Jag beskrev tidigare de japanska planerna på en Julsalut med bombardemang av mål i USA
på Juldagen 1941, vilken annulerades av olika skäl och ubåtarna styrde hemåt. Under hemresan
bombarderade några med kanoneld diverse ’’pluttöar’’ i Stilla Havet i hopp om att förstöra, både verkliga och inbillade, flygbåtsbaser, väderstationer och andra struntmål. Resultatet – blev i stort sett Noll.
Men, den japanska marinledningen ’’hade pippi’’ på tanken att använda ubåtarna för bombardemang av landmål.
Den amerikanska s.k. Doolittle-raiden i april då sexton B-25:or startade från hangarfartyget
USS HORNET och bombade Tokyo (och andra städer) hade uppskärrat de japanska amiralerna och
generalerna bortom förnuft och lämnade dem ingen ro. Fienden – hade flugit över Kejsarens Palats och äventyrat Solens Son i hans eget Heliga Nippon!
http://en.wikipedia.org/wiki/Doolittle_Raid
Nu måste minsann Japan svara med samma mynt och straffa det fräcka amerikanska tilltaget!
Men, det enda vapen till hands med tillräcklig räckvidd – var just ubåtarna med deras kanoner.
Jag har ovan beskrivit lite om I - 25 och 26’s verksamhet vid Amerikas kuster i juni 1942, vilka inte
blev speciellt framgångsrika. Båda båtarna hade också order att ’’straffbombardera’’ den lede
fienden.
Den 20:e juni, närmar sig I-26 Vancouver Island i British Columbia. Som mål har utvalts den
kanadensiska ’’Marin-Radio-Navigations-Stationen’’ på Estevan Point, en udde på öns västkust.
Marinradionavigationsstationen – låter viktigt och bra i en rapport. Men allt det handlar om
är en helt vanlig fyr. Som blinkar vänligt i natten och är det enda livstecken grabbarna på
I-26 kan se i nattmörkret. (Närmaste stora bebyggda ort är staden Victoria – 150 km längre bort)
Det är lite som att ’’bombardera Stockholm genom att skjuta på Landsort’’
Så I-26 öppnar eld mot det ensliga fyrljuset. Som påpekats tidgare, har ubåtarna inga
ordentliga riktmedel bortsett från ’’öppna sikten’’ för sina kanoner. Avståndsmätare finns
ombord, men är portabla handhållna instrument – och precisionen i eldgivningen blir därefter.
Mellan 20 och 25 14-centimetersgranater visslar in över den kanadensiska ödemarken –
men, bommar fyren! Kanonaden utlöser dock en panikunge bland fyrpersonalen, som
sänder SOS per radio och telefonerar sitt nödläge till yrvakna överordnade.
Ordern blev inte oväntat: ’’Släck fyren’’!
Vilket också bums gjordes. Men panikordern spreds snabbt och alla fyrar på Vancouver Island och fastlandet vid Vancouver släcks också......
Resultatet – en rad grundstötningar bland sjöfarten i de vattnen under de följande
24 timmarna.Detta var första gången på 130 år - sedan 1812 – som Kanadensiskt territorium beskjutits av en fiende.
Två nätter senare, den 22:a juni – är det I-25’s tur att brassa av. Eldmålet är ’’ubåtsbasen
i Astoria’’ i Oregon. Nu ligger Astoria ett stycke in i Columbiaflodens mynning och någon
ubåtsbas finns inte där – bara en liten marinpostering värdig en småstad med 5000 själar.
Dit – vågar sig inte I-25, utan nöjer sig med att öppna eld mot Fort Stevens
på udden med samma namn, 25 km från Astoria. Fort Stevens byggdes mot slutet av Amerikanska Inbördeskriget, dess kanoner är antikverade ''försvinnande Tio-tummare'' och vakthavande officeren förbjuder besvarande av elden...
’’Så att vi inte avslöjar vårt läge!’’
– lyder ordern
I-25 skjuter 17 granater, alla som finns i ’’däcksmagasinet’’. Som mest slår upp stora gropar
i Oregons moränlera......
Men – det noteras att The Backstop på besättningens base-bollplan
har skadats och att ’’en massa telefonledningar rasade ner....’’
En blindgångare – hamnar på en golfbana och lär numera förvaras vid ett minnesmonument
över händelsen.
I-25 avviker från platsen, vad Fartygschefen skrev i sin rapport om bombardemanget, har tyvärr inte bevarats för eftervärlden.
Varjag
- Nu har Du verkligen myntat en term jag gillar!!!!
) , en armémajor, fyra tyska radar- och hydrofontekniker plus
)
)