Rödkallen, en i min barndom ganska kal sandö i Luleås yttre skärgård , var en av Sveriges viktigaste
och mest nyttjade lotsplatser där trafiken med malmbåtar var tät under hela seglings-
säsongen.
Som varade, beroende på isläggningen – från ungefär slutet av maj till tidiga december.
Min far var en av lotsarna där vilket tidigt gav mig unika insikter om båtar, sjöfart och
alla tillhörande aspekter av marina ting. Något som kanske under åren framgått av mina poster
på Skalman (
)Rödkallen var en liten stugby på en sandrevel
Men också var en unik och mycket ‘’stark’’ miljö, som med sjöfarten som bakgrund – kom att
dana alla ‘’rödkallsgrabbar’’ av min generation.
Det blir en historia om feghet, hjältemod, nydaning – men också grundstötningar, fylleri, slagsmål, smuggling, skvaller och hustrumisshandel m.m. – som det bara kan berättas från en mycket liten by isolerad från fastlandet, dess lagar och förordningar – från vilka öborna i stort sett kände sig helt laglösa – och var det!
Jag vill berätta lite om olika saker och ting som jag upplevde i den miljön och som
kanske inte är så väl kända utanför den s.k. ‘’Lotsadeln’’.
För det var just vad lotskåren där kallades, både av utomstående – och ‘’de adliga
själva…’’
Lotsyrket var ett som ofta gått i arv, det fanns 2-3 släkter på ön med samma efternamn
och släktband som var lotsar av 3:e, ja t.o.m. 4:e generationen. Och som betraktade sig
som den Verkliga Adeln.
Ja – av mina yngre barndomskamrater, var det två – som kom att fylla en 4:e och 5:e
generation av lotsar – innan Rödkallen upphörde som lotsplats.
Min far, tillsammans med andra – var ‘’uppkomlingar’’ i detta selekta sällskap och sågs
som aspiranter till adelskapet – inte fullgoda medlemmar…
Men som ‘’närstående lotsadeln’’ åtnjöt alla vi lotssöner på Rödkallen – privilegier, men också skyldigheter – som var få andra unga pojkar på den tiden och i den åldern – förunnade.
Det betraktades som nästan axiomatiskt, att när vi växt upp, tagit våra examina med grå eller vit mössa – skulle vi gå till sjöss, lära sjömansyrket, gå igenom navigationsskolan och – bli befäl till sjöss…..Samt, efter några år som styrmän – bli kronolotsar vid Kungliga Lotsverket!
Och – naturligtvis – på Rödkallen!
Där jobbet var hårt - men pengarna var goda….
Lotsyrket avlönades på den tiden (vet inte hur det funkar idag…) dels med en fast lön – som
var mycket liten. Plus den s.k. ‘’delningen’’ – som var lejonparten av deras inkomster.
‘’Delningen’’ bestod av, vad jag minns – 50% av alla influtna ‘’lotspengar’’, d.v.s. de lotsavgifter fartygen betalade för lotsningarna.
‘’Delningen’’ – avsattes i en särskild pott, som efter ‘’delningsperioder’’ – utdelades lika
till alla lotsarna på deras lotsstation. Oavsett de var Överlotsar, Mästerlotsar, Lotsar eller
Extralotsar (= lotsläringar).
Det säger sig självt, att potten var störst – där de flesta lotsningarna gjordes.
Och i det fallet var Rödkallen och kanske Vinga de fetaste lotsstationerna i Sverige.
Arbetstakten under ‘’säsongen’’ var hård, det gick många dagar ibland – utan att farsan
syntes till hemma, där lotsades dag och natt….
‘’Det behövs flera lotsar på Rödkallen…’’’- hävdade media –
NEJ – skrek lotsarna, det behövs färre!
Orsaken, som läsaren redan gissat var précis desamma som på Piratskeppen– ju färre som delade ‘’potten’’ – ju fetare var den....
(Under dom intensivaste krigsåren – tjänade Rödkallslotsarna ‘’mera än byrådirektörer
och självaste Statsministern….’’)
Alltnog, detta om lotsarnas villkor. Vi pojkar, grillades tidigt för sjön och sjömansyrket.
Redan från koltåldern skulle man själv kunna snickra leksaksbåtar, ‘’segla omkring med dom i sanddynerna’’
-
- hemsnickrade baatar i sanden.JPG (142.27 KiB) Visad 6642 gånger
och leka allt ifrån sjöslag till skeppsbrott (båten överväldigades av sandvågor…) till smugglare eller tulljagare (det krävde en gråmålad leksaksbåt) – prövades och övades intill leda……..
Självklart måste man kunna lägga en råbandsknop med förbundna ögon….pålstek och skotstek å dubbla halvslag om egen part…..
Säckknopen –
(forts)
Varjag
