Deras normala kolintag i bunkerutrymmena, är cirka 1100 ton, fast kolboxarna är dimensionerade f֨ör ett TEORETISKT
maximalintag av 1540 ton.
Detta har aldrig prövats, då det aldrig funnits tid eller behov av en sådan mängd kol tidigare.
Nu står man inför problemet, att detta måste – inte bara göras, ja vågas – utan tidigare praktisk erfarenhet.
Dessvärre – räcker inte ens 1540 ton kol – för att ta fartygen runt Godahoppsudden till Madagaskar. Med den ’’reserv’’
som är nödvändig för oförutsedda förseningar och problem som kan möta på resan.
Man kör ju inte ’’soppatorsk’’ med slagskepp på oceanerna! (Tumregeln är ungefär 70% brännbart – 30% reserv)
Borodinoklassen är en fransk konstruktion, byggda i St Petersburg med ett deplacement med full last om 14000 ton
och ett djupgående av 8 meter.
Men – redan under byggnaden av fartygen, har flottans Tekniska Kommitté och skeppsvarvens ingenjörer uttalat farhågor
om fartygens stabilitet vid maximalt utnyttjande av bunkervolymerna.
- metacentrum och stabilitetskalkyl.png (35.77 KiB) Visad 798 gånger
gör honom till en nyckelperson vid kolningen i Dakar.
Hans rapport, till amiral Rozhestvensky, förklarar lakoniskt – att förutom de 1540 tonnen som teoretiskt kan få plats i
kolboxarna, måste varje slagskepp finna utrymmen för en ’’reserv’’. Av minst ....655 – 700 ton!!!
Totalt - 2200 ton bunkerkol...... Hans slutsats i rapporten, är att det enda sättet detta kan göras – är att ta kolen som däckslast!
Här lämnar jag ordet till Kommendörkapten Vladimir Semenov (Semenoff):
(Han tillhörde Amiral Rozhestvensky’s stab på SUVOROV, och var en av de få överlevande från slagskeppets sänkning
vid Tsushima i maj då den svårt sårade amiralen med stab, evakuerades på jagaren BUINY innan slagskeppet sjönk, utan
överlevande och, gick i japansk fångenskap. Semenov har ett omfattande författarskap i sjömilitära frågor bakom sig och
har skrivit en utmärkt redogörelse för händelserna i Dakar)
http://legacy.fordham.edu/halsall/mod/1905coaling.asp
’’Vi ankrade i Dakar klockan 20.oo den 12:e november. Kolångare inväntade oss där, men vi kunde inte omedelbart
börja bunkringen – trots att vi befann oss i ’’våra goda allierades farvatten’’.
Vi hade bara just ankrat, när Hamnkaptenen kom ombord för att träffa amiralen, men inte – för att välkomna oss och
erbjuda assistans. Utan för att föreslå att vi omedelbart skulle avsegla igen......
Japan har protesterat mot att krigförandes fartyg, på resa till krigsskådeplatsen, tilläts bunkra i neutrala hamnar.
England hade starkt understött de japanska protesterna – och den franska egeringen hade uppenbarligen inte ännu
rejekterat denna nya princip av internationell lag. Åtminstone hade han fått order om att hjälpa oss genom att anvisa
oss någon plats, utanför territorialvatten för kolning - men inte tillåta att sådan påbörjas, förrän medgivande erhållits
från Paris.
Guvernören, lovade all möjlig assistans, färskmat, ja arbetare t.o.m. – bara vi avlägsnade oss.....
Varför inte Kap Verdeöarna till exempel? Där finns ankargrund utanför territorialgränsen!
Vi som just kommit in från Atlanten, vet precis hur grov dyning vi skulle möta där – och att kolning där – är otänkbar.
Amiralen hävdade kategoriskt, att förbudet mot att bunkra på Dakars redd – var detsamma som att kräva demilitarisering
av den ena krigförande partens fartyg – vilket var en fientlig handling och – inte neutralt!
Telegrammen yrde genom kablarna fram och tillbaka – till St Petersburg och Paris och tillbaka igen...På eftermiddagen
förklarades det att saker och ting KANSKE skulle ändras till vår fördel; vi tog chansen av det långa avståndet mellan
flottan och staden, från vilken det inte ’’kunde observeras klart’’ – vad vi gjorde. Tog kolångarna långsides – och
började kola.
