Var går gränsen mellan arbetarklass och medelklass?

[a81]

Jag tycker mig se ett skifte:

1900-tal - mindre utbildning och mer bildning
2000-tal - mer utbildning och mindre bildning

Min poäng är att medelklassen har växt sett till arbetsliv och ekonomisk standard, men minskat sett till bildning. Det är svårt att klassificera någon som helt saknar allmänbildning som medelklass, även om han/hon har en akademisk examen.

[Davian]

Där a81 gör du ju en bordieu-analys

[a81]

Ojdå, vet inte mycket mer om Bordieu än att det var en fransk filosof eller sociologi verksam på 1900-talet.

Det jag menar är att arbetaren eller bonden född i början av 1900-talet med sexårig folkskola som enda utbildning ofta var/är mer intellektuellt intresserad och bildad än hans barnbarn med akademisk examen.

[Markus Holst]

Det jag menar är att arbetaren eller bonden född i början av 1900-talet med sexårig folkskola som enda utbildning ofta var/är mer intellektuellt intresserad och bildad än hans barnbarn med akademisk examen.

En fin illustration av ordet blasé.

[sonderling]

Jag tycker mig se ett skifte:

1900-tal - mindre utbildning och mer bildning
2000-tal - mer utbildning och mindre bildning

Min poäng är att medelklassen har växt sett till arbetsliv och ekonomisk standard, men minskat sett till bildning. Det är svårt att klassificera någon som helt saknar allmänbildning som medelklass, även om han/hon har en akademisk examen.

Ja det där stämmer nog a81.

Vardags betraktelse idag 2015; Arbetare begär ledigt för att åka till Stockholm för att gå på opera (bifalles). Tjänsteperson med över fem års universitets studier kan inte sluta prata om dokusåpan "the Bachelor" på lunchrasten.

Sonderling

[Davian]

Ojdå, vet inte mycket mer om Bordieu än att det var en fransk filosof eller sociologi verksam på 1900-talet.

Det jag menar är att arbetaren eller bonden född i början av 1900-talet med sexårig folkskola som enda utbildning ofta var/är mer intellektuellt intresserad och bildad än hans barnbarn med akademisk examen.

Bourdieu lanserade en teori som kan förklara varför folk inte kan byta klasser helt och hållet, eller om det går extra fort och bra.

Han pratade om olika kapital och den som hade mycket av det/dem har mindre besvär att passa in i olika sällskap.

Kulturellt kapital - ens kunskaper om kulturella normer och sånt. Har man starkt kulturellt kapital innebär det att man har kunskaper och Livsstil och referensramar osv som gör att man passar in på många ställen. Tex en ansedd författare ur "underklassen" kan mingla med "överklass" utan större friktion pga sitt kulturella kapital som författare. (Som jan Guillou)

Ekonomiskt kapital - ens rent finansiella status i . Både i praktiken och rent spekulativt. Att ha starkt ekonomiskt kapital innebär detatt man har stark ekonomi. Är man en rik person spelar det mindre roll om man kan bete sig belevat. Typ Joakim von anka eller andra excentriska rika personer.

Politiskt kapital - ens politiska position och förmåga. man har stark politiskt kapital om man tex är opinionsbildare eller politiker eller makthavare osv. Tex Obama.

Socialt kapital - ens sociala kompetens, kunskaper om sociala normer och sånt. Med starkt socialt kapital kan man bete sig på rätt sätt i sociala lägen.

Bourdieu menar att alla människor har dessa kapital , dock i olika mängd',och de är alla i samspel med varandra och varje given situation.

De är alltså kontextbundna.

[Markus Holst]

Jan Guillou får väl ändå anses som en författare ut överklassen som minglar med överklassen? Men för övrigt håller jag med dig.

[Davian]

Ja. Astrid Lindgren hade kanske varit ett bättre exempel.

[Markus Holst]

Ja. Astrid Lindgren hade kanske varit ett bättre exempel.

Japp. Eller Harry Martinsson.

[Gerrgul]

När Bourdieu höll sin installationsföreläsning vid Sorbonne förklarade han hur ytterst osannolik han var. En bondson från Bearn som tilldelats Frankrikes mest prestigefyllda professur i sociologi.

Jag Bourdieu är mycket intressant och relevant. Det Davian benämner kontext är mycket viktigt i sammanhanget. Hans klassbegrepp är relationellt. Man visar - inte helt medvetet - sin klasstillhörighet genom ekonomiskt kapital och kulturellt kapital i form av smak, vanor, livsstil, etc. Hans viktigaste arbete här är Le Distinction. Hört talas om "distingerad smak". "Säg mig vilken musik du lyssnar på, var du firar semester, vilka dina hobbies är, vilka foton du tycker är vackrast och jag ska säga var du befinner dig på det sociala fältet".

