-Gustav II Adolf, sidan 289Kungens befallningar skulle åtlydas också i en nödsituation. Besättningen på en fästning fick aldrig kapitulera. Olof Stråle, befälhavare på Älvsborgs fästning, tvingades kapitulera i maj 1612. För detta kastades han först i fängelse, sedan - sex år senare - dömdes han till döden. Han benådades visserligen men fick dryga penningböter. Sitt goda namn och rykte fick han tillbaka först efter kungens död. Än värre gick det för kommendanten i Rain vid Lech. När han i september 1632 kapitulerade, ställdes han av Gustav Adolf inför krigsrätt och avrättades.
Låt oss börja med att konstatera att Oredsson återigen undviker att placera Gustav II Adolfs handlingar i någon form av kontext, inte heller jämför författaren dem med hur andra samtida härskare och fältherrar agerade.
Verkligheten är den att kapitulation på olika former av villkor var väl etablerad del av 1600-talets krigföring och det gällde även den svenska armen. För att undvika att värdefullt manskap höggs ner vid en stormning och att stadsbefolkningen utsattes för de fasor som alltid följde en sådan så hade det utvecklats ett regelverk för hur och när man kunde ge upp en fästning eller stad. De mest hedersamma villkoren för en kaptilation var att få marchera ut med flygande fanor, spelande musik, brinnande luntor och kulor i munnen, vapen och tross.
Beroende på besättningens lägen och hur de skött försvaret så kunde de tvingas att ge upp ett, flera eller tom alla de här vilkoren. Och den besättning som gav upp utan motstånd ansågs ha skött sig skamligt oavsett vilka villkor de fick.
De befälhavare som kapitulerade blev nära nog alltid granskades på ett eller annat sätt efteråt. Det var inte ovanligt att de ställdes inför krigsrätt , de förekom faktiskt befälhavaren själv begärde en krigsrätt för att få sin sak prövad. Den som skött sin uppgift hedersamt och väl frikändes, den som ansågs ha försumat sin tjänst eller som ansågs ha agerat förrädiski riskerade stränga straff.
Gustav II Adolf var på inget sätt unik när det gällde att straffa eller avrätta försumliga befälhavare. Så gjorde även Maurits av Nassau, den polske fälthetmanen Koniecpolski avrättade La Montagne, en fransk kapten som kapitulerade och gav upp Strassburg (Brodnica) 1628. Den danske generalmajoren Elnberger fick trots 40 års trogen och felfri tjänst plikta med sitt liv för att han i panik gav upp fästningen Dixmunde 1695. De officerare som skrev under kapitulationen tillsammans med Elnberger förlorade sina fullmakter för detta osv.
Vad Oredsson utelämnar är alltså att det inte var kapitulationen i sig som låg bakom straffen utan att befälhavaren ansåg ha grovt misskött sin uppgift genom att kapitulera utan giltiga skäl.
Trots Oredssons påstående att Gustav II Adolf "aldrig" tillät kapitulation så visar en genomläsning av källorna (samma källor som Oredsson anger i sin källförteckning f.ö) att det inte bara förekom en rad kapitulationer där befälhavarna gick helt fria från straff utan även att Gustav II Adolf utfärdade tillstånd till befälhavare att i vissa lägen ge upp genom en hedervärd kapitulation.
1622 så tvingades den hårt ansatta svenska garnisonen i Mitau slott att ge upp, av de sex kompanierna som ursprungligen räknat 900 man återstod 177 man vara hälften var sjuka. Den 25 juni gav befälhavaren Anders Eriksson upp mot fri avmarsch men han villkoren han fick av den litauiske hetmanen Radziwill var hårda, han fick inte bara avstå den hedervärda utmarchen utan tvingades överlämna fanorna till fienden. Trots att han gav upp fästningen och det på hårda villkor så kan jag inte hitta några spår av att han skulle ha drabbats av kunglig vrede. Tvärtom så steg han in graderna, 1626 var han viceadmiral och 1628 ståthållare i Riga.
Våren 1627 så kapitulerade besättningen i hamnstaden Putzig till Koniecpolski, Claes Christersson Horn, Seaton och Fritz Rosladin kunde inte längre värja sig då matförråden i staden var nästan helt slut. Oxenstierna skrev till Gustav II Adolf att de "fäktat som karlar" men att "accorden" (kapitulationsdokumentet) visade att de inte alls varit lika skickliga i förhandlingarna som de varit i striderna. Trots detta så finns det återigen inga spår av kunglig vrede och hårda straff, tvärtom så går karriären raskt framåt för de inblandade, Horn blir överste redan samma år medan Rosladin får överstefullmakten 1628. När det hårt ansatt Stralsund begär hjälp så är just Rosladin som Gustav II Adolf skickar med 600 man att först av alla undsätta staden. Knappast en uppgift han fått om den tidigare kapitulationen legat honom till last.
1631 så belägrades generalmajoren Knyphausen av Tilly i staden Neubrandenburg. Den sista skrivelsen som skickas till honom från Gustav II Adolf är en instruktion som bla ger honom tillstånd till att kapitulera genom ett hederliga accord.
Dock så stormas staden av Tilly innan brevet kommer fram.
Så hur var det då med Olof Stråle och kommendanten i Rain vid Lech?
Olof Stråle sattes mycket riktigt i fängelse, något som knappst var i ögonfallande med tanke på Krister Somes förräderi i Kalmar men efter en prövning så blir han raskt frisläppt. Trots att Oredsson beskriver frisläppandet på sidan 58 i boken så är det helt utelämnat i texten ovan och beskrivningen får ju tveklöst en annan klang och genomslagskraft om det framstår som att Stråle satt 6 år i fängelse för att sedan dömmas till döden. Att beskriva att han inte bara släpps fri utan även utses till vice president i Svea hovrätt skulle ju få saken att stå i lite annan dager. På det hela taget så undviker Oredsson alla detaljer som skulle kunna ge en mer nyanserad skilldring av händelserna.
"Kommendanten i Rain vid Lech" var överste Kaspar Vilhelm Mitschefall, som hösten 1632 angreps av Raimondo Montecuccoli. Först så övergav två av hans officerare skansarna vid bron över Lech efter begränsat motstånd och sedan så gav han själv upp efter bara en begränsad bräsch skjutits i Rains befästningar. Detta skedde samtidigt som Gustav II Adolf ilmarscherade mot Rain med en undsättningsstyrka. När Gustav II Adolf senare återtog Rain så var hans åsikt om den skjutna bräschen att en katt knappast skulle kommit helskinnad igenom den, än mindre de kejserliga & ligisterna.
Det är alltså omständigheterna krig kapitulationen som ledde till att Stråle och Mitschefall ställdes inför rätta och straffades, inte att kapitulationen i sig. Som fallen med Putzig och Mitau visar så gick den som ansåg ha skött sitt uppgift korrekt fri från straff även om man tvingades till hårda villkor som vid Mitau eller var oskicklig i förhandlingarna som i Putzig. Och tvärtemot Oredsson påstående så visade det sig att Gustav II Adolf inte bara accepterade kapitulation utan även att han i vissa lägen utfärdade tillstånd till befälhavare som utryckligen föreskrev att i vissa lägen så skulle de förhandla sig till hedervärda villkor och kapitulera.
