Först ett varm tack till sveahk för uppmuntran till denne skribent
Som jag skildrat i tråden, gick Tyskland i krig med dåligt fungerande torpeder - och fick betala ett högt pris för denna försummelse.
Hade detta kunnat undvikas - eller var Torpedkrisen oundviklig? Både ja - och nej. Tyska flottan, hade sedan före 1914 - haft monopol på konstruktion och tillverkning av torpeder med bara minimal inblandning av den privata rustningsindustrin. Det hade lett till en letargisk körning i samma gamla kända hjulspår. Magnetpistolen, var flottans skötebarn, men hemlighetsmakeriet kring den gjorde också ansvariga officerare tveksamma att släppa in alltför många civila krafter till TVA. Inte förrän krisen blev akut i april 1940 - då nya krafter fick ta sig an problemen - och relativt snabbt fann lösningar och förbättringar, för vilka flottans ''torpedkotteri'' dittills tycks ha varit blinda.
Bl.a. konstaterade dessa snabbt att de mätningar och experiment som företagis om magnetfälten runt ett fartygsskrov, varit helt otillräckliga och delvis totalt felaktiga. Som jag skrivit ovan, tvingades man till en total omkonstruering av Magnetpistolen - till den nya
Magnet-Zünder Pi-2. Som i stort blev en produkt från den privata tyska industrin.
Före och under rättegången mot TVA-personalen, klagade dessa på för magra anslag av pengar - för bristen på de mera- och flera krävande provskjutningar som i tid hade avslöjat vapnens brister. Vilket ju inte är någon nyhet vad beträffar alla militära byråkratier.
Men av de veritabla skeppslaster av pengar, som Tyskland satsade på upprustning kan knappast merkostnaden för tio-eller-hundrafaldigt bättre prov och förbättringar ha utgjort mera än några promille av totalsumman.
Resurserna och det tekniska kunnandet fanns redan i fredstid - men, utnyttjades inte.
Som vi sett lades i stort hela skuldbördan på amiral Wehr och ett par högt uppsatta tekniker vid TVA.
Men det verkliga ansvaret gick mycket högre upp än så - till Flottchefen Amiral Raeder själv - som, helt upptagen med att bygga upp sin beramade ''balanserade flotta'' av slagskepp/hangarfartyg/kryssare/jagare - totalt hade missat den nyckelroll som Ubåtsvapnet och torpeder - skulle inta i det kommande kriget. Raeder var en ''slagskeppsamiral'' som tänkte i samma spår som von Tirpitz en generation tidigare.
Hans ignorans inför den verklighet Kriegsmarine skulle ställas inför 1939 - är mycket klandervärd.
Om inte Om varit - vad kunde ha hänt
OM de tyska torpederna hade fungerat perfekt från krigets första dag. UTAN problem med Magnettändning och Djuphållning - vilka följder kunde det ha haft?
För det första, hade Englands förluster av handelsfartyg till ubåtarna till den 1:a mars 1940 - inte varit de verkliga 702 000 ton.
Utan därtill måste läggas ytterligare omkring 300 000 ton av skepp som beskjutits med felande torpeder utan resultat. (Dönitz beräkningade analys....med fet felmarginal) Han inräknar däri t.ex. ''potentialen'' för de tvenne ubåtar han förlorade den 14:e och 20: september, U 39 och U 27
viewtopic.php?f=6&t=39582
- två stycken moderna, av de futtiga 22 oceangående ubåtar han förfogade över - offer för ''förtändande'' torpeder.
En Million ton handelstonnage och några kryssare och jagare - var förluster som England då (1939-40) kunde bära även om de smärtade.
Men på den sjömilitära och politiska skalan skall vi koncentrera oss de eventuella följderna av sex misslyckade attacker mot brittiska nyckelfartyg.
Den första var U 39's salva mot hangarfartyget ARK ROYAL den 14:e september.....
- HMS Ark Royal.jpg (25.22 KiB) Visad 3389 gånger
Tre torpeder detonerar 80 meter från hangarfartyget. Hade dessa fungerat - är det ingen tvekan om att ARK ROYAL hade sänkts på krigets andra vecka. (U 81 behövde bara en - för att sänka henne 1941)
ARK ROYAL var engelska flottans hårdast arbetande fartyg under krigets första två år. Hon susade runt som en sorts ''brandkår'' - var med nästan överallt och främst och viktigast för tråden - ett av hennes torpedplan - satt den avgörande torpeden i BISMARCK, som blev förlamad i cirklar och gick sitt öde till mötes.