[a81]

Ja. Astrid Lindgren hade kanske varit ett bättre exempel.

Japp. Eller Harry Martinsson.

Astrid Lindgrens far var arrendator, så han ägde inte sin gård, men jag har har fått intrycket att det var en ganska välmående bondefamilj. Jag skulle inte direkt säga att Astrid Lindgren hade arbetarbakgrund, utan snarare någonstans mittemellan lägre medelklass och arbetarklass, alltså precis det vi diskuterar här!

Det är ungefär den bakgrunden många vanliga svenskar har: bönder som ofta ägde sin gård (ekonomiskt kapital), någorlunda bildade tack vare flera sekel av läskunnighet (kulturellt kapital), vana att umgås med personer ovanför deras egen samhällsgrupp - präster, lärare, handlare, etc (socialt kapital) och deltog i politiken, inte minst på lokal nivå (politiskt kapital).

Om vi tar exemplet Astrid Lindgren, så tror jag knappast att hon kände sig så nedtryckt som många med ren arbetarbakgrund kunde göra.

Har också ett foto på min farfars farfar som ung, vanlig bonde på 1860-talet, iklädd moderna kläder, skulle lika gärna kunnat vara en överklassperson, ingen större skillnad jämfört med det här fotot från samma tid på Karl XV...

https://upload.wikimedia.org/wikipedia/ ... Hansen.jpg

[Markus Holst]

Vilket fick mig atg tänka på en gammal bonde född 1911 som jag kände. Han drev gården tillsammans med sin lillebror. Enligt honom var det bara lillebror som arbetat. Själv hade han ju bara skött gården. Jag förstod senare att brodern arbetat på sockerbruket under "betkampanjerna". Detta betraktades som arbete. Att plöja och så var inte arbete.

[Lasse O]

Såg nyligen ett program som hette Batinas skilda världar på SVT, där hon besökte en familj som själva såg sig som arbetarklass. Mamman var barnmorska, pappan lastbilschaufför, sönerna gick i skolan eller hade praktiska yrken, familjen bodde i en rätt stor äldre villa i fint skick.

Jag tyckte att detta var ett intressant exempel på gränsen mellan välmående arbetarklass och lägre medelklass. Var går gränsen? Finns det någon gräns?

Varför skall det finnas en gräns mellan människor? Vem behöver dem i dagens nordiska samhällen? Förr var skrankorna viktiga eftersom man inte fick umgås med "fel" människor eftersom det kunde missgynna en i karriären men i dag?
De enda som kan tänkas ha nytta av påhittade klassgränser är de som vill placera en människa i en låda och sedan högljutt påstå att människorna i just den lådan är missgynnade, diskriminerade och i behov av särskilda omsorger.
Med risk för att trampa fel så vågar jag ändå påstå att diskussioner om klassgränser är lika obsoleta som den om "människoraser" på sin tid.

Om man ändå vill hitta en sorts överklass i dag, åtminstone i Sverige, så är det de som har tillgång till det offentliga rummet och utan motsägelser kan säga i stort sett vad som helst. Typexemplet är de flesta artister och journalister.

[Markus Holst]

Instämmer helt, Lasse. Ett befriande inlägg.

[Lasse O]

Tack Markus

Till skillnad mot de flesta här på forumet är jag så gammal att jag upplevt det som verkligen var klassamhället. Jag växte upp på 50-talet som militärbarn vid Livregementets grenadjärer. Min far var underofficer och underofficersfamiljer hade sin egen kasern med rätt till handräckning avseende städning och tvätt var sjunde dag.
Officersfamiljerna bodde i en större kasern närmare vakten och inte så få av dessa familjer hade åtminstone en husa.

Vi underofficersbarn förväntades bete oss på ett sådant sätt så det hedrade kåren och även om det inte var förbjudet så ansågs det olämpligt att leka med officersbarnen. Då regementsmusiken ibland spelade så var vi påbjudna att inte stå i samma fönster som officersbarnen och underbefälsbarnen.

Underbefälen utgjorde en egen kår och ur den rekryterades underofficerarna. Vad jag minns så bodde inga underbefälsfamiljer på regementet utan de hänvisades till hyreskasernerna utanför I 3.

Klassamhället var alltså mycket tydligt, ända in på 1950-talet och kanske var militären en av de yrkesgrupper som i det längsta bromsade utvecklingen, alltså att härstamning och bakgrund ansågs viktigare än egen kompetens och egna meriter.

Det är en av de anledningar till att man i dag inte borde tala om klasser, klasskamp och klass mot klass Då var då. Nu är nu.