Samma attityd som vi mött i Vigo och igen här, tvingar oss till allvarligt övervägande hur resan runt Godahoppsuden
kan avklaras. Vårt nästa stopp – skall bli Libreville, en fransk koloni 65 kilometer norr om ekvatorn vid mynningen av
Gabonfloden med tillgång till både ankargrund och färskvatten och med ideala lugna bunkringsförhållanden.
Men – olyckligtvis har de franska myndigheterna, hör vi redan här – förbjudit oss tillträde till flodmynningen.
Utan anvisa oss ankarplats – utanför territorialvattengränsen. På tio-tolv famnars vatten ( 18-22 meter)...
I klartext – ute i öppna havet! All möjlig fransk hjälp – utom för att kola......
Typiskt franskt Janusansikte! Att kola utanför Libreville – medger ingen visshet och nästa uppehåll, i Stora Fiskebukten (Great Fish Bay) – som
erbjuder idealt skydd för vind och sjögång finns ingenting. Hundratals kilometer i alla riktningar – inte ett träd,
inte en buske, inte en källa – bara sand. Kan inte tänka oss ett bättre ställe för vår flotta, som schasas ut från
varje hamn. Men i vår tid, finns det inget ’’ingenmansland’’ – denna öken tillhör Portugal. Om det kommer en
portugusisk tjänsteman från Benguela, uppbackad av engelska krigsfartyg – och kräver att vi avlägsnar oss, och vi
vägrar – kan han begära engelsk hjälp mot oss - ☻ Hur skall detta sluta?
På hela Afrikas västkust, finns bara en plats som vi med säkerhet kan räkna på – Angra Pequena – 1100 kilometer
söder om Stora Fiskebukten, och den enda tyska kolonin i västra Afrika.
Med hänsyn till att våra kol levereras av Hamburg Amerika Linjen, bör vi inte mötas av några svårigheter där.
Efter det – Madagaskar – alla andra lämpliga platser emellan, tillhör England.
Att kola till sjöss på dom breddgraderna är otänkbart. Vad vi måste göra, är att fylla dom nya slagskeppen med
2400 ton kol – mot normala 1100......glömma vad den Tekniska Kommitén oroar sig för – och förlita oss
på Politovsky’s beräkningar och kalkyler.......
Den 14:e utfärdar amiralen en Ordermemorandum till alla – att Flottingenjörens Instruktionsmanual för bunkring
och lastdistribution MÅSTE FÖLJAS TILL PUNKT OCH PRICKA!
Kol som inte får plats i kolboxarna, lastas på mässdäck, gångar och i skansutrymmen och huvuddäcket. (main deck).
(Huvuddäcket är inte – väderdäcket, överst och öppet för vind & sjö – utan ett av flera mellandäck. Som bland annat
hyser de tolv 7,5 cm’s barbette-kanonerna; sex på var sida). Alla ligger högt över vattenlinjen.
Allteftersom kol förbrukas i pannrummen – måste motsvarande kvantitet ur ’’däckslasten’’ prompt överföras
till kolboxar där plats finns. Förbrukningen sker bilateralt – så att igen slagsida uppstår.
Fria vätskor i tankar (det handlar om i huvudsak om matarvatten för ångpannorna) får bara tas ur EN tank i sänder –
tills den är tom, så att vågrörelser bara uppträder i EN vattentank åt gången.
Allt rörligt tyngre gods – måste surras hårt så att ingen rörelse uppstår.
Alla ventiler (dom små runda ’’fönstren’’) hålls permanent igenskruvade med stormlucka säkrad
- ventil m stormlaas.jpg (9.42 KiB) Visad 798 gånger
Sjöingenjör Politovsky besökte alla fartygen och föreläste om vikten av att instruktionerna efterföljdes. Därefter
sammankalade amiralen en konferens ombord på SUVOROV med alla kaptenerna, maskinchefer och ansvariga
officerare....''
Amiralens första fråga till Politovsky var: Vad tror Ni om detta? Kommer vi att kapsejsa?
f.f.
Varjag
)