Proportioner inf & art

[JohnT]

Om det är så att finnarna har 122 mm brigart så blir skillnaden mot våra 12 st 155 mm mindre om man räknar total granatvikt i en salva.

Dock är vapenverkan proportionell mot kalibern gånger granater per minut i målområdet snarare än vikten.



Cheers
/John
"

Kan det verkligen stämma? Det skulle innebära att en 155 mm granat har samma verkan som två 75 mm.

Nää inte riktigt, men ökad granatvikt ger en avtagande splittereffekt per granat och
kaliber gånger antal granater är en "bättre" modell än att bara räkna vikt.
Så länge vi håller oss till kalibrar kring 105, 122 och 155 som i det här fallet.

Jul igen!
/John

[Der Löwe]

Samtidigt nås ju 50 % av verkan mot oskyddad trupp de första 10 s av eldverksamheten innan måltruppen söker skydd. Det var ju det som haubits 77 satsade på, asa in tre granater per eldrör i det tidsintervallet, och hel bataljon som skjutande enhet. Sedan målväxling alternativt omgrupering till ny skjutplats i batteriområdet.

[Ra145]

Lite utanför själva sakfrågan.

Ser man historisk på artilleriet så är det väldigt lite tid under ett krig som pjäserna skjuter. Gränssättande på understöd är i huvudsak inte antalet eldrör utan istället ammunition, underhåll, samband, organisation och i viss mån räckvidd.

Lösningen för att skapa mer understöd är alltså inte i första hand att köpa mer eldrör utan att köpa massor med ammunition, fixa bra eldledning, både sambandsmässigt och organisatorisk, samt ha vettig räckvidd.

Detta håller jag inte med om. Den principen kanske gäller i södra Sverige och barmark. Om vi tittar på artilleriet i ÖN (vintertid) så gick det åt stora resurser att ploga skogsbilvägar och grupperingsplatser. Och efter eldöppnande ville väl ingen batterichef (senare kompanichef) stå och vänta på nästa eldöpnande och fientlig ABEK. Nä, då var det läge att brösta upp och röra på sig, bereoende på hur långt reken kommit tog det mer eller mindre tid innan man åter var eldberedd. Med fler batterier skulle man öka sannolikheten att man överhuvudtaget skulle ha något batteri eldberett och stödja eldöverfallen/striden.

[Ra145]

Ett år gammal tråd jag skapade. Är här och kollar vad som skrivits...

Som ni förstår är min idé att man i (främst) norrlandsbrigaderna kunde kanske laborerat med en annorlunda proportion inf/art.
- Vpl-underlaget borde funnits (se första inlägg).
- Pjäser borde funnits (180 st 10,5cm-pjäser "över" sen IB66 blev IB77). Modernisering av dragfordon, Bpl-hytt och am-hantering?

Att man sen dessutom inte provade att göra ett ÖN-artilleri med över-snökapacitet istället för att hålla kvar vid hjulburet känns konstigt. Kanske provade man?
Då hade man gett brigaden betydlig mer flexibilitet och eldkraft. Någon brigart-chef här som kan skriva lite om hur pass eldberett och redo ÖN-brigadartilleriet egentligen var på stridens tredje-fjärde dag?

Kanske skulle andra förbandstyper behöva minska, men om man tänker "system-effekter" skulle väl inte det vara så farligt. Dessutom tror jag 1:3 proproportionen levde kvar rent traditionsmässigt. Exempelvis, några infanteriregementen har blivit pansar-d:o pga utveclingen, men aldrig att jag hört att ett infanteriregemente blivit artilleri, luftvärn eller träng?

[Ra145]

1) Artilleri är dyrt. Pjäserna är relativt billiga. Men det krävs även sambandsmedel, optik, fordon och inte minst dyrbar ammunition. Tusentals granater per eldrör. Löner till personal. Inkomstbortfall i civila samhället då vpl inkallas.
2) Minimum av art organisatoriskt i brig. Vilande brig = brigart gör ingen nytta.
3) Max utbyggnad av kår- resp fördart = möjlighet till flexibel kraftsamling.

1 - saknar kunskap att värdera vad som gett mest "pang för pengarna".
2 - fast artilleristerna i brigaden behövde väl också sin återhämtning?
3 - Ja. Och "i min värld" skulle man lägga det långskjutande artilleriet på fördelningarna. Fast "långskjutande" var väl endast Bkan och 77A/B? Se ovan min idé om att behålla 10,5-orna som brigart, det skulle ju tillfört 2 bataljoner 77A per fördelning (materialmässigt).

[Zizka]

God jul alla därute !

En sak som slår mig när jag har plöjt igenom mobiliseringstabeller är att vi (Sverige) har varit dåliga på att förse våra förband med artillepjäser.
Orsaken till det vet jag inte, det kanse är dyrt med artillerisystem i relation till att ha mycket infanteri (som inte är mekanisearat).

Sett på första men framför allt andra VK så är det ju rätt tydligt vilket vapenslag som skördar mest offer.
Finnarna med sina erfarenheter från att ha "gruffat" med Ivan har en annan syn på tilldelning av artilleri.

Våra fördelningsbataljoner med 15cm kaliber innehåller 12st pjäser för dem leverar ex antal % mer bly än ett förband med 18st 10,5cm pjäser, en bandkanon ger så många mer % än en dragen så då kan vi kalla ett förband med 6st pjäser för bataljon vilket i mina ögon är ett rent hyckleri men det ser fint ut att säga att vi har 3st bandgående artilleribataljoner...

