Flyktingar från Polen 1981?

[apersson850]

I en annan tråd diskuterades det om någon här mindes något av det krigstillstånd som ska ha proklamerats i Polen den 13 december 1981. Av det kommer jag inte ihåg något speciellt, men uppmuntrad av åtminstone en medlem tänkte jag berätta lite om en övning som jag själv var med om, någon gång under vintern 1981. Exakt när denna övning hölls minns jag inte, men det var i februari 1981, eller däromkring.

Vid denna tid var det titt och tätt oroligt i Polen, där Solidaritet med Lech Wałęsa i spetsen rörde om i grytan. Tydligen var det en och annan i den svenska försvarsledningen som oroade sig för att läget skulle kunna spetsa till sig så till den grad, att vi i Skåne skulle kunna få besök av flyktingar som kom i någon form av flytetyg från Polen. Detta tog sig flera uttryck.

På Norra Skånska Regementet, P6/Fo 14, där jag då gjorde grundutbildning, med 26. pansarbrigaden som mål, infördes tidvis dubbla beredskapsplutoner. I vanliga fall hade vi 20 man i beredskap, men i ett antal veckor var 40 man kommenderade till beredskap, då man befarade att beredskapsplutonen kunde behöva sättas in för att möta upp vid ett ev. landstigande av flyktingar, och då skulle den andra plutonen finnas kvar på regementet.

En dag efterfrågades frivilliga på min pluton, som var stabsplutonen i pansarbrigadstabskompaniet, för en flyktingmottagningsövning, där vår pluton annars inte skulle ingå. Jag och min plutonskamrat Eriksson anmälde oss som frivilliga. Det tog ju inte lång tid i det militära att upptäcka att det var bättre att vara frivillig på andras övningar än att vara utkommenderad på egna, så det var inget svårt val.
Vi skulle ställa upp som fordonsförare (sådana var det gott om i stabsplutonen, vilket väl var anledningen till att just vi tillfrågades), med en radioterrängbil 1112 och en terrängbil 13 för allmänna transporter. Eriksson tog 1112:an och jag 13-bilen. Vi skulle infinna oss vid Everöds flygfält mitt i natten och där anmäla oss till anvisat befäl.

Upplägget för övningen visade sig vara tämligen komplicerat. Förmodligen såg någon möjligheten att få öva både det ena och det andra, i ett läge som i alla fall var lite "halvskarpt", eller vad man nu ska kalla det. "Polska flyktingar" skaffade man sig på Södra Skånska Regementet, P7/Fo 11, som då var beläget i Ystad. Marinen höll med "flyktingbåt", förmodligen från Malmö. Jag har för mig att den hette något skånskt, men det är jag inte säker på. Fanns det en båt då som hette Mölle eller Arild eller nåt liknande?

Nåväl, flyktingarna lastades på i Ystad och båten guppade iväg runt Skånes sydöstra hörn, med sikte på hamnen i Åhus. Där var det alltså tänkt att flyktinginvasionen skulle gå av stapeln, eller snarare gå iland. Nu räckte det förstås inte med mig själv och plutonskamraten Eriksson för att möta dessa flyktingar. Här hade planeraren av övningen verkligen tänkt till. Flygvapnet var då i färd med att utöka sin transportkapacitet från tre till åtta Hercules, TP 84 (inte helt säker på siffrorna, men det var något sådant) och varför då inte öva denna kapacitet? Därför hade man beslutat sig för att väcka upp ett kompani icke ont anande infanterister på I13 i Falun, av alla ställen, för att sättas in som flyktingmottagare i Åhus i Skåne.

Tillämpliga delar av infanterikompaniet skulle alltså väckas mitt i natten, utrustas för skarp insats (minsann), lastas in i en TP 84 och flygas till Kristianstads flygfält i Everöd. Hela kompaniet fick väl inte plats, men det var rätt mycket folk, i alla fall. I Everöd skulle jag och Eriksson möta upp som transportörer av diverse befäl, medan några andra likaledes frivilliga ställde upp med lastbilar med flak (vår vaktpluton använde Volvo Viking, 939, för att transportera folk med, så några sådana gick åt för transport av materiel och folk).

Även om det förstås gick åt en del logistiska funderingar för att få ihop det här, hade det ändå inte varit någon speciellt avancerad övning, om det inte vore för att vädret hade bestämt sig för att denna natt, och påföljande dag, skulle det vara vinter i Skåne. Den som upplevt vinter i Skåne, alltså när det tar i på allvar och snöar mest på tvären, vet vad jag menar.

