Iallt företog det tyska ubåtsvapnet inte mindre än 31 enskilda mineringsföretag mot England under perioden september - till den 1:a mars 1940.
Att redogöra för dom alla - vore för långrandigt. Flera skulle likna den ovan relaterade om U 13, andra blev helt resutatlösa.
Minläggning - var inte populärt bland de tyska ubåtsfolket. Det var ju en helt anonym verksamhet, den framgångsrika ubåten hittade sitt mål - fällde minorna - och kom osedd och oskadad hem igen.
Det blev inga dramatiska ögonblick med Torpedo los!... inga sjunkande fartyg, inga ''segervimplar'' på periskopet vid hemkomsten och om eventuella träffar eller framgångar - fick dom ofta inget veta....
Men när det var möjligt - både gratulerades och dekorerades även minläggande U-Bootmänner!
Kriegsmarines signalspaning - den s.k. B-Dienst var ytterst effektiv, forcerade utan svårighet att engelska flottans
koder och krypton på timmar, ja ibland minuter. (Gäller statusen till omkring 1943) Och hade ''handen på tråden'' för all signaltrafik som gällde minsprängningar, torpederingar och tillhörande marina spörjsmål.
I många fall visste man inom dagar - vilka fartyg som minsprängts i vilka hamnar - och kunde lätt identifiera vilken/vilka ubåtar vars minor hade fått ''träffar'', ja även namnet och tonnaget på det sänkta/skadade fartyget.
Men - några ''höjdare''.
Den 4:e november 1939, lade U 21 (Klt Frauenheim) ett fält om åtta TMB-minor vid May Island i inloppet till Firth of Forth. Den första - behövde bara bida i sjutton dagar....Den 21:a kom den splitternya kryssaren HMS BELFAST, åtföljd av SOUTHAMPTON och ett par jagare forsande p.v.t. till artilleriövningar i Nordsjön.
Två minuter i elva - small det under kryssaren.....!
''hon bockade som en broncohäst på en rodeo.....sen kom pisksnärteffekten - hela fartyget ryckte upp och ned - en halv minut....'' På sekunder blev BELFAST en krympling..... Det syns inte mycket - och BELFAST fortsatte flyta - men hon hade fått ''ryggen knäckt'', hade 20 män skadade och en dödad. Många av de skadade fick knä-och höftskador av ''slaget underifrån'' och repade sig aldrig.
Turbiner och ångpannor hade ''hoppat av sina fästen'' och undervattensskadorna var ''horribla'' som ngn uttryckte det.
Det tog flera bogserbåtar, experter och debatter och månader - innan man ens fann det lönt att reparera skadorna - Reparationerna - tog Tre År och En månad! BELFAST återgick till Flottan i december 1942.
För vilket vi skall vara tacksamma. HMS BELFAST ligger numera som museiskepp i London - den sista överlevande av alla de många brittiska kryssarna av hennes generation. När vi besöker henne och beträder hennes ärorika däck - kan vi också åminna de ärr - som hon fortfarande har av U 21's mina. Och - ett par andra, som SCHARNHORST gav henne i Ishavet
F.ö. sänkte också U 21's minfält nätläggaren HMS BAYONET den 21/12 och lastångaren ss ROYAL ARCHER den 24/2!
forts. följer, Varjag
