Varför var Sverige neutralt under andra världskriget?

[Stellan Bojerud]

Ett svenskt ingripande i Norge var de facto omöjligt av praktiska skäl.

Det fanns 9 april 1940 två krigsorganiserade fördelningar (divisioner). Av den ena (II.fördelningen) hade 1/3 avrustat och åkt hem. 1/3 höll på att avrusta i kasernerna och 1/3 befann sig under järnvägstransport. Den andra (V.fördelningen) befann sig i Tornedalen och väntade på järnvägstransport. Den skulle hemtransporteras och avrustas före 15 maj.

Av politiska skäl intogs förstärkt försvarsberedskap genom brevinkallelser. Sedan unionsupplösningen var gränsen i Värmland en demilitariserad zon. Det fick inte finnas svensk trupp där. Det blev därför en uppgift för polisen att improvisera gränsbevakning.

På kvällen den 12 april nådde de första svenska militära enheterna fram till gränsen, samtidigt som huvuddelen av norska 1.divisionen, som skulle försvara Oslo-området, flydde in i Sverige.

Efter hand uppmarscherade II.fördelningen i Värmland och III.fördelningen i Bohuslän. Den 10 maj 1940 beordrade ÖB IV.fördelningen att förstärka försvaret längs norska gränsen i Värmland. Fördelningen var på plats den 17 maj 1940. Först då förelåg förutsättningar för ett meningsfullt ingripande i Norge.

Men då hade de allierade utrymt södra Norge och norrmännen hade givit upp kampen söder om Trondheim.

[dtte]

Fråga: Vilka påstod att Sverige var neutrala under VK2?

Svar: Sveriges politiska ledning.


Fråga: Brukar politiker hålla sig till sanningen?

Svar: Oftast bara i de ifall sanningen gynnar dem.


Sveriges hållning under VK2 skulle väl bättre beskrivas som 'Icke krigförande'. För neutrala var vi inte ifall man med neutral menar att man inte tar ställning för eller emot någon sida i konflikten.

Vad har man för definition av en neutral stat ifall den neutrala staten kan syssla med följande saker t.ex.

- Rädda tyskarna i Narvik genom att släppa in tåg som man garanterat visste innehöll mer än sjukvårdsmateriel.
- Släppa igenom tyska trupper som ska delta i anfallet mot Sovjetunionen.
- Utbilda och utrusta diverse danska och norska exilförband.

Grunden för den svenska politiken var helt enkelt att se till att vi var på 'rätt' sida när kriget var slut. Följaktligen sladdade vi åt tysk sida
så länge det såg ut som att tyskarna skulle vinna. När det senare blev uppenbart vart det brakade så gällde det att byta fot.

Det var realpolitik som såg till det egna landets bästa. Inget konstigt med det. Men att kalla det för neutraliet är i mitt tycke helt fel.

[Bjernevik]

Grunden för den svenska politiken var helt enkelt att se till att vi var på 'rätt' sida när kriget var slut. Följaktligen sladdade vi åt tysk sida
så länge det såg ut som att tyskarna skulle vinna. När det senare blev uppenbart vart det brakade så gällde det att byta fot.

Jag påstår att grunden för den svenska politiken var att hålla Sverige utanför kriget. Vilket man lyckades med. Danmark och Norge hade tveklöst agerat på precis samma sätt under samma omständigheter.

[Ben]

Fråga: Vilka påstod att Sverige var neutrala under VK2?

Svar: Sveriges politiska ledning.


Fråga: Brukar politiker hålla sig till sanningen?

Svar: Oftast bara i de ifall sanningen gynnar dem.

Det känns väl som ett något enkelspårigt sätt att resonera i så här komplicerade sammanhang. Sverige skulle säkerligen inte ha varit betjänt av att under kriget haft en politisk ledning som talat sanning om våra försvarsresurser eller om våra kontakter med de olika sidorna. I värsta fall hade det lett till panik bland befolkningen. Vem hade gynnats av det?

[dtte]

Grunden för den svenska politiken var helt enkelt att se till att vi var på 'rätt' sida när kriget var slut. Följaktligen sladdade vi åt tysk sida
så länge det såg ut som att tyskarna skulle vinna. När det senare blev uppenbart vart det brakade så gällde det att byta fot.

Jag påstår att grunden för den svenska politiken var att hålla Sverige utanför kriget. Vilket man lyckades med. Danmark och Norge hade tveklöst agerat på precis samma sätt under samma omständigheter.

