Chefen för Kriegsmarine, Amiral Erich Raeder må på bilder och i historieböckerna förefalla varit en fåmäld och något timid herre. Ingenting kan vara felaktigare – Raeder var ytterst aggressiv befälhavare – som hänsynslöst ville utnyttja alla flottans resurser till angrepp! Inte försvar.Dom lades av tyska jagare. Inpå de engelska kusterna. I femton knops fart. I hundratals.....!
När det i början av oktober 1939, och efter mångtaliga framgångsrika ubåtsmineringar innanför den engelska farstudörren – utan några förluster, stod det klart för den tyska marinledningen att den
Brittiska ’’minspärren’’ utanför östkusten var en Papperstiger och att bevakningen var gles och bristfällig.
Amiral Raeder beordrade Dönitz motsvarighet inom jagarvapnet – Kommendör Bonte...
(BdZ=Befehlshaber der Zerstörer) – att omedelbart ingripa i minkriget mot England.
- Jagarchefen - Friedrich Bonte.jpg (17.35 KiB) Visad 3444 gånger
Det sägs ju att ’’somliga straffar Gudarna genast’’ – Bonte omkom dagen efter när Warburton-Lee’s engelska jagare den 10:e stormade in i Narviksfjorden och gjorde slarvsylta av halva Bonte’s jagarflottilj – och – honom själv
).Kriegsmarine, disponerade 1939 inte mindre än 22 nya jagare. Alla stora och snabba. Deplacementet – väl över 2200 ton -kunde dom alla göra hela 38 knop och på papperet, medföra 60 minor var.
I praktiken klämde dom in bortåt 70-72 under de operationer som jag vill berätta om.
Eftersom alla hade långa och komplicerade namn – efter okändare hjältar från 1:a VK kommer jag
fortsättningsvis bara att kalla dom med deras ’’efternamn’’ – ibland med deras Z-Nummer...
Men här har ni dom alla:
Typ 1934 > Z 1 – Z 16
Z 1 Leberecht Maas
Z 2 Georg Thiele
Z 3 Max Schultz
Z 4 Rickard Beitzen
Z 5 Paul Jacobi
Z 6 Theodor Riedel
Z 7 Hermann Schoemann
Z 8 Bruno Heinemann
Z 9 Wolfgang Zenker
Z10 Hans Lody
Z 11 Bernd von Arnim
Z 12 Erich Giese
Z13 Erich Köllner
Z14 Friedrich Ihn
Z15 Erich Steinbrinck
Z16 Friedrich Eckholdt
Typ 1936 > Z 17 – 22
Z 17 Dieter von Roeder
Z 18 Hans Lüdemann
Z 19 Hermann Künne
Z 20 Karl Galster
Z 21 Wilheml Heidkamp
Z 22 Anton Schmitt
Så om jag i fortsättningen, bara nämner t.ex Maas/Giese/Schultz o.s.v. vet läsaren vilka det är.
Den allra första framstöten med jagare, gjordes redan natten 17-18:e oktober. Under ledning av inte helt okände konteramiralen Günther Lütjens (BISMARCK), då s.k. FdT(Führer der Torpedoboote) – som gavs en chans visa framfötterna.
Med sig hade han inte mindre än sex jagare – Heidkamp, Künne, Eckholdt, Roeder, Galster och Lüdemann med tillsammans omkring 400 minor.
Som framgångsrikt och utan brittisk inblandning – lades utanför Humbermynningen.
Det är en smula grumligt, om hur många av minorna som var av magnet-typen och hur många som var konventionella ankrade kontaktminor – av ECM-typen. Vissa källor säger att ’’var tredje mina’’ – var magnetisk. Det finns massvis med bilder av tyska fartyg med vanliga ’’horn = kontakt minor’’. Men försök hitta bilder av fällningsklara magnetminor....suck!
Konteramiralen Lütjens, kunde i alla fall gottgöra sig 7 sänkta fartyg med totalt 25825 bruttoton på sitt minfält. Den största, var brittiska s/s BOX HILL om 5677GRT med även den lills svenska ångaren ALBANIA om 1214GRT – strök med.
Natten 12-13:e november tog kommendör Bonte själv befälet över GALSTER, HEIDKAMP, KÜNNE
och LÜDEMANN och satte kurs mot Themsenmynningen. Där styrkan sådde omkring 280 minor
i två av de tre farlederna in till London.
Det var på det här fältet, som ovan nämnda minläggaren ADVENTURE skadades och jagaren BLANCHE sänktes samma dag (13:e) som det lagts. Samma dag sjönk också s/s PONZANO och
MATRA – den senare på hela 8000 ton.
Den 15:e var det dags för brittiska WOODTOWN och den italienska GRAZIA, den sista nämnd i den schweiziska pressen vi läst i föregående poster. 23:e november följdes dessa i djupet av engelska
HOOKWOOD och den 27:e av holländska amerikalinjens SPAARNDAM om 8857 GRT
Vid det här laget började infarterna till London och Hull (Humberfloden) att likna skeppskyrkogårdar,
master, skorstenar, ja kommandobryggor – stack upp över ytan längs med och i – farlederna och var på sina håll en fara för den - ännu flytande - sjöfarten.
Under månfria nätter denna första krigsvinter – gjorde tyska jagare inte mindre än elva minerings-
raider till Englands kustfarvatten. Fyra mot Themsen, tre mot Cromer och vardera två – mot Humbers mynning och Newcastle.
Alla dessa djärva företag, förblev oupptäckta av Engelska Flottan!
De svåra tonnageförlusterna till tyska minor, framkallade stor oro i Regeringen, Parlamentet och
Amiralitetet, inte minst hos det senares Förste Lord – en viss Winston S. Churchill.
Alla kliade sina huvuden, undrande HUR dessa minor hade kunnat läggas på Englands tröskel?
Gissningarna gick mot ubåtar och flygplan – vilket vi nu vet, var riktigt fast i liten skala.
När jagare insattes, med 60-70 minor vardera eskalerade minkriget våldsamt – liksom förlusterna.
Men att tyska jagare på natten, utan att upptäckas – kunnat lägga minor i engelska inseglingsfarleder
var något som de något stofila Guldgalonerna i Amiralitetet vägrade tro! När småningom sanningen blev känd – fanns där säkert ett och annat rött ansikte och harsklande halsar.
Denn wir fahren.....
- Denn wir fahren - gegen Engeland.jpg (12.18 KiB) Visad 3444 gånger
Mineringarna med jagare, var en triumf för tysk kampvilja, djärvhet och kompetens!
forts. följer....
Varjag
)