Dagens kaptener, styrmän och maskinister har inte mycket tid över för att sitta på akterdäck i solen och klinka med gitarren. Kaptenen brukar vara mer eller mindre upptagen med pappersgöra och många skulle nog önska sig tillbaka till tiden innan internet och satelittelefoner så dom slapp alla meddelanden odyl från rederikontoret. Att sedan mäklarna hittar nya hamnar och nya laster för fartyget för att senare ändra allt, tar nog på krafterna.
Styrmännen ska hålla koll på sina domäner, plotta nya kurser, hålla koll på stabiliteten för nya laster, planera lastning/lossning etc etc.
Utöver det ska dessutom fartyget underhållas, övingar ska ske med jämna mellanrum. Allt ska dessutom skrivas ner för att kunna kontrolleras att det utförts.
I hamnar kan dessutom olika inspektörer dyka upp, dvs rederiinspektörer, hamnstatskontrollinspektörer (PSC), hälsovårdsmyndigheter, klassningsinspektörer eller om du är på en tanker, den fruktade vettingen dyka upp för sina inspektioner.
Och då ska alla papper vara korrekta, tester av utrustning utföras och övningar genomföras och allt ska fungera.
Gud nåde kapten om ett viktigt papper saknas eller att en papper inte har stämplats, för då kan det bli problem.
Och mängden papper bara ökar, till exempel, kommer en ny konvention i kraft den 8 september, Ballast Water Management Convention, och då ska fartygen uppfylla kraven på rening av ballastvatten och ett nytt certifikat kommer att hamna i fartygets pärm.
Så dagens besättning har ett helt annat arbetsläge i dag jämfört med förr, på gott och ont.
Dagens Sjömansliv
Re: Dagens Sjömansliv
Masthuggskajen anlades alldeles utanför Långgatorna, och det är nog därför de har den karaktär de har. Det var bara högst 200 meter för sjömännen till närmsta krog. Dessa gator låg också utmed vägen från centrala Göteborg till där Ostindiefararna kastade loss. Traditionen med ölschapp där omkring kan vara från 1700-talet.CvD skrev:Vad det gäller fritid på land, så var det nog bättre förr, antar jag. Mer tid i hamnarna pga av långsammare lastning och lossning, större besättningar, vilket medgav mer ledig tid i hamn och dessutom låg hamnen närmare själva staden.
Göteborg är ett exempel här. Förr låg kajerna längs med älven, nära staden och utan större barrikader mellan hamnområdet och resten av staden. Nu ligger hamnen i Göteborg på Hisingssidan och är avskild med staket och vakter. Man kommer inte in i hamnen utan att ha giltiga skäl.
Fast det här vet de gamla sjöbjörnarna mer om
Re: Dagens Sjömansliv
Jag skall passa på och göra ännu ett kortare inlägg om livet ombord förr och nu. Med "förr" menar jag i det här sammanhanget ungefär 1930- 1970. Under den tiden var det ganska oförändrat. Jag tänker också på Skandinaviska båtar.
I grunden fanns det två vaktsystem.
På de större båtarna gick man trevakt. Det betydde 0-4 + 12-16 eller 4-8 + 16-20 eller 8-12 + 20-24. Allt kryddat med lite lokala varianter med matavlösningar och sådant. Som 1:e maskinist på Trans gick jag 07-0730 då jag delade ut jobben och satte igång dagen. Så gick jag 0800-1300 och avslutade med en kvällsvakt 20-2230. Jag hade måltider 0730, 1300 samt 1930. Men det fanns massor av varianter på detta. På de här fartygen var vanligen Kapten och Maskinchef vaktfria så det behövdes 3 styrmän och 3 maskinister utöver cheferna.
På mindre båtar gick man tvåvakt. Vilket vanligen betydde 08-14 + 20-02 eller 02-20 + 08-14. Men samma här - det fanns många varianter. Det var också vanligt med vaktskiften 00, 06, 12 och 18. Här varierade det om Kapten var vaktfri eller ej. Däremot brukade Chiefen för det mesta gå vakt. Den här vaktordningen har blivit mer och mer vanlig i nyare tid. Helt enkelt för att ge möjlighet att tjäna in till 1-1 system. Hos oss går vanligen kapten 08-16 och 20-24 medan Styrman går resten av tiden.