Självklart var man inte intresserade av att gå med i kriget. Det enda jag är kritisk till är påståendet att vi var neutrala.
I vissa fall som transiteringen av stridande förband som ska sättas in mot Sovjetunionen kan man möjligtvis hävda att man agerade för att inte själva bli angripna av tyskarna. Men när det gäller uppsättandet av danska och norska förband kan man knappast påstå att det fanns en allierad hotbild mot Sverige i fallet man inte gjorde detta. Så beteckningen 'Icke krigförande' tycker jag är en bättre beskrivning av Sveriges hållning under VK2 än den uppenbart felaktiga benämningen 'neutral'.

[dtte]

Fråga: Vilka påstod att Sverige var neutrala under VK2?

Svar: Sveriges politiska ledning.


Fråga: Brukar politiker hålla sig till sanningen?

Svar: Oftast bara i de ifall sanningen gynnar dem.

Det känns väl som ett något enkelspårigt sätt att resonera i så här komplicerade sammanhang. Sverige skulle säkerligen inte ha varit betjänt av att under kriget haft en politisk ledning som talat sanning om våra försvarsresurser eller om våra kontakter med de olika sidorna. I värsta fall hade det lett till panik bland befolkningen. Vem hade gynnats av det?

Under pågående krig håller jag med dig att det fanns realpolitiska själ att påstå att vi var neutrala.

Men att efter ca. 70 år fortfarande hävda att vi var neutrala tycker jag inte längre är särskilt motiverat. Det är väl bättre att erkänna hur det faktiskt var. Och det var att vi i princip fjäskade för den sida som för tillfället såg ut som att de skulle vinna kriget, vilket antagligen var det realpolitiskt helt korrekta att göra.

[von Adler]

Tre länder förklarade krig mot Tyskland först innan 1945. Storbritannien, Frankrike och Brasilien.

Alla andra - Norge, Danmark, Belgien, Nederländerna, Luxemburg, USA, Sovjet, Yugoslavien och Grekland blev angripna först eller var allierade med Tyskland.

[Ben]

Men att efter ca. 70 år fortfarande hävda att vi var neutrala tycker jag inte längre är särskilt motiverat. Det är väl bättre att erkänna hur det faktiskt var. Och det var att vi i princip fjäskade för den sida som för tillfället såg ut som att de skulle vinna kriget, vilket antagligen var det realpolitiskt helt korrekta att göra.

"Fjäska" - man navigerade så gott det gick med tanke på det geografiska läget och situationen i Europa. Det var ju heller inte så lätt för Per-Albin & co att veta var gränsen gick när det gällde Hitlers tålamod - en sak att agera som ansvarig för ett helt lands öde mitt uppe i en svåröverskådlig situation och en helt annan sak att flera decennier senare sitta med facit och veta precis hur resonemangen gick i Berlin.

[patrik blom]

Tre länder förklarade krig mot Tyskland först innan 1945. Storbritannien, Frankrike och Brasilien.

Alla andra - Norge, Danmark, Belgien, Nederländerna, Luxemburg, USA, Sovjet, Yugoslavien och Grekland blev angripna först eller var allierade med Tyskland.

Med andra ord: Alla stater önskade vara neutrala utom Storbritannien, Frankrike och Brasilien. Bara Sverige lyckades uppnå det som alla övriga önskade.

[frodeh]

Mine to øre: Jeg tror svaret på opprinnelig spørsmål er at Sverige var nøytralt av to årsaker:
1. Det var det eneste fornuftige standpunktet i den strategiske virkeligheten det befant seg.
2. En fornuftig forsvarspolitikk, grundige forberedelser og omstendighetene tillot det å gå gjennom krigen (relativt) uberørt.

Ser man på den norske nøytralitetspolitikken 39-->9. april 1940 så ble den utfordret meget sterkt langs kystlinken, og det er, diskutabelt, den utløsende årsak til at Tyskland angrep, nesten samtidig som England planla et angrep ved Narvik.

Den svenske balansegangen var ikke enkel, selv uten en strategisk kystlinje mot Atlanterhavet, og spesielt fram til 1943. Om man hadde tatt i mot den norske kongen i 1940 så kunne dette vært meget risikabelt og det er sterkt forståelig at det ble som det ble, i alle fall rent politisk. Så vidt jeg husker tok de i mot deler av kongefamilien (? - har ikke tid til å kontrollere denne opplysningen) så selv dette var ikke helt svart-hvitt. Jeg synes ikke man skal være så hard mot seg selv for denne politikken, den reddet antakeligvis svært mange menneskeliv.

