Skyddsrum för civilbefolkningen

[Amund]

Om jag förstått rätt så är ju (nästan) alla hyreshus och bostadsrätter byggda efter VK2 och fram till 70-talet försedda med skyddsrum, de känns igen i källaren på de tunga skalkförsedda ståldörrarna. Dessa har väl även i anslutning haft ett sorts "skyddsförråd" bestående av sådant som kan vara användbart vid längre vistelser, filtar etc. Jag undrar om inte en del av dessa källarlokaler även haft ett visst skydd mot åtminstone B och C-stridsmedel?

Nu till saken; Har man någon gång skaffat sig en bild av bombkrigets fasor i exempelvis Tyskland förstår man att det var en viktig del i planeringen av civilförsvaret efter VK2, men jag får känslan att ingen ens bryr sig om att de idag existerar eller förvissar sig om att de hålls i gott skick. Dessa skyddsrum byggs inte längre i nya lägenhetskomplex. Har behovet av skyddsrum för civilbefolkningen försvunnit eller är det ingen som längre bryr sig? Dessa välbyggda källarlokaler är idag ofta överbelamrade med skrot och kan knappast fylla sin uppgift.

Ett gott försvarstänkande handlar väl inte bara om antalet stridsvagnar och JAS-plan? Även i en modern konflikt borde risken vara stor att civilbefolkningen utsätts för stora fasor när fienden angriper tätbebyggda områden, både med flyg och tungt artilleri. Eller har man gjort en annan bedömning?

[TomTop]

Vi oroar oss mer för olyckor än brist på vatten



Vi oroar oss mer för olyckor än brist på vatten. Den slutsatsen drar MSB i sin årliga undersökning om svenskarnas inställning till beredskap samt försvars- och säkerhetspolitik.

Resultatet visar att vi oroar oss mer för olyckor och terroristattacker än brist på vatten och livsmedel. Endast två procent känner oro för att drabbas av livsmedels- eller dricksvattenbrist.

– Att vi hyser stor tilltro till samhället är i sig bra, men kan bli problematiskt om det får till följd att människor inte förbereder sig själva mentalt eller praktiskt. Bristsituationer kan uppstå även i dagens moderna samhälle konstaterar Thomas Gell, enhetschef på MSB.

Kanske bör vi uppmärksamma att dricksvattnet på flera håll i landet blivit förorenat, nu senast i Örebro där avloppsvatten från en toalett i själva vattenreservoaren läckt ut till dricksvattnet.
I Kallinge i Blekinge upptäcktes ett läckage av kemikalier i dricksvattnet i december ifjol.
I såna situationer är det bra om man har en beredskap.

Tips på hur man förbereder sig vid vattenstopp:

https://msb.se/Templates/Pages/NewsPage ... anguage=sv

[TomTop]

angående skyddsrum

https://www.msb.se/sv/Insats--beredskap ... Skyddsrum/

[Kasson]

Ja, att skyddsrummen nyttjas civilt som förråd eller motsvarande är inte något nytt. Även under kalla kriget får detta sägas vara regel snarare än undantag, med diverse "pysselrum" förråd och åtminstone en skyttebana. Tanken var väll att dessa skulle nyttjas först med 24-48 timmars förvarning, vill jag minnas.

Hur bedömningen görs om antalet skyddsrum är tillfredsställande och hur ofta dessa inventeras har jag dock ingen aning om.

[Sarvi]

Jag är uppväxt i en villa vars källare var (och är) skyddsrum för omgivande befolkning. Den är, helt enligt reglerna, inredd och möblerad - sex rum, en bastu, en dusch, en toalett och ett skyddsrumsförråd där all materiel lagras. Om ordern ges så är tanken att det ska iordningställas som skyddsrum inom, tror jag, 48 timmar. Det innebär bland annat att slänga ut allt möblemang (biblioteket lär bli jobbigt... ), slå ut mellanväggarna i gips, installera C-sluss och duschar, installera luftfilter, torrtoaletter, komplettera belysningen, sätta igen fönster med betongelement mm. Jag tror det brukade vara inspektion av någon civilförsvarsmyndighetsperson var 10e år eller så, så att all materiel fanns på plats osv.

[Vysotskij]

Med tanke på att dylika skyddsrum inte längre befinns nödvändiga i nya fastigheter är rimligen också bedömningen att man vid behov av befintliga också kommer att ha tid att ta bort cyklar och bråte.

[Stellan Bojerud]

Administrativt fanns det något som hette skyddsrumsorter, där fastighetsägarna ålades att med statsbidrag anlägga skyddsrum. Dessa var vanligtvis s k normalskyddsrum. Jag växte upp i ett flervåningshus byggt 1948 och hade 16 lägenheter. Vårt skyddsrum var cykelstall.

Skyddsrummen och utrustningen där godkändes av Luftskyddsinspektionen. Denna myndighet tror jag upphörde strax efter VK 2. Jag hade god insyn i vad som hände med vårt skyddsrum. Det har sedan 1948 aldrig inspekterats av någon myndighet.