UTAN ARK ROYAL, hade det inte funnits något hangarfartyg att skicka från Gibraltar att attackera.
Och BISMARCK hade lätt skadad nått fram till Brest!
Royal Navy - hade inte fått sin ''hämnd för HOOD''
Den andra - gäller slagskeppet NELSON -
- HMS Nelson.jpg (202.02 KiB) Visad 3389 gånger
- vilket den 30:e oktober, träffades av två torpeder från U 56 - som aldrig detonerade.
Torpederna träffade med några sekunders intervall - vilket ha betytt två stora hål i Home Fleets' s Flaggskepp.
Ännu mera penibelt var, att ombord befann sig Admiral Forbes, Hemmaflottans chef - OCH The First Sea Lord, Admiral Sir Dudley Pound - Royal Navy's Stabschef!
Då vi vet att NELSON detonerade en magnetmina i Loch Ewe den 4:e december, tog in omkring 4000 ton vatten och att hennes egna och andra fartygs pumpar gick för fullt för att hålla henne flytande till hon kom till Portsmouth och varv - kan vi säkert anta att det stola flaggskeppet hade gått under den 4:e december. Amiral Pound var 62, hade dåligt hjärta (han dog 1943) så vi kan anta att Flottans Högste Chef - hade omkommit.
Flaggskepp och ÖB i en smäll.....
(Knappast smickrande för Marinministern eller First Lord of The Admiralty, en viss Winston Churchill......)
Den tredje - gäller slagskeppet WARSPITE
- HMS Warspite 1939.jpg (21.08 KiB) Visad 3389 gånger
En vital arbetshäst som utsattes för inte mindre än tre torpederingar - utan resultat.
Den 14:e april 1940, två separata av U 46 (3 torp) och U 48 (2 torp) - och de 19:e av U 47 (2 torp)
En skyddsängel hade sannerligen WARSPITE....
I juli finner vi henne i Medelhavet i sjöslaget vid Punta Stilo (Battle Calabria) där WARSPITE med BARHAM och ROYAL SOVEREIGN råkar i delo med de italienska slagskeppen CAIO DUILIO och GIULIO CESARE. Och WARSPITE skjuter sin historiska lyckträff - över 25000 meter som träffar CESARE. Engelsmännen blev lika förvånade som italienarna -- ingen av dem väntade en träff på det avståndet. Men - WARSPITE var det enda brittiska fartyg i Medelhavet som kunde skjuta så långt (hon hade moderniserats med högre elevation för det tunga artilleriet).
Italienarns klenare kanoner (32 Cm) var inte sämre - DOM kunde skjuta lika långt och de italienska granaterna föll bortom WARSPITE.
Med brittish chauvinism, har det efteråt hävdats - att
Royal Navy då skapade Sitt Moraliska övertag över italienska flottan.
Well - lyckträffen kunde lika gärna ha varit italiensk
- och resulterat i ett Italiensk Moraliskt Övertag i Mittens Haf.
Det andra brittiska slagskeppet med modifierad elevation - var VALIANT som inte kom dit förränn i augusti.
Vad de äldre brittiska slagskeppen som BARHAM och ROYAL SOVEREIGN beträffar, hade italienarna kunna smula sönder dom på säkert avstånd med sin högre fart och mera långbenta kanoner
En slutlig reflektion gäller Churchills ställning. Om torpederna funkat - hade Royal Navy's totala förluster i Norge - varit oerhört mycket större än de blev. På initiativtagaren Marinminister Churchill's vakt.
Den välorkestrerade mantran - om att denne, som ngn sorts Messias - övertog det brittiska statsrodret i maj 1940 är inte hela sanningen. Det fanns vidspredd opposition i Parlamentet id den tiden.
Perfekt fungerande tyska torpeder - k u n d e - ha äventyrat Churchills möjligheter att nå Premiärministerposten.
Varjag
...i synnerhet när den tyska dilettantismen är så underbart inpackad i varjags entusiastiska och passionerade berättarstil 
