Svensk högerextremism under WWII
-
hasse lindquist
- Medlem
- Inlägg: 1249
- Blev medlem: 29 november 2008, 11:43
Svensk högerextremism under WWII
En intressant fråga är varför svensk högerextremism förblev ett knippe rivaliserande sekter utan politiskt inflytande under 30-talet och WWII, då sådana rörelser - europeiskt sett - låg i tiden. Inget fascistiskt, nationalsocialistiskt eller ultrakonservativt (extremhögerns gängse stamtrupper) parti lyckades genom val erövra stämma och säte i Sveriges riksdag.
Regimen i Berlin tycks heller inte ha knutit några större förhoppningar vid sina svenska själsfränder.
Av bevarade, tyska arkivhandlingar framgår att regeringen i Berlin mer intresserade sig för Sveriges Nationella Förbund (som dels var ultrakonservativ avknoppning av högerpartiet, dels hade sina rötter i den formellt fristående konservativa organisationen Sveriges Nationella Ungdomsförbund ) samt - remarkabelt nog - Socialistiska Partiet, som var en avknoppning från Sveriges kommunistiska parti. Båda dessa partier - ett reaktionärt och ett kommunistiskt - erhöll årliga tyska penningbidrag till stöd för sina respektive tidningar Dagsposten och Folkets Dagblad. Socialistiska Partiet utvecklades successivt i allt med protysk och nationalsocialistisk riktning under fd kommunistiske riksdagsmannen Nils Flygs ledning.
De rent nationalsocialistiska rörelserna - inte minst Lindholmsrörelsen - förundrades och förbittrades över Berlins generositet mot en ultrakonservativ och en nationalkommunistisk organisation.
Svensk nationalsocialism uppvisade hela tiden en ännu större sekteristisk splittring än vad som var fallet för den extrema vänsterns partier under mellankrigstiden. Avsaknaden av en samlande, kompetent ledare är säkert en del av sanningen. Men bara en del.
Distinktionerna mellan sekt och parti handlar förmodligen om mycket mer än antalet medlemmar och röster. De mekanismer, som successivt förvandlar en sekt till ett politiskt parti med inflytande, är mig veterligen aldrig ordentligt utforskade och analyserade. I sekten vaktar ett antal mycket starkt ideologiskt övertygade medlemmar över rörelsens renlärighet. Partiet däremot, måste tumma på ortodoxin, släppa fram fingerfärdiga och kompromissvilliga taktiker för att kunna charma vanliga väljare, som inte är några fundamentalister.
Kristdemokraterna, Miljöpartiet samt senast Sverigedemokraterna har samtliga på några decennier utvecklats från sekter till riktiga partier och kan därför utgöra intressanta studieobjekt. 60- och 70-talens flerfaldiga försök att bilda marxistleninistiskt renläriga partier i Sverige har samt och synnerligen slutat i sekterism.
Regimen i Berlin tycks heller inte ha knutit några större förhoppningar vid sina svenska själsfränder.
Av bevarade, tyska arkivhandlingar framgår att regeringen i Berlin mer intresserade sig för Sveriges Nationella Förbund (som dels var ultrakonservativ avknoppning av högerpartiet, dels hade sina rötter i den formellt fristående konservativa organisationen Sveriges Nationella Ungdomsförbund ) samt - remarkabelt nog - Socialistiska Partiet, som var en avknoppning från Sveriges kommunistiska parti. Båda dessa partier - ett reaktionärt och ett kommunistiskt - erhöll årliga tyska penningbidrag till stöd för sina respektive tidningar Dagsposten och Folkets Dagblad. Socialistiska Partiet utvecklades successivt i allt med protysk och nationalsocialistisk riktning under fd kommunistiske riksdagsmannen Nils Flygs ledning.
De rent nationalsocialistiska rörelserna - inte minst Lindholmsrörelsen - förundrades och förbittrades över Berlins generositet mot en ultrakonservativ och en nationalkommunistisk organisation.
Svensk nationalsocialism uppvisade hela tiden en ännu större sekteristisk splittring än vad som var fallet för den extrema vänsterns partier under mellankrigstiden. Avsaknaden av en samlande, kompetent ledare är säkert en del av sanningen. Men bara en del.
Distinktionerna mellan sekt och parti handlar förmodligen om mycket mer än antalet medlemmar och röster. De mekanismer, som successivt förvandlar en sekt till ett politiskt parti med inflytande, är mig veterligen aldrig ordentligt utforskade och analyserade. I sekten vaktar ett antal mycket starkt ideologiskt övertygade medlemmar över rörelsens renlärighet. Partiet däremot, måste tumma på ortodoxin, släppa fram fingerfärdiga och kompromissvilliga taktiker för att kunna charma vanliga väljare, som inte är några fundamentalister.
