Ljuva 60-tal, härliga 70-tal

[Markus Holst]

Att vi diskuterar OM politik har nog forumet inget emot, så länge vi inte agiterar eller värderar. Stämmer det?

[MD650]

Forumets regler.

[Johan Matsson]

Som barn på 70 talet var det för min del leka krig med hemmasnickrade kulsprutegevär, krigsleksaker med tyskar och amerikanare mestadels. Stridsvagnar var populära. Westernfilmer på TV och Macahans. Kojak, Rockford Files, mm. Mycket var försenat och filmat på 60-talet. Onedinlinjen och en massa andra engelsmka och amerikanska långfilmer på TV. Det är åtminståne vad jag tittade på.
Snabbmat i form av pizza, mycket varmkorv. Raggare. Amerikanska bilar, jag vet inte hur många garages jag varit shanghaiad i i Sverige på 70 talet. Jag kunde alla jänkebilar och hur de såg ut inuti. Biltävlingar och sport överhuvudgtaget. Tennis, fotboll, brottning, utförsåkning hockey. Ishockerinkar i Sverige över hela landet samt pister. Inte så konstigt. Jag skulle kunna räkna upp 100 sportidoler här men det blir för mycket. Allt var sport. Musiken var hårdrock, Kiss, Motörhead, Thin Lizzy.
Sedan Skilsmässa.
Mina föräldrar var de första i bygden att skiljas och jag bodde med farsan där det var normalt (i mina ögon på den tiden), allt ovanstående var min vardag. Morsan flyttade ihop med en annan gubbe och när jag fick vara där var allt uppochnedvänt. Jag behöver inte förklara, titta istället på filmen "Tilsammans" av Lukas Modysson, han har verkligen fått till mitt 70 tal i varje fall.

Det är dock en försvunnen tid och jag romantiserar inte över den.

[Blixten]

Undrar om det inte är något typiskt svenskt. I Sverige har många väldigt starka åsikter om USA ...

Jag tror också att det har att göra med att alla länder tittar uppå mot det land som befinner sig högre upp i hierarkin. (En hierarki där Californien, New York och möjligen London befinner sig högst upp.) Sverige placerar sig näst högst upp och det enda landet en svensk relaterar till för det mesta är USA. Ett svenskt fikabordssamtal om en samhällsfråga (sjukvård, trafik, skatt, vadsomhelst...) slutar ofelbart med en jämförelse med USA.

Jag gisssar att motsvarande fikabordssamtal i Finland eller Norge innheåller en jämförelse med hur det är i Sverige eftersom Sverige är det största landet i Norden. Korrekt?

[Lasse O]

Undrar om det inte är något typiskt svenskt. I Sverige har många väldigt starka åsikter om USA ...

Jag tror också att det har att göra med att alla länder tittar uppå mot det land som befinner sig högre upp i hierarkin. (En hierarki där Californien, New York och möjligen London befinner sig högst upp.) Sverige placerar sig näst högst upp och det enda landet en svensk relaterar till för det mesta är USA. Ett svenskt fikabordssamtal om en samhällsfråga (sjukvård, trafik, skatt, vadsomhelst...) slutar ofelbart med en jämförelse med USA.

Jag gisssar att motsvarande fikabordssamtal i Finland eller Norge innheåller en jämförelse med hur det är i Sverige eftersom Sverige är det största landet i Norden. Korrekt?

Jo, det stämmer. Här i Finland är Sverige det land man mäter sig mot och i den finska debatten kommer Finland alltför ofta tvåa.
Siffra för siffra borde inte finländaren känna sig underlägsen. Man saknar i stort sett de integrationsproblem Sverige verkar ha, de sociala trygghetssystemen ligger på samma nivå som Sveriges och man har i stort sett anständiga politiker som inte skäms över att de sätter Finland och finländarna främst.
I det allmänna vetandet är däremot Sverige drömlandet. Det beror naturligtvis på att Sverige var det land man utvandrade till och där gjorde sig goda förtjänster samtidigt som man byggde upp den svenska modellen.
Nu är det inte längre så. Invandrargrupper från den tredje världen bygger det nya Sverige men i Finland lever drömmen om Sverige kvar, det land där man kunde gå direkt från färjan till Scania i Södertälje och från dag 1 göra rätt för sig och även skicka hem pengar.
I det finska kollektiva medvetandet är alltså Sverige ett på alla sätt rikare land än Finland. Felaktigt förstås men ...