Manskapet var delat mellan de vaktgående och de som gick dagman. En dagman hade arbetstid 8 timmar på dagtid Måndag- Fredag + 5 timmar på Lördag. Medan de som gick vakt hade vakttid enligt ovan.
Jag skall också ägna några få ord åt ett vaktsystem på tvåvaktbåtar som försvann någon gång före kriget. Det kallades 4-5-6 vakter. Då roterade det över två dygn så de två som "gick mot varandra" eller "back to back" som man säger på sjöfartsspråket under två dygn fick ta vakt på alla dygnets tider. För en man kunde det se ut så här: 06-10, 14-19, 24-06 och nästa dygn 10-14, 19-24. På steamers tillkom övertid i samband med vaktskiftena för att delta i askhivningen.
Man serverade tre måltider om dagen. Samt kaffe och kallskuret som stod i servicekylen i mässarna. Ofta kompletterat med dagens matrester. Maten serverades på flera platser i fartyget. Vi hade salongen där kapten, maskinchef och överstyrman åt tillsammans med eventuella passagerare. De betjänades av en salongsuppassare. Resten av befälet åt i befälsmässen där man hade en mässman som serverade. Manskapet åt i manskapsmässen med en egen mässman. Tidigare var det vanligt att underbefälet (båtsman, timmerman, donkeyman och så vidare hade en egen mäss) precis som "flunkeriet", dvs steward, kockar och mässmän.
Med tiden försvann salongen och någon gång på 1970-80-talen började många rederier att bygga gemensam mäss för hela besättningen. På mindre fartyg började man till och med sitta vid samma bord vilket i många kretsar ansågs som helt oerhört. I "modern" tid har det blivit mycket vanligt med att man har en gemensam mäss dit man inte har tillträde i arbetskläder och så har man en "dirty mess" där man kan slinka in och äta om man inte anser sig ha tid att duscha och göra sig vacker över matrasten. En tradition som har överlevt är att man normalt sett har fasta platser. Men det har också den praktiska fördelen att mässman vet vilka som har ätit och vilka som inte gjort det.
Att de separata mässarna överlevde så länge tror jag vi kan tacka fackföreningarna för. Hela första halvan av 1900-talet var det nämligen en stor prestigekamp mellan officersförbundet och maskinistförbundet. Detta gällde att ge maskinisterna lika status och ställning som stymännen. Medan maskinchef skulle ha jämförbar status som kapten. Och då var rättighet att äta i salongen en viktig markör. På samma sätt såg sjöfolksförbundet allt befäl som motparter. Det var viktigare att bekämpa befälet ombord än att driva facklig kamp mot rederierna. Befälet sågs i många fall som större motpart än rederiet. Vilket enligt min enkla mening bromsade många av de reformer som ungdomar på 1960- och 70-talen såg som självklara. Min generation som gick ut 1965 hade nog svårare att acceptera det samhället än tidigare generationer. (Precis som i land)
Men skillnaden befäl-manskap suddades också ut i de förändringar i arbetsmetoder som jag har talat om tidigare. Maskinister och Motormän gjorde i praktiken samma sorts arbeten och styrmännens lastövervakning blev betydligt mer "hands-on" ju mer arbetet rationaliserades.
Jag skall avsluta med en liten kommentar om "slabbkistan". Det var stor skillnad mellan praxis i olika rederier men också mellan olika fartyg i samma rederi. På de båtar jag seglade hade man "slabb" en gång i veckan och då fick var och en köpa en kasse öl och en flaska brännvin. Samt tobak och andra produkter. Kapten och Chief hade större ranson men de förväntades också att representera i hamn. Men jag vet att det var många som hade hårdare restriktioner.
På 70-talet var det många rederier som slutade sälja öl och sprit i slabben. Däremot hade man en besättningsbar där man kunde dricka på kredit. En kredit som gjordes upp vid varje löneavräkning.
I dag tror jag att den stora mängden med Svenska fartyg inte ens har förråd av sprit och öl ombord. Däremot har nog kapten och chief alltid några flaskor och några limpor "på lur" i händelse att man behöver ge presenter till besökare från land. De flesta länders tullregler tillåter sjöfolk att ha en turistkvot med alkohol och tobak på hytten. Allt annat måste tulldeklareras och låsas in när fartyget kommer till kaj. Men kapten och chief har rätt till en större kvot, just med tanke på representation.