Från gården gick man in genom en vanlig dörr. Bakom denna en 40 mm tjock ståldörr, som låstes med två 100 mm reglar av stål, vilka manövrerades med stålrattar. En meter senare en 5 mm gastät plåtdörr med gummilist, med två enklare låsreglar. Inåt fastigheten likadant i omvänd ordning, men där var ståldörren blott 20 mm tjock. I lokalen fanns en luftpump. I detta fall handdriven, men kunde även vara motordriven. Till pumpen hörde dim- och gasfilter, som förvarades i förseglade kartonger. Gummilisterna till de gastäta dörrarna förvarades i talk för att inte spricka.

En vanligare variant var ingång från fastighetens källare och reservutgång via en stållucka i gatuplanet. Ett kraftigt stålrör med böjd överdel - uppochnervänt J - är luftintaget till luftpumpen. Huset där jag nu bor är 17 år gammalt. Skyddsrummet har 30 mm ståldörr mot källarplanet och reservutgång genom lucka mot gatan. Saknar gassluss och luftpump.

Under VK 2 och början av "kalla kriget" fanns s k hemskydd. I min hemort, Sundbybergs stad, kallades fastighetsskötarna (de s k portvakterna) till en årlig utbildningsdag i brandskydd. Hemskyddet var utrustat med stålhjälm m/21 C, gasmask (vanligen s k folkgasmask), ficklampa, visselpipa, overall och gummistövlar.

Brandskyddsutrustningen var primitiv. Ett par s k pytssprutor, några brandyxor samt några skyfflar. Hemskydden var organiserade i s k block, under befäl av en blockledare.

Så sent som slutet av 1990-talet fanns det s k hemskyddsombud kvartersvis och en förberedd organisation i form av planer, som krävde några dygn att fylla med faktiskt innehåll.

Nu är allt historia och nostalgi.

[Lasse O]

Administrativt fanns det något som hette skyddsrumsorter, där fastighetsägarna ålades att med statsbidrag anlägga skyddsrum. Dessa var vanligtvis s k normalskyddsrum. Jag växte upp i ett flervåningshus byggt 1948 och hade 16 lägenheter. Vårt skyddsrum var cykelstall.

Skyddsrummen och utrustningen där godkändes av Luftskyddsinspektionen. Denna myndighet tror jag upphörde strax efter VK 2. Jag hade god insyn i vad som hände med vårt skyddsrum. Det har sedan 1948 aldrig inspekterats av någon myndighet.

Från gården gick man in genom en vanlig dörr. Bakom denna en 40 mm tjock ståldörr, som låstes med två 100 mm reglar av stål, vilka manövrerades med stålrattar. En meter senare en 5 mm gastät plåtdörr med gummilist, med två enklare låsreglar. Inåt fastigheten likadant i omvänd ordning, men där var ståldörren blott 20 mm tjock. I lokalen fanns en luftpump. I detta fall handdriven, men kunde även vara motordriven. Till pumpen hörde dim- och gasfilter, som förvarades i förseglade kartonger. Gummilisterna till de gastäta dörrarna förvarades i talk för att inte spricka.

En vanligare variant var ingång från fastighetens källare och reservutgång via en stållucka i gatuplanet. Ett kraftigt stålrör med böjd överdel - uppochnervänt J - är luftintaget till luftpumpen. Huset där jag nu bor är 17 år gammalt. Skyddsrummet har 30 mm ståldörr mot källarplanet och reservutgång genom lucka mot gatan. Saknar gassluss och luftpump.

Under VK 2 och början av "kalla kriget" fanns s k hemskydd. I min hemort, Sundbybergs stad, kallades fastighetsskötarna (de s k portvakterna) till en årlig utbildningsdag i brandskydd. Hemskyddet var utrustat med stålhjälm m/21 C, gasmask (vanligen s k folkgasmask), ficklampa, visselpipa, overall och gummistövlar.

Brandskyddsutrustningen var primitiv. Ett par s k pytssprutor, några brandyxor samt några skyfflar. Hemskydden var organiserade i s k block, under befäl av en blockledare.

Så sent som slutet av 1990-talet fanns det s k hemskyddsombud kvartersvis och en förberedd organisation i form av planer, som krävde några dygn att fylla med faktiskt innehåll.

Nu är allt historia och nostalgi.

Min far som var avdelningsdirektör på Civilförsvarsstyrelsen fick i mitten av 80-talet av GD i uppdrag att utreda hur skyddet skulle kunna omfatta även områden av t ex villakaraktär. Regeringen tog tydligen saken på så så stort allvar att han personligen hade skyldighet att rapportera fortlöpande vad som skedde på området.
Såvitt jag minns utmynnade projektet i ett antal planer om hur t ex villaägare och andra fastighetsägare skulle förstärka sina hus och kallades "Skydd i bristområden". I samband med detta fick hemskyddsombuden ökad uppmärksamhet men den verksamheten verkar inte ha överlevt millennieskiftet.