[Dalmas]

Jag har varit väldigt mycket i Danmark. Och det jag slås av är hur otroligt mycket bättre koll man har på Sverige än vad vi i Sverige har på Danmark, det märks särskilt på hur mycket svenskt som kommer med i nyheterna. Har inte varit lika mycket i Finland och Norge, men gissar att samma gäller där.

[Johan Matsson]

Ni får ursäkta att jag bryter in med barndomsminnen men de är väl också tidstypiska.

Vi läste mycket, fast inte mer än så lång tid tidningen varade. Fanns ingen dator. Mest serietidningar. Tarzan var den bästa, men det blev mycket Stålmannen, Spindelmannen, Läderlappen, Fantastiska fyran och Gigant. Så, Gröna lyktan, Gröna pilen, Vattenmannen eller vad han hette och alla de som går på bio nu var även kända på serier för oss svenskar, min generation. Kalle Anka, Bamse såklart, som nära nog var en svensk vertition av Disney. Det mesta av detta rimmar ju dåligt med näbbstövlar, vallfärder till kossarop vid Siljan, lusekoftor och skäggiga demonstrationer. Kanske är jag för ung, missade 68 rörelsen och allt det. Mådde i alla fal illa när jag konfronterades med detta sistnämnda och låten "Jag hade en gång en båt" kändes som hjärntvätt när den spelades. På senare tid har jag fått en betydligt mer balanserad bild av 70-talet, men proggen och allt det där post-hippiga vet jag att ingen av oss i min omgivning konfronterades speciellt av, då.

Trots detta skall jag säga att jag kom från ett mer socialdemokratiskt hem och det var inget konstigt med det. Politiken såg nog lite annorlunda ut på den tiden. Cornelis spelades hemma men mer ändå var det Elvis, Johnny Cash, Wanda Jackson Fats Domino, och alla de andra tuffa instrumentella amerikanska banden i form av Country, Rockabilly och twist mm. Föräldrarna till oss var ju uppväxta på 50-talet.

[sonderling]

Apropå Israel och vänstern, så har jag ett starkt barndoms minne av en barnvakt som vi hade när jag ver liten. Detta måste varit 1976 eller 1977 och jag var sjuk. (Hade man inte VAB då?)
Tjejen som jag tyckte var en tant, var med i SSU och talade lyriskt om Israel och att hon skulle åka på Kibbutz. Detta skulle typ vara höjden av solidaritet. Jag brukar tänka på det här ibland, nuförtiden när Israel debatten kommer upp. (Och som kan vara något över hettad.) Är det förresten nån som åker på Kibbutz nuförtiden?
Inte nån från SSU iallafall...

Sonderling

[Ornellaia]

Jag har varit väldigt mycket i Danmark. Och det jag slås av är hur otroligt mycket bättre koll man har på Sverige än vad vi i Sverige har på Danmark, det märks särskilt på hur mycket svenskt som kommer med i nyheterna. Har inte varit lika mycket i Finland och Norge, men gissar att samma gäller där.

Stämmer för Norge enl min mening. Gå in på 5 valfria svenska tidningar och läs vad du hittar om Norge, ta bara bort artiklarna om 22-juli så vill jag påstå att vi är nära noll. Gå sedan in på de 3 största norska tidningarnas hemsidor och läs vad du kan hitta om Sverige. Norska tidningar skriver ganska mycket om Sverige.

Mina kollegor i Norge har full koll på flera svenska ministrar, beslut som tas i Riksdagen, och något märkligt kan tyckas, koll på svenska skvaller typ Se-och-Hör. Jag kan absolut ingenting om norska politiska beslut och vem som skall skiljas pga av otrohet i "Se-og-Hör-Norge".

Fick dessutom reda på att Sverige kallas för "Söte bror" eller något liknande av norrmännen.
Kan någon redogöra varför tack!

Varför denna fascination för Sverige frågar jag mina norska vänner. Ni har ju olja, 1 miljon OS-medaljer, arbete till alla och "Harry-handel" (norska beteckningen för sina egna landsmän som åker över gränsen till sverige för att handla billigt, min tolkning är att de ser på dem som vi ser på folk som semestrar vid Ullared). Fast de ser ändå upp till Sverige och jag är bara nyfiken på varför.

[Schwemppa]

Kan bara tillägga att finnarna ibland kallar svenskarna för "Hannu Hanhi" (Alexander Lukas), killen som alltid har tur. Underförstått ser man sig själva då som den mer otursförföljde Kalle Anka.