Kristdemokraterna, Miljöpartiet samt senast Sverigedemokraterna har samtliga på några decennier utvecklats från sekter till riktiga partier och kan därför utgöra intressanta studieobjekt. 60- och 70-talens flerfaldiga försök att bilda marxistleninistiskt renläriga partier i Sverige har samt och synnerligen slutat i sekterism.
Re: Svensk högerextremism under WWII
Inte helt okände Per Engdahl, yttrade om företeelsen efter kriget att;
svenska nationalistpartier, är som toffeldjuren - dom förökar sig genom delning.....
Varjag
svenska nationalistpartier, är som toffeldjuren - dom förökar sig genom delning.....
Varjag
-
tommyjonason
- Medlem
- Inlägg: 1469
- Blev medlem: 11 september 2009, 19:17
Re: Svensk högerextremism under WWII
Alla de här småpartierna runt i Europa hade förstås Tyskland som ideal, och ville gärna delta i deras styre av län derna. Men det var väl så att tyskarna inte fäste särskilt stor betydelse vid de nazistiska partierna varken i Danmark, Holland, Beligien, eller Norge. Knappast Frankrike heller. Tyskarna ville styra själva, möjligen med hjälp av kollaboratörer.
Läser just om Quisling. Hans första "statskupp" 9 april var en bitter motgång för honom. T.o.m. tyskarna var emot den. Man förstod att partiet inte hade någon förankring i det norska samhället, trots att Hagelin, som verkade mycket i Tyskland, ljög friskt om hur populärt NS var.
Sen fick ju Q. komma igen. Men helt som en marionett, det var Terboven som styrde.
Läser just om Quisling. Hans första "statskupp" 9 april var en bitter motgång för honom. T.o.m. tyskarna var emot den. Man förstod att partiet inte hade någon förankring i det norska samhället, trots att Hagelin, som verkade mycket i Tyskland, ljög friskt om hur populärt NS var.
Sen fick ju Q. komma igen. Men helt som en marionett, det var Terboven som styrde.
Re: Svensk högerextremism under WWII
De flesta högerextrema rörelserna var väl extremt nationalistiska. Det var det kommunistiska rörelserna som samlades internationellt för Sovjet. I dag är det tvärtom där Nazirörelser har en slags "international", medans de komunistiska partierna är nationellt oberoende. De högerextrema ville väl ha ett starkt Sverige, evenuellt efter Tysk modell, men hur intreserade var de att underkasta sig Tyskland? Det är skillnad att använda ett land som förebild och att begå landsföräderi och svika den egna nationen, som man höll högt i dessa rörelser.
- B Hellqvist
- Redaktör emeritus
- Inlägg: 5627
- Blev medlem: 24 mars 2002, 16:05
- Ort: Skövde
- Kontakt:
Re: Svensk högerextremism under WWII
Extrema partier med lågt i tak har alltid svårt att attrahera annat än en liten klick extremister. Det är när mindre extrema partier blir "folkliga" som man ska se upp.
Re: Svensk högerextremism under WWII
Intressant här är ju den förändringen som skedde inom NSAP 1938 då de istället övergick till att bli SSS. Detta i syfte för att skapa en mer svensk nationalsocialism, som inte skulle sammankopplas med den tyska nationalsocialismen under NSDAP. Utöver namnbytet bytte man ju ut symbolen och uniformerna. Alla medlemmar i NSAP accepterade ju inte detta, och det var väl i samma veva som Solkorset bildades. SSS fortsatta ställning försökte ju sedan vara mer ett svenskt nationellt parti än ett nationalsocialistiskt beroende av Tysklands politik. Partiinstruktören Hassler redogjorde i ett flertal tal om partiets inställning, där de fördömde Quislingar, och ansåg att de partier som öppnat upp för att släppa igenom Tyska trupptransporter varit ryggradslösa. Samtidigt visade de ett stöd inför Tyskland, och han benämnde bland annat Stalingrad som ett tillfälligt bakslag. Så min uppfattning är väl att det fanns ungefär två sidor, att de visade stöd inför Tyskland i deras kamp mot Sovjet, men att de inte önskade ett tyskt maktövertagande i Sverige, iaf inte officiellt.Der Löwe skrev:De flesta högerextrema rörelserna var väl extremt nationalistiska. Det var det kommunistiska rörelserna som samlades internationellt för Sovjet. I dag är det tvärtom där Nazirörelser har en slags "international", medans de komunistiska partierna är nationellt oberoende. De högerextrema ville väl ha ett starkt Sverige, evenuellt efter Tysk modell, men hur intreserade var de att underkasta sig Tyskland? Det är skillnad att använda ett land som förebild och att begå landsföräderi och svika den egna nationen, som man höll högt i dessa rörelser.
