Inlägg
av patrik blom » 22 oktober 2010, 14:19
Efter denna demonstration av imponerande kunskaper kan man väl konstatera att Hawker Hurricane hade en större del i den brittiska segern i Slaget om Storbritannien än Supermarine Spitfire, om vi mäter i antalet nedskjutna tyska plan, och att de delar äran lika om vi räknar genomsnittligt antal nedskjutna tyska plan. Att Hurricane var enklare att tillverka än Spitfire och därför fanns i större antal måste anses vara en oerhört värdefull egenskap när en nation slåss för sin överlevnad, särskilt med tanke på britternas initiala numerära underlägsenhet. Att legenderna och populärkulturen ger Spitfire huvudrollen och -äran - trots allt en av de mera harmlösa förvanskningarna av andra världskrigets historia - får väl som frodeh säger tillskrivas piloternas snobbism, och därtill kanske människans tydligen ohejdbara lust att idolisera somligt och demonisera annat.
frodehs påpekande att: "Må også legge til: Ifølge wiki var fire av de fem mestscorende BoB-essene fra den polske 303 Sqn, som fløy Hurricanes. Tsjekkiske Franticek var toppscorer med 17, av disse var flertallet 109" är också en betydlig nyansering av bilden av the Battle of Britain. De fem största hjältarna bland "the few" i luftrummet ovanför England sommaren och förhösten 1940 var alltså en tjeck och tre polacker som alla flög Hurricanes, och en engelsman.
Len Deightons "Jaktpiloterna, Sanningen om slaget om Storbritannien" damp precis ner på mitt skrivbord och ligger nu i "att läsa"-högen. Boken är av allt att döma ett ambitiöst försök från den gamle thrillerförfattaren att beskriva händelseförloppet och dess bakgrund och orsaker sanningsenligt men lättläst. Men naturligtvis har boken en bild av en Spitfire på omslaget, i en sådan vinkel att man tydligt ser att det är just en Spitfire, över St Paul's cathedral och med ett störtande tyskt plan i bakgrunden. Inuti boken sägs att omslaget föreställer "Den legendariske majoren Douglas Bader i en Spitfire". Var han kanske nr 5 bland de fem främsta essen, efter tjecken och polackerna som alla flög Hurricanes?
Förmodligen måste en bok om Slaget om Storbritannien ha en Spitfire på omslaget om den ska bli såld.
Detta är dock ganska harmlöst jämfört med t ex det polska kavalleriets aldrig företagna anfall mot tyska stridsvagnar, som likväl finns i nästan var mans föreställningar. Eller "allas" upprördhet över att tyskarna önskade ett "Lebensraum" vid en tid då t ex engelsmännen hade ett gigantiskt Lebensraum i sitt världsomspännande imperium, fransmännen dito i sina kolonier i Amerika, Afrika och Asien, holländarna i sina kolonier i Amerika och Asien (= Indonesien), belgarna i Kongo och Rwanda, portugiserna i Afrika och Asien, spanjorerna i Afrika, italienarna i Afrika och Europa (de grekiska Tolvöarna dvs Rhodos, Kos m fl och sedemera Albanien) och inte minst ryssarna i Centralasien, Sibirien och Fjärran östern. Eller att "alla" anser sig veta att nazismen var en högerextrem rörelse - som senast idéhistorikern Svante Nordin visat (i "Fyra som förde krig") var nazismen en vänsterrörelse och Hitler var lika mycket socialist, antikapitalist och antiliberal som Stalin och en lika stor vän av ett klasslöst samhälle som Stalin. Eller att så många är övertygade om att Sverige var övervägande tyskvänligt under kriget. Eller om att Per Albin Hansson ljög för svenska folket när han sa att "Vår beredskap är god". Osv i all oändlighet.
Om man är intresserad av andra världskriget och dess för- och efterspel träffar man - åtminstone jag - då och då på personer som tycker man är lite konstig eller har konstiga intressen. Till sådana har jag på sistone börjat säga (ungefär) att man kan likna perioden vid två oerhört dramatiska operaföreställningar, som handlar om mänskliga misstag, felslagna mänskliga strävanden, oerhörda ansträngningar och förhoppningar och lika oerhörda besvikelser och nederlag, skapade genom ett osannolikt spel mellan osannolika gestalter, varav huvudrollerna är så överdrivna att de i det närmaste är parodier på sig själva, och varav vissa utvecklar en fasansfull ondska, där milliontals människor åläggs att försöka förgöra varandra, och som utmynnar i ett ungefär oavgjort resultat mellan de goda och de onda krafterna, vilket samtidigt bäddar för framtida konflikter som hotar planetens existens. Att läsa in, förstå och begrunda detta händelseförlopp och dess sens moral och budskap till mänskligheten är en enorm, och för många enormt stimulerande utmaning som man knappast klarar av på ett år.
Två operaföreställningar? säger de vanligtvis då. Ja, säger jag, den ena skildrar vad som verkligen hände, den andra skildrar alla de felaktigheter, missuppfattningar, skrönor och medvetna vilseledanden som är i omlopp och som dominerar vad många bland allmänheten tror sig veta om andra världskriget. Eftersom jag sagt detta några gånger och kunnat finslipa framförandet betonar jag numera ordet "allmänheten" lätt och gör sedan ett par sekunders paus, varunder jag gör en lite obestämd handrörelse mot den jag talar med, därmed antydande att denne sannolikt bör räknas till de mindre informerade segmenten av allmänheten och kan befaras ha hjärnan full av felaktigheter, missuppfattningar, skrönor och vilseledanden.
Om det är läge att fortsätta brukar jag lägga till att ingendera "föreställningen" egentligen är riktigt färdigskriven. Forskningen förändrar fortfarande sin syn på vissa element, och mindre seriösa personer och medier brer på mer på gamla skrönor eller hittar på nya. Att i tanken följa och tolka dessa två "föreställningar", som delvis fortfarande skrivs om, och jämföra dem sinsemellan, är minst sagt fascinerande, avrundar jag med (ungefär).
Detta sätt att försöka bemöta uppfattningen att jag har konstiga intressen har faktiskt gått hem hittills. Eller också tycker man kanske att min förklaring är ännu konstigare, och att det därför är lämpligt att byta ämne.