För som alla gamla sjömän mycket väl vet - en lagom dos med alkohol är ett utmärkt smörjmedel i händelse av att man behöver lösa något byråkratiskt problem.
I grunden fanns det två vaktsystem.
På de större båtarna gick man trevakt. Det betydde 0-4 + 12-16 eller 4-8 + 16-20 eller 8-12 + 20-24. Allt kryddat med lite lokala varianter med matavlösningar och sådant. Som 1:e maskinist på Trans gick jag 07-0730 då jag delade ut jobben och satte igång dagen. Så gick jag 0800-1300 och avslutade med en kvällsvakt 20-2230. Jag hade måltider 0730, 1300 samt 1930. Men det fanns massor av varianter på detta. På de här fartygen var vanligen Kapten och Maskinchef vaktfria så det behövdes 3 styrmän och 3 maskinister utöver cheferna.
På mindre båtar gick man tvåvakt. Vilket vanligen betydde 08-14 + 20-02 eller 02-20 + 08-14. Men samma här - det fanns många varianter. Det var också vanligt med vaktskiften 00, 06, 12 och 18. Här varierade det om Kapten var vaktfri eller ej. Däremot brukade Chiefen för det mesta gå vakt. Den här vaktordningen har blivit mer och mer vanlig i nyare tid. Helt enkelt för att ge möjlighet att tjäna in till 1-1 system. Hos oss går vanligen kapten 08-16 och 20-24 medan Styrman går resten av tiden.
Manskapet var delat mellan de vaktgående och de som gick dagman. En dagman hade arbetstid 8 timmar på dagtid Måndag- Fredag + 5 timmar på Lördag. Medan de som gick vakt hade vakttid enligt ovan.
Jag skall också ägna några få ord åt ett vaktsystem på tvåvaktbåtar som försvann någon gång före kriget. Det kallades 4-5-6 vakter. Då roterade det över två dygn så de två som "gick mot varandra" eller "back to back" som man säger på sjöfartsspråket under två dygn fick ta vakt på alla dygnets tider. För en man kunde det se ut så här: 06-10, 14-19, 24-06 och nästa dygn 10-14, 19-24. På steamers tillkom övertid i samband med vaktskiftena för att delta i askhivningen.
Man serverade tre måltider om dagen. Samt kaffe och kallskuret som stod i servicekylen i mässarna. Ofta kompletterat med dagens matrester. Maten serverades på flera platser i fartyget. Vi hade salongen där kapten, maskinchef och överstyrman åt tillsammans med eventuella passagerare. De betjänades av en salongsuppassare. Resten av befälet åt i befälsmässen där man hade en mässman som serverade. Manskapet åt i manskapsmässen med en egen mässman. Tidigare var det vanligt att underbefälet (båtsman, timmerman, donkeyman och så vidare hade en egen mäss) precis som "flunkeriet", dvs steward, kockar och mässmän.
Med tiden försvann salongen och någon gång på 1970-80-talen började många rederier att bygga gemensam mäss för hela besättningen. På mindre fartyg började man till och med sitta vid samma bord vilket i många kretsar ansågs som helt oerhört. I "modern" tid har det blivit mycket vanligt med att man har en gemensam mäss dit man inte har tillträde i arbetskläder och så har man en "dirty mess" där man kan slinka in och äta om man inte anser sig ha tid att duscha och göra sig vacker över matrasten. En tradition som har överlevt är att man normalt sett har fasta platser. Men det har också den praktiska fördelen att mässman vet vilka som har ätit och vilka som inte gjort det.
