen. Nu återstod sista provet. Vi skulle dyka ner i mörkret, hitta militärens vattenflaska bland bråten på botten för att sedan bärga den till ytan och dricka upp innehållet. Inuti låg Mosesmedaljongen! Vad vi drack vill ni inte veta.

A-DYK 1983
Johan Jeansson
Tidningen Kustjägaren
Nr. 2/4 oktober 2010

http://www.moderatvg.se/widegren/wp-con ... s/här..pdf

[Vysotskij]

Bra grävt, Keltainen!

[author]

Hello,

Sorry that I cannot write in Swedish. I am an author writing a non-fiction book on military frogmen and small submarines, covering all countries and times. I would like to include something about A-Dyk and the submarines. I am interviewing people from many countries.

I would like to speak to anyone who has served as a frogman, on submarines. I must stress that I fully respect operational security - this book will not expose any modern secrets and is a serious book.

Please respond or PM me for my contact details.

[Zizka]

Skakar liv i tråden!!

Hittade första information om flottans attackdykare förra veckan under besök på Kra.
Har länge undrat var dessa kan ha varit placerade i krigsorganisationen under 70-talet.

1973 fanns inom örlogsbas NN följande attackdykarförband:
35. Basbataljon (Hemsöbasen)
- 353. basbevakningskompani
- Stabstropp
- Attackdykargrupp (8 Soldater)
36. Baskompani (Näske)
- 1. Stabspluton
- Attackdykargrupp (8 Soldater)
37. Baskompani (Mössön)
- 1. Stabspluton
- Attackdykargrupp (8 Soldater)

Rimligen bör förbanden enbart varit placerade på basbataljon/kompani ur underhållssynpunkt samt nånstans skall dem väl vara placerade.
Borde vara en rejäl "over-kill" att ha dyra attackdykare som försvar av en bas?

[Vysotskij]

Tack som vanligt, Zizka.

Funderar lite över numerären. Tre adykgrupper, motsvarande en pluton, i NN borde implicera ungefär 7-8 plutoner i riket (tänker 1 ÖN, 1 NN, 2-4 Ö, 1-2 S, 1-2 V).

Det låter mycket. Utbildades en hel pluton per år?