[Jens Yde]

"Den 13 april dök norske kungen Håkon VII och hans familj upp vid gränsen sex mil väster om Särna. De var på flykt undan tyskt flyg och tyska trupper. Kungen bad om att få vila ut på svenskt område och sedan resa vidare mot England. Den svenska regeringen vägrade. Eftersom Sverige var neutralt, hette det, måste alla militärer från krigförande land interneras i Sverige. Inget undantag kunde göras för kungen. Håkon återvände till sitt krigshärjade land och räddades så småningom över till England i alla fall, men den norska kungafamiljens begripliga bitterhet mot Sverige för detta levde kvar långt in i vår tid." http://www.aftonbladet.se/nyheter/kolum ... e496402.ab

Strikt foerd neutralitetspolitik.

Jeg har ikke fundet noget på dansk om den episode, men svensk tv har åbenbart vist et program om det for længe siden: ”På flykt genom Norge 1940. Taxikörningen från Särna i norra Dalarna till norska Elverum i april 1940 skulle ta tre dagar. Det tog sju veckor. 20-årige Lill-Gunnar Jonsson upplevde den tyska offensiven i Norge, fick sin bil bombad till skrot i Molde och flydde norrut tillsammans med kung Håkon. Från Tromsö via Treriksröset återbördades Jonsson till Särna.”

Haakon VII var født Christian Frederik Carl Georg Valdemar Axel, prins til Danmark og Island, den 3. august 1872, og var således 67 år.

”Den 13 april dök norske kungen Håkon VII och hans familj upp vid gränsen”, står der i stykket i Aftonbladet, men dronning Maud var død i 1938, så med ”familie” kan der næsten kun være tale om sønnen, født 1903.

Var sønnen Olav også ”militær” og blev afvist?

Skulle afvisningen virkelig have reddet menneskeliv? Hvad så med de norske jøder - og de danske jøder - dem tog Sverige jo imod. Var det ikke farligt for Sverige?

[Ben]

Problemet i fallet med Håkon VII var väl att han måste betraktas som en utländsk militärperson. Han kunde förvisso släppas in i Sverige och också ges en bekväm fristad, men Håkon ville resa in med garanterad möjlighet att också kunna resa ut ur Sverige. Den svenska regeringen ansåg sig inte kunna ge en sådan garanti - om Håkon bestämde sig för att resa in i Sverige måste han vara beredd på att stanna kvar och inte kunna fungera som norsk statschef från svenskt territorium.

[dtte]

Men att efter ca. 70 år fortfarande hävda att vi var neutrala tycker jag inte längre är särskilt motiverat. Det är väl bättre att erkänna hur det faktiskt var. Och det var att vi i princip fjäskade för den sida som för tillfället såg ut som att de skulle vinna kriget, vilket antagligen var det realpolitiskt helt korrekta att göra.

"Fjäska" - man navigerade så gott det gick med tanke på det geografiska läget och situationen i Europa. Det var ju heller inte så lätt för Per-Albin & co att veta var gränsen gick när det gällde Hitlers tålamod - en sak att agera som ansvarig för ett helt lands öde mitt uppe i en svåröverskådlig situation och en helt annan sak att flera decennier senare sitta med facit och veta precis hur resonemangen gick i Berlin.

Om du läser vad jag skrev så var det ju att Sveriga antagligen agerade realpolitiskt korrekt. Det enda jag påpekar är att vi inte var neutrala som vi då (och en hel del tydigen fortfarande) påstod.

[dtte]

Skulle afvisningen virkelig have reddet menneskeliv? Hvad så med de norske jøder - og de danske jøder - dem tog Sverige jo imod. Var det ikke farligt for Sverige?

Skillnaden var att då (oktober 1943 för de danska judarna) var tyskarna på defensiven. Tror du att Sverige tagit emot dessa danska judar (ca. 7000 personer) ifall de flytt säg i juli 1941? Jag tror inte det.

[Jurgen Wullenwever]

Det enda jag påpekar är att vi inte var neutrala som vi då (och en hel del tydigen fortfarande) påstod.

Att diverse neutralitetsbrott förekom innebär (väl) inte att den övergripande neutraliteten är uppgiven? Sverige befann sig inte i krigstillstånd med någon av sidorna och var följaktligen neutralt, antar jag, men jag är inte bekant med internationell rätt.