Rent statisk 1969 kan armén redovisa följande fördelning av förbandstyper:
Stabsförband: 8%
Infanteriförband: 45%
Kavalleriförband: 0,2%
Pansarförband: 5%
Artilleriförband: 9%
Luftvärnsförband: 8%
Ingenjörsförband: 6%
Signalförband: 2%
Trängförband: 10%
Etappförband: 6%

Detta är en armé som skulle möta en motståndare med förkärlek för stridsvagnar, massiva artilleribeskjutningar och vilja till kringgång och rörelse och troligtvis ett luftherravälde efter förbekämpning.

Allmän värnplikt, hela sverige skulle försvaras, obalans mellan uppgift och tillgång på medel samt våra politiker ligger nog till grund för att vi hellre satsade på annat än dyra artillerisystem.

[MD650]

Nu kommer jag inte ihåg hur många artförband vi hade under t.ex. 80-talet men jämfört med finländarna så hade definitivt mindre.
Har svagt för mig att de hade två st 18-pjäsbataljoner på varje brigad.

[Wedman]

Finland hade under det kalla kriget två sektioner (artilleribataljoner) med 12 pjäser i varje brigad (de hade 27 brigader). Brigaderna hade normalt en tung (155 mm kanon 83, 152 mm haubits eller 122 mm haubits D-30) och en lätt sektion (122 mm haubits eller 105 mm haubits) men vissa infanteribrigader hade endast 105 mm haubits.

Min bedömning är att kårartilleriet bestod av omkring 20 sektioner 130 mm kanoner (M-46) (även rörligt KA) och 152 mm haubitsar samt 4 batterier BM-21.

När det gäller proportionen inf/art i dagens försvarsmakt har vi tydligen idag fler fyrstjärniga generaler (ÖB & HMK) än artilleripjäser

[MD650]

Finland hade under det kalla kriget två sektioner (artilleribataljoner) med 12 pjäser i varje brigad (de hade 27 brigader).

Var det under 90-talet de ökade till 18 st/bat?????

[Vysotskij]

Gällande ursprungsfrågan så funderar jag i riktning norrlandsgranatkastarbataljon med 18 eller 24 120 mm grk på bandvagn. Har dock aldrig sett eller hört att man skulle övervägt bandvagnsmontering av granatkastare.

[MD650]

Gällande ursprungsfrågan så funderar jag i riktning norrlandsgranatkastarbataljon med 18 eller 24 120 mm grk på bandvagn. Har dock aldrig sett eller hört att man skulle övervägt bandvagnsmontering av granatkastare.

Hägglunds hade en grkvagn med 8 cm grk redan 1985 för bl.a. export till ??Kenya??
Nog har man nog funderat på bvmonterad grk men vet inte vad det stupat på.

[Pbat G]

Eftersom vi jämför Finland och Sverige, hur kommer det sig att Sverige aldrig skaffade några salvpjäser (dvs rakart etc), undantaget 10,5 cm savvkanon m/46 som lär bara ha tillverkats i fyra exemplar?
Har läst någonstans att det beror på kostnaden för rakart samt att de bara kan ge en momentan eldgivning.
Men eftersom alla våra grannländer införskaffade sådan pjäser, Norge M270 MLRS, DK M270, tyskarna hade dels sin egen LARS samt M270 och Finland hade flera (M270, RM-70 och BM-21) verkar det mystiskt om det endast var Sverige som inte hade råd...

/CvD

Bofors marknadsförde inga salvpjäser...

[ERO]

Gällande ursprungsfrågan så funderar jag i riktning norrlandsgranatkastarbataljon med 18 eller 24 120 mm grk på bandvagn. Har dock aldrig sett eller hört att man skulle övervägt bandvagnsmontering av granatkastare.

Hägglunds hade en grkvagn med 8 cm grk redan 1985 för bl.a. export till ??Kenya??
Nog har man nog funderat på bvmonterad grk men vet inte vad det stupat på.

Jag och några kollegor hjälpte Hägglunds i mitten 80 talet fram till ca 1990 med skjutförsök av 8 och 12 cm pjäser från Sverige, England och Frankrike på olika modeller av Bv 206. Den värsta var en fransk räfflad 12 cm pjäs med en räckvidd på ca 10 km. Den hade passat bra till Norrlandsbrigaden. Efter provskjutningen så funkade inte många glödlampor runt vagnen. Den vagn med engelska 8 cm pjäsen skulle visst exporteras till Norge? Vi gjorde tidsförsök med skjutning och omgruppering. Efter 3 skott hämtades riktkäpparna in och och sladden till kommunikationsutrustningen vevades in. Det som tog tid var vevandet ca 20-30 sekunder då fanns redan käpparna på "flaket". Sedan bar det av till nästa pjäsplats.

[Wedman]

Finland hade under det kalla kriget två sektioner (artilleribataljoner) med 12 pjäser i varje brigad (de hade 27 brigader).

Var det under 90-talet de ökade till 18 st/bat?????

Ja. Finland köpte (enligt SIPRI) följande pjäser från forna DDR 1991-1994:
36 RM-70 (BM-21)
72 2S1
218 D-30
166 M-46

[CvD]

[quote="Erik LjungbergEnkelt svar - Bofors tillverkade eldrörsartilleri, ej salvpjäser.

Jag har svagt för mig att det rakart man provade under 90-talet som var bvburet föll på att det var en enorm spridning på raketerna.
Men jag är osäker.
[/quote]

Bumpar en gammal tråd.
Hittade någon info på nätet att det skulle ha varit det tyska LARS-systemet.
http://www.tank-net.com/forums/index.ph ... 920&page=4

/CvD