Att de separata mässarna överlevde så länge tror jag vi kan tacka fackföreningarna för. Hela första halvan av 1900-talet var det nämligen en stor prestigekamp mellan officersförbundet och maskinistförbundet. Detta gällde att ge maskinisterna lika status och ställning som stymännen. Medan maskinchef skulle ha jämförbar status som kapten. Och då var rättighet att äta i salongen en viktig markör. På samma sätt såg sjöfolksförbundet allt befäl som motparter. Det var viktigare att bekämpa befälet ombord än att driva facklig kamp mot rederierna. Befälet sågs i många fall som större motpart än rederiet. Vilket enligt min enkla mening bromsade många av de reformer som ungdomar på 1960- och 70-talen såg som självklara. Min generation som gick ut 1965 hade nog svårare att acceptera det samhället än tidigare generationer. (Precis som i land)
Men skillnaden befäl-manskap suddades också ut i de förändringar i arbetsmetoder som jag har talat om tidigare. Maskinister och Motormän gjorde i praktiken samma sorts arbeten och styrmännens lastövervakning blev betydligt mer "hands-on" ju mer arbetet rationaliserades.
Jag skall avsluta med en liten kommentar om "slabbkistan". Det var stor skillnad mellan praxis i olika rederier men också mellan olika fartyg i samma rederi. På de båtar jag seglade hade man "slabb" en gång i veckan och då fick var och en köpa en kasse öl och en flaska brännvin. Samt tobak och andra produkter. Kapten och Chief hade större ranson men de förväntades också att representera i hamn. Men jag vet att det var många som hade hårdare restriktioner.
På 70-talet var det många rederier som slutade sälja öl och sprit i slabben. Däremot hade man en besättningsbar där man kunde dricka på kredit. En kredit som gjordes upp vid varje löneavräkning.
I dag tror jag att den stora mängden med Svenska fartyg inte ens har förråd av sprit och öl ombord. Däremot har nog kapten och chief alltid några flaskor och några limpor "på lur" i händelse att man behöver ge presenter till besökare från land. De flesta länders tullregler tillåter sjöfolk att ha en turistkvot med alkohol och tobak på hytten. Allt annat måste tulldeklareras och låsas in när fartyget kommer till kaj. Men kapten och chief har rätt till en större kvot, just med tanke på representation.
För som alla gamla sjömän mycket väl vet - en lagom dos med alkohol är ett utmärkt smörjmedel i händelse av att man behöver lösa något byråkratiskt problem.
Re: Dagens Sjömansliv
Synd, jag älskade lyssna på min morfars och hans vän Göte Groths historier, deras äldre vänner hade till och med seglat på linjeskepp? innan motorer kom in i bilden.varjag skrev:Sorry mrsund - men nej, Varjagmrsund skrev:Varjag, en riktig långshot, men du råkar inte känna till en kylmaskinist/tekniker vid namn Stig Andersson f. 1912 fråm Limhamn?
Re: Dagens Sjömansliv
På tal om slabbkista och alkohol. https://en.wikipedia.org/wiki/Florida_Water
Men det kanske mer var en skröna.
Men det kanske mer var en skröna.
Re: Dagens Sjömansliv
Nåja. Jag måste nog erkänna att Floridavatten även har passerat min strupe. Men det var inte till sjöss utan under de häftiga åren när jag gick på Sjöbefälsskolan i Stockholm. Jag läste på Chiefen och min bästa kompis läste Sjökapten. Vi delade på en fyra ute i ett höghus i Solna och där hade vi också en inneboende som också gick på Sjökapten. Men som är oskyldig i denna berättelse från Livets Teater.
Situationen var att vi hade träffat ett par trevliga unga damer från Jönköpingstrakten som plötsligt ringde på telefon och meddelade att de skulle besöka den Kungliga huvudstaden. Samt bo hos oss. För ett par unga och lovande gossar var ju detta helt supert. MEN- de kontaktade oss på Söndag eftermiddag och anmälde sin ankomst senare samma kväll...... Ridå - skåpet tomt sedan länge. Plus - tji peng att spendera på puben. Men min kompis hade något lite på lur sedan senaste avmönstring. Han var Johnsonseglare och hade en panna Kashas - Brasiliansk sockerrörsbrännvin liggande.
Damerna kom och här serverades Kashas. Men ett helrör tar fort slut med fyra törstiga drickande så vad göra nu. Kamraten hade svaret klart. "Mina Damer, nu skall ni få något särdeles exklusivt. Det skall blandas med té och är något som inte ens finns i Europa." Och så halade han fram en panna med Floridavatten. Jag kokade starkt té och tänkte att - detta går åt h*****e. Men nejdå. Damerna serverades Floridavatten utblandat med té och vi drack alla fyra av brygden till dess flaskan var tom. Men det går inte att neka till att flaskan ser exklusiv ut så det går nog att tro att detta var något alldeles extra i brännvinsväg. Och damerna intygade att detta var gott. Vilket inte jag och kamraten ansåg, men vi höll käften.