[Hans]

Kan bara tillägga att finnarna ibland kallar svenskarna för "Hannu Hanhi" (Alexander Lukas), killen som alltid har tur. Underförstått ser man sig själva då som den mer otursförföljde Kalle Anka.

Lite som svenskarna ser på normännen alltså. Jan Berglin hade någon serie om det med dukater fråne en galeas och hej hopp här hittar norrmännen också lite olja.

MVH

Hans

[varjag]

Kan bara tillägga att finnarna ibland kallar svenskarna för "Hannu Hanhi" (Alexander Lukas), killen som alltid har tur. Underförstått ser man sig själva då som den mer otursförföljde Kalle Anka.

Lite som svenskarna ser på normännen alltså. Jan Berglin hade någon serie om det med dukater fråne en galeas och hej hopp här hittar norrmännen också lite olja.

MVHHans

Lasse Odrup skrev:

det land där man kunde gå direkt från färjan till Scania i Södertälje och från dag 1 göra rätt för sig och även skicka hem pengar

- det där stämmer förbaskat bra! (min fetstil)

Vad många svenska arbetare man till man och i ''facket'', viskade om sina finska kollegor ''på jobbet'' låter sig inte tryckas här. (sent femtiotal > mitten sextiotal)

Sanningen var den, att finnarna var oerhört produktiva arbetare, tog inte sjukdagar eller firade från jobbet för minsta fis på tvären. Dom jobbade...så effektivt att di svenske som vant sig vid en del olater - kände sig omkörda i konkurrensen och var helt enkelt rädda för att ''den finska arbetstakten'' skulle krävas av dom också .

Söner av Olycksland, var vana prestera - vad svenska sosseknegare inte längre ville vara med om.
Speciellt med ackordsarbeten - som var vanliga på den tiden.


Varjag

[sonderling]

Kan bara tillägga att finnarna ibland kallar svenskarna för "Hannu Hanhi" (Alexander Lukas), killen som alltid har tur. Underförstått ser man sig själva då som den mer otursförföljde Kalle Anka.

Jag hatar Alexander Lukas och har alltid känt (igen) mig som Kalle Anka.

Sonderling

[Donkeyman]

Sanningen var den, att finnarna var oerhört produktiva arbetare, tog inte sjukdagar eller firade från jobbet för minsta fis på tvären. Dom jobbade...så effektivt att di svenske som vant sig vid en del olater - kände sig omkörda i konkurrensen och var helt enkelt rädda för att ''den finska arbetstakten'' skulle krävas av dom också .

Detta är verkligen en sanning. Många av de "tunga" industrierna på den tiden hade en kärna av Finska arbetare som utgjorde industrins A-lag om man skall se till vad som producerades. Dessutom skapade de Finska arbetarna ofta "samhällen i samhället". Arbetsgivaren ville gärna ha Finnnar, de jobbade hårdare än andra och var pålitlliga. Hyresvärdarna ville gärna ha Finnar, de var säkra hyresbetalare och söp enbart i helgen. Vilket i slutänden gjorde att vi hade många Finska "enklaver" i industriorterna där folk över huvud taget inte lärde sig Svenska och bildade ett helt eget samhälle. Jag jobbade själv ihop med varvsarbetare från Finland som varit i Sverige i 25 år utan att lära sig mer än fragmentarisk Svenska.

Är det förresten nån som åker på Kibbutz nuförtiden?

Nej. Det beror bland annat på att det inte längre finns några Kibbutzer. På 1960-talet var Israel ett socialdemokratiskt samhälle där Kibbutzerna var en form av kollektivjordbruk vars närmaste (men mindre vällyckade) likhet kunde sökas i Sovjetunionens "Sovchoser" (eller vad de nu hette). I dag har Kibbutzerna upphört och övergått till att vara vanliga privata lantbruk. Samtidigt har Socialdemokratiska partiet i det närmaste utraderats från Knesset.

[Nimrod-S]

Nej. Det beror bland annat på att det inte längre finns några Kibbutzer. På 1960-talet var Israel ett socialdemokratiskt samhälle där Kibbutzerna var en form av kollektivjordbruk vars närmaste (men mindre vällyckade) likhet kunde sökas i Sovjetunionens "Sovchoser" (eller vad de nu hette). I dag har Kibbutzerna upphört och övergått till att vara vanliga privata lantbruk. Samtidigt har Socialdemokratiska partiet i det närmaste utraderats från Knesset.

Jag hade en arbetskamrat förut som var jude. Hans son åkte på kibbutz. Det var för en sådär 10-12 år sen.
Och söker man på nätet verkar det fortfarande existera: http://www.svekiv.se/