Nu är det i likhet med min far historia och nostalgi.

[Amund]

Tack för alla intressanta svar och inlägg! Det är intressant att vi i Sverige som INTE drabbades av förödande bombangrepp över bostadsområden under VK2, satsade stora resurser på att skapa ett närmast heltäckande system av skyddsrum för sin civilbefolkning, även om man idag tydligen anser att behovet minskat.

Jag förutsätter att de länder som verkligen fick känna på vilka stora skador bombarmadorna kunde ställa till med, också satsade på ordentliga skyddsrum efter kriget. Man frågar sig då osökt om även flervåningshus som byggs i Hamburg idag byggs utan skyddsrum?

[Amund]

Jag tänkte att om bombkriget återkommer så borde det vara lättare för ett kommunalråd i Kramfors än för Hamburgs borgmästare att försvara sig när journalisterna frågar; Varför fanns det inte skyddsrum till alla?

[tryggve]

Här på jobbet så finns ett skyddsrum som (väl) är avsett för kringboende i villaområde. Det används som förråd, och när det senast flyttades ned grejor dit för ett par år sedan så påpekades det att det inte får vara mer belamrat än att det kan röjas på 48 h.

Om det sedan inspekteras eller så tvivlar jag på, men det påpekades i alla fall.

[Stellan Bojerud]

Administrativt fanns det något som hette skyddsrumsorter, där fastighetsägarna ålades att med statsbidrag anlägga skyddsrum. Dessa var vanligtvis s k normalskyddsrum. Jag växte upp i ett flervåningshus byggt 1948 och hade 16 lägenheter. Vårt skyddsrum var cykelstall.

Skyddsrummen och utrustningen där godkändes av Luftskyddsinspektionen. Denna myndighet tror jag upphörde strax efter VK 2. Jag hade god insyn i vad som hände med vårt skyddsrum. Det har sedan 1948 aldrig inspekterats av någon myndighet.

Från gården gick man in genom en vanlig dörr. Bakom denna en 40 mm tjock ståldörr, som låstes med två 100 mm reglar av stål, vilka manövrerades med stålrattar. En meter senare en 5 mm gastät plåtdörr med gummilist, med två enklare låsreglar. Inåt fastigheten likadant i omvänd ordning, men där var ståldörren blott 20 mm tjock. I lokalen fanns en luftpump. I detta fall handdriven, men kunde även vara motordriven. Till pumpen hörde dim- och gasfilter, som förvarades i förseglade kartonger. Gummilisterna till de gastäta dörrarna förvarades i talk för att inte spricka.

En vanligare variant var ingång från fastighetens källare och reservutgång via en stållucka i gatuplanet. Ett kraftigt stålrör med böjd överdel - uppochnervänt J - är luftintaget till luftpumpen. Huset där jag nu bor är 17 år gammalt. Skyddsrummet har 30 mm ståldörr mot källarplanet och reservutgång genom lucka mot gatan. Saknar gassluss och luftpump.

Under VK 2 och början av "kalla kriget" fanns s k hemskydd. I min hemort, Sundbybergs stad, kallades fastighetsskötarna (de s k portvakterna) till en årlig utbildningsdag i brandskydd. Hemskyddet var utrustat med stålhjälm m/21 C, gasmask (vanligen s k folkgasmask), ficklampa, visselpipa, overall och gummistövlar.

Brandskyddsutrustningen var primitiv. Ett par s k pytssprutor, några brandyxor samt några skyfflar. Hemskydden var organiserade i s k block, under befäl av en blockledare.

Så sent som slutet av 1990-talet fanns det s k hemskyddsombud kvartersvis och en förberedd organisation i form av planer, som krävde några dygn att fylla med faktiskt innehåll.

Nu är allt historia och nostalgi.

Min far som var avdelningsdirektör på Civilförsvarsstyrelsen fick i mitten av 80-talet av GD i uppdrag att utreda hur skyddet skulle kunna omfatta även områden av t ex villakaraktär. Regeringen tog tydligen saken på så så stort allvar att han personligen hade skyldighet att rapportera fortlöpande vad som skedde på området.
Såvitt jag minns utmynnade projektet i ett antal planer om hur t ex villaägare och andra fastighetsägare skulle förstärka sina hus och kallades "Skydd i bristområden". I samband med detta fick hemskyddsombuden ökad uppmärksamhet men den verksamheten verkar inte ha överlevt millennieskiftet.

Nu är det i likhet med min far historia och nostalgi.

Det vanliga var att med statsmedel subventionera garage i villaområden, vilka utformades som "bunkers" med s k bombsäkra väggar och tak.

[hjakse]

Det vanliga var att med statsmedel subventionera garage i villaområden, vilka utformades som "bunkers" med s k bombsäkra väggar och tak.

Det annonserades till och med om det i pressen, så här såg det ut i Göteborgs-Posten 1983.

(Sidan avfotograferad i KB:s mikrofilmsläsesal)