Vilket resulterade i ett historiskt bakrus nästa morgon när det var skoldag. Vi bestämde oss för att pendeltåg inte var möjligt, här var det taxi till Söder och Stigbergsgatan medan damerna sov ut ruset hemma hos oss. Och när jag sitter i klassrummet på morningen inför dagens första lektion och tycker synd om mig själv kommer vår maskinlärare in och går fram till katedern. På vägen förbi tar han några djupa andetag och kommer med kommentaren: "Å Fyyyy Faaaaan, Floridavatten". Baserat på andedräkten från "yours truly". Det är få gånger jag känt mig så liten och dum. Men han var också gammal sailor och kände igen den varan på lukten. Det hör ju till saken att Floridavatten skapade en särdeles utpräglad - och illaluktande - andedräkt.
Efter skoltid lyckades vi bomma ihop lite spänn och resa hem. För att finna damerna fortfarande ligga utslagna av brygden men en dags vila och att vi hade tillgång till friska spänn gjorde att kvällen medförde ett trevligt besök på det lokala sjappet med mat och mer civiliserad dricka. Till damernas stora förtjusning. Den här berättelsen kan man också se som en tidsbild från gamla tiders sjöfart även om det skedde i land. Jag tvivlar på att det skulle kunna ske med några av dagens unga sailors som aktörer.
Situationen var att vi hade träffat ett par trevliga unga damer från Jönköpingstrakten som plötsligt ringde på telefon och meddelade att de skulle besöka den Kungliga huvudstaden. Samt bo hos oss. För ett par unga och lovande gossar var ju detta helt supert. MEN- de kontaktade oss på Söndag eftermiddag och anmälde sin ankomst senare samma kväll...... Ridå - skåpet tomt sedan länge. Plus - tji peng att spendera på puben. Men min kompis hade något lite på lur sedan senaste avmönstring. Han var Johnsonseglare och hade en panna Kashas - Brasiliansk sockerrörsbrännvin liggande.
Damerna kom och här serverades Kashas. Men ett helrör tar fort slut med fyra törstiga drickande så vad göra nu. Kamraten hade svaret klart. "Mina Damer, nu skall ni få något särdeles exklusivt. Det skall blandas med té och är något som inte ens finns i Europa." Och så halade han fram en panna med Floridavatten. Jag kokade starkt té och tänkte att - detta går åt h*****e. Men nejdå. Damerna serverades Floridavatten utblandat med té och vi drack alla fyra av brygden till dess flaskan var tom. Men det går inte att neka till att flaskan ser exklusiv ut så det går nog att tro att detta var något alldeles extra i brännvinsväg. Och damerna intygade att detta var gott. Vilket inte jag och kamraten ansåg, men vi höll käften.
Vilket resulterade i ett historiskt bakrus nästa morgon när det var skoldag. Vi bestämde oss för att pendeltåg inte var möjligt, här var det taxi till Söder och Stigbergsgatan medan damerna sov ut ruset hemma hos oss. Och när jag sitter i klassrummet på morningen inför dagens första lektion och tycker synd om mig själv kommer vår maskinlärare in och går fram till katedern. På vägen förbi tar han några djupa andetag och kommer med kommentaren: "Å Fyyyy Faaaaan, Floridavatten". Baserat på andedräkten från "yours truly". Det är få gånger jag känt mig så liten och dum. Men han var också gammal sailor och kände igen den varan på lukten. Det hör ju till saken att Floridavatten skapade en särdeles utpräglad - och illaluktande - andedräkt.
Efter skoltid lyckades vi bomma ihop lite spänn och resa hem. För att finna damerna fortfarande ligga utslagna av brygden men en dags vila och att vi hade tillgång till friska spänn gjorde att kvällen medförde ett trevligt besök på det lokala sjappet med mat och mer civiliserad dricka. Till damernas stora förtjusning. Den här berättelsen kan man också se som en tidsbild från gamla tiders sjöfart även om det skedde i land. Jag tvivlar på att det skulle kunna ske med några av dagens unga sailors som aktörer.