Herculesen gjorde förmodligen en överflygning över Everöds flygplats innan de verkligen försökte landa, för vi hörde något åskliknande väsen där vi stod och väntade på att något skulle hända. Sen dröjde det ett tag, innan vi såg en gigantisk stjärtfena passera förbi bakom furutopparna, som växte utanför landningsbanan. Strax därefter fick vi meddelandet att dalkarlarna hade landat. Efter ett tag kom den flygande möbelvagnen taxande längs banan och parkerade ungefär där vi väntade. De hade flygfältet för sig själva, för alla vettiga piloter såg förstås till att hålla sig på marken i det vädret. Ut ur planet vällde infanteristerna från Falun, för uppställning och orientering. I samband med detta, men först då, gjordes patron ur och alla skulle lämna ifrån sig all skarp ammunition som man hade fått med sig. Möjligen hade man fått reda på tidigare att det bara var övning, men ett bra tag höll man i alla fall "masken", och lät spelet gå som om det gällde en skarp insats. Lösskjutningsanordningar monterades och lös ammunition delades ut till folket istället. Frågan var förstås var all skarp ammuniton skulle ta vägen?

Någon kapten från Dalarna kom då med den ljusa idén att lasta den i min terrängbil 13. Visst, det finns ju ett lastutrymme baktill, men jösses vad ammunition de kunde släpa med sig! De kom bärande på ammunition i hjälmar, väskor och allt vad de nu hade och lastade in den baktill i min bil. En salig blandning av 9 mm till kpist, 7,62 mm till Ak 4 och 6,5 mm till ksp m58. Lagret av ammunition blev över en decimeter tjockt på golvet. Ovanpå detta lastades sen in en drös med stridsvagnsminor. Slutligen några lådor som jag inte tittade i, men det stod Sgr på dem, och det är väl nån slags granat, förmodar jag. Har man lådor med granater till granatgeväret m48?

Lådorna kom i alla fall bra till pass, för något fick jag ju lägga som fördämning längst bak. Jag ville inte råka ut för att något kom i kläm i bakdörren, så att det skulle bli samma effekt som för Emil i Lönneberga, när hans lilla hoppeloppa satta fart på hela nyårsfyrverkeriet i Vimmerby. Med tanke på allt som lastats i bilen vore det ju inte helt otroligt att både kometen kommit till Skåne och jag inte skrivit de här raderna om detta hade hänt. Förmodligen skulle vi haft så många röda flaggor som fick plats på bilen, om detta skulle skötts enligt reglementet, men var det krig (nåja), så var det.

Ovanpå all denna ammunition hade sjukvårdarna fått ut de riktiga väskorna, men morfin och hela köret. Dessa samlades också ihop, för att inte någon affärsinriktad värnpliktig skulle få för sig att sälja dem till närmsta darrhänta kund som kunde uppenbara sig. Min kamrat Eriksson fick sedan i uppgift att köra in till regementet i Kristianstad i något ärende. Han skulle då ta med sig sjukvårdsväskorna och se till att de låstes in hos kasernvakten. Jag bad honom att försöka få tag i några tomma ammunitionslådor av trä, så att jag kunde få en något vettigare organisation på mitt mindre hav av patroner bak i bilen. "Säg åt dem att jag har hela bilen full med ammunition", sa jag. Eriksson kom tillbaka med lådor som räckte till en fjärdedel av ammunitionen. Förmodligen var de ganska vettiga på regementet, och gjorde oss tjänsten att tro detsamma om oss, så de kunde väl inte tänka sig hur mycket vi verkligen stoppat in i en terrängbil.
Jag fyllde i alla fall de lådor jag fick med patroner. Det rensade upp lite på golvet. Dessutom utgjorde lådorna en mycket bättre förstängning mot resten av ammunitionen, så den åtminstone stannade där den skulle och inte hamnade i kläm i någon dörr.

Vi satt ett tag i bilen och lyssnade på B30:ns spinnande, för att hålla medicinerna varma. Varför begriper jag inte, men jag fick i alla fall order att se till att de inte frös. Skulle inte arméns sjukvårdsväska tåla minusgrader? Det verkade skumt, men jag hade inget emot att sitta varmt och gott, så jag protesterade inte. Att jag sen blev av med väskorna brydde jag mig inte om att berätta för någon. Vet inte om den fanjunkare från I13 som jag fick äran att skjutsa på passagerarplats visste att väskorna inte längre var kvar i bilen, men han var väl inte dummare än att han begrep att det var lika varmt på hans plats...
En rolig anekdot runt detta var att jag kom ihåg hans namn, och träffade på honom som hastigast fyra år senare, när 5-dagarsorienteringen gick i Falun. I13 var engagerat i arrangemanget, och så även han.

Efter ett tag kom order om omgruppering. De som hade satt upp några tält för att komma undan det värsta snögloppet fick plocka ner dem igen. Vi skulle gå först, som rekstyrka till hamnen i Åhus, där "flyktingar" från Polen var på väg in. Det visade sig sedan att de hade kommit in tidigare än vad som egentligen var tänkt, och låg och puttrade mot vinden inne i hamnen, när vi kom dit. De sjöovana pansarsoldaterna från P7 hade blivit så kopiöst sjösjuka av guppandet i den hårda blåsten att de till sist fått igenom att få komma i land, eller åtminstone in på skyddat vatten, i förtid.