Detta blev ju tydligt iaf rörande Hassler sedan han själv värvat sig till SS 1943, han tappade ju tron på ideologin där eftersom han inte kunde acceptera att Sverige efter en tysk seger inte skulle få vara en självständig nation, återvände hem och avsade sig samtliga partiuppdrag inom SSS.
I ett meddelande från 6:e roteln hos Krim.polisen i Stockholm till Försvarsstaben den 4 februari 1943 listades såna organisationer som ansågs vara "nazistiska eller jämförliga politiska sammanslutningar":
-SSS, med Nordisk Ungdom och "Pilarna"
-Svensk Opposition
-Socialistiska partiet
-Solkorset
-Sveriges Nationella Förbund
-Engelbrecktsförbundet
-Svenska Aktiva Studentförbundet
-Tyska klubben.
Sedan hade ju ett antal ytterliggare organisationer funnits/skulle uppkomma. T.ex. Renhammarligan i Göteborg, vars ledare dömdes för högförräderi eller NSB med Martin Ekström. Så det verkar väl som att den nationalsocialistiska organisationerna led av stora organisationsproblem, och gärna bildade utbrytarfalanger.
- Stellan Bojerud
- Saknad medlem †
- Inlägg: 9662
- Blev medlem: 12 juni 2005, 06:23
- Ort: Stockholm
Re: Svensk högerextremism under WWII
NSB under Martin Ekström tappade luften redan före 1938. SSS var mer socialistiskt än höger.
Re: Svensk högerextremism under WWII
Jo precis, därför jag skrev "Sedan hade ju ett antal ytterliggare organisationer funnits/skulle uppkomma". Vidare fanns ju även det planerade försöket med "Gyllenespöknippet" som väl får ses som mest ett ytterst misslyckat försök att skapa ett enat nationalsocialistiskt parti, som dock aldrig kom längre än till planeringsstadiet, även om de påstod sig ha ett antal prominenta militärer i sitt led. (Om nu partinamnet var "Gyllenespöknippet", eller om det bara var deras "underättelseorgan")Stellan Bojerud skrev:NSB under Martin Ekström tappade luften redan före 1938. SSS var mer socialistiskt än höger.
- Stellan Bojerud
- Saknad medlem †
- Inlägg: 9662
- Blev medlem: 12 juni 2005, 06:23
- Ort: Stockholm
Re: Svensk högerextremism under WWII
Det jag skrev var inte ämnat som polemik. Blott ett konstaterande att NSB avled redan före VK 2. Men nu då jag ändå skriver, så undrar jag om "Renhammarsligan" verkligen kan ses som en organisation. Det verkar ju vara en spontant bildad grupp, där några var med i "sällskapet Vikingarna", som ju var en sekt med ett halvdussin medlemmar.
Re: Svensk högerextremism under WWII
Renhammarsligan kan ju absolut diskuteras huruvida den skall anses vara en organisation. Utifrån den begränsade kunskap jag har om organisationen (sådant som framkommit under min forskning om svenska SS-frivilliga) så var "Vikingarna" som du säger en ganska sektliknande historia, men samtidigt hade de en mer officiell organisation, som enligt polisen var en täckorganisation för just "Vikingarna", dock verkar det inte helt klarlagt huruvida medlemmarna av täckorganisationen (som förövrigt hette Sällskapet för Kulturell och Social Upplysning) kände till "Vikingarna", så därför kan det väl diskuteras huruvida man skall betrakta dem som en eller två olika organisationer.Stellan Bojerud skrev:Det jag skrev var inte ämnat som polemik. Blott ett konstaterande att NSB avled redan före VK 2. Men nu då jag ändå skriver, så undrar jag om "Renhammarsligan" verkligen kan ses som en organisation. Det verkar ju vara en spontant bildad grupp, där några var med i "sällskapet Vikingarna", som ju var en sekt med ett halvdussin medlemmar.
- Stellan Bojerud
- Saknad medlem †
- Inlägg: 9662
- Blev medlem: 12 juni 2005, 06:23
- Ort: Stockholm
Re: Svensk högerextremism under WWII
Som jag uppfattat det var "Sällskapet med det långa namnet" och "Vikingarna" samma sak där "Sällskapet ---" var det öppna namnet för de hemliga "Vikingarna", som t o m hade tänkt ut en NZ skuggregering för Sverige. Slemma dagdrömmare!
Re: Svensk högerextremism under WWII
Ah jag förstår. Jag trodde att Vikingarna snarare var en dold undergrupp enbart avsedd för de mest "invigda" medlemmarna. Som sagt har jag mycket dålig koll då det inte är mitt direkta huvudintresse. Av intresse kan nämnas att Folke (Eller om det var Ernst) Renhammar redan i oktober 1940 planerade att rekrytera svenska frivilliga till SS.Stellan Bojerud skrev:Som jag uppfattat det var "Sällskapet med det långa namnet" och "Vikingarna" samma sak där "Sällskapet ---" var det öppna namnet för de hemliga "Vikingarna", som t o m hade tänkt ut en NZ skuggregering för Sverige. Slemma dagdrömmare!
- Stellan Bojerud
- Saknad medlem †
- Inlägg: 9662
- Blev medlem: 12 juni 2005, 06:23
- Ort: Stockholm
Re: Svensk högerextremism under WWII
Du har rätt. "Sällskapet" var tillika förstuga till "Vikingarna" d v s nya rekryter värvades till "Sällskapet" och höll de måttet fick de stiga in i hemliga finrummet "Vikingarna".
Re: Svensk högerextremism under WWII
Stort tack för hjälpen duStellan Bojerud skrev:Du har rätt. "Sällskapet" var tillika förstuga till "Vikingarna" d v s nya rekryter värvades till "Sällskapet" och höll de måttet fick de stiga in i hemliga finrummet "Vikingarna".
-
hasse lindquist
- Medlem
- Inlägg: 1249
- Blev medlem: 29 november 2008, 11:43
Re: Svensk högerextremism under WWII
Pikant episod i Falun
Den avhoppade kommunistiske riksdagsmannen Nils Flygs allt mer tyskvänliga, "nationalkommunistiska" organisation Socialistiska Partiet blev efter utbrytningen snabbt i behov av likvida medel. Flyg önskade kontakt med regimen i Berlin.
Pensionerade länspolischefen Axel Blomér (i slutet av 30-talet landsfogde i Dalarna) berättade i en tidningsintervju på 1980-talet att "the connection" skett via Falun. Polisens dåvarande säkerhetsdetalj hade snappat upp att Nils Flyg stämt hemligt möte med en av bröderna Furugård på ett hotellrum i Falun. Sannolikt rörde det sig om Gunnar Furugård, som hade en läkarbefattning i Dalarna. Polisen lyckades avlyssna mötet genom väggen från grannrummet. Flyg behövde den svenske nazistledarens hjälp för att komma i kontakt med regimen i Berlin. Furugård åtog sig att förbereda ärendet hos tyska ambassaden i Stockholm.
Bevarade dokument visar att tyskarna knöt förhoppningar till Flygs parti, som förväntades skapa kontakter med nya svenska grupper, som de haft problem att att komma i god kontakt med tidigare. Flyg erhöll årliga penningbidrag från Berlin till sin tidning Folkets Dagblad, som han tagit med sig vid utbrytningen ur det svenska kommunistpartiet. Tidningen var dessförinnan kommunistpartiets officiella huvudorgan.
Den avhoppade kommunistiske riksdagsmannen Nils Flygs allt mer tyskvänliga, "nationalkommunistiska" organisation Socialistiska Partiet blev efter utbrytningen snabbt i behov av likvida medel. Flyg önskade kontakt med regimen i Berlin.
Pensionerade länspolischefen Axel Blomér (i slutet av 30-talet landsfogde i Dalarna) berättade i en tidningsintervju på 1980-talet att "the connection" skett via Falun. Polisens dåvarande säkerhetsdetalj hade snappat upp att Nils Flyg stämt hemligt möte med en av bröderna Furugård på ett hotellrum i Falun. Sannolikt rörde det sig om Gunnar Furugård, som hade en läkarbefattning i Dalarna. Polisen lyckades avlyssna mötet genom väggen från grannrummet. Flyg behövde den svenske nazistledarens hjälp för att komma i kontakt med regimen i Berlin. Furugård åtog sig att förbereda ärendet hos tyska ambassaden i Stockholm.
Bevarade dokument visar att tyskarna knöt förhoppningar till Flygs parti, som förväntades skapa kontakter med nya svenska grupper, som de haft problem att att komma i god kontakt med tidigare. Flyg erhöll årliga penningbidrag från Berlin till sin tidning Folkets Dagblad, som han tagit med sig vid utbrytningen ur det svenska kommunistpartiet. Tidningen var dessförinnan kommunistpartiets officiella huvudorgan.