Infanteristerna hade med sig en motorcykelordonnans, med egen motorcykel och allt. Han hade skidorna monterade, vilket ju var synnerligen passande. Det blåste som det kan på Skånes öppna slätter, så snöfallet polerade snön på vägarna ungefär så hal den kunde bli. Motorcyklisten körde först, med mig närmast bakom. Jag hade sexhjulsdriften inkopplad för bästa stabilitet, men den stackarn hade ju bara ett drivhjul, och skidorna att stötta sig på. Mörkret och snöyran gjorde att det tidvis var mer gissande än vetenskap att klura ut var vägen egentligen gick. Till sist gick det som man kunde vänta sig, trots att vi körde sakta. Ordonnansen blåste helt enkelt ner i diket. Cykeln gick in i snövallen, där den gjorde en halv kullerbytta samtidigt som den kastade av föraren. Han gick med huvudet före ner i snön i diket. Tratten han hade för ansiktet skyddar ju någorlunda mot vinden, men mot snö i diken gör den ingen nytta, kan jag intyga. Jag gled förbi med mer eller mindre låsta hjul, men fick stopp på bilen efter ett tag. På med varningsblinkers och allt ljus (någon måtta på krigstillstånd fick det vara - fast såvitt jag minns passerade ingen annan bil under tiden - alla med något vett i behåll låg hemma i sängen) och så springande lite bakåt för att assistera den störtade ordonnansen. Han spottade och fräste, inmurad med snö som han var, men han var av segt virke. När vi väl fick grävt ut honom ur diket och snön ur tratten, samt baxat upp cykeln ur snövallen, skulle han på det igen. Och körde gjorde han, hela vägen till Åhus hamn.

Där var det om möjligt ännu kallare och blåsigare, öppet och vid havet som det var. Jag parkerade vid någon magasinsbyggnad medans infanteristerna rekade var de skulle ta emot flyktingarna. Huvudstyrkan anlände, båten lade till, "flyktingarna" gick iland och visiterades noga av infanteristerna.

Sen var övningen i princip slut. Vi hjälpte till att transportera diverse materiel hit och dit. Folket från I13 flögs hem igen, såvitt jag vet. Men "flyktingarna" från P7 vägrade åka båt tillbaks till Ystad, så någon från P7 fick förbarma sig och köra och hämta dem med bil efter övningen. Då hade det ju åtminstone blivit dagsljus.

Jag och Eriksson var rätt trötta, så vi tänkte inta horisontalläge rätt tidigt den kvällen. Men då gick det nytt larm, denna gång efter folk som kunde köra terrängbil för att dra runt arméns elverk och hjälpa strömlösa bönder att möjlka. Det har sina sidor, när man har elverkskärror som är kopplade för 3*220 V, men det civila nätet är 3*380 V, som det kallades då. Men det är en helt annan historia!

Hoppas jag nu inte tråkade ut er med denna berättelse om hur det kunde gå till i kalla krigets dagar, när allt inte gick helt enligt reglementet.

[Hans]

Intressant & underhållande

Stort tack för trevlig och intressant läsning.

MVH

Hans

[apersson850]

Roligt att åtminstone någon uppskattade mina ansträngningar!

[Hans]

Roligt att åtminstone någon uppskattade mina ansträngningar!

Fiskar herrn mer beröm Jag är garanterat inte ensam.

MVH

Hans

[apersson850]

Nä, jag fiskar inte alls, men tyvärr är det alldeles för sällan som någon orkar skriva "Tack" eller "Bra", men väldigt ofta som någon (ibland rätt många) orkar kritisera i denna värld.

[Hans]

Nä, jag fiskar inte alls, men tyvärr är det alldeles för sällan som någon orkar skriva "Tack" eller "Bra", men väldigt ofta som någon (ibland rätt många) orkar kritisera i denna värld.

Det är så sant, jag gör i alla fall bägge och Vid tillfälle skall jag försöka ta mig tiden att skriva lite om vissa övningar jag upplevt unde mina dryga dussinet år i Firman.

MVH

Hans

[Ori]

Jag tackar också för en rolig och intressant berättelse. Min egen (mycket blygsammare) erfarenhet som frivillig (värnpliktigt väderbiträde) vid en flygövning ger en del igenkännande av kaoset och improviserandet, så fler liknande berättelser är välkomna!

[KoteGaeshi]

Synnerligen intressant berättat om en tid då, som du säger, inte allt gjordes helt enligt reglementet. Försvaret av idag är väl bra på situationsanpassning, men tänk om man finge en sådan här övning på halsen, hur många förtroendemän, fackliga representanter och politiker skulle inte komma springande då?

[Markus Holst]

Även jag ber att få tacka för roande läsning.

[varjag]

T.o.m. vid Antipoderna, har igenkännande leenden framtrollats vid den underbara berättelsen om ''organiserat kaos''

Tack för den aperson850, Varjag

[apersson850]

Inte så igenkännande att du var med, väl?